--Flashback, på klubben--
Varför. Var. Samantha. Här?
Hon hade ingen anledning att vara i Doncaster PRECIS när vi är här.
Hon tecknade åt mig att komma till henne.
Okej, och vad ville hon?
"Det är viktigt" mimade hon och vinkade till mig igen.
Jag och Louis satte oss vid ett bord, men jag kunde inte släppa det. Varför var Samantha här, vad ville hon?
Till sist suckade jag och reste mig.
- Lou, jag kommer snart. Det går snabbt, okej?
Louis bet sig i läppen men nickade och jag började gå mot Samantha.
Hon stod och väntade på samma plats. Hon höjde ett ögonbryn när hon såg mig.
- Nämen grattis. Du är inte helt efterbliven.
Jag himlade med ögonen.
- Vad gör du här, och vad vill du?
- En fråga i taget, hörru. Kom med här.
Hon högg tag i min arm och drog med mig till en liten spiraltrappa, som vi gick upp för. Där uppe fanns en dörr som hon öppnade och vi gick in.
Det var som ett... Konferensrum eller något. Verkade inte höra till klubben.
Det satt redan två människor därinne. Luke, som jobbade för Modest Management, och...
- Vad... Gör... HON här? spottade jag och blängde på brunetten mittemot mig.
Eleanor.
- Åh, jag fick hit henne, flinade Samantha och slog sig också ner.
- Okej, började Luke och såg allvarligt på mig. Jag ska fatta mig kort. Vi har kommit fram till slutsatsen att ett homosexuellt förhållande inte är passande i One Direction. Så... Du och Louis måste göra slut.
Jag stirrade på honom.
- Okej, vänta lite... Ett: Vad har Samantha att göra med det här? Två: Vad har ELEANOR att göra med det här? Tre: Jag tänker inte göra slut med Louis.
Luke suckade kort.
- Vi tog reda på att du har ett förflutet med Samantha och kontaktade henne, och hon var mer än villig att hjälpa oss.
- Det var alledes perfekt. Jag får hämnas på dig, jag får rota i ditt privatliv, också får jag betalt för det, insköt Samantha nöjt. Jag bara skakade på huvudet.
- Ni kan inte tvinga mig att göra slut med Louis.
- Givetvis inte, sa Samantha. Vi tvingar dig att få HONOM att göra slut med dig.
- Och hur ska det gå till? väste jag.
- Ett av de mest effektiva sätten är otrohet... Började Luke, men jag avbröt honom redan där.
- Om det här handlar om att jag ska kyssa Samantha så tar jag hellre livet av mig.
- Självklart inte, fnös Samantha. Jag vill det lika lite som du. Du ska kyssa Eleanor.
Eleanor tittade upp på mig och log falskt. Mina ögon blir ännu större.
- Vet ni vad? Stryk det. Jag grovhånglar fan hellre med Samantha än kysser Eleanor.
- Du är så illa tvungen, sa Luke sakligt.
- Jag vägrar.
- Tja, antigen kysser du Eleanor, eller så sparkar vi Louis från bandet.
Det blev knäpptyst i rummet. Jag förlorade talförmågan några sekunder innan jag sa
- Så kan ni inte göra.
- Vi kan göra så, och det vet du mycket väl. Det är ditt val. Ett homosexuellt förhållande passar inte in i er image, därför måste det bort. Och med tanke på DIN image, så är det du som måste göra det här. Dessvärre tillför du mer till bandet än Louis, så vi kan inte sparka dig.
- Tillför mer än... morrade jag. Mina nävar var så hårt knutna att knogarna vitnade.
- Vill du verkligen göra så mot bandet? Förlora en bandmedlem, för att du "bara inte kunde" göra det här? spann Samantha.
- Det kommer förstöra bandet om alla band jag och Louis har klipps av också.
- Äsch, ni blir vänner igen, det blir ni alltid. Han dyrkar marken du går på, det blir inte särskilt svårt, fnös Samantha.
- Det är inte sant, påpekade jag kyligt.
- Öppna ögonen, grabben. Jag ser vad jag ser.
Jag svalde alla dräpande svar jag hade och tänkte efter istället.
Louis fick inte bli sparkad ur bandet.
Vilket bara lämnade ett alternativ kvar.

Det kändes så fel med hennes läppar mot mina, hennes tunga i min mun. Fel, fel, fel. Jag ville dra mig undan.
LOU, GÖR NÅGOT, DÅ! skrek mina tankar, hur länge måste vi stå såhär?
Till sist kände jag hur två händer förde mig och Eleanor isär och jag möttes av den sårade blicken i Louis ögon.
Du kan göra det här. För bandets skull. För Louis skull. Stäng av dina känslor.
Det gick faktiskt. Orden berörde mig inte riktigt. Mina känslor reagerade inte, jag menade inte ens ett av orden jag sa, men jag bara intalade mig att jag gjorde det för Louis skull, och jag gör vad som helst för honom.
Och sedan.
Sedan sa han orden som föralltid kommer tynga mina axlar.
- Visst. Gå du också. Gå och dö eller något. Jag... Jag hatar dig.
Hela min fasad jag lyckats bygga upp under det riggade grälet bara föll med ett brak ner till marken.
Gå och dö. Jag hatar dig.
Jag kunde inte hejda en snyftning.
Jag måste härifrån. Nu.
Jag vände mig snabbt om och trängde mig därifrån. Jag såg nästan ingenting. Tårarna suddade ut allting.
Gå och dö.
Jag sprang ut från klubben.
Jag hatar dig.
Bort längs gatan.
Gå och dö.
Bara sprang, brydde mig inte om vart, bara jag kom så långt bort från Louis som möjligt.
Jag hatar dig.
Jag sprang tills benen inte kunde bära mig länge. Jag hamnade till sist i en park och slog mig ner på en bänk.
Gå och dö. Jag hatar dig.
Hade de orden verkligen lämnat Louis läppar? Min Boo Bear?
Ja, det hade dem. Han hade sagt dem. Ännu värre? Han hade sagt dem till mig.
När snyftningarna lugnat ner sig lite tog jag upp min mobil ur fickan och ringde det första namn jag kunde komma på.
- Hallå?
- Liam, sa jag med darrande röst. Kan du komma och hämta mig?
- Harry? Vad har hänt?
- Jag hinner inte förklara nu, snälla, kan du hämta mig?
Liam suckade.
- Visst. Var är du?
Jag såg mig omkring.
- Öhm, en park. Ligger ungefär en kilometer från The Star Inn...?
- Jag tror jag vet var det är. Jag kommer så fort jag kan.
- Tack. Hejdå.
Vi lade på och jag slog armarna om mig själv. Dels för att det var kallt, dels för att hålla ihop mig själv. Som om jag skulle falla i bitar om jag släppte.
Så tyst.
Vinden blåste kallt.
Annars var det tyst.
Tyst...
Väldigt tyst...
Otroligt tyst...
Sedan ljudet av röster.
Jag tittade upp.
Det var en grupp män, runt 5-6 stycken. De var högljudda och uppenbarligen fulla som fan.
De kom närmare.
- Hey! Vem är det därborta? ropade någon sluddrigt till mig. Jag svarade inte.
- Kan du inte prata eller?
- HAAALLÅ?
De gick närmare. Till sist stod de rakt framför mig. Jag ryggade bakåt lite.
- Nämen va faan?
- Är det inte du? Den där bögen från Wrong Direction?
De alla brast ut i gapskratt och en av dem drog upp mig på fötter.
- Du är en slösning på luft och plats, andades han hotfullt. Hans andedräkt stank av alkohol.
- Du förtjänar inte att leva, hör du det?
Han slängde ner mig på marken och sparkade mig.
- Jävla bög, spottade han.
Spark.
- Ska vi slå ut den där bögheten ur dig, eller? Ska vi det?
Jag hann inte yttra ett ord.
- Folk som du förpestar mänskligheten.
Jag försökte ställa mig upp, men allt jag hann se var en näve som kom flygande mot mig. Först hörde jag ljudet; ett SMACK, och sedan kom smärtan och jag kände något vått rinna ner från min näsa.
- Har du fått nog?
En av dem drog upp mig på fötter igen, hårt. Det gjorde ont i armen.
- Jävla missfoster, hör du mig? Det är allt du är. Ett missfoster.
En knytnäve i magen. Jag kved till. Det flimrade framför ögonen.
- Inte ett ljud. Du förtjänar inte att prata. Du förtjänar inte att ANDAS.
Jag blev nerslängd på marken igen, och sedan var smärtan överallt. Sparkar. I magen, benen, armarna, huvudet, ryggen, överallt. Jag var en liten bit ifrån att svimma.
Sedan hörde jag ljudet av tjutande däck och några av männen svor högt.
- OCH VAD HÅLLER NI PÅ MED?
Åh, Liam. Äntligen.
- SKA JAG RINGA POLISEN, ELLER? VAD FAN TROR NI ATT NI GÖR?
Wow. Liam är förbannad.
- Fan, vi drar! sa någon och sedan hörde jag steg därifrån.
Jag hade ont överallt. Jag kunde inte känna någonting som inte var smärta.
Jag försökte resa mig på darriga ben. Jag stönade av smärta. Bara... Försöka ta mig till Liams bil. Liam är trygghet nu.
Sedan hände allt väldigt fort.
Ett skott.
Ett skott, och sedan en smärta som överträffade allt annat.
Benen vek sig igen och en värk från nedre delen av ryggen for igenom hela kroppen.
"Ett pistolskott" talade en röst i bakhuvudet om för mig. "Du blev träffad i ryggen".
- HARRY!
Liams röst lät brusig, som en radio med dålig mottagning.
Jag kanske förtjänade det här. Det gjorde jag. Ja.
"Gå och dö".
Vad du än önskar, Lou.
"Jag hatar dig".
Då har jag inte mycket att leva för.
- Åh herregud, Harry!
Liam lät panikslagen.
- Åh gud, åh gud, åh gud.
En lätt vidröring vid min rygg.
- Lou, gnydde jag. Louis.
- Va?
- Louis, var det enda jag fick fram. Lou...
Liam ringde efter ambulans först. Jag kände hur jag var en liten, liten bit från att omslutas av mörker nu.
Sedan ringde han upp Louis. Bra. Jag måste få berätta...
- Harry, slut inte ögonen. Håll de öppna...
Det var väldigt svårt. Jag var så trött.
Berätta att...
- Snälla, ambulansen är snart här, håll ut en stund till, snälla, snälla Haz, vädjade Liam. LOUIS. PALLRA DIG HIT NU!
Ja, Louis. Pallra dig hit nu. Annars hinner jag inte...
Inte för att du skulle bry dig.
Det gjorde så ont nu. Men den mörka dimman som omringade mig verkade ta bort smärtan.
Ta bort den, snälla.
Jag drog en sista suck innan mörkret välkomnade mig på riktigt.
"Gå och dö. Jag hatar dig".

--Tillbaka till sjukhuset--
--Louis pov--
- Och ja... Sedan vaknade jag här, avslutade han och vände bort blicken.
Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag hade inga ord.
Mina ögon mötte hans och det var allt jag behövde för att veta helt säkert att han talade sanning.
Han hade kysst Eleanor, i princip stängt av sina känslor, sedan blivit misshandlad av homofobiker och skjuten...
För min skull.
För att jag inte skulle kastas ur bandet.
Jag kände mig rätt hemsk.
- Vad... Vad var det du inte hann säga? viskade jag kvavt.
Harry rodnade lätt och vek undan med blicken.
- Förlåt... Och att jag älskar dig.
Jamen varför inte bara trycka ner en morot i halsen på mig på en gång? Mindre smärtsamt.
Hans uppenbara osäkerhet, tillsammans med orden och hela situationen, fick mig att bryta ihop igen. Jag begravde ansiktet i händerna för att dölja tårarna.
Vilken jävla lipsill jag är.
- Och jag vet att du typ hatar mig men...
- Det gör jag inte alls, avbröt jag häftigt och tittade upp på honom, struntade i tårarna. Det jag sa... Jag menade det inte. Du skulle kunna mörda min mamma, men jag skulle antagligen inte kunna hata dig ändå. Jag skulle... Starkt ogilla dig, men inte hata dig. Och om du skulle dö, Haz... Då vet jag allvarligt talat inte vad jag skulle göra.
Han var tyst en stund. Hans smaragder till ögon fästa på mig.
- ...Så du hatar mig inte...?
- Nej.
- ...Och du skulle inte blivit glad om skottet faktiskt dödat mig...?
- GUD nej. Vad tror du om mig? Jag är ingen sadist, muttrade jag.
Ett litet leende ryckte i Harrys mungipor.
- ...Och du tror på mig...?
- Jajamänsan.
- ...Och du förlåter mig...?
- Jag antar det.
Och då log han. Hans läppar särade sig faktiskt i ett leende och hans fantastiska smilgropar uppenbarade sig i hans kinder.
Det var ett leende jag inte sett på alldeles för lång tid.
Och det tog alltid andan ur mig.
- Lou?
- Mm?
- Kan du komma lite närmare?
- Vadårå?
- Jag måste få kyssa dig.
--Harrys pov--
Jag fick inte sova särskilt länge.
Mina ögonlock for upp efter kanske någon timme, och jag hade en känsla i hela kroppen att något var... fel.
Inte sådär allmänt fel, något man känner i luften.
Det var någonting med MIG.
Med min kropp.
Jag hade inte riktigt hunnit känna efter på riktigt hur det faktiskt kändes. Jag menar, det hade blivit som vanligt mellan mig och Louis. Han tänkte inte åka hem heller, så han hade fått en sorts flyttningsbar säng att sova i bredvid min. Det hade varit för mycket psykiska känslor för att kunna känna de fysiska.
Jag rörde sakta fingrarna, knöt nävarna och släppte igen. Lyfte huvudet lite från kudden, lade mig igen. Spände överkroppen, slappnade av. Spände hela kroppen...
Jag spärrade upp ögonen.
Jag kunde inte spänna hela kroppen.
Jag kunde inte spänna benen.
Kunde inte lyfta dem.
Jag kunde inte ens känna dem.
Jag satte mig långsamt upp. Vad var det här? Var det en dröm eller något?
Jag försökte med all min kraft att lyfta mitt högra ben, men det gick inte.
Till sist så var jag tvungen att prova; jag måttade ett slag mot mitt knä och inväntade smärtan.
Som inte kom.
Det var som om benen inte ens satt ihop med min kropp längre.
- Louis, viskade jag. Lou.
Han vände sig lite, men öppnade inte ögonen.
- Lou! LOU!
Nu vaknade han. Han var trött, det syntes.
- Vad är det?
- Jag... Jag... Kan inte känna mina ben.
- Åh. Det är antagligen smärtstillande, Harry. Det är ingen fara.
- Nej, det är inte det. Jag KAN inte KÄNNA dem. Inte lyfta dem. Ingenting.
Lou vaknade till lite, en orolig rynka mellan ögonen.
- Va?
- Det går inte. Som om de inte ens hör ihop med resten av mig.
Han satte sig upp.
- På riktigt? Så... Om någon slog dig på benet skulle du inte känna det?
- Någon skulle kunna slå mig på benet med en slägga, jag skulle fortfarande inte känna något.
- Vad, har du provat?
- Med slägga? Nej. Handen? Jajamänsan.
Lou såg uppriktigt orolig ut nu.
- Vänta... Du... Du blev skjuten längst ner på ryggen, va? Typ vid svanken?
- Ja. Varför...?
Nu såg han ut som om han skulle spy. Han hoppade ur sängen och fram till min säng och tryckte in den röda knappen över mig som kallade på personal.
- Vad är det? undrade jag.
- Du vet... Öh, längst ner vid ryggraden går en massa nerver ihop med varandra?
Jag nickade och höjde ett ögonbryn.
- Och... Öh... Väldigt... Starka, huvudsakliga nerver ner till underkroppen. Och om pistolskottet träffade de nerverna... Harry, du kan vara förlamad i benen.
Rädsla sköljde över mig när jag insåg att Louis kunde ha rätt.
- Vadå, typ... Rullstolsbunden? För alltid?
Louis bara nickade.
Men... Vad skulle då hända med One Direction? Skulle jag rulla runt med en rullstol på scenen, eller? Tror inte det. Tänk om jag faktiskt aldrig skulle bli bättre. Aldrig kunna använda mina ben igen.
En sköterska kom in genom dörren.
- Vad är det, vännen? undrade hon vänligt och tittade på mig.
Louis svarade istället för mig, vilket var bra. Jag skulle inte kunnat få fram ett särskilt förståeligt svar.
- Den där kulan... Den träffade inte några nerver?
Sköterskan rynkade pannan.
- Jag trodde doktorn sa det. Den snuddade vid nerverna som kopplas med benen, men det borde inte vara ett problem. Vi får vänta och se.
- Åh. Jag... Typ lyssnade inte särskilt noga efter att han sagt att Harry skulle överleva, sa Louis och rodnade lite.
Jag svalde.
- Jaha, men det blev ett problem. Jag kan varken röra eller känna benen.
Sköterskan spärrade lätt upp ögonen.
- Åh. Jag ska genast prata med doktorn. Var snälla och vänta stund.
Hon lämnade kvickt rummet och jag såg upp på Louis.
- Om... Om jag är förlamad för livet... Vad händer med bandet? Jag kommer att få sluta.
Jag tittade ner på mina händer och såg hur konturerna långsamt blev suddigare. Javisst, för jag var bara tvungen att gråta.
Louis satte sig på min sängkant och tog försiktigt mitt ansikte i sina händer och fick mig att titta på honom.
- Du ska inte sluta i bandet, Harry. En rullstol hindrar inte det.
- Men jag kan inte rulla runt i en jävla rullstol på scenen, mumlade jag.
- Det kan du visst. Om inte annat hittar vi på något. Vi är inte One Direction utan dig.
Jag bet mig i läppen, visste inte vad jag skulle svara.
- Dessutom så tror jag att det finns något typ stöd som gör att du i alla fall kan stå.
Jag gav honom ett snett leende och Louis log också.
Samma doktor som undersökt mig förut kom in genom dörren.
- Så, Nellie sa att du eventuellt är förlamad i benen? sa han enkelt och rakt på sak.
Jag nickade.
- Då ska vi se...
Han tittade ner och skrev något i några papper och tittade upp på mig igen.
- Då får vi ta med dig till röntgen och några andra undersökningar igen. Det kommer gå snabbt. Vi måste se hur långvarigt det är.

- Dåså... Efter att ha tittat igenom de här bilderna så har vi kommit fram till att du har tillfällig förlamning.
Doktorn pekade mot en skärm med en bild som skulle föreställa mitt nervsystem.
- Här... Ser du att några nerver är skadade, och liksom avklippta?
Jag nickade.
- Det är vad skottet orsakade. De beräknas kunna läka inom cirka 2 - 3 års tid. Tills dess får du vara rullstolsburen, och vi ska fixa stöd så att du kan stå om det skulle behövas, med tanke på ditt jobb...
Jag nickade och tog in nyheterna.
Rullstolsbunden i 2 - 3 år.
Jag blev förd in till mitt rum igen, där Louis satt och väntade utanför.
- Jag har ringt din mamma också, hon kommer hit... öh, senare idag. Hur illa är det?
- Jag får sitta i rullstol i 2 eller 3 år, mumlade jag.
Louis blundade och nickade.
- Det kunde ha varit värre, antar jag.
- Det är fortfarande illa nog.
- Tänk inte så. Du kommer ju att kunna gå igen, eller hur?
Jag nickade.
Sköterskorna som "skjutsat" tillbaka mig in till rummet gick, och det var bara jag och Louis igen.
Jag klappade lite bredvid mig.
- Kom hit. Snälla?
Louis suckade och log lite. Sedan lade han sig i sängen tätt intill mig, flätade samman våra fingrar. Jag lade försiktigt mitt huvud mot hans bröstkorg och blundade.
Det dröjde inte länge tills jag sov.
--Louis pov--
Det var jobbigt att slå upp ögonen i det här sjukhusrummet.
Det var så... Vitt. Ljust. Som ett jävla gympapass för ögonen.
Men egentligen...
Vad gjorde det?
Jag fick ju vakna upp bredvid Harry.
Känna värmen från hans kropp.
Täcket var virade runt oss på något sätt, väldigt tätt och sedan trängde sig solstrålarna genom persiennerna, så vi var nästan uppe på ångbastuvärme nu.
Det var väldigt varmt.
Men jag tänkte inte röra så mycket som ett finger.
Jag strök stilla bort en lock som låg för hans änglalika ansikte.
Mina fingertoppar följde sakta och fjäderlätt konturerna av hans blekrosa, fylliga läppar. Hans kindben, upp till hans slutna ögonlock. De långa ögonfransarna.
Hans hand var i ett fast grepp om min tröja, till och med när han sov. Som om jag skulle försvinna om han släppte.
Som om jag någonsin skulle göra det. Lämna min Hazza Bear. Speciellt inte nu.
Hur var det nu, rullstolsbunden i två år? Tre?
Min hand fortsatte upp till hans hår och jag tvinnade långsamt in mina fingrar i hans lockar.
Stackars Haz.
Efter en stund började han röra lite på sig och drog en lång suck. Han öppnade inte ögonen, dock. Jag böjde mig ner lite och placerade en liten kyss på hans näsa.
- Hazza. Vakna.
Ett stön, och sedan fladdrade hans ögonlock till och hans smaragder såg rakt in i mina blå. Han log snett.
- Godmorgon Lou, mumlade han och borrade in huvudet närmare och slog båda armarna om mig. Jag lade båda mina armar om honom och lutade kinden mot hans huvud.
- Haz, Anne kommer antagligen hit när som helst, viskade jag.
Jag gjorde ett halvhjärtat försök till att vrida mig ur omfamningen, men Harry höll mig kvar.
- Nej, protesterade han mot mitt bröst och blundade igen.
Det borde egentligen vara olagligt för honom att göra sådär. Avsiktligt eller inte.
Jag suckade och lade armarna om honom också, vilade kinden mot hans huvud.
Ingen, eller inget skulle kunna skilja oss åt nu.
Det var en bra tanke.
Plötsligt hördes en knackning på dörren och en sjuksköterska, följt av Anne kom in i rummet.
- Sover han? undrade Anne lågt.
Jag skakade på huvudet.
- Jo, mumlade Harry. Jag sover.
Jag flinade lite.
- Då kanske du kan vakna nu?
- Nej. Inte riktigt än.
Jag var tyst i tre sekunder.
- Nu då?
- Nä-ä.
- Men nu måste du vara vaken?
- Näpp.
Jag suckade. Sedan släppte jag taget om Harry. Han tittade missnöjt upp på mig.
- Om du missade det eller så, så är din mamma här, påpekade jag.
Harry suckade, men vred sig motvilligt ur omfamningen och satte sig upp. Dock flätade han samman våra fingrar under täcket. Jag log lite.
- Nå? Hur illa är det? undrade Anne, men jag såg att även hon försökte hindra ett leende medan hon tittade mellan oss.
Harry tittade ner.
- 2 - 3 år i rullstol, mumlade han.
Anne slog en hand för munnen.
- Åh, Harry...
Han ryckte på axlarna.
- Det är okej, antar jag. Jag menar... Jag kan inte ändra på det eller så.
Anne såg väldigt orolig ut nu.
- Men... Du kommer kunna gå igen, i alla fall?
Harry nickade.
- Men One Direction...
- ...Kommer fortsätta som vanligt, MED Harry, avslutade jag kvickt.
- Men jag kommer att göra allt svårare...
- Vill du ha en omröstning, eller?
- Men det kanske är bäst för bandet...
- Jag är allvarlig Harry. Jag frågar först killarna och sedan fansen på twitter så får vi se efter det.
Harry suckade och log lite.
- Okej, visst. Jag fortsätter.
- Du får det att låta som en uppoffring.
Axelryckning.
Anne satte sig ner bredvid Harry och strök sakta hans hår.
- Det kunde ha varit värre, eller hur? Det kommer bli bra.
Det lät som om hon övertalade sig själv också. Harry bara nickade.
Det var tyst en stund.
Sedan ramlade Niall, Liam och Zayn in genom dörren.
- HARREH!
- ÄR DU OKEJ?
- ÄR DINA BEN OKEJ?
Harry skrattade lite. Det fick mig att le också.
- Jag kommer vara förlamad i benen i ungefär... Tre år.
En orolig glimt skymtades i deras ögon.
- Men du kommer väl fortsätta i One Direction? undrade Liam.
- Självklart, svarade jag åt honom.
Niall betraktade oss.
- Vet ni? Om vi placerar ett nyfött barn i Harrys knä... Så skulle ni se ut som nyblivna föräldrar.
Alla bröt ut i skratt.
- Verkligen? frustade Harry.
- Harry ligger på sjukhus och du tänker på det? undrade jag.
Niall ryckte på axlarna och flinade.
- Bara en tanke.
- Öh, tyvärr, Niall. Det är inte fysiskt möjligt.
- Vad vet ni. Jag har faktiskt läst någonstans om manlig gravid....
- Niall.
- Ja, Lou?
- Det här samtalet slutar precis.... Nu.
- Okej då.

