LarryStylinsonFan.blogg.se

PÅ STAN

Louis drog efter andan och pekade.

- Titta!

Vi vände blicken mot vart hans finger pekade. Jag höjde ena ögonbrynet.

- En lekpark?

Han nickade ivrigt.

- Kom igen. Snälla? Den har gungor och en kana och, åh, en klätterställning...

Louis kunde vara så barnslig ibland. Det var andledning nummer 1435 till att jag älskade honom.

- Den bara ligger där... Så öde... Så övergiven...

När jag, Niall, Zayn och Liam tvekade blev han otålig. Han drog tag i min arm och började dra mig dit.

- LOUIS!

Han lyssnade inte, utan började springa istället, med ett glatt flin.

- Jag trodde inte att du kunde tvinga mig till något på min födelsedag.

- Ändrade planer.

Vi var nu framme vid den älskade lekparken. Louis ögon lyste.

- HÖRNI! KOMMER NI, ELLER? ropade han till de andra. Sedan vände han blicken mot mig.

- Vi klättrar! sa han entusiastiskt och tog min hand drog iväg mig till den stora klätterställningen. Och jag kunde inte protestera. Inte när han gjorde sådär. Jag undrar om han visste om hur hårt han hade mig lindad runt sitt lillfinger. Det var inte rättvist.

Han började klättra upp för en repstege. Jag himlade med ögonen, men klättrade sedan upp för en mer stadig stege, och kom upp före honom. Jag klättrade över till andra sidan där Louis nästan var uppe.

- Jag kom först, flinade jag.

- Du fuskade ju! protesterade han. Han hävde sig upp med sådan kraft att han råkade putta till mig, som nästan ramlade ner.

- Louis!

Han flinade. Sedan började han klättra ännu högre upp, till en plattform som hade ett litet tak över ena halvan. Sedan satte han sig på taket.

- JAG VANN! ropade han, så att ingen i den här delen av England skulle kunna missa det. Jag skrattade lågt, innan jag långsamt började klättra upp jag också.

- Harry, kom upp hit! tyckte Louis. Han lade sig på mage på det platta taket och log brett mot mig. Jag log tillbaka, kunde inte låta bli. Hela han utstrålade glädje på alla sätt som var möjliga.

Han borde vara min. Det skulle kännas så rätt. Jag visste det.

Men uppenbarligen inte han.

Han sträckte ut en hand mot mig.

- Jag hjälper dig upp.

Jag log snett, och tog hans hand. Den vanliga vågen av värme strömmade igenom mig, tillsammans med fjärilarna som fladdrade omkring i magen. Jag var van vid den känslan nu.

Han hjälpte mig att häva mig upp på taket, och sedan lade jag mig bredvid honom. Himlen hade blivit en lite mer djupare marinblå färg och var täckt med moln på vissa ställen. Louis pekade mot ett av dem.

- Det där molnet ser ut precis som en morot! Tycker du inte?

Jag skrattade och tittade upp mot himlen.

- Jo.

- Och där är Liam, sa han och pekade mot ett annat moln. Han ser sådär allvarlig ut som han brukar göra så fort jag gjort någonting som alla tycker är roligt utom han.

Ett till skratt slank ur mig.

- HARRY OCH LOUIS!!

Louis tittade ner mot marken.

- Och där är en till Liam. En exakt likadan.

Den riktiga Liam stod och tittade upp mot oss tillsammans med Zayn och Niall.

- KOM NER!! ropade han.

- NEJ! svarade Louis.

Jag kunde se till och med här uppifrån att Niall såg väldigt nöjd ut. Han kunde väl få hoppas, antar jag. Inte för att det skulle tjäna något till. Louis och jag skulle förbli vänner. Inget mer.

- VI SKA JU TILL NÖJESPARKEN! ropade Zayn.

- OM EN LITEN STUND. VI HAR DET SÅ BRA HÄR UPPE, svarade Louis och flinade mot mig. Han hade lika blå ögon som himlen och vinden blåste lite i hans hår.

Undrar hur perfekt en människa kan bli utan att passera någon sorts gräns.

- VI HINNER INTE VÄNTA PÅ ER! ropade Liam.

Louis suckade frustrerat.

- Ser ut som om Daddy Direction måste få som han vill då, sa han och satte sig upp, och hoppade sedan ner från taket. Jag följde hans exempel. Vi klättrade ner väldigt långsamt bara för att reta Liam, hela tiden fnissandes och skrattandes.