--Louis pov--
Jag slog långsamt upp ögonen. Blinkade några gånger.
Sedan kunde jag urskilja två par exakt likadana ögon några centimeter från mina.
Jag ryckte till lite.
- Phoebes! Daisy! utbrast jag förebrående, men de bara log.
- Godmorgon Lou, sovit gott? undrade Daisy och flinade.
Jag suckade men nickade.
Harry började röra på sig och drog en sömnig suck. Jag tittade upp på honom och såg hur han långsamt öppnade ögonen. Hans blick föll på mig och han log.
- Godmorgon, mumlade han.
Jag svarade inte, bara höll honom hårdare.
Tvillingarna stod kvar och kollade på oss. Efter en stund kände jag hur de satte sig på våra ben. Ställde sig... Och hoppade rakt ner igen. Jag spärrade upp ögonen och vände mig snabbt så att jag ramlade ur soffan. Jag kved till och satte mig upp. Jag gned mina armbågar och tittade upp på Harry, som satte sig upp i soffan och sträckte på sig.
Mamma kom ut i vardagsrummet och flinade lite mot oss.
- Godmorgon. Eller, morgon och morgon... Klockan är halv ett.
Jag mumlade något som inte bör upprepas här och ställde mig sedan upp och tog Harrys hand för att häva honom upp.
- Kom igen, sa jag och vi gick in i köket.
Där satt allihop, och tittade på oss när vi kom in. Speciellt Niall flinade brett och jag gav honom en varnande blick. Han ryckte på axlarna och vi slog oss ner.
- Vad hade ni tänkt att göra idag? undrade Anne och utbytte ett leende med mamma.
Jag och Harry tittade på varandra och jag ryckte på axlarna.
- Ingen aning.
- Varför går inte ni två ut, se stan, jag vet inte? föreslog mamma och tittade mellan oss två. Jag log lite.
- Det skulle vi kunna göra...
Harry nickade.
- Visst.
Mamma och Anne flinade mot varandra.

***

- Vart ska vi gå nu? undrade jag och tittade på klockan. Den var lite över elva.
Dagen hade gått så snabbt. Fika, stan, restaurang, vi hade till och med åkt och bowlat igen. Inget hade gått sönder den här gången i alla fall. Fast jag borde ha fått ett pris för sämst slutpoäng genom tiderna eller något.
Harry var jättebra på det, av någon anledning. Han kanske hade tränat i hemlighet. Hm.
Men han hjälpte mig. Han sa att vi inte skulle gå härifrån förrän jag fått en strike, och på det näst sista kastet fick jag faktiskt en. Jag blev nästan löjligt glad.
Harry såg sig omkring.
- Vet inte. Kanske...
Vi såg oss båda omkring efter något ställe vi inte besökt. Min blick föll på en klubb med en stor neonskylt utanför. Jag pekade föreslående på den och Harry höjde ögonbrynen, men nickade sedan och log. Vi hade precis inget annat att göra, och det hade varit ett tag sedan vi faktiskt varit på en offentlig klubb, vi hade varit så upptagna med bandet.
Det var varmt därinne, mörkt, tonade lampor i olika färger kastade nästan mystiska ljus och skuggor på allt. Dansgolvet var stort. Baren låg längst bort. Några småbord lite här och där, tillräckligt långt bort för att inte kunna dansa in i dem. Musiken var väldigt hög och basgången vibrerade i bröstkorgen.
Det var underbart.
Jag flinade mot Harry innan jag drog honom genom den dansande folkmassan. Han flinade tillbaka.
Jag böjde mig fram mot honom och skrek nästan
- Vad ska vi göra först?
Han såg fundersam ut. Sedan fastnade hans blick på något bakom mig och hans ögon vidgades.
Jag såg frågande på honom.
- Vad är det, Harry?
Han öppnade munnen och stängde den flera gånger innan han till sist fick fram
- Samantha.
Jag spärrade upp ögonen och tittade snabbt bakom mig. Jag såg henne inte, men Harrys ögon var fortfarande distinkta och fast på den punkten där hon måste stå.
- Vad gör hon här? I Doncaster? undrade jag.
- Ingen aning.
Han blundade och drog en lång suck. Sedan tittade han på mig och log svagt.
- Okej. Vad gör vi?
Jag ryckte på axlarna.
Innan vi hann göra någonting suckade Harry och sa
- Lou, jag kommer snart. Det går snabbt, okej?
Jag bet mig i läppen men nickade. Han skulle väl antagligen bara fråga Samantha vad hon gjorde här, och när han fått reda på det (och kanske gjort något åt det...) kommer han tillbaka hit.
Jag satte mig ner vid ett litet bord och väntade.
5 minuter.
Nu kommer han nog snart.
10 minuter.
Hon kanske har en invecklad förklaring till varför hon är här.
15 minuter.
Han kanske har ett invecklat svar.
20 minuter.
Okej. Det borde inte ta tjugo minuter.
Jag såg mig omkring efter honom. Hur länge tänkte han vara borta? Han skulle ju bara prata snabbt med Samantha.
Till sist ställde jag mig upp och började gå, försökte leta reda på Harry.
Det var fortfarande många som dansade, jag trängde mig förbi dem under mumlande "ursäkta" och "förlåt".
Ett blått ljus for över ett välbekant lockigt huvud och jag log.
- Haz! ropade jag medan jag gick närmare.
Han tittade inte på mig.
Utan på en brunett som stod mittemot honom.
Mitt leende avtog långsamt medan jag iakttog hur han gick lite närmare henne. Hon sa någonting. Han nickade.
Nu stod de plågsamt nära.
Harry, vad gör du?
Han lutade sig fram. Hon också.
Nej.
Harry, du tänker väl inte...
Nej. NEJ. Sluta.
Deras läppar möttes.
Och om jag känt smärta förut i mitt liv var det inget mot det här.
Ingen av dem drog sig undan, snarare tvärtom.
Jag kunde inte röra mig. Stod som förstenad och bara såg det hända.
Varför gjorde han det? Gjorde det alla förväntade sig av honom? Varför? Han... Han var ju inte sådan.
Det fanns ingen bortförklaring. Han hade kysst henne. Frivilligt. Värre var att han inte drog sig undan. Han bara fortsatte att krossa mitt hjärta som om det inte betydde någonting för honom.
Men det värsta av allt var att brunetten han kysste var Eleanor Calder.

Jag fick plötsligt liv i kroppen igen och skyndade hela vägen fram till dem och drog våldsamt isär dem.
Jag ägnade inte Eleanor en blick. Vill inte se henne. Inte känna hennes närvaro på något möjligt sätt. Jag visste redan vad hon gick för, vad hon kunde göra, vad hon hade gjort. Harry däremot...
Ville egentligen inte se honom heller. Men jag var tvungen att ta itu med varför han hade gjort det här. Jag fattade ingenting.
Jag vände chockat och förkrossat blicken mot Harry.
- Haz? sa jag med svag och bruten röst.
Han tittade rakt på mig, och blicken i hans ögon fick mig att rycka till och nästan rygga tillbaka.
Kalla. Hårda. Uttryckslösa.
- Hej, Lou, sa han med rösten lika tom som hans blick.
Jag drog en darrig suck och avgav ett tyst löfte till mig själv att inte gråta. Inte en tår. Inte här, inte nu.
- Varför, Harry?
Han ryckte nonchalant på axlarna.
- Jag ville.
Jag stirrade på honom.
- "Du ville"? Vad är det för jävla ursäkt?
- Ursäkten jag har och ursäkten du får. Om du nu ursäktar mig...
Han vände sig bort från mig för att gå, men jag grep tag i hans axel och fick honom att vända sig om igen. Han såg... Irriterad ut.
- Vad?
- Vad hände med... Oss?
Åh, vad kliché.
Axelryckning från Harry.
- Spelar ingen roll, men jag måste gå nu.
- Spelar... Ingen... Roll? fick jag fram.
Okej, vem var den här killen och vad hade hänt med Harry? ...Min Hazza? Jag hade aldrig sett den här sidan av honom förut. Trodde inte att den fanns. Den sidan media pratade om.
- Hörru, jag vet inte om du märkt det, men jag bryr mig inte just nu, okej? Jag vill ha lite kul.
Jag kunde inte tro det här.
- Du hatar Eleanor.
- Hon är snygg, oavsett hennes personlighet.
De känslolösa svaren stack som nålar. Harry tittade på mig en stund.
- Åh, sa han. Du vill att jag ska vara den perfekta pojkvännen, eller hur? Lojal, trogen... Tråkig. Vet du, Lou? Du är så självisk. Tror att du kan äga mig. Jag tillhör ingen. Tillhör inte dig. Du är inte så jävla bra som alla säger att du är, vet du. Så oskyldig, bräcklig. Om de bara kände dig. Allt du är, är självisk och... Överdriven och barnslig.
Jag drog kort efter andan Harry såg mig rakt i ögonen och talade med lugn röst.
Självisk. Överdriven. Barnslig. Och han verkade inte ångra ett ord. Han måste mena det.
Jag knöt nävarna.
- Om jag nu är så jävla dålig, varför blev du ens vän med mig från första början? fick jag fram.
Axelryckning.
- Vet inte. Det bara blev så.
Jag skakade långsamt på huvudet.
- Vad gör du, Harry? Det här... Det här är inte du. Det är vem media tror att du är.
- Media kanske har rätt, påpekade han kallt.
- Harry...
- VAD?
Jag bara såg bedjande på honom.
- Gör inte såhär. Har du låtsas vara någon annan i två år? Och nu kommer det fram hur du faktiskt är, med ELEANOR av alla människor? Du... Bara sluta vad du håller på med.
- Säg inte åt mig vad jag ska göra och inte göra.
Han pausade och fortsatte sedan.
- Ska vi göra det lätt? Okej. Jag. Är. Inte. Kär. I. Dig. Got it? Vet inte om jag någonsin var det. Du var omöjlig att få, så jag försökte. Det var en utmaning, inte mer.
Jag kippade efter luft. Som om hans ord täppt igen min luftstrupe. Jag kunde inte andas och det flimrade framför ögonen.
Tårarna var inte långt borta. Jag kände att jag var väldigt nära att bryta löftet jag gett mig själv.
- Så du ångrar allt?
- Ja.
Okej, där blev det för mycket.
Mina ben skakade, jag fick anstränga mig för att ens kunna stå upprätt. Han ångrar allt.
Han ångrar att vi blev ihopsatta i samma band.
Att vi lärde känna varandra.
Att vi blev vänner.
Att vi blev bästa vänner.
Att vi blev mer än vänner.
Att...
Men han betydde så mycket för mig.
Jag såg upp i hans ögon. Samma ögon, men så olika. De var en mörkare färg. Kallare.
Han brydde sig inte alls om mig.
Och det var nog där jag tappade greppet på riktigt.
- Okej. Iså fall är jag glad att det här hände. Du är en sådan jävla lögnare, Harry. Jävla känslolös. Korkad. Eller, jag är korkad, som faktiskt litade på dig medan hela världen såg vem du faktiskt var. Jag försvarade dig. Jag fucking SJÖNG till dig, men det betyder förstås ingenting? Jag menar, vem är jag jämfört med dig? Och du säger att jag är den själviska. Du bryr dig ju inte om någon annans känslor. Jag önskar jag aldrig hade träffat dig.
Tårarna hade börjat rinna medan jag pratat. Harry blundade.
- Gå, Louis.
- Visst! fräste jag. Gå du också. Gå och dö eller något. Jag... Jag hatar dig.
Nej. Fel, fel, fel. Jag hade inte menat de orden. Vad han än gjort mot mig, jag menade inte dem orden. Aldrig.
I vilket fall, tog det skruv.
Harry såg ut som om han faktiskt skulle dö. Trasig. Splittrad. Krossad.
Hans ögon var blanka, och långt ifrån tomma och uttryckslösa längre. Tvärtom; de var fyllda med för mycket känslor, sårade känslor. Han såg på många sätt ut som den Harry jag känt; med riktiga känslor.
Han gav ifrån sig en hög snyftning, sedan vände han sig om och började springa, tränga sig emellan folk, bort från mig, och jag stod kvar och såg det hända.
Jag skakade.
Jag grät.
Jag plågades.
Och jag förstod absolut ingenting.
Aldrig hade jag sett den sidan av Harry.
Jag kände mig lurad; hela världen hade sett det, men jag hade varit så blind och fallit för Harrys oskyldiga lockar och Harrys oskyldiga stora ögon och Harrys oskyldiga jävla SMILGROPAR...
Men nej, han var likadan som han varit när han sårade Samantha.
Var det ens henne han hade sett förut? Det kunde lika gärna ha varit Eleanor.
Det slog mig också att Samantha hade försökt varna mig, men jag hade bara sett det som att hon försökte förstöra.
Jag var verkligen dum på riktigt.
Förblindad.
Jag tyckte väl att allt hade varit lite väl bra för att vara sant, som en dröm.
Det var som fan att man måste vakna till verkligheten bara.
Jag snyftade till och tittade mig omkring i toalettbåset där jag satt. Litet och trångt och absolut inte det fräschaste stället jag sett i mitt liv, men vart skulle jag annars ta vägen?
Det här skulle inte få förstöra mig. Jag var starkare än så. Ja, Harry råkade kanske vara den jag trodde var min bästa vän, kanske till och med själsfrände, men jag fick inte låta det påverka mig... Så mycket i alla fall. För bandets skull, för fansen. För min familj. Och för min egen skull.
Jag undrade om jag eller Harry skulle flytta ut.
Stark på utsidan. Men jag kunde inte lova att det här inte skulle knäcka mitt inre.
Harry hade haft så stor inverkan i mitt liv. Den enda jag visste alltid, alltid skulle vara där när jag behövde honom.
Hur fan ska jag kunna hantera att allt varit lögn?
Det som betydde mest för mig... Borta.
Några nya tårar bröt fram.
Känslokalla jävel.
Eller, åtminstone tills jag önskade honom död. Det tog tydligen väldigt hårt. Jag förstod bara inte varför det skulle spela någon roll för honom vad jag tyckte. Inte för att de orden inte kunde såra vem som helst, men...
Jag suckade och torkade bort tårarna. Inget mer om Harry nu. Han är inte värt det. Inget mer...
Jag vet inte hur länge jag satt där, men efter en stund kände jag min mobil vibrera mot benet.
Jag lovar, om det är Harry spolar jag ner den jävla apparaten.
Det var inte Harry.
"Liam".
Och vad ville han?
Jag suckade frustrerat, men svarade.
- Riktigt dålig timing, Li. Vad vill du?
- Lou, du måste komma hit. Harry behöver dig.
Åh, så Harry hade sprungit och pratat med Liam. Jag fnös.
- Så fan att han gör.
- Louis, han...
- Jag bryr mig inte, hälsa honom det. Jag tänker inte komma dit.
- Harry har blivit misshandlad och skjuten i ryggen, Lou.
Jag bara stirrade chockat framför mig.
Va?
Vad hade hänt, sa du?
Nej. Nej, nej, nej, nej, nej, NEJ!
Harry.
Nej.
Jag kunde inte ens reagera. Chocken var för stor.
Jag säger åt Harry att gå och dö och en stund senare blir han skjuten och misshandlad.
Karma är en Bitch.
- Lou, snälla. Kom hit.
Liams röst var desperat nu.
- Harry, slut inte ögonen. Håll de öppna. Håll de öppna... Snälla, ambulansen är snart här, håll ut en stund till, snälla, snälla Haz... LOUIS, PALLRA DIG HIT NU!
Jag kunde fortfarande inte prata. Jag var alldeles torr i munnen.
- Lou, han har slutit ögonen. Harry, vakna. Snälla, vakna. LOU, han öppnar dem inte.
Liam snyftade vid det här laget.
- Det är så mycket blod... Snälla, säg något.
Jag öppnade och stängde munnen flera gånger, imiterade en guldfisk. Till sist återfick jag talförmågan och fick fram
- Var är ni?
- Parken, någon kilometer ifrån The Star Inn.
- Jag är på väg.
Jag lade på och störtade ut från toaletten, ut ur klubben och bort till parkeringen där mammas bil som jag lånat stod. Jag fumlade med nycklarna, låste upp och satte mig. Sedan var det gasen i botten.
- Du lyssnar på NJR Radio och det här är Wherever you will go - The Calling, kom det från radion, följt av låtens förspel.
"So lately, been wondering
Who will be there to take my place
When I'm gone you'll need love
To light the shadows on your face"

Tänk om Harry dör? "When I'm gone"...
Sådana låtar ska vi inte lyssna på. Jag bytte radiokanal.

- Giving you up - Miley Cyrus...
"How do you find your reasons,
In my deepest, darkness night?
I keep givin' you up.
I remember when,
You were my only friend
Now I'm not sure you can,
Feel like that again.
I keep givin' you up."

Byt.

- Trying not to love you - Nickelback...
"'Cause trying not to love you, only goes so far
Trying not to need you, is tearing me apart
Can't see the silver lining, from down here on the floor
And I just keep on trying, but I don't know what for
'Cause trying not to love you
Only makes me love you more"

Men snälla. Byt.

- How to save a life - The Fray...
"He will do one of two things
He will admit to everything
Or he'll say he's just not the same
And you'll begin to wonder why you came
Where did I go wrong, I lost a friend
Somewhere along in the bitterness
And I would have stayed up with you all night
Had I known how to save a life"

Men du kan inte mena allvar. BYT.

- The Harold song - Ke$ha...
"They say that true love hurts,
Well this could almost kill me.
Young love murder, that is what this must be.
I would give it all,
To not be sleeping alone.
The life is fading from me,
While you watch my heart bleed.
Young love murder, that is what this this must be.
And I would give it all,
To not be sleeping alone."

The. Fucking. HAROLD. Song.
Jag stängde av radion.