- Kunde ni inte ha tagit lite längre tid på er? undrade Liam när vi väl var nere och framme vid dem.

Louis skrattade, och vi började gå.

Då såg jag någon bekant i ögonvrån. Jag vände på huvudet lite för att se vem det var, och spärrade upp ögonen.

På en bro lite längre bort stod Eleanor. Med en annan kille.

Det kanske bara var en kompis, intalade jag mig själv.

En kompis som lägger armarna runt hennes midja.

De kanske bara har en sådan vänskap som jag och Louis har...

En vänskap så stark att hon kan vända sig in mot honom och vila sin panna mot hans.

Väldigt, väldigt bra kompisar.

Okej. Dags att sluta försöka förklara bort det.

Vänner kysser inte varandra. Inte sådär.

Louis flickvän var otrogen mot honom.

Jag bet mig hårt i läppen. Borde jag säga något? Louis skulle bli förkrossad. I och för sig skulle det ta slut mellan dem då, så då hade jag en liten chans igen... Men Louis älskade henne. Jag ville inte se honom så krossad som han skulle bli.

Men, egentligen. Han förtjänade inte att bli bedragen. Inte alls.

Jag skulle precis vända sig mot honom för att berätta och peka, då Eleanor och den mystiska personen gick därifrån, hand i hand, och försvann bakom en byggnad.

Fan också.

Inte för att det skulle stoppa mig.

Jag skulle berätta det för honom ikväll istället.

Efter nöjesparken såklart.

- Harry?

Jag vände snabbt huvudet mot Louis och Niall som såg på mig.

- Vad tittade du på?

- Inget.

Louis genomskådade, såklart.

- Vad såg du, Haz?

- Inget!

Hans ögon smalnade, men han bestämde sig sedan för att släppa det och log istället.

- Nu ska vi till nöjesparken.

--Louis pov--

Jag älskar nöjesparker.

Speciellt nu såhär på kvällen, när allting lyser och blinkar i neonfärger, lukten av den bekväma blandningen av popcorn och sockervadd, de uppspelta skriken, den dunkande musiken, ljuden från spelautomaterna, och ATTRAKTIONERNA... Inget slår attraktionerna. Fritt fall, eller berg-och-dalbanor.

Det var inte särskilt mycket folk här nu, och vi hoppades att det inte skulle bli allt för mycket kalabalik om någon upptäckte att vi var här.

Jag ställde mig närmare Harry och sa

- Vad vill du göra först?

Han log lite.

- Vi måste antagligen köpa något att äta, med tanke på att Niall inte fick åka till Nando's.

Jag flinade.

Vi började gå mot en hamburgerbar. Nu blev det julafton för Niall. Han beställde två hamburgare, kära vänner, och en stor pommes frites. Vi andra som inte hade plats för så mycket mat på en gång, tog lite mer rimliga saker. Jag och Zayn tog en hamburgare, Harry tog en stor pommes frites och Liam tog vad Niall hade tagit. Minus en hamburgare.

- Det här... var gott, sa Niall medan han tog en ny, stor tugga av sin ena hamburgare. Jag nickade bara.

- Och du hade inte tänkt att äta några popcorn eller så ikväll? flinade jag.

- Självklart hade jag tänkt det, fnös Niall.

- Sprick inte, bara, sa Zayn. Niall himlade med ögonen.

- Okej... Vad ska vi åka först? undrade Harry. Min blick hamnade genast på den stora berg-och-dalbanan som låg mitt på nöjesfältet. Harry följde min blick och blev lite vit i ansiktet.

- Nej. Nej, Louis. Nej, nej, nej. Aldrig i livet. Jag gör det inte.

- Åh, kom igen Harry...

- Nej.

Jag suckade frustrerat och tittade längtansfullt bort mot den en gång till.

- Men virvelvinden, då?

- Ja! instämde Liam, Zayn och Niall. Harry nickade.

- Virvelvinden blir bra, sa han och flinade.

 

Det var inte särskilt lång kö till karusellen, så vi kunde rätt snabbt tränga ihop oss alla fem i en vagn. Precis när den börjat röra sakta på sig började en ny låt.

"You're insecure

Don't know what for

You're turning heads when you walk through the do-o-or..."

Jag skrattade högt. Jag såg på Harry som också hade börjat skratta.

Sedan satte jag andan i halsen, för fan du - nu gick det FORT. Jag trycktes bakåt mot ryggstödet och vagnen snurrade kraftigt en kort stund, för att sedan sakta ner igen. Det snurrade lite i huvudet, men jag älskade det.

Vi han knappt reagera förrän nästa snurr kom, och den här varade länge - säkert två varv runt. WMYB fortsatte spelas i bakrunden och vi sjöng-skrek med i texten.

- "Baby you light up my world like nobody else

The way that you flip your hair gets me overwhelmed

But when you smile at the ground it ain't hard to tell

You don't kno-o-ow

You don't know you're beautifu-u-ul

BUT THAT'S WHAT MAKES YOU BEAUTIFUL!"

Åkturen tog slut, och vi började sakta stanna igen. Harrys hår stod åt alla håll och skymde halva hans ansikte. Jag fick en stark impuls av att vilja stryka undan de mörka lockarna. Det var nästan så att jag fick sätta mig på händerna.

Det var inte normalt. Inte alls.

Vi klev alla vingliga och uppspelta ur vår vagn och ner på marken igen.

Efter det så åkte vi fler karuseller, och Niall vann en stor choklad (han kunde dö lycklig efter det, jag lovar), sedan tyckte han att vi skulle dela på oss.

- Om jag och Liam och Zayn går hitåt, så kan du och Harry gå ditåt, så träffas vi om någon timme, tyckte han och flinade. Jag tittade på Harry, som stirrade på Niall. Jag ryckte på axlarna.

- Visst.

Nialls flin blev bredare.

- Okej. Då ses vi senare.

Sedan gick dem. Jag vände mig mot Harry.

- Det finns ingen chans att berg-och-dalbanan...

- Nej.

- Inte ens en yttepytteliten...

- Nepp.

- Men bara en gång...

- Näe.

Jag suckade.

- Okej. Vad ska vi göra då?

Vi funderade en stund. Sedan föll bådas blickar på ett ställe där man skulle kasta bollar på burkar. Jag flinade mot honom.

- Ska vi?

Han flinade tillbaka.

- Yep.

Vi gick fram och fick välja mellan en chans, tre chanser, fem chanser, tio chanser eller non-stop duell.

- Känner du för en tävling?

- Alltid, svarade han.

Vi fick alltså kasta obegränsat med bollar, tills någon av oss fått ner alla burkarna från vår hylla.

- 3...2..1... STARTA!

Jag fick in en träff på andra raden och tre stycken ramlade ner. Ha! tänkte jag nöjt och sneglade mot Harry.

Han hade bara sista raden kvar.

Vad fan? Vilken sorts lyckoträff hade han fått in egentligen?

Jag kastade fler bollar, men blev okoncentrerad nu, så jag träffade ingenting de tre första.

Inte Harry heller.

Sedan fick jag in en fullträff. Nu hade vi båda bara en rad kvar. Bollarna flög genom luften, utan paus. Jag fick ner tre stycken till, och Harry hade en kvar.

Han fick inte vinna.

Så jag tog tre bollar på samma gång, och kastade mot mina sista burkar alla ramlade ner.

Det förkunnades att jag var vinnaren.

- Yes! jublade jag och hoppade runt på stället. Harry stirrade.

- Va? Men... Det var ju fusk!

- Det var det inte alls, halv sjöng jag.

- Du kastade ju tre på en gång!

- Men det gälldes...

Mannen som vi betalat till förut gjorde en gest mot vinsterna och bad mig välja. Min blick landade på en gigantisk, leende, mjuk morot.

- Den, sa jag hänfört och pekade på den. Jag fick den och log saligt medan jag kramade om den.

Harry hade fortfarande inte kommit över förlusten. Jag visste vilken dålig förlorare han kunde vara.

Vi började gå igen, utan något riktigt mål.

Jag kände mig lite skyldig. Jag borde verkligen inte göra det. Jag hade ingen andledning. Jag hade ju vunnit.

Men jag hade faktiskt nästan-typ-fuskat...

Det var faktiskt Harrys födelsedag...

Vilket dåligt argument.

Men fortfarande sant.

Till sist suckade jag och vände mig lite mot Harry. Jag sträckte fram moroten.

- Här. Du får Mr. Carrot av mig.

Han stannade och stirrade på mig. Jag fortsatte att hålla fram den.

- Varsågod. Han är mjuk, och snäll och finns alltid där för en när man är ledsen, sa jag och höll fram den ännu en bit. Harry stirrade en kort stund till, sedan suckade han lite och log och tog emot den.

- Det vet jag en till som är, sa han och tittade på mig.