***

Det var så mörkt i parken.
Och så kallt.
Jag drog jackan tätare om mig och såg mig om efter Liam och Harry.
- LOUIS! HÄR BORTA!
Jag såg en silhuett i mörkret och sprang dit.
- Åh tack gode GUD att du är här! sa Liam när jag kom fram och slog armarna om mig. När han släppte mig drog han mig ner på marken och jag såg Harry ligga på sidan, de mörka lockarna i stor kontrast mot den vita snön och det röda blodet som sakta spred sig. Mörka blodstrimmor rann från näsan, över läpparna, ner för hakan och ner i snön.
Liam drog tyst och stilla bort jackan som låg över Harry som ett täcke. Jag kippade efter andan.
Kraftiga blåmärken hade bildats över hela armarna. Liam drog sakta upp Harrys tröja fram. Det blev ännu svårare att andas. Stora blåmärken. Väldigt stora blåmärken. Och sedan drog han upp den bak.
Och nu kunde jag inte andas mer.
Det var bokstavligt ett... Hål i slutet av ryggen, nära svanken. Blodet var överallt. Mörkt, rött, rinnigt, blött, varmt. Rost och salt. Jag mådde illa.
Jag sträckte sakta ut handen och rörde fjäderlätt vid hans rygg. Mina fingertoppar var röda efteråt. Min hand fattade hans och jag tryckte den.
Strunt i vad som hänt innan, Harry var döende och jag älskade honom. Han fick inte dö. Det skulle antagligen aldrig bli ens en vänskap mellan oss igen, men han fick inte DÖ.
Jag hade inte ens insett att jag börjat gråta igen. Men det gjorde jag. Grät mer än jag antagligen gjort i hela mitt liv, sammanlagt. Jag lutade mig mot Liam och fullständigt tömde mig själv på tårar.
Det kändes som att det var mitt fel.
Sedan hördes ljudet av sirener och en ambulans kom i rasande fart fram till oss.
Två människor klev ur ambulansen med en bår och började försiktigt lägga Harry på den. Jag höll fortfarande kvar hans hand, ovillig att släppa den.
- Louis, du måste släppa, viskade Liam.
Jag skakade häftigt på huvudet.
- Kom igen. Du måste. Du kan följa med i bilen, bara... Släpp just nu.
Jag svalde några gånger och lossade ett finger i taget. Min hand kändes tom efteråt.
- Vem följer med? undrade en av de som suttit i bilen, en kvinna.
Jag höjde handen och torkade sedan bort tårarna (förgäves, eftersom de fortsatte rinna) och följde med in i ambulansen.
Tänk om Harry dör.
Tänk om Harry dör, och de sista orden han fick höra av mig var "Gå och dö eller något. Jag hatar dig".
Blodet i hans ansikte var borttorkat.
De hade stoppat blodflödet från skottet och täckt över det.
Jag försökte intala mig själv att han bara sov.
Jag drog handen genom hans tilltrasslade lockar, fortfarande lika mjuka.
Hans underläpp var svullen. En blålila cirkel framträdde under hans vänstra öga. Hans andning var lite oregelbunden, men jag försökte bortse från de sakerna.
I det ögonblicket var det ganska lätt att låtsas att han inte alls hade krossat mitt hjärta någon timme tidigare. Låtsas att allt var som förut. Så jag satt uppkrupen på min plats, min hand lämnade aldrig hans, min andra intrasslad i hans lockar, och låtsades.
Han behövde i alla fall inte kopplas till några maskiner, eftersom han kunde andas. Men sjukpersonalen i ambulansen lämnade heller aldrig honom, såg alltid till att han var okej och inte rörde sig.
- K-kommer han bli okej? viskade jag till kvinnan som satt på andra sidan av Harry. Hon log vänligt mot mig.
- Antagligen. Bara han inte rör på sig. Vi vet inte exakt var och hur långt skottet hamnade, men om den kommer tillräckligt nära nerverna längst invid ryggraden och han rör sig kan det påverka nerverna i nacken, som kan...
- Döda honom? kved jag.
Hon nickade bara. Jag blundade och försökte lugna mig.
Harry, om du rör på dig kommer jag flytta till Antarktis och leva med pingviner, skickas ut i rymden som försökspingvin, komma tillbaka ner och direkt till ett mentalsjukhus där jag glömmer att jag ens finns för att slippa smärtan. Känn ingen press.
- Vilken koppling har du till honom? frågade sjuksköterskan försiktigt.
- Jag... Vet inte just nu, erkände jag och tittade ner på min hand i Harrys.
- Du... Du är med i det där bandet, va? One Direction?
Jag tvingade fram ett litet leende och nickade. Sköterskan log tillbaka.
- Det har stått mycket om dig och... Harry, va? Ja, om er i tidningen nyligen. Annars skulle jag nog inte känna igen er. Jag borde känna mig hedrad, antar jag...
Hon pausade och tittade mellan mig och Harry och log lite.
- Man ser verkligen att du älskar honom.
Jag bet mig i läppen.
- Men han älskar inte mig, viskade jag, mer för mig själv.
- Jo... Det gör han.
- Han sa det själv ikväll.
- Då ljuger han.
Hennes ansikte var helt allvarligt. Jag suckade och tittade ner på Harry igen. Jag ville inte prata om det nu.
Ambulansen stannade och jag klev ur medan de andra lyfte in Harry på båren.

- Louis!
Jag vände mig om och såg Liam, Niall, Zayn, mamma, Lottie, Fizzy, tvillingarna, Anne, hela bunten, dundrande mot mig. Alla såg skärrade ut och Anne hade gråtit, att dömma av hennes röda ögon. Jag såg antagligen likadan ut.
De slog sig ner i andra stolar och soffor i väntrummet där jag suttit alldeles ensam för en minut sedan.
- Var är Harry? Vad hände? undrade Anne, rösten fylld med rädsla och oro.
- De undersöker honom just nu. Hur långt in kulan kom och så, sa jag med monoton röst. Vad som hände kan Liam berätta... Han såg mer än jag, kan jag säga. Hur mycket har du sagt?
- Att han blev misshandlad och skjuten i ryggen och att jag kom försent, svarade Liam enkelt, men hans röst hade en underton av... Smärta. Förståeligt.
- Berätta mer. Jag... Jag vill veta. Vad gjorde de med honom? sa jag och blundade.
Liam tog ett djupt andetag.
- Jo, öhm... Harry ringde mig och bad om att få skjuts hem. Jag hade inget bättre för mig, och han lät rätt förstörd, så jag sa att jag skulle komma dit så snabbt som möjligt. Jag gick ut till bilen och åkte dit... Men jag var framme såg jag inte Harry först. Bara en grupp människor på kanske... Fem personer? Jag vet inte säkert. Men i alla fall, så hörde jag Harrys skrik. Så jag förstod att han måste vara i mitten av de där människorna, så jag klev ur bilen och skrek till dem att sluta innan jag ringde polisen... De slutade med vad de höll på med och började springa därifrån, och Harry började ställa sig upp och gå ner till min bil, men ungefär när han ställt sig upp vände sig en av männen om och... Sedan hörde jag bara ett skott och Harry föll. De andra sprang därifrån jättesnabbt, medan jag sprang fram till Harry och såg... Alla hans skador. Så jag ringde först efter ambulans, men eftersom Harry fortsatte upprepa Louis namn så ringde jag honom också...
Liam tittade på mig.
Vänta, så Harry hade varit döende, och han hade upprepat MITT namn?
Jag blev bara mer och mer förvirrad för varje minut som gick.
Anne kved till.
- Han kommer klara sig, va?
Jag nickade.
- Antagligen.
Hon andades ut och slappnade av lite.

***

- Han kommer överleva, förkunnade doktorn.
Jag kunde äntligen andas igen.
Harry skulle inte dö.
Han skulle bli okej.
Det var allt som betydde något.
Jag slutade lyssna där. Det andra han sa var inte särskilt viktigt förutom det faktum att Harry levde, skulle fortsätta leva.
Sedan kom jag på att han inte älskar mig, eller ens bryr sig om mig och mitt humör blev genast sämre igen.
Jag suckade.
- Ni borde gå hem. Vi har varit här länge.
Mamma tittade på mig.
- Du också, Lou. Klockan är halv tre.
Jag skakade på huvudet.
- Jag vill vara här när han vaknar.
- Det vill jag också, sa Anne.
- Du kan stanna om du vill också, fast det är bättre att åka hem, sa jag.
- Du behöver också sömn. Du ser helt förstörd ut, påpekade mamma.
- Jag stannar här.
- Men...
- Låt honom stanna, då, insköt Fizzy med en suck. Han är 20 år, han kan ta egna beslut. Dessutom, om jag var Harry... Så skulle jag antagligen vilja att Lou var här när jag vaknade.
Ibland älskar jag min syster.
Mamma tänkte efter en stund, men nickade sedan.
- Okej. Anne...?
Anne suckade.
- Jag åker hem. Men tveka inte att ringa om det är något.
Jag nickade och alla gick. När jag inte såg dem längre gick jag och satte mig vid Harrys sängkant. Kopplad till slangar. Men tänk om han vaknar och ser mig och vill inte ha mig här?
Det borde jag förstås ha tänkt på.
Han kommer vilja att jag ska gå.
Såklart.
För vem skulle vilja ha mig här?
Självisk, barnslig, överdriven.
Varför skulle Harry vilja ha mig här?

--Harrys pov--
Allt var så mörkt.
Men det var ett bra mörker på många sätt.
Ingen smärta.
Ingen sorg.
Ingen sorg, men heller ingen glädje.
Som att leva i ett svart ingenting.
Mjukt.
Hårt.
Vått.
Torrt.
Allt och inget.
Det var så förvirrande, men samtidigt lugnande. Jag ville inte vakna.
- Harry...
Jag ryckte till, för jag kände igen den rösten.
Louis.
Louis röst.
Len, ljus. Honung och solsken.
Med det namnet kom en fors av känslor.
Tårar. Skratt. Smärta. Välbehag.
Och kärlek.
Den känslan var starkast.
Minnen kom tillbaka.
Hans klingande skratt.
Sättet hans ögon tindrade när han var glad.
Hans breda leende, mjuka läppar, vita tänder.
Om jag inte vaknade, skulle jag aldrig få se honom igen då?
Sedan andra minnen.
När havet i hans ögon svämmade över i form av tårar.
Framtänderna som bet frenetisk i underläppen, så att den bleknade lite.
"Gå och dö. Jag hatar dig".
Om jag vaknade, skulle jag då aldrig kunna ställa allt tillrätta?
Men det ville jag ju.
Så jag måste vakna.
Jag spände varje del av min kropp.
Sa åt mig själv att öppna ögonen.
Så det gjorde jag.
Jag vaknade, och välkomnades av Louis havsblå ögon.

--Louis pov--
Hans ögonlock fladdrade till.
Han höll på att vakna.
Han drog en lång suck och öppnade ögonen helt och såg på mig, hans djupt gröna ögon precis som jag mindes dem.
- Harry, andades jag och tänkte mig inte för, så jag slog armarna om honom, slöt ögonen och drog in hans doft.
Han var vaken och skulle bli okej.
Sedan insåg jag var jag gjorde och drog mig kvickt undan och såg ner på mina händer.
- Förlåt. Jag... Tänkte att du kanske inte ville vakna upp ensam här. Och... Jag ville bara försäkra mig om att du skulle bli okej. Jag... Jag går nu, jag lovar.
Jag reste mig upp och började gå.
- Louis, vänta.
Harrys röst var svag, hes. Så hjälplös.
Jag stannade till, övervägde att gå tillbaka. Sedan suckade jag.
- Varför skulle jag, Harry? Vi har inget att säga varandra.
Jag började gå igen.
- Men jag har massor. Lou, snälla.
Hans röst bröts på slutet. Det gjorde så ont att fortsätta ignorera hans önskan, men jag gjorde det.
- Du har redan sagt tillräckligt.
Jag öppnade dörren.
- Boo Bear...
BAM.
Jag stängde dörren om mig, lämnade Harry därinne.
Sjönk ner mot väggen och det kändes som att jag ville gråta, men jag fick inte fram några tårar.
Hade jag gjort rätt val?
Jo. Jo, det hade jag...
Eller hur?
Om Harry hade tänkt be om ursäkt borde han i alla fall förstå att han måste ha en jävligt bra ursäkt.
Fast han kanske hade det?
Fast, vad skulle det kunna vara, egentligen?
Precis.
Jag gjorde rätt.
Jag reste mig upp och tänkte gå, när jag hörde Harrys snyftningar från andra sidan dörren.
Darrande, tunga, förtvivlade snyftningar.
Ljudet bröt sakta ner mitt försvar.
Jag tänkte tillbaka på innan jag gått ut ur rummet.
Det slog mig att han kallat mig Boo Bear.
Okej, that's it.
Jag öppnade dörren och gick tillbaka in till Harry.

--Harrys pov ca en vecka senare—
När jag vaknade hade jag armarna om Louis och vi låg så tätt hoppressade som det var möjligt. Jag log och begravde ansiktet i hans hår och placerade en snabb puss på hans huvud.
- Lou. Vi måste upp.
Han mumlade något jag inte hörde och kurade ihop sig så att han låg som en boll mot mitt bröst. Jag himlade med ögonen och ruskade honom lätt.
- Lou. Boo Bear. Sweet cheeks. Vakna.
Han ignorerade mig. Jag suckade.
- Okej. Visst.
Sedan slet jag av täcket och vred mig ur omfamningen. Louis pep till av den plötsliga kylan och spärrade upp ögonen. Han var vaken. Jag log och satte mig upp.
- God morgon.
Han satte sig också upp, långsamt, och tittade förebrående på mig.
- Var du tvungen att göra sådär?
- Jag försökte väcka dig snällt först. Skyll inte på mig.
Louis drog en hand genom håret och steg sedan upp och tog fram en vit t-shirt och ett par byxor med hängslen. Jag drog fram ett par jeans och en Ramones-t-shirt.
Vi gick till köket där jag började dra fram bröd och pålägg för att kunna göra varma mackor. Louis satte sig vid bordet och väntade.
- Ikväll ska vi vara på Ellen DeGeneres.
Jag log lite.
- Jag vet.
- Tror du de kommer tvinga oss till att sitta i olika ändar av soffan igen?
Jag suckade. Den senaste veckan verkade det som om management hade börjat märka, och även försökt förhindra. Vi hade inte fått göra gemensamma intervjuer och inte suttit bredvid varandra i tv, mycket sådant. Det var fånigt, verkligen. Som att låta oss sitta långt ifrån varandra skulle ändra något.
- Antagligen, svarade jag.
Louis suckade också.
- Det är fånigt.
- Mm.
Jag gjorde klart mackorna och ställde ett fat med dem på bordet. Louis tog genast en av dem och började tugga på den.
Jag suckade. Jag skulle gärna vilja göra något för att ändra det. Men vad kunde jag göra? Inget.

***

- Kameran rullar om tre, två ett...
Det var igång.
Ellen log mot kameran.
- Ikväll har vi inga mindre än det fantastiska pojkbandet One Direction på besök!
Högljudda applåder hördes och vi log mot publiken och sedan mot kameran. Jag sneglade mot Louis som, som vi trodde, satt på andra änden av soffan.
- Så, berätta... Om ert album. Hur går det?
- Det går jättebra, svarade Liam. Vi har skrivit sånger med Ed Sheeran i veckan, och Nialler här har skrivit några sånger själv.
Liam lade en arm om Niall som log lite.
- Det blir rätt annorlunda mot vårat första album. Mer elgitarrer. Sådant.
- Åh, ett litet rockigt sound alltså? sa Ellen intresserat.
Vi nickade.
- Japp.
- Okej, fansen här fortsätter att fråga om erat kärleksliv, så jag måste vara idealisk och ta upp det... Vilka är singel?
Niall höjde handen. Louis och Zayn satt med en arm om varandras axlar. Det var dumt, men jag kunde inte låta bli att känna mig avundsjuk.
- Zayn, du räckte inte upp handen?
- Nej, sa Zayn med ett litet leende. Jag har börjat träffa någon.
- "Någon"?
- Ja.
- Är det Perrie från Little Mix?
- ... Ja.
Vi skrattade och Louis stötte lekfullt till Zayn i sidan. Jag blundade. Fokusera, Harry.
- Harry, du räckte inte heller upp handen?
Nä fan. Det hade jag inte gjort. Jag hade varit för upptagen med att stirra på Louis. Genialt, Styles. Grattis.
Jag sneglade bort mot Louis och Zayn en sista gång, sedan tittade jag rakt in i kameran.
- För att jag inte är singel. Jag dejtar Louis Tomlinson.
Det blev knäpptyst i studion. Jag tror knappt någon andades.
Hade jag gjort ett misstag? Nej. Jag tänkte inte se det här som ett misstag. Hur som helst var det sent att backa ur nu.
- Är det sant? sa Ellen chockat. Jag bara nickade.
- Ja. Och det är kul att folk tror att det hjälper att sätta oss i varsitt hörn av en soffa. Jag älskar Louis William Tomlinson och inget kan ändra på det. Punkt.
Jag tittade bort mot Louis för att se hans reaktion. Han stirrade på mig, chockad, men med ett stort leende på läpparna. Hans ögon var blanka.
- Och vad säger Louis Tomlinson om det här, då?
Louis ställde sig upp och gick fram till mig. Sedan satte han sig i Liams knä och drog tag i min tröja och pressade samman våra läppar i en passionerad kyss. Jag kysste honom tillbaka, medan hela mitt inre var i uppror.
Gud vad jag älskade den här perfekta människan.
Louis påbörjade kyssen, och det var han som avslutade den. Han släppte taget om min tröja, men höll blicken kvar vid mig.
- Jag älskar dig, Harry.
Publiken var i uppror. De applåderade. Skrek. Hurrade. Svimmade. Grät. Ellen hade ett stort flin på läpparna.
- Japp, ni såg det här på Ellen DeGeneres show. Harry Styles och Louis Tomlinson ÄR ett par.
Louis trängde sig emellan mig och Liam och lutade sig mot mig och lade en arm om mina axlar.
- Tror du management kommer vara väldigt förbannade? viskade jag i hans öra. Han log lite.
- Antagligen. Men ärligt talat orkar jag inte bry mig.
När all kalabalik hade lagt sig (vilket tog en stund) fortsatte intervjun som om ingenting hänt. Men något hade hänt. Och jag var övertygad om att det inte varit ett misstag. Vi behövde inte gömma oss längre.
Louis lutade sig mot mig och flyttade inte på sig under hela intervjun.
--Louis pov--
Jag älskar dig, Harry.
Jag älskar dig, Harry.
Jag älskar dig, Harry.
Sedan så älskar jag dig, Harry.
Också kan vi inte glömma det faktum att jag älskar dig, Harry.
Har jag nämnt att jag älskar dig, Harry?
Intervjun var slut och vi gick backstage. Så fort vi var borta från studion slog jag armarna om Harry så hårt jag kunde, blundade och bara stängde ute allt som inte var Harry. Han lade armarna om mig också och begravde ansiktet i mitt hår.
- Jag älskar dig, mumlade jag.
Jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig.
Jag kunde känna hur han log mot mitt hår och höll mig lite hårdare intill sig.
Jag ville inte röra mig just då. Jag kunde ha stått där för alltid, bara känna värmen från Harrys kropp och livnära mig på hans andetag. Vi behövde inte ens säga något, inga ord var nödvändiga. Tystnaden skulle aldrig bli besvärande. Han var allt jag behövde. Så länge han fanns i mitt liv, skulle jag överleva allt, det var jag säker på. Vi skulle överleva det här. Vi visste båda två att vi skulle få motgångar, men ärligt talat, vem bryr sig? Motgångar finns överallt. Vi kan klara det.
Jag kände min mobil börja vibrera i fickan, som på en given signal bara för att ögonblicket var så himla perfekt. Jag bestämde mig för att inte bry mig. Den som ringde bestämde sig tydligen för att fortsätta tills jag svarade. Haha. Få se vem som ger upp först. Jag kan satsa världens alla morötter på att det inte blir jag.
Till sist gick någon förbi, stannade till vid mig och tog själv upp mobilen ur min ficka.
- Öh, Louis. Jag tror du verkligen, verkligen, VERKLIGEN borde ta det här.
Liams röst lät lätt stressad. Jag skakade på huvudet.
- Tänker inte röra mig, mumlade jag.
Liam suckade frustrerat. Sedan hörde jag honom säga
- Jay, det är Liam. Louis verkar inte vilja svara just nu.
Jag stelnade till. Det. Var. Som. Fan. Mamma?
- Du undrar om han är med Harry? Absolut. Klart han är. Han har inte varit någon annanstans de senaste veckorna. Va, du måste prata med honom? Ja, jag måste bara slita loss honom från... Ja, jag upprepar allt du säger för att Louis ska höra. Okej. Vänta lite...
Han vände blicken mot mig.
- Lou. Om du missade det så är det din mor som vill tala med dig om det lilla... Avslöjandet därute. Och jag tror att om du inte svarar i telefonen så kör hon hit.
- Låt henne köra hit.
- Louis. Jag är allvarlig.
Jag suckade tungt och lossade långsamt mitt grepp om Harry och tog emot mobilen.
- Öh, hej mamma.
- Louis, kvittrade en lite väl överentusiastisk mamma i andra änden. Jag VISSTE att det skulle hända någon gång. Du skulle ha sett flickornas reaktioner, helt priceless, och jag har precis pratat med Anne, hon är lika exalterad men vi är båda förvånade över att ni inte berättade för oss först, jag menar, vi är ju era FÖRÄLDRAR, men hur som helst så måste du komma och hälsa på oss, både du och Harry, Anne kommer också hit, men inte Robin för han hade någon resa med jobbet, men du kan ta med dig de andra killarna också, du vet ju att de alltid är välkomna och jag vill hemskt gärna träffa er alla, det var ju så länge sedan. Funkar den här veckan?
Jag börjar sakta men säkert förstå vem jag har ärvt min ovana att prata för mycket ifrån.
- Öhm... Vänta lite... LIAM!?
- Ja? svarade Liam och suckade lätt.
- Vet du vad vi ska göra den här veckan?
- Vi ska spela in våra låtar, men helgen har vi helt fri.
- Tror du att vi skulle kunna få in ett besök till Doncaster då?
- Vadå, allihop?
- Japp. Det blir iså fall... Mamma, Mark, Lottie, Fizzy, Daisy, Phoebe, Anne, jag, Harry, du, Niall och Zayn. Huset kommer antagligen spricka eller något men det är tydligen okej.
Liam flinade.
- Okej. Doncaster till helgen.
Jag log snabbt och återgick till mamma i telefonen.
- Allihop följer med.
- Utmärkt! Jag kan inte vänta. Jag måste lägga på nu, men då ses vi till helgen!
- Absolut. Hejdå, mamma.
- Hejdå!
Samtalet bröts och jag stoppade undan mobilen.
- Hon... Tog det bra. Anne också.
Harry log varmt. Han lade en arm om min midja och vände oss både mot Niall och Zayn som var på väg hit.
Jag tror Niall var snäppet värre än mamma om jag ska vara helt ärlig. Han studsade upp och ner och hade ett flin som gick flera varv runt ansiktet på honom. Han kastade sig om halsen på oss och började prata uppspelt.
- Harry... Bara... Jag älskar dig.
Hm. Det var min replik.
- Louis, du skulle ha sett Ellens och publikens ansiktsuttryck under kyssen. Publiken var... euforisk.
Sedan vände han sig till Zayn och flinade.
- Du är skyldig mig pengar.
Zayn muttrade något och började rota i sina fickor.
- Vänta, va? undrade Harry. Jag var lika förvirrad.
- Åh. Jag och Zayn slog vad. Han trodde ni skulle komma ut om minst två veckor. Jag sa att ni skulle göra det den här veckan. Så Zaynie här är skyldig mig några spänn.
Zayn räckte över några sedlar till en väldigt nöjd Niall. Jag skakade på huvudet.
- Ni slog vad om oss?
- Jajamänsan.
Jag skrattade lite.
- Vi ska iväg till Doncaster i helgen, förresten, sa jag sedan.
- WOHO! DONNY! jublade Niall. Det var länge sedan.
Nästa samtal som kom var till Harry. Han halade upp sin mobil ur fickan och stönade.
- Självklart.
Sedan höll han upp mobilen mot örat.
- Mamma, hälsade han och grimaserade.
Jag kunde höra någon snattra uppspelt i andra änden, dock inte urskilja ord.
- Ja... Jag v... Mm. Nej, jag vet jag sku... Ja, men... Vi kommer allihop. Ja. Vi kan pr... Bra. Varf... Andas, mamma. MEN HERREGUD MAMMA. NEJ. HELT SÄKER. JAG LOV... MEN SNÄLLA. NE... Mamma, det är inte ens fysiskt möjligt. Ja, ELLER HUR. NÄE. MAMMA, HEJDÅ.
Han lade på och jag såg en lätt rodnad på hans kinder.
- Vad sa hon? undrade jag nyfiket.
Harry skakade på huvudet.
- Först undrade hon om vi hade... Hrm. Sedan undrade hon om det fanns någon möjlighet för henne att bli farmor i framtiden.
- Åh.
Jag kände hur det hettade i mitt ansikte också. Niall bröt ut i krampaktiga skrattattacker, Zayn också efter en stund och Liam stod med armarna i kors och man såg på hela honom att han försökte att inte skratta.
- Åh, bara håll tyst, muttrade jag till dem och Harry höll mig lite närmare intill honom.
Dagarna passerade snabbt.
Allt gick som i ett enda skimmer. Våra fans tog det otroligt bra och Larry Stylinson trendade i tre dygn på twitter. Inget hat, om vi inte faktiskt letade efter folk som inte gillade det (vilket vi inte gjorde) såg vi inget negativt. Bara folk som stöttade vårt förhållande. Det var helt fantastiskt, om jag ska vara helt ärlig - mycket bättre än vad jag ens vågat föreställa mig.
När min kudde började vibrera och tjuta alldeles för tidigt på fredagsmorgonen stönade jag och gnuggade ögonen. Sedan reste jag mig lite upp och drog fram mobilen som låg under kudden och stängde av larmet.
Louis vände sig lite i sängen, antagligen reagerade han på att jag rört på mig. Han makade sig ännu närmare mig, pressade sin kropp mot min.
- Dags att gå upp? undrade han trött.
- Mm.
- Vilken tid är det?
- Halv 6.
- Då är det för tidigt. Dessutom är det för mysigt här.
Det var otroligt svårt att stå emot honom när han gjorde såhär. Han var så... oskyldig på något sätt. Nästan barnslig.
Jag log och bestämde mig för att somna om. Vad gjorde det? Att ligga kvar här med Louis kändes som ett mycket bättre alternativ.
Jag lade armarna om honom och slöt ögonen igen. Jag kände hur jag sakta gled in i sömnen igen och jag slappnade av.

Bzzzz. Bzzzz. Bzzzz.
Jag öppnade ögonen och tittade mig förvirrat om efter ljudet. Min mobil låg på mitt skrivbord. Jag sträckte mig efter den och tittade trött på displayen. Sedan spärrade jag upp ögonen.
Fan. Fanfanfanfan...
- Hej Liam, sa jag och knep ihop ögonen som om han skulle slå mig genom telefonen.
- VAR är ni? Klockan är typ kvart över 6 och vi ska vara klara för att åka halv!
Det lät som om han kunde, skulle han slå mig genom telefonen också.
- Oj. Öh...
- Snälla, snälla, SNÄLLA, säg att ni åtminstone har klivit upp.
- Öh, vi har klivit upp.
- Ljug inte för mig!
- OKEJ, VI SOMNADE OM, MEN VI SKYNDAR OSS NU. Vi ses där halv, hejdå.
Jag lade på och tittade på Louis som gnuggade sina ögon och tittade frågande på mig.
- Vad sa Liam?
- Att vi har en kvart på oss att göra oss klara.
Louis spärrade upp ögonen och satte sig upp.
- FAN.
De nästa minuterna var som en tävling eller något. Vi slängde i oss ett äpple och jag började rota i kylen efter en dryck, men drottning Louis (ja, drottning) skulle absolut ha Yorkshire te. Det spelade ingen roll att det tog längre tid att göra, han skulle banne mig ha det, punkt slut. Jag stönade, men insåg att om jag fortsatte argumentera skulle det ta ännu längre tid än om jag faktiskt gjorde den jävla drycken. Så jag gjorde två koppar te som Louis fick förtroendet att se efter medan jag kollade så att allt var packat. När jag kom tillbaka till köket hade Lou faktiskt hällt upp teet och ställt kopparna på bordet. Vi drack snabbt upp det, men både jag och Louis brände oss på tungan, vilket helt plötsligt var hysteriskt roligt. Efter att ha skrattat bort cirka fem minuter av tiden borstade vi snabbt tänderna och drog fingrarna genom håret några gånger. Eller, jag fick knappt röra vid mitt eget. Den platsen var tagen av Lou. Jag lovar, han gör allt för att få en anledning att få röra vid mitt hår.
När vi till slut var klara tittade vi på klockan och HOPPSAN. Det var en minut kvar tills klockan var halv sju.
- Vi hinner aldrig dit på en minut, sa Louis.
Jag suckade och ringde Liam.
Liam var förbannad. Såklart.
- Jag trodde ni skulle vara klara nu!?
- Jag vet men...
- Ni måste börja kliva upp istället för att "göra det sedan". Det funkar inte!
- Jag VET, men...
- Och nu åker snart bussen.
- JAG VET DET, LIAM.
- Så vad hade ni tänkt göra?
- Det vet jag inte.
- Toppen.
- Men... Hämta upp oss då? Ni passerar ju ändå vår gata och allt.
Liam suckade.
- Jag vet inte...
- Men kom med något bättre förslag då, smartskaft.
Suck igen.
- Okej. Visst. Vi hämtar er. Nu.
Vi lade på och jag log lite mot Lou.
- De hämtar oss nu.
Vi drog på oss skor och jackor och tog med väskorna ut. Efter bara en liten stund svängde en rätt så stor svart Opel in på uppfarten och vi lastade snabbt in våra saker och satte oss sedan bredvid varandra i baksätet.
Liam satt vid förarsätet och kastade en irriterad blick på oss.
- Jag övervägde att åka utan er.
- Bra att du inte gjorde det, då, flinade Louis och flätade samman våra fingrar medan han lutade sig mot mig.
- Godnatt.

Bilresan var långtråkig. Det var ovanligt svårt för mig att somna, medan Zayn och Louis sov som stockar och jag såg att Niall inte var långt borta heller.
Jag bara satt och strök Louis mjuka hår och lyssnade till hans andetag. Han snarkade lätt till då och då och det fick mig att le.
Han rörde lite på sig så att hans huvud låg mot min bröstkorg. Sedan suckade han en gång och blev stilla igen.
Jag blundade också och försökte andas i hans takt.

- Hörrni. HALLÅ. Vi är framme, hörde jag Zayn säga.
Jag blinkade förvirrat till; när hade jag somnat? Jag kunde inte minnas att jag gjort det. Louis började röra på sig och satte sig upp. Jag tittade på honom genom halvöppna ögonlock. Hans ögon var förväntansfulla.
- Hazza! Kom igen, vi är här!
Värst vad han var morgonpigg helt plötsligt. Han brukade nästan vara snäppet värre än jag.
Jag sträckte på mig men nickade och öppnade bildörren. Louis klättrade över mig och hoppade ut. Sedan vände han sig mot mig och log.
- Kom nu då!
Han tog min hand och drog mig ut ur bilen. Jag erkände mig besegrad och vi alla fem gick fram till dörren.
Liam sträckte fram handen för att knacka, men Louis puttade diskret undan honom och slängde upp dörren med ett BANG och ropade
- HAAALLÅÅ? VI ÄR HÄR!
Först fram var Daisy och Phoebe. De sprang först rakt in i armarna på Louis, som omfamnade dem tillbaka. Sedan hälsade de uppspelt på alla och jag kunde svära på att de var ett steg ifrån att börja hoppa av upphetsning.
- HARRY!
Nu hoppade dem.
De kramade mig också och jag flinade medan jag böjde mig ner och kramade dem tillbaka. Daisy (tror jag) började genast hålla på med mitt hår (familjen Tomlinson och mina lockar har något speciellt, jag lovar) och Phoebe var inte långt efter.
- Är du Louis pojkvän? undrade Phoebe (tror jag). Jag log lite.
- Ja.
Jag lät dem hålla på med mitt hår, men rätade snart på mig igen när Lottie, Fizzy, Jay och mamma också kom fram till oss. Det blev en massa kramar, hälsningar, skratt och "hur mår du?".
- Och hur är det med ER? undrade mamma och tittade strålande mellan mig och Louis.
- Vi alla såg intervjun, inflikade Lottie. Det var ett hyfsat sätt att komma ut på.
Hon flinade och jag rodnade lite men flinade tillbaka.
- Ja, just det, hur länge har ni varit tillsammans? undrade Jay nyfiket.
Jag och Louis tittade mellan varandra.
- Snart en månad, log Louis.
- Och ni har inte berättat något?
Mamma lät nästan ogillande.
- Öh... Näe. Alltså, vi har inte riktigt... Haft tid, sa jag och log lite.
Mamma och Jay tittade mellan varandra och oss och flinade menande.
- Och ni har inte haft tid för att ni har gjort vaaad? flinade Fizzy.
Både jag och Louis spärrade upp ögonen.
- Men snälla. Inte SÅ. Vi har varit upptagna med BANDET.
Spridda skratt och sedan gick vi in och satte oss i familjen Tomlinsons vardagsrum. TV:n var påslagen och ljudet var rätt lågt, någon nyhetskanal/talkshow antar jag.
- Så. Nu vill vi veta, sa mamma och såg ut som en nyfiken tidningsreporter.
- Ja. Vem tog första steget? Hur? Var? fyllde Jay i.
- Jag antar att Harry tog första steget, svarade Louis.
Jag skrattade till.
- Nja, det beror på. Jag lärde Lou att dansa vals, men han kysste mig.
- Du lärde honom vad?
Jag rodnade lite men log och Louis lade en arm runt mina axlar.
- Vals. Och jag antar att det gick rätt bra.
- Var?
- I Harrys rum, svarade Niall snabbt. Sedan spärrade han upp ögonen och slog en hand för munnen.
- Jag sa inget.
Jag tittade misstänksamt på honom.
- Och du vet det därför att...?
- Vild gissning? försökte Niall.
- Han tjuvtittade, avslöjade Liam med ett flin. Jag kom på honom.
- NIALL! utbrast jag och Louis samtidigt.
- Åh men kom igen, kan ni klandra mig? Jag har liksom följt hela händelsen. Jag kan gissa att det började på Harrys födelsedag?
Nu var det Louis tur att spärra upp ögonen.
- Alltså nja...
- Joodå. Jag såg dig. Du såg ut som om att se Harry bita sig i läppen var det mest fascinerande och frestande du sett i ditt liv.
Louis rodnade.
- Gjorde jag inte.
- Jo, det gjorde du. Sedan verkade du väldigt nöjd över att ha Harry nära dig medan ni gjorde pannkakor och du var inte precis diskret med blickarna, Lou. Åh, just det, ett ord. Lekparken.
Louis var djupt röd i ansiktet nu och det var jättesött. Han tittade ner på sina händer.
- Alla hjärtans dag, mumlade han. Det började på riktigt då.
- JUST DET, tack för påminnelsen Louis, du kunde inte hålla dig borta från Harrys hår. Eller Harry i allmänhet, påpekade Niall.
Det här var... smickrande.
- Niall... Ska jag hjälpa dig att hålla tyst?
Niall bara flinade nöjt.
- Sedan har vi Harry.
Åh nej.
- Du var inte precis heller diskret. Eller, sen blev du det, sa Niall lite fundersamt. Jag menar, på X Factor trodde alla att ni var i något hemligt förhållande eller något. Men du tonade ner dig när Louis hittade... Hur som helst, varje gång du tittade... tittar... på Lou var det som att du tänkte "Jag älskar dig Louis... Jag älskar dig Louis... Gift dig med mig, Louis...".
Niall imiterade min röst och alla skrattade medan jag rodnade.
- Niall... Har du inte haft något riktigt liv de senaste åren, eftersom du tydligen lagt all tid på att granska min och Lous minsta rörelse? undrade jag.
Niall bara ryckte på axlarna och flinade.
Mamma och Jay såg ut att vilja gråta av lycka eller något.
- Vänta, lyssna! sa Lottie plötsligt och pekade mot TV-skärmen. De pratar om er!
Hon höjde ljudet och alla började lyssna på kvinnan och mannen i rutan.
--Louis pov--
- ... Vilket var en rätt stor chock. Eller var det egentligen det, vad tycker du, Chloe? undrade mannen.
- Ja, jag tycker det, svarade kvinnan som tydligen hette Chloe. Eller, vi alla vet ju att relationen mellan Styles och Tomlinson är stark. Men det här... Ska jag vara ärlig, tycker jag synd om Louis.
Vänta, va?
- Jaså? sa mannen intresserat.
- Vi vet ju alla även hur Harry Styles är med kvinnor, sa Chloe och himlade med ögonen.
Mina ögon smalnade, vad fan menade hon med det?
- Skulle inte alls förvåna mig om han är otrogen. Jag har hört att han blev tagen på bar gärning med tre olika tjejer, alla kring 18 bara för några veckor sedan.
- Men då kanske han redan varit otrogen? sa mannen.
- Antagligen. Louis förtjänar bättre, Harry verkar ha problem med att binda sig. Jag ser inte att det här kommer hålla länge. Och antagligen kommer det vara Louis som är krossad i slutet medan Harry roar sig på någon bar.
Vem fan var den här Chloe? Hade hon rätt att säga sådant här? Hur kunde hon göra det? Och mannen utan namn bara håller med. Rent av motbjudande. De kände inte Harry. De kunde inte döma honom sådär. Jag knöt nävarna.
Sedan tittade jag på Harry. Åh gud, Harry.
Hans blick var glasartad, tom på känslor. Jag såg hur hans underläpp började darra lätt. Det var hjärtskärande.
Sedan reste han sig.
- Ursäkta, mumlade han och försvann snabbt in i mitt rum som även var hans under vistelsen här. Jag stirrade efter honom.
Jag hatade den där jävla Chloe. Jag ville se henne död. Eller åtminstone väldigt, väldigt lidande. Den där mannen också. Fan. Åt helvete med dem båda två.
- Hur... Fan... Vågar dem? väste jag.
Anne var nog den enda som var exakt lika upprörd som jag.
- Går det att stämma dem? Är det där ens lagligt? insköt hon.
- Borde inte vara det.
Jag reste mig upp.
- Jag tänker gå in till Harry. Han får inte bli påverkad av det här.
Med de orden vände jag mig om och gick in till mitt och Harrys rum.
- Harry, sa jag tyst och stängde försiktigt dörren efter mig. Han låg på sängen och tittade upp i taket. Jag gick fram till honom och satte mig på sängkanten.
- Harry, du vet att det där inte är sant. Våga inte tro något annat.
Han satte sig upp och tittade på mig, ögonen aningen blanka.
Nej, snälla. Gråt inte. Du VET att jag inte klarar det.
- De tror att det är sant. Halva världen tror att det är sant. De tror att det är sådan jag är. Det, du vet... påverkar mig.
Han drog upp knäna mot magen.
- Jag kanske är sådan, mumlade han.
Han försökte blinka bort tårarna, men de föll i alla fall.
- Det är du INTE, Harry, sa jag häftigt. Tro aldrig på dem, okej? Aldrig. Det är inte sant, de känner inte dig, de borde inte få göra sådär. JAG vet att du inte är sådan, Haz. Jag vet det.
- Men jag har alltid vetat att du förtjänar något bättre, Lou. Vad du behöver är...
- Dig, avbröt jag. Du tar hand om mig. Du bryr dig om mig. Du är dessutom min bästa vän. Du gör mig lycklig. Jag behöver dig.
Han tittade ner lite igen. Det var tyst en stund. Hur kunde han tveka?
Det var klart att det var folk som inte gillade vårt förhållande - sådana människor fanns överallt. Det var så orättvist att Harry skulle få allt hat igen. Kan inte sjunga, player, självisk. Det kunde mycket hellre ha fått drabba mig den här gången.
- "Elevator buttons and morning air", mummelsjöng jag plötsligt, någonting med texten kändes så passande.
"Stranger silence makes me wanna take the stairs.
If you were here we'd laugh about their vacant stares
but right now, my time is theirs"
Harry tittade upp lite misstroget och förvånat på mig.
- Lou, vad gör du?
- "Seems like there's always someone who disapproves
They judge it like they know about me and you
And the verdict comes from those with nothing else to do
The jury's out, but my choice is you..."
- Lou, sjunger du en Taylor Swift låt för mig?
Jag ignorerade honom.
- "So don't you worry your pretty little mind
People throw rocks at things that shine
And life makes love look hard
The stakes are high, the water's rough
But this love is ours"
- Lou...
Jag rätade på mig lite och fortsatte titta på honom.
- "And it's not theirs to speculate if it's wrong and
Your hands are tough but they are where mine belong in
I'll fight their doubt and give you faith with this song for you..."
Jag kunde ana ett litet leende i Harrys mungipor. Jag flyttade mig närmare honom och log lite själv.
- "Cause I love your messy, curly hair
And when you smile you make me gasp for air
And any snide remarks from reporters 'bout who they think you are will be ignored
Cause my heart is yours"
Okej, så jag ändrade texten men den var mer passande så. Och dessutom var det sant.
Jag flätade samman våra fingrar och tittade in i hans ögon, blått möter grönt.
- Du är så konstig, Lou, sa Harry. Och log.
Score.
- Men jag älskar dig, mumlade han sedan.
Våra läppar möttes. Kyssen var mjuk och ödmjuk men alldeles perfekt på sitt sätt och full av känslor.
Sedan hördes ett oidentifierbart ljud utanför dörren och sedan viskningar och vi båda tittade dit. Mina ögon smalnade lite och sedan tittade jag på Harry. Jag tecknade åt honom att vara tyst och han nickade. Sedan smög jag tyst fram till dörren och slängde häftigt upp den. In ramlade mamma, Anne, Lottie, Fizzy, tvillingarna, Niall, Zayn och Liam.
Suck.
- Sett något intressant? undrade jag sarkastiskt och allihop såg lite skuldmedvetna ut.
- Vi var nyfikna, förklarade Daisy.
Harry ställde sig upp och gick fram till oss.
- Harry! utbrast Anne. Hur är det? Du lyssnar väl inte på de där... Skämten till människor, va?
Harry log lite.
- Nejdå. Det är bra.

--Harrys pov--
Intervjun var svår att släppa.
Jag menar, trots att Louis brutit ut i sång och allt, så låg orden och gnagde någonstans längre bak i mitt medvetande. Det var den imagen jag hade fått av mig själv, den alla trodde jag var.
Ville folk hellre att jag skulle vara sådan än att jag skulle vara ihop med Louis?
Jag visste inte.
Jag tänkte inte vara sådan, i alla fall.
Jag tänkte strunta i vad folk tycker.
Louis och jag är tillsammans, inget kan ändra på det.
Okej. Låter bra.
Dagen gick lättsamt efter det. Ingen drog upp någonting som ens liknade intervjun, den mesta tiden gick åt till att jag och Louis fick berätta i princip varenda liten detalj som hänt innan och efter vi blivit ihop. Vi fick berätta hur vi blev ihop tre gånger. Det var mammas och systrarna Tomlinsons favorit. Det kändes rätt surrealistiskt. Hade de inget bättre för sig än att lyssna på historier om mig och Louis? Tre gånger om?
Jaja. Det kunde ha varit värre, om vi säger så.

När jag vaknade mitt i natten låg Louis inte bredvid mig. Jag rynkade pannan och gäspade. Vart var han då?