Jag kände mig väldigt speciell och helgonlik just då.

Han tittade först på Mr. Carrot och sedan på mig.

- Mr. Carrot, alltså?

- Mr. Carrot.

- Vad kreativt.

- Jag vet.

--Harrys pov--

Mr. Carrot var faktiskt väldigt mjuk. Jag kramade den lätt och log lite, bara för att jag hade fått den av Louis. Den kändes speciell. Och den luktade lite av honom.

- Ska vi försöka leta reda på killarna? förslog han.

- Tja, de har Niall med sig... Så det borde inte vara så svårt, sa jag och flinade lite.

Vi började gå sakta genom nöjesparken, förbi alla karuseller. Förbi berg-och-dalbanan. Där stannade Louis. Jag fortsatte gå, i hopp om att han skulle följa med då, men det gjorde han inte.

- Hazza! Kom!

Jag suckade frustrerat och vände mig om och gick tillbaka till honom, som tålmodigt stod och väntade. Han pekade upp mot berg-och-dalbanan.

- Nej, sa jag envist och skakade på huvudet.

- Snääälla? Bara en enda gång, sedan behöver du aldrig åka den mer... på något år.

- Nej. Jag kommer kräkas. Svimma. Dö.

- Nähä då, det kommer du inte. Inte så länge jag sitter bredvid dig.

Jag tittade tvekande upp på den stora dödsmaskinen, och tänkte på att Louis hade sagt en sådan sak. Det fick mig att känna mig... trygg. Han var trygghet för mig.

Fast jag ville fortfarande inte åka.

Jag skakade lite på huvudet.

- Jag hatar berg-och-dalbanor.

Han himlade med ögonen.

- Jag VET. Men det borde du inte göra. De är inte så farliga.

Jag tittade på honom med misstro. Han suckade och log snett.

- Okej, vi letar reda på killarna först, sedan åker vi. Snälla?

Jag tittade upp på den igen. Den såg livshotande ut. Snabb, många svängar, upp och ner, fram och bak. Det vände sig i magen bara att titta på den. Jag bet mig löst i läppen. Sedan suckade jag.

- Okej då. Visst. Men du är skyldig mig en stor tjänst efter det.

- Yes! viskade han triumferande och vi började gå igen.

Föga förvånande hittade vi Liam, Zayn och Niall som precis hade köpt en sockervadd var. Niall log brett mot oss.

- Vem är det som Harry håller i då?

- Mr. Carrot, svarade Louis och log. Niall skrattade.

- Får jag gissa vem som valde den?

- Det behövs nog inte, mumlade jag och log.

Niall skrattade igen och gjorde en gest mot popcorn-sockervadd-chips-ståndet.

- Köp något.

Louis började hala upp pengar ur fickorna.

- Okej. Vad ska du ha, Haz?

- Vänta, va? Du behöver inte betala...

- Pffft. Det är din födelsedag. Välj nu.

Jag kunde känna Nialls nöjda blickar i ryggen. Jag himlade med ögonen.

- Okej, visst. Jag tar, öh... En sockervadd, jag också, då.

Louis nickade.

- En sockervadd och en popcorn.

Tjejen i kassan nickade, gjorde iordning en popcorn och en ljusblå sockervadd och Louis betalade.

- Jag känner mig lite forever alone, sa Louis och tittade först på våran sockervadd, sedan på sin egen popcorn. Vi skrattade. Så han sträckte fram handen och tog en bit av min. Han log nöjt och stoppade det i munnen.

- Nu är jag en i gänget igen, sa han nöjt. Jag tog lite av hans popcorn för att hämnas. Louis vände sig till de andra.

- Och nu, sa han och flinade, ska vi åka berg-och-dalbana.

Åh nej.

Nej, nej, nej.

Jag skulle dö nu.

19 år.

Hann inte leva hela livet ut.

R.I.P Harry Edward Styles.

Niall, Liam och Zayn stirrade på mig.

- Du har väl inte godkänt den idén? Eller? sa Liam.

- Jo, sa jag motvilligt. Det har jag faktiskt.

Tre par ögon blev stora som tefat.

- Då kommer inte Louis ge sig.

- Jag vet det, Liam.

Louis såg väldigt nöjd ut med sig själv.

- Nå, ska vi gå då?

Jag blev stel i hela kroppen. Louis lade en arm om mig.

- Du kommer inte dö. Mr. Carrot och Liam och Niall och Zayn och halva världens befolkning skulle bli deprimerad. Och jag skulle gräva ner mig i marken någonstans. Du dör fan inte. Kom nu.