Jag rullade över på mage och försökte somna om, men sängen kändes så stor och tom och ensam utan Lou. Efter en stund gav jag upp och satte mig upp i sängen och såg mig omkring i det mörka rummet. Det var väldigt tyst.
Var fan var Louis?
Jag drog försiktigt av mig täcket och smög ur sängen och fram till dörren som jag öppnade så tyst som möjligt.
Knäpptyst.
Dörrarna till alla sovrum var stängda. Jag tror ingen var vaken.
Ingen var i köket. Eller vardagsrummet.
Men det var ovanligt kallt i vardagsrummet.
Jag huttrade till lite och kollade mig runt. Dörren till altanen var öppen och jag kunde skymta en figur därute.
Jag log lite och gick ut på altanen. Det var ungefär mitten av mars, så det var inte precis varmt ute.
Louis stod vid altanräcket och tittade upp mot himlen med en filt om sig. Jag smög fram till honom och lade försiktigt armarna om honom. Han hoppade till lite.
- Harry!
Jag skrattade lågt.
- Kunde inte sova?
Han nickade och lutade sig mot mig.
- Inte jag heller.
- Du sov när jag gick hit.
- Okej, rättning, sa jag. Inte utan min Boo Bear.
Louis kinder färgades ljust rosa och jag log. Jag älskade att få honom att rodna.
En iskall vind blåste förbi och jag huttrade till.
Louis kände uppenbarligen det, och drog sig ur min omfamning för att sedan ställa sig bredvid mig och svepa filten om mig också. Jag pressade mig mot honom och lade en arm runt hans midja. Han lutade huvudet mot min axel och tittade upp mot himlen. Jag följde hans exempel.
Himlen var kolsvart. Kolsvart och ändlös. Ovanligt många stjärnor avtecknade sig mot den mörka bakrunden, som små diamanter, eller vattendroppar som reflekterades av månen.
Det här kändes så kliché - bara vi två, ute på altanen, tittar upp mot stjärnorna. Tyst runt omkring oss och bara lyssnar till varandras andetag, delar kroppsvärme och en filt.
- Det är nu jag ska säga något om hur vackert det är, sa Louis och pekade ut mot himlen och flinade lite. Jag flinade också.
- Mm. Och jag ska rycka nonchalant på axlarna och sedan säga "Tja, det är det väl. Men vet du vad som är vackrare?".
Jag böjde huvudet neråt för att viska i hans öra.
- "Du".
Jag kände en rysning gå genom Lou, och han nickade.
- Och nu ska jag dra lite efter andan och vända mig mot dig...
Han gjorde det.
- ... Och hela scenen avslutas med en söt kyss under stjärnorna, sa jag och flinade.
- Precis som i filmerna.
- Mm. Tänk om det var så.
Min blick föll på Louis läppar. Inbjudande, bleka, särade i ett leende. Oemotståndliga.
Jag upptäckte att våra ansikten var mycket närmare varandra nu än vad de var senast. Hans andedräkt och doft slog emot mig och jag kunde svära på att världen började snurra.
Utan att egentligen tänka så slöt jag de sista millimetrarna mellan oss helt. Lou besvarade kyssen direkt, sög löst på min underläpp och gjorde mina ben mjuka som spagetti.
Hans händer letade sig upp till mitt hår och han tvinnade mina lockar mellan sina fingrar. Jag älskade när just han gjorde det - det kändes så rätt just då. Det fanns inga fel med det här ögonblicket.
Vi båda avslutade för att få andas och Louis smög armarna runt mig. Jag vilade kinden mot hans huvud och blundade. Det var då jag insåg hur trött jag faktiskt var. Jag gäspade och öppnade ögonen.
- Vi borde kanske gå och lägga oss.
Louis stönade.
- Jag orkar inte gå in.
- Jag orkar knappt stå.
Han suckade och vände sig lite så att han såg ut på altanen.
- Visst... Kom igen.
Vi stapplade in i vardagsrummet igen. När vi passerade soffan drog Louis med mig ner i soffan.
- Lou, stönade jag lågt.
- Vad? Jag är trött, mumlade han.
Jag gjorde ett halvhjärtat försök att ställa mig upp igen, men Louis höll mig kvar i soffan med all sin kraft.
- Nej, mumlade han. Stanna... Stanna här.
Han verkade halvsova redan. Han hade armarna i ett stenhårt grepp om mig, och kröp upp så att han halvt låg på mig.
- Godnatt, Haz.
Jag suckade och blundade jag också.
- Godnatt, Boo Bear.

--Nästa dag, Alan Carr - Chatty man—

Vi trängde ihop oss i soffan mittemot Alan. Han började som vanligt ta fram något att dricka.
- Och nu kan även du dricka, Harry, eller hur?
Harry log lite triumferande.
- Japp.
- Så jag antar att du vill ha?
- Japp.
- Men det får du inte!
Jag skrattade. Harry skakade lite på huvudet och blängde på Alan, som också skrattade.
- Okej, visst, jag bara skojar, varsågod...
Han hällde upp lite i Harrys glas, och lite till oss andra också, sedan började frågorna. 
Det var rätt avslappnat och kul, och frågorna var lätta att besvara, det var mest om vår karriär och om vårt nya album och så. 
Sedan så kom samtalet in på flickvänner. Såklart. Jag tittade ner i marken lite.
- Så, Liam, är du fortfarande med Danielle?
- Ja, flinade han.
- Och det går bra ännu?
- Absolut.
- Väldigt kul att höra, Louis?
Jag skruvade lite på mig.
- Jag... är singel.
Ett sus gick genom salen. Alan såg nyfiket på mig.
- Jaså, det höll inte med Eleanor?
Jag pressade fram ett litet leende.
- Nej. Det var aldrig riktigt seriöst, tror jag.
- Du har inte haft ögonen på någon annan?
Titta inte åt Harrys håll, Louis Tomlinson. Våga inte titta dit. TITTA INTE PÅ HONOM.
- Nepp, inte än, flinade jag. 
Alan nickade.
- Och resten av killarna, fortfarande single and ready to mingle?
Alla nickade. 
- Harry, du har inte haft någon ny på länge. Det måste vara rekord, eller vad säger du?
Spridda skratt och Harry skakade lite på huvudet med ett svagt leende på läpparna.
- Nej, jag har inte haft någon på länge. Inte rekord, faktiskt för alla som är intresserade.
Alan slog handen för munnen.
- Det där kom från Harry Styles, famous ladies man, okej nu släpper vi det. 
Puh.
- Då tänkte vi gå igenom lite tittarfrågor istället. Den första är från JennaLovesLarryStylinson...
Nämen snälla.
- Och hon undrar... Om ni varit intresserad av killar istället, vilka egenskaper skulle han haft då?
Nämen SNÄLLA. Det här skulle gå SÅ bra för mig. Faktum var att jag antagligen skulle få anstränga mig själv från att inte ställa mig upp och sjunga en serenad om hur mycket jag älskade Harry Styles.
Jag hörde inte vad Niall, Liam och Zayn svarade. Jag var för upptagen med att lista ut vad jag skulle svara, som inte skulle kunna refereras till Harry. Äsch, så svårt kunde det väl inte vara? Det var väl bara det att hans ögon var lite lättare att förlora sig i än de flesta andras, och att hans leende var lite väl distraherande, och hans HÅR... 
- Okej, Harry, då?
Harry ryckte lite på axlarna.
- Som de andra killarna antar jag, ungefär samma som jag söker hos en tjej. Rolig, schysst. Lätt att prata med. 
Jag kanske inbillade mig att han tittade lite åt mitt håll för att jag så gärna ville det, men jag visste inte. 
- Naaaw, vad gulligt, tyckte Alan och flinade mot Harry. 
- Okej, Louis?
Åh herregud. 
- Jag skulle nog gilla killar som...
Som heter Harry Edward Styles.
- Jag skulle nog säga att jag gillar killar som...
When I see your face, there's not a thing that I would change
Harry, you're amazing, just the way you are...
- Jag gillar killar som… Äter morötter.
Nämen GUD.
Jag sa inte det där. Inte på riktigt.
"Jag gillar killar som äter morötter"!? Helt seriöst? Det var ju ett bra sätt att handskas med situationen. 
Hela studion bröt ut i skratt, och speciellt killarna. Harry lade en arm om mig och viskade.
- Helt jävla... Fantastiskt, Lou. 
Och jag blev alldeles varm i kroppen.

--Harrys pov - senare—

Det var tyst. Jag hade ingen aning om vad jag skulle säga. Förklara. Eller någonting. Jag sneglade på Louis som inte såg ett dugg mer bekväm ut än vad jag kände mig. 
- Ska ni... Ni vet, berätta det? För pressen, fansen, världen?
Magen vände sig ut och in vid dem orden. Hur skulle de reagera? Jag menar, bortsett från de människor som hade gjort videos på YouTube, vilka skulle då stötta oss? 
Homofobier. De fanns överallt.
Fansen. Vi skulle tappa fans.
Vi skulle få en massa hat för det. Och jag visste hur ont sådant gjorde. Jag ville inte se Louis påverkas av det. 
Jag och Louis utbytte en orolig blick, och jag såg att han tänkte samma sak som jag. Jag skakade nästan orörligt på huvudet.
Niall såg förvånad ut.
- Inte?
- Tänk på folks reaktioner, påpekade Louis tyst.
- Dessutom tror jag inte att vårat management kommer att acceptera det.
Niall såg besviken ut.
- Men det skulle vara så...
- ...Men det blir inte så. Inte nu, i alla fall, sa jag och bet mig i läppen.
- Fattar ni inte hur många som stöttar Larry Stylinson? sa Niall skarpt.
- Åh, men det var många som stöttade... Elounor också, påpekade jag och grimaserade. Sådana som aldrig skulle acceptera det här.
- Har ni NÅGONSIN besökt tumblr? 
Louis höjde ett ögonbryn.
- Har du sökt på oss på tumblr?
- Ja. Det har jag. 
Vi stirrade på honom. Okej. Det kan man ju också göra på sin fritid om man tycker att det är intressant.
Han skakade på huvudet.
- Det är inte det som är poängen. Jag tycker att ni borde berätta det. Verkligen. 
- Ingen skulle tillåta det. Inte Simon. Definitivt inte Simon. 
- Men det är så dumt! exploderade Niall. Det skulle inte ha varit något problem överhuvudtaget om ni varit kille och tjej, eller hur? Då skulle alla ha älskat det. Men bara för att ni är två killar så får ni inte visa det. DET BORDE MAN. Jag tycker att ni borde trotsa Simon, för EN GÅNGS SKULL, jisses, ni är båda över arton! Ni kan göra vad ni vill! Det är så SJUKT att det inte skulle funka att berätta bara för att det finns folk som inte kan acceptera att de själva inte kommer att få en chans längre, helt stört faktiskt. Det har funnits där sedan X factor, jag har alltid vetat det, NI BORDE FÅ BERÄTTA DET. Punkt, slut. 
Det blev knäpptyst medan alla stirrade på Niall. Han brukade definitivt inte uttrycka sig såhär om saker. Om de inte betydde väldigt mycket för honom.
Han stirrade tillbaka på oss med en axelryckning.
- Vad? Jag har också starka åsikter.
Jag tänkte över det. Han hade i och för sig rätt. Men... Det skulle gå så snabbt.
- Kanske... Inte än? sa jag och tittade på Louis. Han nickade. 

--Louis pov--
Wow. Jag trodde inte Niall hade det i sig.
Nåja. Livet är fullt av överraskningar.
Men det var bäst som Harry sa - inte än. Det gick... för snabbt.
Ingen visste riktigt vad vi skulle säga. Jag flätade långsamt samman mina fingrar med Harrys och lutade mig lite mot honom. Han strök lite lätt med tummen över översidan av min hand. 
Sedan vibrerade min mobil. Som på beställning, bara för att förstöra ögonblicket. 
Jag tog upp mobilen och svarade.
- Hallå?
- Är du ensam i ett rum?
Jag rynkade pannan. Rösten var väldigt bekant, men jag kunde inte komma ihåg varifrån.
- Öhm... Näe.
- Kan du fixa det?
Jag tittade mig omkring i rummet och suckade sedan.
- Visst.
Jag reste mig upp och mimade ett snabbt "kommer snart" till Harry medan jag släppte hans hand. 
Sedan gick jag in till mitt rum och satte mig på sängen.
- Vad är det?
- Är du helt ensam nu?
- Ja.
- Ingen kan höra?
- Nej.
- Det är Samantha.
Jag smällde ihop tänderna.
- Och hur har du mitt nummer? sa jag vasst.
- Jag har mina källor. Jag ringer om Harry.
- Vad är det med honom?
- Låtsas inte som om du inte vet. Han har dig lindad så hårt runt sitt lillfinger att man skulle få amputera bort det för att få loss dig.
Jag rynkade pannan.
- Vad menar du?
Hon suckade.
- Du vet exakt vad jag menar. Jag bara varnar dig; du vet inte vem han faktiskt är.
- Jodå, det vet jag, sa jag kallt. 
- Har du inte hört om den dyrbara lilla hemligheten?
- Jo. han är inte sådan längre. Inte alls. Jag vet det, jag har sett det.
- Han har inte förändrats överhuvudtaget, men han har alltid varit otroligt bra på att förföra folk och få dem att TRO att han är någon sorts felfri ängel. Neka inte, det är det du tycker att han är, eller hur?
Jag bet mig i läppen. Tystnaden verkade vara nog för Samantha.
- Jag sa ju det. Bara... Var på din vakt, Louis. Frågar du mig... Så kommer han att krossa ditt hjärta.
- Nej. Det kommer han inte.
- Tro det, då. Men du har blivit varnad.
- Jag behöver ingen varning.
- Visst, visst, Louis. Men NÄR - inte om - du har ditt hjärta krossat av Harry Styles, så kan du inte lägga skulden på någon annan än dig själv.
Jag hade hört nog.
- Hejdå.
Och sedan lade jag på. Trodde hon att jag skulle tro på det där? Han var inte den Harry hon hade känt. Inte alls, jag hade sett det med egna ögon. Han skulle aldrig skada någon på det sättet längre.
Jag gick in till vardagsrummet igen och satte mig bredvid Harry.
- Vem var det? undrade han tyst.
Jag tvekade lite. Borde jag berätta det? Borde jag avstå?
Äsch, vad fan. Inget hade ändå förändrats.
- Samantha, suckade jag, så att bara han hörde. Han blev stel. 
- Åh, andades han.
Jag lutade mig lite mot honom.
- Hon sa inget viktigt ändå, mumlade jag. Inget som förändrar något. 
Han slappnade av lite. 
- Okej, sa Liam efter en stund. Vad ska vi göra idag? 
- Jag tycker, började Niall med ett flin på läpparna igen, att vi ska fira.
- Fira? 
Jag tittade oförstående på honom. Han suckade.
- Åh, kom igen. Det är inte varje dag det här händer. Och det här gjorde mitt liv nu. Säkert ert också, kom igen! Snälla?
- Men Ed kommer idag, började Liam. Det kanske inte är så passande just nu.
- Det är väldigt passande just nu.
- Men...
- Om inte ni två åker så drar jag med mig Harry och Louis själv, sa Niall och pekade på Liam och Zayn.
- Okej, visst. Dra med dig dem. Och den pojken har inget slut på flin. Jag undrar om han tränar framför spegeln eller något.
- Ja, jag gör nog det. 
Han vände sig om mot oss.
- Packa badkläder. Vi ska till badhuset.
Åh gud.

--Harrys pov--
Inte ens Louis kunde övertala Niall den här gången. Vi tre skulle till badhuset, punkt slut.
Egentligen hade jag inget att invända mot. Jag menar, han tänkte inte dra med oss till nöjesfältet eller så.
När vi blivit beordrade att packa badkläder så blev vi beordrade att gå och sätta oss i bilen.
- Just det, och sätt er bredvid varann.
Både jag och Louis höjde ett ögonbryn och tittade på Niall.
- Titta inte på mig sådär. Bara gör det. Snälla?
Jag ryckte på axlarna och flinade. Jag hade inget emot det.
Vi gick och satte oss i bilen, och Niall tittade flinande på oss i backspegeln innan han startade bilen och började köra mot badhuset.
Louis lutade sig mot mig och borrade in sitt huvud i min nacke. Jag log och lutade min kind mot hans huvud.
Har jag nämnt någon gång att Louis har väldigt mjukt hår? Det har han i alla fall. Som silke. Och det luktar äpple, blandat med något annat som jag inte kunde identifiera, men som var 100% Louis.
Han lekte lite förstrött med mina fingrar under åkturen och antagligen så satt Niall The Spy och tittade på oss varannan minut med ett nöjt ansiktsuttryck, men jag brydde mig inte.

***

- Vattnet kommer vara jättekallt.
- Harry, snälla. De har ett isbad en trappa upp. Det här vattnet kommer inte vara "jättekallt", tro mig, sa Niall.
- Och du förväntar dig att jag tänkte doppa ens min stortå i det isbadet?
- Jajamänsan.
Jag suckade och Louis log och tog min hand.
- Kom nu.
Han började springa med mig, mot vattnet.
- Louis...!
- BOMBEN! tjöt han och drog med mig när han hoppade rakt i vattnet.
Han släppte inte min hand. Jag drog upp honom över ytan igen och slängde bort håret från ansiktet en gång och tittade sedan förebrående på Louis.
- Lou!
Han log oskyldigt och studerade sedan mitt hår.
- Otroligt att det fortfarande kan vara lockigt, konstaterade han nästan förundrat. Sedan blev hans leende busigt.
- Niall! ropade han.
- Ja?
- Kan vi inte gå en trappa upp?
Niall flinade.
- Javisst. Harry har inget emot det, eller hur?
- Absolut inte, svarade Louis i mitt ställe.
Jo, det hade jag. Jag hade något emot det.
Men eftersom allt Louis behövde göra för att få mig att följa med var att fläta samman mina fingrar med hans och titta på mig med de där ögonen som var blåare än vattnet.
Där uppe fanns bubbelpooler, ångbastu, duschar, en cafeteria/restaurang, och, mina kära vänner, ett isbad.
Louis började direkt röra sig mot isbadet, men jag stoppade honom.
- Aldrig.
- Jo. Kom igen.
- Nepp. Inte nu.
- Så det blir senare?
- Fan... Kanske.
- Jag hör inget ja.
- Okej, visst. Ja.
Han flinade.
- Bra. Då tar vi någon av bubbelpoolerna först, så blir det ännu kallare sedan.
Jag stönade och Niall sträckte lite på sig.
- Japp, jag tror att jag går in i... Öh, ångbastun, sa han och flinade. Sedan lämnade han oss två.
Bredvid isbadet låg den varmaste poolen, antagligen så att man skulle kunna doppa sig och frysa ihjäl först, och sedan kunna krypa ner i det varma vattnet och återfå känseln i kroppen.
Louis gick fram till isbadet och doppade tån.
- FA... Hrm.
Jag rynkade pannan och doppade min tå, jag också.
Det kändes som tusen nålar. Helt seriöst. Jag tror min tå lossnade eller något.
- Okej, vet du vad? Jag har ändrat mig, vi struntar i isbadet. Helt, sa jag och backade några steg från den.
- Du ska i där, sa Louis.
- Om jag inte vill, då?
- Det har aldrig stoppat mig förut.
Han vände sig mot mig och flinade igen. Jag började backa.
- Nej. Nej. NEJ.
Istället för att låta Louis kasta i mig i det iskalla vattnet så puttade jag i honom istället. Han ramlade i och hela han hamnade under vattnet. Hans huvud sköt upp från ytan nästan på en gång, frustande och skakande och han skakade på huvudet några gånger så att en massa droppar skvätte på mig.
- HARRY!
Jag skrattade och han blängde på mig. Sedan fick han något i blicken. Han klev upp ur poolen och kom gående mot mig, vattnet droppande från kroppen.
- Harry... Är det inte dags för en kram?
Han öppnade armarna och flinade.
- Du skulle bara våga, svarade jag lätt och tog några steg längre bort från honom.
- Jag tror att du vill ha en kram.
Jag backade ännu längre, medan Louis kom efter.
- Kom igen nu, Babycakes!
- Nej!
- Du sårar mig.
Jag backade runt hela rummet, tills vid var framme vid isbassängen igen. Louis log brett och kom emot mig.
- KRAM!
Jag backade ett steg. Ett till. Han kom närmre. Backade ett till steg.
I samma sekund som han slog armarna om mig i en iskall omfamning stapplade jag bakåt och vi båda ramlade i det bitande kalla vattnet.
Åh gud. Det var riktigt, riktigt kallt. Jag bet nästan av mig tungan för att inte skrika. Louis skrattade triumferande och ondskefullt innan han drog ner mitt huvud under vattnet.
Kylan satte sig i hårbotten och läckte in i huvudet. Jag fick huvudvärk av det. Mitt huvud flög upp lika snabbt som det blivit neddraget.
- LOUIS!
Han skrattade igen och placerade en snabb kyss på mina läppar innan han simmade ur poolen. Jag log och följde hans exempel.
- Det var väl inte så farligt, flinade han och lade en arm om min midja när vi var uppe ur vattnet.
Nästa stopp var bubbelpoolen.
- Den är ju för VARM, sa jag medan jag gick i den.
- För varmt, för kallt... Inget är perfekt, Harry.
- Jodå, sa jag övertygande.
Något är visst perfekt. Det här ögonblicket var perfekt. Hur han närmade sig mig och lutade huvudet mot min axel var perfekt. Att hans ögon hade en mer flytande och blå färg än vattnet var perfekt. HAN var perfekt.
- Jaså, och vad skulle det kunna vara?
- Tja, bortsett från att vattnet är för varmt, så är det här rätt perfekt.
- Men då är det inte HELT perfekt.
- Det finns saker som är HELT perfekta också.
- Som vadå?
- Hm... Okej, visst. Det finns... personer som är perfekta.
- Jaså? Några exempel?
Jag kunde höra leendet i hans röst.
- Personer och personer... En person i synnerhet, antar jag.
- Och vem är den lyckliga personen?
Jag flinade och begravde ansiktet i hans hår en gång innan jag svarade.
- Han heter Louis William Tomlinson.
- Jaså? Honom känner jag inte. Beskriv?
- Du har säkert sett honom någon gång. Barnslig. Kan inte laga mat. Väldigt stökig...
Jag såg hur han rynkade ögonbrynen och jag log medan jag fortsatte.
- Han är besatt av ränder och hängslen. Säger precis vad han vill, när han vill. Envis som fan... Rolig. Lättsam. Han bryr sig om folk. Smittsamt leende. Blåa ögon. Omöjlig att inte gilla. Han vet precis vad han ska säga och göra för att få folk att le. Han är rätt fantastisk, egentligen. Perfekt. Låter han bekant?
Louis skakade på huvudet.
- Nepp. Ringer ingen klocka alls.
Jag skrattade lågt igen och han tittade upp på mig och log snett. Jag kysste honom fjäderlätt och han log mot mina läppar.
- Vi kanske borde gå och leta reda på Niall, sa jag sedan.
- Kanske det.
- Tror du han fortfarande sitter i ångbastun?
- Jag tvivlar på att han faktiskt någonsin gick dit.
- Hade de inte en cafeteria här?
- Jo...
- Jag undrar hur mycket han har köpt.
Jag reste mig upp och räckte ut min hand mot honom. Han tog den och ställde sig upp.
- Jag vet vad vi kan göra sedan.
Jag tittade lite frågande på honom och han flinade.
- Vi ska bemästra trampolinerna sedan, min vän.
- Vän? sa jag och log snett. Han himlade med ögonen.
- Okej, visst. Vi ska bemästra trampolinerna sedan, min POJKvän.
Jag skrattade igen.
- Kom nu.

--Nialls pov--
Efter en stund kom Harry och Louis in i cafeterian och slog sig ner vid bordet jag satt vid. Jag flinade.
- Har ni provat isbadet?
- Ja. 
- Var det mysigt?
- Nej. 
Jag skrattade. 
- Så... Vad ska vi göra nu? 
Louis sträckte lite på sig.
- Tja, jag är hungrig, så jag ska äta något. Sedan skulle vi hoppa trampoliner. 
Jag undrar om det var Louis som bestämt det.
- Okej. Jag har redan ätit, men jag är långt ifrån mätt... sa jag. 
Och nu vill jag inte låta smörig eller så. Men vad jag bevittnade fick mig att vilja reagera som våra fans när de såg oss, ungefär. Till och börja med så gick dem och köpte något att äta. Jag betraktade dem medan de gick tillsammans, gick närmare och närmare varandra. De studerade menyn tillsammans och jag kunde svära på att leendena de gav varandra var de mest äkta och lyckliga leendena jag någonsin sett dem göra. 
Man blev helt överlycklig själv bara genom att titta på dem. 
De kom tillbaka med pommes frites och en gigantisk mjukglass. 
Åh. De skulle dela. 
Jag såg på medan de matade varandra med glassen. De skrattade hela tiden medan de gjorde det och en gång tänkte Louis dra undan skeden precis när Harry skulle svälja, men han drog den uppåt istället, så att Harrys näsa blev vit av mjukglass.
- Du har glass på näsan, fnissade Louis. Fnissade. Jag hade aldrig trott att jag skulle fått höra det. 
Harry flinade och Louis böjde sig fram för att pussa bort glassen. 
Det var som att kastas rakt in i "den perfekta dejten" i någon romantisk komedi. Det var nästan överdrivet sött, men det var underbart att se dem så. Efter några månader när allt de gjort var att bråka... Jag kunde verkligen inte vara gladare för deras skull. 
Det var väl egentligen inte riktigt... Sakerna de gjorde som hade ändrats -okej, jo. De hade också ändrats. Louis pussade inte bort glass från Harrys näsa förut.- Det var sättet de gjorde sakerna på. Sättet de delade på sina pommes frites och utbytte leenden var annorlunda. 
Harry tog upp ett pommes frites och flinade mot Louis. 
- Fånga, sa han och kastade.
Louis öppnade munnen och han fångade det faktiskt. Han pekade på Harry.
- HA! Det där var för alla gelégodisarna! Jag KAN! 
Louis röst pyrde av triumf. 
Harry skrattade och blicken han gav Louis kunde inte ha varit något annat än äkta kärlek. Gud, jag önskade att de kunde komma ut. Då skulle mitt liv vara komplett och fyllt med regnbågsponnys som flyger över en solig himmel och kastar ut färgglatt godis över oss ur flätade korgar med rosa rosetter. Ja, MITT liv. MITT liv skulle vara så. Och då kan man ju bara tänka sig Louis och Harrys lycka... Jag ville bryta ut i en serenad eller något. 
Jag kom på en grej och flinade. Jag menar, jag behövdes knappast här. 
- Tja, jag tror jag åker hem. Jag vill gärna träffa Ed så snabbt som möjligt. Ni kan ta er hem själv, eller hur? 
De nickade. 
Jag flinade och reste mig upp. 
- Då ses vi senare, då. 
Jag gick därifrån med ett nöjt leende på läpparna.
--Louis pov--
Vi började gå ner till trampolinerna. Jag flinade mot Harry.
- Du börjar.
Han skakade häftigt på huvudet.
- Du börjar. 
- Varför?
- För att jag inte vill börja.
- Jag kommer inte acceptera det svaret.
Han ställde sig mittemot mig och tittade bedjande på mig med sina vackra ögon.
- Snälla?
Han fick inte göra så. Det var inte rättvist. 
Han gick ännu lite närmare.
- Snälla, snälla, snälla? 
- Okej, visst, muttrade jag. 
Harry log nöjt. 
Jag gick fram till 1-meterstrampolinen och klättrade snabbt upp för den. Jag tittade på Harry en gång, innan jag sprang rakt ut och flög över säkert halva bassängen innan jag landade i ett dyk. Jag kom upp från vattnet och simmade fram till Harry.
- Din tur. 
Han nickade och flinade.
- Okej.
Han började gå upp till 3-meterstrampolinen. Jag satte mig på kanten och tittade upp på honom. 
- Gör samma sak som jag! ropade jag och log utmanande. Han spärrade upp ögonen först, men sedan log han retsamt tillbaka. Sedan sprang han utför trampolinen. Och dök. 
Fan också.
Jag stirrade på honom när han kom upp från vattenytan. Han räckte ut tungan åt mig och flinade.
- Nu, sa han när han kommit fram till mig, förväntar jag mig att du ska dyka från fem meter. 
Han kysste mig snabbt och log snett och jag bara skakade lite på huvudet och försökte att inte le, vilket jag misslyckades med, och gick sedan upp på 5-meter. Jag tittade ner på Harry som log uppmuntrande mot mig. 
Fan, det var högt.
Jag tog ett djupt andetag. Sedan ställde jag mig längst fram och lutade mig neråt. Blundade.
Föll. Föll genom luften. Slog i vattenytan. 
Jag hade gjort det.
HAHAHA, HARRY! HA! 
Harry såg chockad, nöjd och nästan stolt ut.
Jag satte mig bredvid Harry.
- Ska vi fortsätta upp till tio meter?
- Då kommer du få hoppa tio meter.
- Vi fortsätter inte upp till tio meter.
Harry skrattade.
- Okej. När ska vi hem?
- Snart, antar jag. Ed är nog redan där.
- Hm. 

--Harrys pov--
- Okej. Ska vi ta en taxi, en buss, ringa någon av killarna eller gå? 
Louis ryckte på axlarna.
- Taxi är så dyrt.
Jag höjde ena ögonbrynet.
- Som om det skulle vara ett problem. 
Han ryckte på axlarna igen.
- Det lät som en bra ursäkt i huvudet. Det kan vara mycket folk på bussen, killarna vill nog inte bli störda. Jag föreslår att vi går.
Jag flinade. 
- Okej.
Vi hade ingen brådska hem. Louis älskade att dra i låga grenar på träden längs vägen, så att snö föll ner på honom, mig och marken. Jag kände hur jag hade en massa snö-och-isklumpar i håret, men jag orkade inte bry mig. 
Inte förrän de började smälta.
- Brainfreeze, flämtade jag till och försökte få bort klumparna genom att skaka på håret och dra fingrarna genom det. Louis log snett medan han kollade på mig. Sedan suckade han och himlade med ögonen och stannade mig. Han började hjälpa mig att få bort dem. 
- Tror du att killarna har sagt något till Ed? undrade han lågt medan han drog fingrarna genom mitt hår lite för många gånger än vad som faktiskt var nödvändigt.
- Det beror på om Niall har kunnat hålla tyst. 
- Hm. 
Han hade antagligen gett Ed några vinkar om vad, var och varför vi inte var där. Han kunde aldrig helt hålla tyst. 
Mitt hår var nu fritt från is och snö och vi började gå igen. Jag märkte att Louis tittade nästan frustrerat på mitt hår flera gånger. Sedan drog han i en gren. Och jag fick snö-och-isklumpar i håret. Igen. Louis stannade mig och började ta bort det. Igen.
- Vet du, jag börjar tro att det här bara är en andledning till att röra mitt hår.
- Kanske...
Jag tittade på honom och log lite. Vi började komma in till mitten av stan nu (där det inte fanns några trädgrenar att dra i, haha!) och vi fick lov att bara gå bredvid varandra som vanliga kompisar. Fotografer fanns överallt. Jag drog upp min luva på munkjackan över huvudet och såg att Louis gjorde samma sak. 
Det var faktiskt ovanligt svårt att bara gå bredvid Louis utan någon fysisk kontakt. Jag sneglade åt hans håll hela tiden och fick flera gånger hindra min hand från att röra vid honom, hans hår, hans hand... Det var otroligt frustrerande. Men jag var tvungen att låta bli och det gjorde färden hem ännu längre. 
Louis suckade.
- Okej. Kom.
Han tog tag i min hand och började springa. Jag sprang efter och släppte (absolut) inte hans hand. Eftersom Louis inte lät mig komma ikapp honom så släpade han nästan med mig och det gjorde att vi nästan krockade in i folk flera gånger.
- Ursäkta! Förlåt! Förlåt! Ursäkta... 
Många tittade konstigt på oss medan vi sprang genom i princip hela stan under skratt. De undrade antagligen vad vi hade druckit den dagen. 
När vi äntligen var ute ur den befolkade delen av stan stannade Louis. Jag vek mig dubbel och flåsade av både skratt och utmattning.
- Lou!
- Vad? frustade Louis. Vi kommer hem snabbare. Det var kul. 
Jag tittade på honom och skakade på huvudet medan jag skrattade lite till. 

***

- VI ÄR HÄÄÄR! gastade Louis när vi kom innanför dörren till Liams lägenhet.
Det första jag såg i vardagsrummet var ett flammande rött hår.
- Ed! flinade jag. 
Ed flinade tillbaka och Louis kom också in i vardagsrummet.
- Eddie!
Vi skrattade och tittade oss omkring efter en plats att sitta. Soffan var upptagen. Då var det alltså Liams fåtölj som fanns kvar. Såg ut som om vi skulle få tränga ihop oss i den. 
Jag log retsamt mot Louis och vi började försöka få plats i fåtöljen båda två. Det gick ju inte särskilt bra. Fåtöljen var inte precis anpassad för två. 
- Harry, bort med ditt knä från mitt öra! 
- Då får du ta bort din fot från mitt knä först! 
- Men jag sitter ju fast!
- Då kan inte jag flytta mig heller!
- Kan du åtminstone ta bort handen från armstödet? Din arm blockerar mig!
- Tar jag bort armen ramlar jag ner på golvet!
- MEN RAMLA NER PÅ GOLVET DÅ.
- NEJ, DET TÄNKER JAG INTE. 
- För min skull?
- Hur skulle det hjälpa dig?
- Då kan jag sätta mig bekvämt.
- Men då sitter ju jag på golvet. 
- Jag kan fortfarande sätta mig bekvämt.
- AJ det där var min stortå du nyss sparkade till!
- Jag rår inte precis för det! BORT. MED. ARMEN. 
Och så puttade Louis Tomlinson, den omtänksamma pojkvännen, ner mig på golvet och bredde ut sig i fåtöljen. Han hade ett nöjt leende på läpparna.
Som om det tog slut där.
Jag ställde mig upp och lade mig raklång i hans knä, från armstöd till armstöd.
- HARRY!
- Lev med det.
Jag tittade upp på dem andra.
- Så. Vad pratade ni om innan vi kom?
Ed tittade fundersamt på oss. 
- Niall började nämna något om er, bara. 
- Och vad sa han? sa jag och vände blicken mot Niall och stirrade lagom mycket på honom. 
- Att om vi ska prata lyckliga kärlekstexter borde vi vänta på att ni två kommer tillbaka.
Jag stirrade inte så lagom mycket på Niall.
- Jaså? Och vad kan Niall ha menat med det? 
- Åh, jag tyckte bara att ni har så bra enfarenhet av det för tillfället, flinade Niall. Eller så kan vi skriva en låt om förbjuden eller gömd kärlek... Den kan heta typ "Come out of the closet".
Louis tog upp en kudde från golvet och kastade den i huvudet på Niall. Ed tittade mellan mig och Louis flera gånger innan han fattade.
- Vänta... 
Han tittade menande mellan mig och Louis, sedan på de andra killarna som nickade, och sedan flinade han också.
- Ahaaa...
- Varför reagerar alla så? muttrade Louis.
Ed tog upp gitarren igen och började spela.
- "Settle down with me, cover me up 
Cuddle me in, lie down with me 
Hold me in your arms..." skrattsjöng han och tittade på oss.
- Bara... Håll tyst. Okej? sa jag, men flinade. De andra killarna skrattade också.
- Okej, så vi ska få ihop två låtar under en vecka. Vi har mycket tid på oss, sa Liam. Sedan tittade han på mig.
- Tänker du bara sitta där, eller...?
- Jajamänsan.
Louis drog mig lite närmare.

--Louis pov--

- Så, ja... Jag vill helt enkelt kunna laga åtminstone lite mat, jag också. Så att Harry inte gör allt hela tiden Jag ska faktiskt fan ta och baka något.

Liam, Zayn och Niall stirrade på mig.

- Vad? Vet ni hur mycket tid Harry lägger ner på mig egentligen? Jag vill bara hitta på ett sätt till att börja med att kunna göra något tillbaka och du slutar flina, Niall.

Niall slutade inte. Han log bara ännu bredare.

- Är det bara därför?

- Självklart, Niall.

Niall fick något i blicken.

- Killar, har ni någonsin tänkt på hur... Lockigt och mjukt Harrys hår är? Eller att han har väldigt gröna ögon? Louis, vad säger du?

Det. Var. Som. Fan.

Åh, vad jag skulle döda Niall. Typ grädda honom på det där sättet som jag lärt mig alldeles nyss och sedan vispa ihop en god sås och hälla över honom sedan skicka iväg honom i en liten låda till USA, som skickar honom vidare till Hawaii som kastar honom i en vulkan som spottar upp honom till himlen där han inte hör hemma, så han ramlar enda ner till helvetet. Något i den stilen.

Jag visste inte vad jag skulle svara. "Jo, Niall. Jag har faktiskt tänkt på det. Så mycket att jag borde börja träffa en psykolog. Hurså?"

- Öhm...

Nialls konstanta flin blev triumferande.

Liam och Zayn tittade förvirrat mellan oss. Sedan tror jag att det klickade till.

- Ahaaaaa, nuuu fattar jag... sa Liam och tittade menande på mig.

Men snälla skjut mig.

- Oroa dig inte, Lou. Vi låter det ta sin egna lilla tid. Vi lovar, sa Zayn och flinade. Jag blängde på dem.

- Jag förstår inte vad ni pratar om.

- Det gör du visst.

Niall ser fan allt. Det är inte rättvist.

Liam reste sig upp från sin soffa och sa

- Ska vi åka, då?

Vi nickade och vi gick ut ur hans lägenhet och ner till bilen.

- Vad ska du göra, då? undrade Niall och tittade nyfiket på mig. Jag ryckte på axlarna.

- Vet inte riktigt ännu.

- Finns det någon chans att jag kan få smaka?

- Du kommer äta allt på en gång.

När vi var framme sprang jag rakt in i huset med killarna tätt bakom mig.

- Harry? ropade jag och såg mig omkring lite. Det var konstigt att han inte kommit ut hit. Han satt väl på sitt rum, då.

Vi gick dit. Han satt på sängen med ryggen vänd mot dörren och hade hörlurarna i öronen. Jag log lite och smög fram och tog av dem.

- Jag är hemma, curly! sa jag och log. Han log tillbaka, men det var något annorlunda. Det nådde inte ögonen helt. Ögonen utstrålade osäkerhet.

Hm.

- Kan du gissa vad Lou har gjort? sa Niall och log förväntansfullt mot mig. Harry ryckte nonchalant på axlarna.

- Nej.

Jag rynkade pannan. Vad var det med honom? Vad hade jag gjort?

Niall verkade också ha märkt det nu. Han tittade mellan mig och Harry hela tiden. Harry ägnade mig knappt en blick.

Jag försökte komma på vad jag hade gjort. Vad som möjligtvis kunde få honom att göra såhär.

- Förresten, Liam, när kommer Ed? undrade han sedan, totalt ignorerade mig.

- I övermorgon, svarade Liam. Han hade också märkt att något var fel. Zayn också.

Harry nickade och tittade ner på sin mobil och började hålla på med den istället.

Jag klarade inte av det. Jag gick därifrån och in i vardagsrummet. Killarna (förutom Harry) kom efter.

- Vad fan var det där? utbrast jag. Har jag gjort någonting?

- Nej, det har du väl inte. Eller? sa Liam.

Jag skakade på huvudet.

- Nepp. Inget jag kan komma på alls.

Vi satt tysta en stund. Jag hade knutit nävarna. Till sist reste sig Zayn.

- Jag pratar med honom.

--Harrys pov--

Jag hade sett det i Louis ögon.

Att han inte fattade alls vad jag höll på med. Skuld. Förvirring. En liten släng av ilska.

Sedan hade han stormat ut därifrån.

Det var bland de svårare sakerna jag har gjort i mitt liv om jag ska vara ärlig. Jag undrade om jag skulle stå ut ens.

Jag hörde dörren öppnas igen.

Det var inte Louis. Det var Zayn.

Han sjönk ner på sängen.

- Vad fan, Harry?

Jag suckade.

- Jag är tvungen.

Han tittade frågande på mig.

- Ja, jag är tvungen. Antingen det här, eller så kommer han hata mig för all framtid.

- Han kommer hata dig för all framtid för det här också, tro mig. Det här handlar inte om den där hemligheten, va?

Jag spärrade upp ögonen.

- Hur vet du om...

- Jag har öron. Jag hörde dig och Lou prata om någon hemlighet. Du ville inte berätta och det verkar rätt seriöst. Men jag tycker att du ska berätta. Eller tänker du kasta bort allt bara för att skydda din hemlighet? från din bästa vän, som aldrig någonsin dömt dig? I så fall är du feg, Styles.

- Han kommer hata mig om jag berättar också.

Zayn fick något i blicken.

- Det tror jag faktiskt inte, sa han menande, nästan till sig själv. Jag rynkade pannan. Zayn ställde sig upp.

- Prata med honom. Okej? Det är värt att ta en risk, Hazza.

Sedan gick han. Jag blundade, andades in och ut. Blundade.

Sedan slogs dörren upp ännu en gång.

Nu stod Louis där. Han såg på mig.

- Vad har jag gjort?

- Inget.

- Ljug inte för mig.

- Jag gör inte det, det är inte...

- ...Mitt fel? Men det är mig som du bestämde dig för att skita i.

- Det handlar inte om att du har gjort någonting! sa jag, och tog beslutet i samma sekund.

- Samantha ringde medan du var borta.

--Louis pov--

Jag stirrade på honom.

- Va?

- Japp. Hon... Hotade med att hon skulle berätta hemligheten om jag inte undvek dig.

Så han ignorerade mig hellre än att berätta sin hemlighet? Det sved.

- Men bara... började jag skarpt, men Harry avbröt mig.

- Det är lugnt. Jag berättar nu.

Jag tystnade. Skulle han verkligen berätta?

Harry klappade bredvid sig på sängen och jag satte mig där.

- Är du säker på att du vill höra? frågade han en sista gång. Jag himlade med ögonen.

- Har aldrig varit så säker på något. Berätta nu.

Han nickade och drog ett djupt andetag.

- Jo, öh... Jag har ju sagt att jag och Samantha gick i samma skola ett år? började Harry lite osäkert. Jag nickade.

- Hon började på skolan i Holmes Chapel när jag var femton. Hon var väldigt... Glad, blyg. Och hon var förälskad i mig. Jag var väl medveten om det, och jag... utnyttjade det, antar jag. Jag förstod inte vilken fin tjej hon faktiskt var. Det enda hon var för mig i princip var ett snyggt ansikte.

Jag tittade förvånat på Harry. Det lät inte likt honom.

- Så, vi började dejta. I några månader. Sedan så kom hon instormande i hallen på skolan och rakt fram till mig, som stod med några kompisar. Hon bad att få prata med mig ensam, och jag var löjlig nog att säga att vad hon hade att säga mig kunde hon lika gärna säga till mina vänner också.

Han gjorde en paus och svalde.

- Vad sa hon?

Jag kunde inte hjälpa mig själv. Jag ville så gärna veta. Kändes faktiskt helt otroligt att han faktiskt satt och berättade.

Han drog ett djupt andetag.

- "Du har gjort mig gravid, Harry", sa hon. Exakt så. Och där stod jag i en rätt så fylld hall och i princip alla lyssnade. Jag visste inte vad jag skulle göra. Så jag gjorde nog ett av de största misstagen i mitt liv. Jag började skratta istället. Jag anklagade henne för att ljuga och att hon äcklade mig och... Ja.

Nu stirrade jag. Det lät inte alls som Harry.

- Och eftersom jag var rätt populär, så trodde alla på mig och började också trakassera henne, kalla henne samma saker som jag gjorde. Och jag slutade inte kalla henne det. Jag fortsatte och fortsatte, tills hon till slut hoppade av skolan. Jag hade... skuldkänslor. De hade väl alltid funnits där, men jag hade ignorerat dem. Men jag gjorde allt för mitt rykte. Så hon lämnade Holmes Chapel, och jag hörde inte av henne på flera månader. Jag gruvade mig för det ibland. Om hon skulle komma tillbaka med mitt barn någon gång.

Jag svalde hårt. Var Harry... Pappa? Hade han ett barn? Tanken gjorde mig nästan illamående, jag visste inte varför.

- Och hon kom till sist. Och knackade på min dörr... Men hon var själv. Och förändrad. Hon var inte alls lika glad längre, inte glad överhuvudtaget, och jag kunde se att hon uppriktigt hatade mig. Och sedan berättade hon att det hade blivit missfall. Det där barnet var hennes hopp, och hon fick inte ens det. Och... Hon lade skulden på mig.

Jag stirrade fortfarande. Det var faktiskt hemskt, det som Harry gjort, men det var väl inte hans fel att det blivit missfall.

- Men det var väl inte ditt fel...

Han skrattade dystert.

- Jo, det var det. För det var jag som knuffade henne nerför en trappa.

Han rätade lite på sig.

- Så. Nu vet du. Och du hatar mig antagligen. Jag hade kanske tänkt berätta någon gång, men... Jag klarade inte av det. Bara tanken.

Jag satt som fastfrusen på sängen med huvudet fullt av tankar. Det var mycket att ta in.

Jag förstod varför han hållit det hemligt.

- Jag... Ska nog gå nu, viskade han och ställde sig långsamt upp. Jag protesterade inte. Jag behövde tid för mig själv.

Han stängde dörren bakom sig.

Okej.

Nu satt jag alltså i hans säng och tänkte över det faktum att han betett sig som en komplett idiot för några år sedan.