Jag kunde inte låta bli att slappna av.

Vi började gå mot berg-och-dalbanan medan vi åt upp vad vi köpt. När vi var där bestämde Zayn att han avstod från att åka. Louis accepterade. Jag stirrade på honom.

- Vad fan, Lou?

- Vad?

- Han slipper, men inte jag?

- Precis. För någon av oss skulle få åka själv i en vagn. Så Zayn avstår.

- Jag kan avstå.

- Nej, det kan du inte. Zayn är dessutom rädd för höjder.

- Men jag är ju rädd för berg-och-dalbanor!

Louis bara ryckte på axlarna.

Jag stönade och tittade frusterat på honom.

Det gick rätt snabbt att komma upp till toppen och sätta sig i en vagn. Mitt hjärta började dunka fortare medan jag satte på och spände åt alla säkerhetsgrejer och lutade huvudet mot nack-och-huvudstödet. Louis satt bredvid mig.

- Det kommer gå bra, Haz.

Jag svalde en gång.

Louis tog min hand. Och inte på ett sådant sätt när handflatorna villar mot varandra, utan han flätade samman våra fingrar. Jag sneglade förvånat ner på våra sammanlänkade händer och sedan mot Louis som log oskyldigt. Jag kunde inte låta bli att le lite jag också. Det kändes så rätt, bara.

Sedan började vagnarna sakta röra sig framåt. Jag tryckte Louis hand lite hårdare. Det kändes åtminstone bra att veta att han var där - precis bredvid mig.

Det började gå väldigt mycket uppför och jag knep ihop ögonen lite. Snart skulle det gå neråt...

Och det gjorde det. Käpprätt neråt. Åt helvete.

Jag trodde att jag skulle dö. Det kändes som att jag skulle dö. Vinden slog mig i ansiktet, banan vände och vred på sig, ett tag åkte vi upp-och-ner, och allt blod rusade upp till huvudet och föll rakt ner igen när vi åkte upprätt. Men Louis släppte inte min hand under hela åkturen. Och det minskade hemskheten en aning.

 

- Det där var det bästa på hela dagen! utbrast Louis uppspelt när vi klivit av. Eller hur, Harry?

Jag var fortfarande vinglig och magen vände sig hela tiden.

- Hemskt, mumlade jag.

- Äsch, du klarade ju det. Du dog inte, du svimmade inte. Du kräktes inte ens. Jag är stolt över dig.

Jag tittade på honom och såg att han log. Ett uppriktigt leende som nådde ögonen.

Undrar hur många gånger man kunde drunkna i samma hav.

--Louis pov--

Jag ska inte ljuga - jag var dödstrött.

Men den här dagen hade varit en av de bästa på länge.

Jag kunde fortfarande inte riktigt förstå att jag avstått från det på grund av Eleanor.

Jag menar, jag älskade henne. Det gjorde jag. Men jag hade alltid roligast när jag var med Harry. Alltid.

Vi satt i bilen på väg hem. Mina ögonlock fladdrade till i ett försök att hålla sig öppna. Jag gäspade stort och lutade mig lite mot Harry.

- Harry?

- Mm?

- Grattis på födelsedagen.

Jag kunde höra leendet i hans röst.

- Tack.

Jag log också. Jag borrade in huvudet lite mer mot Harrys axel.

- Godnatt.

- Godnatt.

Jag kände hur han lite löst lade en arm om mig för att göra det bekvämare. En ström av välbehag for igenom mig. Jag kunde fortfarande inte hitta andledningen varför. Jag hade aldrig reagerat så på det förut. Det måste vara något med att jag fortfarande hade skuldkänslor eller så.

Jag hann inte tänka över det mer innan jag somnade.

--Harrys pov--

Det kändes så självklart att lägga armen om Louis, dra honom lite närmare intill mig. Lyssna på de regelbundna, djupa andetagen, räkna hans långa ögonfransar, stryka lätt med fingrarna över hans kind och hans hår. Så rätt.

Det gjorde lite ont på samma gång; han tillhörde inte mig. Han var kär i Eleanor - som uppenbarligen bara använde honom för berömmelsen eller något annat falskt. Det skulle inte vara så med mig. Jag kände honom bättre, jag kunde älska honom för den han var. För det gjorde jag. Jag älskade Louis William Tomlinson. Inte den han kunde vara eller skulle kunna bli - Jag älskar honom för den han är.