Jag visste inte vad jag skulle tycka.

Det var hemskt, det var det verkligen. Jag var minst sagt chockad över att han hade gjort något sådant. Det passade inte ihop med min bild av Harry.

Men... Men jag kunde inte hata honom.

Det var för tre-fyra år sedan. Folk förändras. Jag visste med all säkerhet att Harry aldrig skulle göra så nu. Det kanske var just därför? Han fick skuldkänslor och efter det så svor han att aldrig skada någon så igen? Det kunde ha varit så.

Ja, det var verkligen hemskt. Jag kunde inte förneka det. Men jag kunde tydligt se att han skämdes som fan över det och att han önskade att han inte hade gjort det.

Så nej, jag kunde inte hata honom. Det gjorde nästan att jag bara föll för honom ännu mer. Inte för vad han gjort. För att han berättat. För sättet han reagerat på medan han berättat.

Jag log lite för mig själv

--Harrys pov--

Hade jag förstört allt nu?

Jag skulle aldrig ha berättat.

Allt skulle bara bli värre nu.

Jag skulle förlora honom till sist.

Förlora Louis.

Fan. Jag kommer dö.

Jag satt i köket och i princip hyperventilerade. Jag skulle inte kunna hantera Louis ord. Att han tyckte att jag var en idiot. Dum i huvudet. Att han aldrig trodde det om mig och att han aldrig ville se mig igen.

Jag förberedde mig sakta på smärtan medan jag hörde steg som kom närmare köket.

- Harry?

Då var det dags. Jag tittade upp på Louis som tittade tillbaka på mig. Sedan suckade han och satte sig ner mittemot mig.

Jag suckade också.

- Du hatar mig nu, va? sa jag tyst.

Hans ögon vidgades.

- Va? Naturligtvis inte.

Nu var det mina ögon som vidgades.

- Va?

- Du hörde mig. Jag hatar dig inte, Haz. Har aldrig gjort och kommer aldrig göra.

Jag rynkade pannan.

- Men...

- Jag ska inte komma och säga att det du gjort inte var hemskt, för det var det, men... Du är inte sådan längre. Jag vet det. Jag har sett det. Och jag har sett att du skäms också.

Åh, som jag gjorde. Väldigt mycket.

Han lutade sig lite över bordet.

- Jag håller fast vid mitt ord om att du är fantastisk, Harry. Jag menar det verkligen.

- Men...

- Inga men. Alla gör misstag.

- Misstag, muttrade jag. Jag borde bli kastad i fängelse för det där.

- Nej, det borde du inte. Sluta. Jag hatar dig inte. Det har gått typ fyra år. Jag antar att du inte skulle göra samma sak idag?

Jag skakade frenetiskt på huvudet.

- Absolut inte.

- Precis.

Louis log lite.

- Bra att du berättade till sist. För jag hade klippt av dig håret om du hade ignorerat mig. Bara så du vet.

Jag skrattade lite.

Det fanns nog inga riktiga ord som beskrev ur lättad jag var.

Louis hatade mig inte. Han var inte ens arg. Inte ens upprörd.

Jag förstod det inte.

Fast jag tänkte inte klaga, precis.

Vi satt där vid bordet en rätt lång stund, tysta. Ingen visste riktigt vad vi skulle säga. Men det var ingen besvärad tystnad. Jag trivdes med den.

Tills min mobil började vibrera i fickan.

Jag tog upp den och svarade.

- Hallå?

- Har du bestämt dig?

Samantha. Såklart. Jag reste mig långsamt upp ur stolen och gick ut ur köket.

- Ja.

- Vilket blir det?

Hon lät så säker. Hon var väldigt säker på att jag valt ett visst alternativ, och om jag kände henne så var det antagligen det alternativ jag försökt med först. Ha. Eller hur.

- Du behöver inte ringa och berätta.

- Verkligen?

Jag hörde leendet och triumfen i rösten.

- Nepp. För jag har gjort det istället.

Det blev tyst.

- Va?

- Jag har berättat för Louis. För att spara dig det besväret.

- Allt?

- Allt.

- Att det är DITT FEL?

Jag bet mig i läppen.

- Ja.

Det var tyst igen.

- Och du låter inte särskilt upprörd. Tog han det... Bra? På riktigt?

- Ja.

Hon suckade och jag kunde föreställa mig hur hon skakade på huvudet.

- Du har klorna så djupt in i honom. Jag tycker synd om honom.

Jag tror att jag nästan bet av mig underläppen nu.

- Det här är inget jag vill disskutera.

- Synd för dig, då. Fortfarande lika självisk.

Jag knöt nävarna.

- Jag VET redan vad du tycker om mig. Du behöver inte påminna mig.

- Jag påminner dig så mycket jag vill, faktiskt. Jag kanske fortfarande kan ringa till Louis och varna honom om vem du faktiskt är...

- Nej, det ska du inte. Det... Kommer inte spela någon roll ändå.

- Inte?

- Nej.

Jag försökte att låta självsäker.

- Vi kanske får se...

- Hejdå, Samantha.

Jag lade på utan att vänta på ett svar. Jag behövde verkligen inte höra vad hon hade att säga om mig. Fast jag förtjänade det. Och jag hoppades att hon inte på allvar tänkte ringa Louis. Jag ville inte ha något med henne att göra mer.

När jag skulle gå tillbaka in i köket så kom Liam, Niall och Zayn och skymde vägen.

- HEJSAN PÅ DEJSAN HAZZA!

- Va...

Killarna lät mig inte avsluta, utan drog med mig och knuffade ner mig i soffan och satte sig sedan bredvid mig.

- Jahapp... började Niall.

- Så... började Zayn.

- Alltså... Började Liam.

Jag suckade frustrerat.

- Skulle jag kunna gå in i mitt eget kök?

- NEJ!

Allihop tryckte ner mig i soffan igen. Jag tittade frågande på dem.

- Nähä?

De ville inte ge någon förklaring.

--Louis pov--

Så fort Harry gick ut ur köket stormade killarna in och ville veta vad vi hade sagt.

- Han berättade, jag tänker inte berätta för er. Punkt, slut.

De suckade frusterat.

- Men det är bra nu?

- Japp.

Niall tittade bort mot spisen.

- Lou. Jag är sugen på choklad. Chokladkaka. Det är säkert Harry också. Skulle du inte kunna...?

Jag nickade.

- Jo. Håll honom borta från köket då, tillade jag. Killarna nickade.

- Absolut.

Jag log snabbt och de lämnade snabbt köket. Jag började snabbt plocka fram ingredienser medan jag memorerade receptet i huvudet. Det var ett lätt recept. Jag fick inte misslyckas.

"Sätt ugnen på 200 grader". Check.

Blanda mjöl, bakpulver, kakao, vaniljsocker och salt i en bunke. Vänd ihop med äggsmeten och rör ner kesella." Check.

"Häll smeten i en smord och bröad form med löstagbar kant, ca 24 cm i diameter. Grädda i nedre delen av ugnen i 25 minuter." Che... Vänta. Löstagbar kant? Vad fan var det för något?

Rimligtvis en kant som man kunde ta lös. Smartskaftet Louis Tomlinson bestämmer sig för att googla på "form med löstagbar kant". Går in på bilder.

Åh.

Det var en sådan jag hade framme.

- Och priset i maximal intelligens går till... Louis Tomlinson, muttrade jag för mig själv och smorde och bröade formen och hällde i smeten. In i ugnen. Check.

"Låt svalna och servera med yoghurt smaksatt med honung och rivet limeskal."

Nej, det tänkte jag inte. Tänkte INTE riva limeskal. Harry fick klara sig utan det. Jag kunde även glömma honungsyoghurten (existerar ens det?). Så jag bestämde mig för att vispa grädde istället.

Ungefär fem minuter senare var halva köket och hela jag vit. Sedan kom jag på att man INTE skulle sätta ner vispen i grädden medan elvispen var påslagen. Man skulle även ha vispen I BOTTEN PÅ BUNKEN, INTE VISPA UPPE VID KANTEN SOM EN VISS LOUIS GJORDE. För då blir köket vitt. Å andra sidan så var väl vit inredning populär nu. Jag hoppades att Harry inte skulle ha något emot att tillbringa tid i ett kök som numera såg ut som tomtens bostad.

Jag tog ut kakan ur ugnen och ställde den på bordet. Nu skulle jag få upp det på ett fat.

Jag var bara dömd att misslyckas, eller hur?

Jag började långsamt och försiktigt skära loss längst kanterna...

Sedan fick jag bryt och vände hela formen upp-och-ner på ett fat istället. Hm. Funkar också.

Sedan lade jag grädden som ett vitt täcke överst och tog ett steg bakåt och tittade nöjt på mitt verk. Jag förtjänade något sorts pris.

Jag tog fatet i ena handen och fat och skedar(plus en gaffel) i andra handen gick sedan ut till vardagsrummet där alla satt.

Harrys ansiktsuttryck var ett väldigt bra pris i sig.

--Harrys pov--

Jag fick inte, under några omständigheter gå in i köket.

Vad fan höll Louis på med?

Ingen sa något heller. Allt var bara tyst och långtråkigt och jag gillade inte att inte fatta något.

Sedan, mina kära vänner, så kommer Louis William Tomlinson in i vardagsrummet, med en chokladkaka som faktiskt ser ätbar ut, tallrikar, bestick och ett stycke nöjt leende.

Jag stirrade på honom. På kakan. På honom igen. Han flinade mot mig.

- Se inte så chockad ut. Och, ja, jag har bakat den själv.

Mina ögon blev lika stora som kakan.

- Har du bakat? Och ingen brännlukt, inga explosioner, inga dödsfall, ingenting?

- Nepp.

Han ställde ner fatet på bordet och räckte mig en tallrik.

- Den är bakad med kärlek och omtanke och en IQ-nivå som skulle få Einstein att smälla i golvet. Smaka?

Jag tittade misstänksamt på tårtan, men nickade sedan.

- Okej.

Han skar upp en överdrivet stor bit till mig och jag såg hans förväntansfulla blick. Jag studerade kakan, bara för att vara säker.

Louis suckade frustrerat.

- Kom igen!

Jag flinade och tog sedan en bit och stoppade den i munnen. Mina ögon vidgades i ren chock.

- Lou. Vad har hänt med dig?

- Vad, var den ätbar?

- Inte bara ätbar. Den var GOD på allvar.

Jag skojade inte. Det var bland de godaste bakverk jag ätit, tror jag.

- Vad bra. För då var inte matlagningskursen helt förgäves.

Jag stirrade ännu mer intensivt.

- Du har tagit en matlagningskurs?

- Japp.

- För att kunna göra det här?

-Mhm.

- Åt mig?

- Jajamänsan.

Helt plötsligt smakade kakan ännu godare. Han hade seriöst tagit en kurs i matlagning för att kunna göra någonting åt mig. Det var otroligt... sött. Döm mig inte, men det var det.

Jag trodde att Niall skulle explodera, eftersom köket inte hade gjort det. Hans flin gick flera varv runt huvudet medan han tittade på oss två.

Jag fortsatte att äta.

- Ta ni också, sa jag. Jag kommer inte orka hela själv, hur mycket jag än vill.

Niall skrattade och tog genast för sig en stor bit. Liam och Zayn också. Alla blev lika chockade.

- LOUIS. Har du gjort det här?

- Ja.

Jag sköt fram hans verk till honom.

- Du ska också äta.

- Nja.

- Vadå "nja"? Du måste smaka. Jag ber dig. Dessutom så är den ju bakad med kärlek och omtanke och en IQ-nivå som skulle få Einstein att smälla i golvet. Kom igen, innan Niall sväljer fatet också.

Louis flinade och tog för sig en bit. Han smakade. Sedan nickade han.

- Japp. Jag är ett geni.

- Alltid.

Jag flinade och lade armen om honom.

- Och tack, förresten.

Det var inte bara för chokladkakan. Det var även ett tack för att han inte hatade mig, ett tack för att han var min vän, ett tack för att han EXISTERADE.

--Harrys pov--

Louis somnade rätt snabbt när han väl slöt ögonen.

Han såg så mycket... Yngre ut när han sov. Det var något med hur oskyldigt hans ansikte såg ut.

Jag hade antagligen kunnat sitta där föralltid. Men det kunde jag såklart inte. Jag suckade och lossade försiktigt hans grepp om mig och gick in i köket. Inte för att jag tänkte lämna honom där. Jag skulle gå dit igen snart.

--Louis pov--

När jag vaknade låg jag ner i soffan och hade en filt över mig. Jag blinkade förvirrat några gånger. Vart var Harry?

Jag satte mig långsamt upp och sträckte på mig. En rykande kopp te var framställd på bordet framför mig.

Jag tittade mig omkring i rummet. Harry satt i andra delen av soffan och log mot mig. Han hade en liten kartong framför sig, med något sorts ärbart i. Han tog upp var det nu fanns där i med jämna mellanrum och stoppade det i munnen. Jag fick anstränga mig för att inte stirra på hans läppar.

- Hej, sa han och flinade. Sovit gott.

Jag sträckte på mig.

- Mm. Du passade på att smita då, ser jag.

Han skrattade lågt.

- Jag kom tillbaka, eller hur?

Jag nickade.

- Vad äter du?

Han tittade ner i kartongen.

- Åh. Vi har fått ungefär hundra kartonger godishjärtan från våra fans, sa han och log snett och stoppade in en till i munnen.

Inte stirra på hans läppar. Inte stirra på hans läppar.

Jag sträckte mig istället efter koppen med te och drack lite av det. Sedan vände jag mig mot Harry igen.

- Kasta.

- Va?

Jag nickade, flinade och satte mig lite mer upprätt.

- Kasta, upprepade jag och öppnade munnen.

Han flinade och tog upp ett litet godishjärta och kastade det mot mig.

Det studsade mot min näsa och ner på filten. Harry skrattade.

- Så nära! sa jag och stirrade på godiset som låg på filten. Sedan tog jag upp och åt den. Jag tittade på Harry igen.

- En gång till.

Han kastade en till. Den studsade på hakan den här gången.

- Fan också... Harry, skicka mig en egen kartong.

Han tog upp en från golvet och kastade den till mig. Jag fångade och öppnade den. Sedan valde jag med omsorg ut ett hjärta och tittade på Harry.

- Din tur.

Han skrattade igen. Jag kom på att jag gillade hans skratt.

- Okej.

Han gapade och jag kastade.

Den hamnade rakt i hans mun.

- Åh, KOM IGEN! Det där är orättvist!

Vi fortsatte kasta åt varandra, och efter en stund lyckades jag faktiskt få in några i munnen, istället för på pannan, kinderna, håret, axlarna. Harry var mycket bättre än mig på det här. Det var orättvist.

Kanske arton kartonger senare hade jag väldigt ont i magen, inte bara för att jag hade skrattat så mycket. Man ska aldrig äta för mycket geléhjärtan. Aldrig.

Harry stönade.

- Och vi har typ nittio kartonger kvar.

- Nej, snälla. Ge dem till killarna. Skänk dem till välgörenhet. Svältande barn. Forskare kanske kommer på ett sätt att bota hjärt-och-lungcancer med dem. Bara... Bli av med dem. Jag kommer aldrig kunna titta åt ett godishjärta igen.

- Inte jag heller.

Jag tittade på honom och ett litet skratt slank ur mig. Han tittade upp på mig också.

- Vad?

- Du har hjärtan i håret.

Han rynkade lätt pannan och började känna efter i sitt hår. Han plockade ur några stycken, tittade på dem, rös och lade dem på bordet.

- De där kan vi sälja på E-Bay sedan, sa jag och flinade. Du har fortfarande några kvar, förresten.

Han suckade och började dra fingrarna genom håret igen. Det var otroligt provocerande. Jag ville hjälpa honom att plocka ur dem.

Sedan hördes en knackning på dörren.

In stormade tre hoppande killar.

- HAZZA, VI... LOU!! DU ÄR OCKSÅ HÄR!

Vi flinade och killarna flinade tillbaka. De var tydligt lättade över att allt var bra igen.

- Vi tänkte fira lite Alla hjärtans dag tillsammans, för vi är så hjärtliga allihopa, sa Niall och flinade.

- Och till det har vi med oss... sa Zayn och sedan höll alla tre upp varsin stor kartong med - åh men herregud - godishjärtan.

- DAGS ATT ÄTA! sa Niall entusiastiskt.

Jag och Harry tittade skräckslaget på varandra.

Det absolut första jag gjorde var att slita till mig Liams kartong och slänga den åt helvete.

- Nej tack, sa jag demonstrativt. Det är bra.

- För mig också, instämde Harry.

Killarna tittade på oss. Sedan började Niall flina.

- Harry. Du har geléhjärtan i håret.

- MEN FÖR GUDS SKULL.

--Harrys pov--

Jag försökte än en gång att ta bort alla geléhjärtan ur håret.

- Vad har ni gjort egentligen? undrade Zayn och tittade sig omkring i rummet på alla tomma kartonger med godis.

- Varför är det så många tomma kartonger överallt? undrade Liam den smarta.

- Varför det är så många kartonger på golvet? Jo, Kevin kom tillbaka med en hel flock kompisar som inte var duvor, utan flygande gröna ankor och de har festat lite på vårt godis. Varför tror ni att de ligger där?

Niall och jag skrattade.

- Var ni tvugna att äta så många då? undrade Niall.

Jag tittade på honom med misstro.

- Säger du?

- Ja. Jag.

- Världen är upp-och-ner.

- Dessutom, insköt Louis, så höll Harry på att vinna. Det får han inte.

- I vadå? Att äta flest? undrade Zayn.

- Nej. Att fånga godiset i munnen när jag kastade och vice versa.

Niall såg ut som om det plötsligt blev julafton och han fått ett helt julbord för sig själv. Hans blick skiftade mellan mig och Louis så snabbt att jag trodde att han började bli skelögd. Han hade ett stort leende på läpparna. Jag suckade tyst.

- Men vad ska vi då hitta på? Ska vi bara slänga godiset, eller? sa Liam.

Jag började återigen försöka ta bort gelégodiset ur mitt hår. Det gick inget vidare. Jag suckade frustrerat.

--Louis pov--

Harry började försöka få bort allt godis från håret igen. Jag stirrade som hypnotiserat på hur han drog fingrarna genom de mörka, mjuka lockarna och försökte ignorera en kliande känsla i fingrarna.

Han fick inte ens bort en av dem och suckade frustrerat.

Sedan kunde jag inte hålla mig längre. Så jag lutade mig framåt mot honom och började tyst plocka ur godiset själv. Mest bara för att få känna hans silkeslena hår under fingertopparna. Det glänste i ljuset. Som mörkt guld.

Jag måste komma på något sätt att kontrollera de här känslorna.

När jag tagit bort alla hjärtan och lagt dem på bordet lutade jag mig tillbaka igen och flinade lite.

- Det var så lite, sa jag.

Jag såg Niall i ögonvrån. Han flinade brett och tittade på mig och Harry.

- Lou, vad gör du hemma, egentligen? Jag trodde att du skulle... började Liam, men jag avbröt honom.

- Öh, lång historia.

- Tja, eftersom ni inte vill äta så kan du väl berätta den istället? tyckte Liam och Zayn instämde. Jag tittade på alla, en efter en och sparade Harry till sist. Han tittade diskret ner på sina fötter så att luggen hängde lite för hans ansikte.

Jag vände snabbt huvudet mot de andra igen.

- Okej... Visst. Öh. Jag skulle ut och träffa Eleanor. Så jag gick ner till stan, och sedan kom jag till bron, där jag såg Eleanor stå och vänta.

Alla såg intresserat på mig. Jag hade inte berättade hur det gick till ens för Harry ännu kom jag på.

- Så jag började gå fram till henne, men någon annan kom fram och lade armarna om henne.

Jag ryckte på axlarna i ett försök att dölja smärtan lite grann. Sveket gjorde fortfarande ont.

- Och jag fick reda på att hon varit otrogen. Vilket var vad Harry hade sett förut. Och försökt berätta för mig. Men jag hade varit dum och inte trott på honom...

Nialls leende gick från öra till öra.

- Öhm, så jag gjorde slut med Eleanor. Vilket var rätt uppenbart. Och sedan gick jag hem hit till Harry som tröstade mig och sket i att jag hade varit en idiot.

Hans mungipor började dra sig upp till tinningarna.

- Så jag har tillbringat större delen av dagen i soffan. Och sedan hämtade Harry några tusen kartonger med godis från våra fans.

Leendet gick ett varv runt huvudet på honom nu.

- Och det slutade med att vi åt upp så mycket att vi knappt kan resa oss. Sedan kom ni och höll hotfullt fram varsin kartong. Några frågor?

Hur kunde Nialls leende fortfarande bli större?

- Okej. Vad ska vi göra? undrade Zayn och tittade fundersamt mellan mig och Harry. Jag hoppades att jag inte varit alltför uppenbar, hoppades verkligen. Niall hade redan märkt det.

- Vi kan väl åka till Nando's? tyckte Niall.

Vilken överraskning.

--Harrys pov--

Eftersom vi inte hade några andra förslag så blev det Nando's. Niall var väldigt, väldigt nöjd.

Vi tog oss dit i Liams bil. Jag suckade uttråkat när jag tittade ut genom fönstret och lutade huvudet lite mot Louis axel. Det var också en normal sak för oss att göra. Även fast jag, längst, längst innerst inne ville att det skulle betyda något mer.

Jag motade bort den tanken direkt. Louis var inte intresserad. Det skulle inte ändras.

När vi var framme vid Nando's så hoppade Niall praktiskt taget av upphetsning.

- Vi är här! Kom igen nu, sega inte!

Jag tog bort huvudet från Louis axel och steg ut ur bilen.

Louis skuttade ut ur bilen med ett leende på läpparna som visade alla hans vita tänder och gjorde att hans kindben framträdde tydligare. Jag kunde inte ta ögonen ifrån honom när han log. Det var en av de vackraste sakerna jag visste.

Vänta.

Nej.

NEJ.

ABSOLUT INTE.

Känslorna får inte komma tillbaka. Blockera dem. Jag måste. Jag... får inte tillåta mig själv att hoppas. Louis har sagt ifrån en gång för alla, och jag skulle bara bli ännu mer besviken och krossad när han skaffade ny flickvän.

Jag fick inte känna något sådant här för honom.

Vi gick in på restaurangen och slog oss ner vid ett bord. Det var rätt mycket folk där, vilket var bra. För då var det svårare att upptäcka oss.

- Okej... Vad ska ni ha? undrade Zayn och skummade igenom menyn. Louis tittade också och bet sig löst i läppen och rynkade pannan lite. Jag fick anstränga mig väldigt mycket för att inte bli distraherad av det.

När han drog fingrarna genom håret och jag var en liten bit ifrån att luta mig över till honom och röra vid det själv så reste jag mig upp från stolen.

- Jag kommer snart, mumlade jag och flydde till toaletterna. Där inne lutade jag mig över handfatet, blundade och drog några djupa andetag. Jag måste kontrollera dem. Det borde inte vara så svårt, eller hur? Jag har antagligen kommit över det, det är bara dagens händelser som ger mig små Flashbacks. Ja. Så måste det vara.

Jag drog handen genom håret och suckade. Jag ville verkligen inte åka till Holmes Chapel för att försöka glömma honom. Skulle kanske rentav inte klara det nu.

Du klarar det här.

Kom över Louis.

Kom över Louis...

--Louis pov--

Harry mumlade att han strax var tillbaka och slank in på toaletterna. Jag rynkade pannan lite. Jag hade både sett och hört att han verkade distraherad. Vad tänkte han på?

En ung tjej med axellångt, sandfärgat hår och bruna ögon kom fram till oss för att ta vår beställning. Hon vände sig mot Zayn, tittade inte riktigt på honom, utan bara frågade vad han ville ha.

- Öhm... Jag tar en... Peri-Peri Chicken, sa han. Tjejen nickade och antecknade snabbt. Sedan vände hon snabbt huvudet mot mig, men stannade med blicken. Sedan log hon flirtigt.

Åh nej.

- Eh... Samma, sa jag snabbt och försökte undvika hennes blick.

- Är du säker på att du inte vill ha något mer? frågade hon.

- Öhm, japp.

Hon fladdrade lite med ögonfransarna. Herregud.

- Ingen... efterrätt? sa hon och jag kunde svära på att hon gjorde en liten gest mot sig själv.

- Det är bra, tack, sa jag lite skarpare. Hon log fortfarande mot mig och skulle precis säga något när en röst bakom henne avbröt henne.

- Samantha.

Harrys röst dröp av bitterhet och han blängde på henne. Hon slängde med håret och tittade på honom.

- Harry. Det var länge sedan.

- Vad gör du? Vad gör du här?

- Åh, jag skulle ta era beställningar men det slutade med ett trevligt samtal med Mr. Gorgeous här, sa hon och nickade mot mig. Jag kände hur jag blev lite varm i ansiktet. Harry verkade inte särskilt nöjd.

- Ta då våra beställningar och gå.

Hon slängde med håret igen och tittade på mig och log.

- Så...

- SAMANTHA.

Hon kastade en frustrerad blick på Harry, som återgäldade den. Efter det tog hon bara våra beställningar och gick.

Hur fan kände dem varandra?

--Harrys pov--

Jag förstod inte alls vad Samantha gjorde här.

Jag hade inte sett henne på säkert 3 år nu. Varför skulle hon dyka upp? Det var inte precis så att jag ville det. Speciellt inte att hon skulle prata med Louis. Jag visste att hon skulle utnyttja honom för att såra mig.

Så som jag sårat henne.

Louis lutade sig över bordet och gav mig en frågande blick.

- Hur känner ni varandra?

- Vi... gick på samma skola ett år, muttrade jag.

- Och...?

- Inget särskilt. Vi kom aldrig särskilt bra överens med varandra. Det är allt.

--Louis pov--

Han dolde något för mig.

Vem var Samantha? Jag hade aldrig hört något om henne.

- 'Det är allt'? Det verkade inte så.

- Det är så. Oroa dig inte för det nu.

Jag suckade och låtsades ge upp. Harry tittade ner i bordet på sina knutna händer och jag kunde nästan höra hur han tänkte.

Så det fanns något han inte hade berättat för mig. Det sved lite, för jag hade berättat i princip allt för honom. Jag hade inga hemligheter i alla fall. Förutom det faktum att jag var upp över öronen förälskad i honom. Men det var en helt annan sak.

Men vad skulle det kunna vara som han inte skulle kunna berätta för mig?

--Harrys pov--

Det är inte så farligt.

Jag menar, hon kunde ha börjat hångla med honom utan förvarning.

Eller berättat hemligheten.

Den absolut enda hemligheten Louis inte visste.

Nu var det bara så att hon råkade jobba på Nando's och tog vår beställning. Sedan kände hon igen Louis. Eller tyckte bara att han var drop dead gorgeous.

Jag menar, jag klandrar henne inte.

SLUTA TÄNKA SÅ, HARRY STYLES.

Herregud. Jag kommer att behöva terapi  en vacker dag.

Jag kunde känna hans fundersamma blickar på mig. Han hade genomskådat mig, såklart. Sedan är jag ingen mästare på att ljuga heller.

Jag hade liksom hoppats att det mellan mig och Samantha skulle rinna ut i sanden helt, att jag skulle slippa henne. Jag undrade om hon hade planerat det, eller om det var karma.

Niall, Zayn och Liam påbörjade en livlig diskussion om huruvida Nando's kyckling eller deras wraps var godast. Louis bara fortsatte titta på mig. Jag skruvade besvärat på mig.

Louis lutade sig över bordet, närmare mig.

- Harry. Vem är Samantha?

- Det spelar ingen roll. Hur som helst är ett litet råd att inte prata med henne. Alls.

Han himlade med ögonen.

- Du håller något hemligt för mig, Hazza. Berätta.

Jag skakade på huvudet.

- Jag kan inte.

- Klart du kan!

- Nej, jag kan verkligen inte?

- Varför?

- För... För...

Jag försökte komma på något bra, men jag suckade. Sanningen fick duga.

- ...För att jag inte vill att du ska hata mig, viskade jag.

Louis ögon vidgades.

- Va?

- Du hörde mig.

- Harry, jag skulle inte kunna hata dig. Vad det än är.

- Ska vi slå vad? muttrade jag.

- Gärna. Du kan börja med att berätta.

- Nej.

Han blängde på mig.

- Jag berättar allt för dig!

- Tro mig, du vill faktiskt inte veta.

Det var tyst en stund. Sedan bestämde sig Louis tydligen för att prova en annan taktik.

- Harry, mumlade han. Du är fantastisk, på alla möjliga sätt. Jag kommer inte hata dig, vad det än är. Alla gör misstag. Du pratar med någon som vet.

Hans ögon visade inget annat än ren uppriktighet.

Han tyckte att jag var fantastisk.

Det värmde i hela kroppen. Jag minns inte senaste gången jag fått höra av någon att jag var fantastisk - eller, jo, av fansen - men inte av någon som jag faktiskt kände. Som Louis.

Bara ännu en andledning att inte berätta, dock. Han skulle verkligen hata mig. Så fort jag berättat.

Jag skakade på huvudet och log beklagande.

- Förlåt. Förlåt, men jag kan verkligen inte.

Louis lade armarna i kors och tittade på mig. Han försökte antagligen att klura ut vad det var.

--Louis pov--

Mina funderingar fortsatte även när vi gick från Nando's och tillbaka till bilen. Vad kunde vara så illa? Ingenting, kom jag fram till. Ingenting skulle kunna få mig att hata Harry. Det var omöjligt att hata honom. Någonting med sättet han var på, hans blyga leenden, hans låga röst, hur han brydde sig om alla, hur han aldrig varit särskilt bra på att dölja sina känslor, hur han slängde med håret, hur hans ögon skrattade när han var glad, hur han alltid ville göra alla nöjda, hur han bet sig på sidan av fingrarna när han var nervös, hur hela han lyste på scen, hur han rynkade på näsan när han inte gillade något, de nästan konstanta smilgroparna i hans kinder, och hur han alltid, alltid var där för mig, hur mycket jag än sårat honom och vad jag än gjort.

Han var fantastisk, från insidan och ut. Inget skulle ändra på det i mina ögon.

När jag och Harry kom hem till oss var det riktigt kallt ute. Jag menar, visst hade det varit kallt tidigare också. Det var ju trots allt februari. Men det var annorlunda nu.

Marken var täckt av ett tunt lager snö som fylldes på mer och mer av de vita fallande flingorna.

Det snöade.

- Harry! Det snöar! utbrast jag lyckligt.

Harry skrattade lite.

- Japp. Ska vi gå?

Jag sträckte ut tungan och försökte fånga snöflingorna. Några landade på tungan medan andra smälte mot min hud.

Jag älskade det här. Jag ville inte gå in ännu.

- Nja, jag stannar hellre ute.

Jag gick fram till honom och tog tveksamt hans hand i min. Jag log lite prövande.

- Följer du med?

Harry tänkte inte särskilt länge innan han nickade och jag drog iväg med honom till den rätt så stora gräsplätten bakom vår lägenhet. Där var det ännu mer snö, precis som jag hoppats.

Harry hade snöflingor i hela håret. Han gillade också snön, jag visste det. Han tittade upp mot himlen med ett litet leende på läpparna och jag fick titta ner i marken för att inte distraheras för mycket.

Precis när jag tittade upp igen tyckte han uppenbarligen att det var en bra ide att försöka få bort snön ur håret, så han slängde med det och drog fingrarna igenom det.

Han gjorde så bara för att retas. Jag lovar.

Jag flinade och skrapade ihop lite snö från marken och gick mot honom. Han såg det.

- Louis, n...

Jag kastade snöbollen, men han duckade så att det bara träffade hans hår. Han blåste smått irriterat bort en årslinga från ansiktet och tittade på mig. Jag kunde inte låta bli att skratta.

- Vad?

- Du har en snöhög i håret, frustade jag.

Han tog inte bort den utan flinade.

- Du också.

Han gjorde en snöboll som han kastade på mig, som jag inte hann reagera över och den landade på mitt huvud. Jag kände hur det blev kallt i hårbotten.

- KALLT! tjöt jag och Harry skrattade.

- Hämnd! sa han och började springa bort från mig.

Det trodde han på?

Jag började springa efter honom, hela tiden skopandes upp ny snö som jag kastade på honom. Han kastade på mig också, men hade mest fullt upp med att fly.

Till sist fick jag nog. Jag sprang det snabbaste jag kunde fram till honom, som vände sig om och jag hoppade på honom.

- HA! sa jag medan vi ramlade.

- Jag vann, flinade jag sedan. Han flinade också.

Det var då jag insåg vår position. Han låg i snön med mig ovanpå sig, våra höfter var ihop pressade och ansiktena några centimeter ifrån varandra. Jag kände hans varma andedräkt i ansiktet och fick påminna mig själv att andas.

Jag kunde se den perfekta formen på hans läppar. Symetriska. Blekrosa.

Jag undrade om de var mjuka.

Helt hypnotiserad av de där perfekta läpparna som jag väldigt gärna ville känna mot mina lutade jag huvudet fram ytterligare några centimeter. Jag slöt mina ögon...

Sedan insåg jag vad fan jag höll på med.

Jag lade huvudet tillbaka i snön igen.

Hade jag varit på väg att kyssa honom?

Ja. Ja, det hade jag.

--Harrys pov--

Hade Louis varit på väg att kyssa mig?

Nej. Nej, det hade han inte. Kunde inte.

Det var antagligen någon önskan som jag egentligen inte borde önska. Inte alls. Jag var klar med att känna så.

Jag rullade av honom och tittade upp mot himlen några sekunder, drog några djupa andetag. Sedan satte jag mig upp.

- Ska vi gå in? Jag håller på att frysa ihjäl.

Louis nickade och satte sig upp han också.

- Men erkänn. Det var kul.

Jag log, knappt synbart.

- Ja, det var det.

Louis ställde sig också upp och borstade av sig lite snö. Sedan gick vi in.

Mitt huvud var fullt av tankar.

Vad var det som hade hänt därute?

Jag var inte alls säker.

Jag borde inte bry mig.

Borde inte bry mig alls.

Men det gjorde jag.

Det var antagligen inget. Det var bara jag som så förtvivlat gärna önskade... Fast det borde jag absolut inte göra.

Men jag gjorde det ändå. Ville så gärna att Louis hade tänkt på det. Även om det var omöjligt. "Jag älskar inte dig, Harry Styles". Föralltid ihågkomna ord.

Nåja, det hade i alla fall avlett tankarna från Samantha. Förhoppningsvis skulle Louis bara glömma henne nu.

Snön hade smält nu så mina kläder var helt blöta. Och kalla. Väldigt kalla. Jag nästan skakade när jag tagit av mig jackan och vantarna och skorna. Louis var inte mycket bättre.

- B-b-bara jag som fr-ryser? stammade han fram mellan frossbrytningarna.

- Nej, svarade jag och rös till. Fast jag kan åtminstone prata, tillade jag sedan. Min röst darrade lite av kylan.

- Att d-det blev så k-kallt, mumlade Louis.

Jag bara nickade. Louis fick av sig sina ytterkläder också och gick direkt till sitt rum.

Jag gick in till mitt också och klängde av mig jeansen och tröjan och drog på mig en blå t-shirt och ett par mjukisbyxor och gick ut i vardagsrummet.

Louis satt redan i soffan. Han hade inte slutat skaka.

Var det så kallt?

Jag gick fram till honom.

- Fryser du fortfarande?

Han nickade bara.

Jag bet mig lite i läppen och gick sedan och hämtade en filt.

--Louis pov--

Det var KALLT.

Sådär tänderna-skallrar-benen-skakar-och-du-vill-säga-något-men-din-tunga-har-förfrusigt-kallt.

Harry kom tillbaka med en stor, mjuk filt. Han lade den om mig och jag drog den tätare intill mig. Han stod och funderade en stund, sedan gick han in i köket. Jag hörde hur han prasslade med något därinne, sedan att mikron var på. Den pep till och sedan kom han ut med en skål popcorn.

- Varför inte avsluta med en film? föreslog han och log. Det är lugnt och innehåller inga former av snö.

Jag log och nickade. Film betydde att jag fick vara nära Harry igen. Film var utmärkt.

Han log snabbt igen och började sedan rota igenom våra lådor efter en bra film.

- Harry... började jag fundersamt.

- Mm?

- Berätta hemligheten.

Han suckade.

- Nej.

- Kom igen! Det kan inte vara så illa.

- Det är så illa, mumlade han.

- Det tror inte jag.

Han höll upp några filmer och lade dem framför mig.

- Välj någon, sa han och satte sig bredvid mig. Jag öppnade filten i en gest som menade att han skulle komma närmare. Han log och gjorde det. Jag kände hur han lade armarna om mig bakifrån och jag blundade. Om det bara betytt något mer.

- Hemligheten, mumlade jag envist.

- Jag...

- Kom inte med invändningar! Jag har berättat... allt för dig och jag kan inte hata dig. Tro mig, jag har faktiskt försökt men det går inte.

- Louis, lyssna på mig. Jag ska berätta.

Jag tittade förvånat på honom.

- Ska du?

- Japp... Om du berättar något för mig.

Jag tittade på honom på ett sätt som visade att jag ville att han skulle fortsätta.

- Jag berättar om du berättar vad du tänkte på tidigare idag. Du vet, där ute. Innan vi gick in.

Fan också.

Det enda jag inte kunde berätta.

Jag skakade på huvudet.

- Något annat.

Han log lite.

- Då har du något som du inte vill berätta heller.

Jag suckade frustrerat.

- Det är inte samma sak.

- Jodå.

Jag suckade. Han hade vunnit. Han visste också det. Han log och pekade på filmerna.

- Vilken?

Jag pekade på tre filmer. The vow, grease och the notebook.

- Snälla, inte Grease.

Jag rynkade pannan. Det var min favoritfilm.

- Säger du som gillar Love Actually.

- I Love Actually bryter man inte ut i sång så fort man känner något.

- Dissa den inte. Grease är en klassiker.

Jag pekade på The Notebook.

- Den då?

Han log och nickade.

- Okej.

Han reste sig och stoppade i filmen och kröp sedan ner hos mig igen.

The Notebook var en bra film. Men nu kunde jag inte riktigt koncentrera mig på den. Harrys ansiktsuttryck var mycket mer intressanta.

Hur hade han tagit igenom sig det här, egentligen?

Det måste ha varit... plågsamt. Att se mig med Eleanor.

Jag förstod det nu. För jag skulle hata att se honom med någon tjej.

Det var väldigt synd att jag inte upptäckt det här tidigare. Jag var så mycket lyckligare med honom, nu när det ändå inte betydde någonting för honom, än vad jag varit med Eleanor.

--Harrys pov--

Louis låg tryckt mot mig under hela filmen.

Värmen var bekväm. Jag såg att han tittade upp på mig ibland, men jag låtsades inte om det utan höll blicken på tv:n hela tiden. Jag hade kunnat sitta där föralltid.

- Harry, mumlade Louis när eftertexterna började rulla upp mot den svarta bakrunden.

- Mm?

- Glad alla hjärtans dag.

Jag log lite.

- Glad alla hjärtans dag.

Han log också och borrade in ansiktet i min axel och blundade. Jag rörde mig inte ur fläcken - bara satt där och koncentrerade mig på att andas normalt och att stöta bort känslorna som sakta kom krypande igen.

Jag tog upp min mobil och kollade klockan. Den var strax efter tolv på natten nu, och det hade varit en lång dag. Jag kände hur mina ögonlock blev tyngre.

Jag somnade snart.

--Louis pov--

Efter en stund hade Harry somnat. Jag bara låg där och log. Hans armar hade inte släppt taget om mig, trots att han sov.

Jag funderade också. Jag måste verkligen komma på något sätt att gottgöra Harry. Han hade förlåtit mig på sin födelsedag, han hade försökt skydda mig, han hade förlåtit mig igen, och igen. Jag förtjänade det inte.

Så vad kunde jag göra?

Jag kunde inte bara sitta här.

Så jag lossade försiktigt hans grepp om mig och ställde mig upp. Jag kunde inte motstå frestelsen att titta på honom en gång. Hans lockar hängde för ansiktet igen.

Perfekta, perfekta människa.

Jag strök lätt med fingrarna över hans kind innan jag vände mig om och gick in i köket.

Okej, det fanns väl antagligen inget jag riktigt kunde göra. Bara... Visa uppskattning. För att han alltid fanns där.

Jag log lite medan jag tittade på spisen.

Jag skulle på matlagningskurs imorgon.

När jag väl anmält mig funderade jag en stund över om jag kanske borde gå och lägga mig i min säng eller om jag skulle krypa ner hos Harry igen. Till sist gick jag in till vardagsrummet och lyfte undan filten lite och lade mig tillrätta igen. Jag kände hur han slöt sina armar om mig igen medan han mumlade något i sömnen.

Efter en stund somnade jag också.

--Harrys pov, eftermiddagen nästa dag--

Louis var borta på något som han vägrade berätta för mig. Jag hade bara tråkigt. Det fanns verkligen inget att göra idag.

Fast jag visste att om Louis varit hemma skulle jag inte ha haft tråkigt.

Jag gick omkring i lägenheten bara för att ha något att göra.

Jag satt i köket när telefonen ringde. Jag rynkade på pannan. Vem skulle vilja ha tag på mig nu?

- Hallå?

- Harry. Överraskad?

Mina ögon smalnade. Jag kände igen den rösten.

- Samantha, väste jag mellan tänderna. Hur fick du tag på mitt nummer?

- Hemligstämplat. Men, vad jag har förstått så har du inte berättat din lilla dyrbara hemlighet för Louis. Eller hur?

Jag tvekade lite, men det var allt hon behövde.

- Visste väl det, sa hon nöjt. Tja, jag har funderat ett tag och tycker att... Han borde få veta. Tycker inte du det?

Nu spärrades mina ögon upp.

- Nej. Det tycker jag inte.

- Varför? Kan det vara så att du... Inte vill att han ska ogilla dig? Du vill att han ska tro att du är felfri, som han gör just nu? Åh, vad sött. Du bryr dig om honom väldigt, väldigt mycket. Gör du inte?

Åh gud. Det blev lite för mycket för mig att ta in.

- Okej, för det första, ja, jag vill inte att han ska ogilla mig. För det andra, han tycker inte att jag är felfri. För det tredje klart att jag bryr mig om honom. Han är min bästa vän.

- Visst, visst. Men jag ser, vet du. Kom inte och försök slå i mig att du inte är kär i honom. Det var ren avundsjuka i din blick när jag pratade med Louis, grabben. Och något säger mig att han gillar dig också. Det är så sockersött att jag nästan spyr regnbågar, okej?

Jag fnös.

- Varför ringer du ens?

- Som sagt, jag tycker att Louis borde få veta... Och jag berättar för honom.

- Va? Nej!

Man hörde aningen av panik i min röst.

- Det finns inget som stoppar mig.

- Jag stoppar dig.

- Nej, det gör du inte. Inte alls, faktiskt. Jag har Louis nummer här också. Jag skulle inte tveka att ringa heller. Jag menar, när jag ändå berättat så är han ju skitsnygg och jag skulle inte ha något emot...

- Samantha.

- Avundsjukan är så pinsamt uppenbar, Harry. Hur som helst, jag kommer berätta. Antingen det, eller...

Det var tyst en stund.

- Eller?

- Eller så måste du undvika honom. Prata inte med honom, om inte ditt liv hänger på det, kanske. Ignorera honom. Som om du inte kände honom, avslutade hon.

Ignorera honom. Som om jag inte kände honom. Som om han inte var där.

- Jag kan inte.

- Naaaw... började hon.

- Vi är i samma band, sa jag snabbt. Det skulle aldrig funka.

- Du behöver inte prata med honom. Bara bete dig som om ni är främlingar. Gör det, så ringer jag inte. Du får några timmars betänketid.

Sedan lade hon på.

Varför i helvete var hon tvungen att dyka upp i mitt liv igen? Hade jag gett henne någon sorts inbjudan, eller? "Samantha är välkommen in i Harrys liv igen, varsågod att börja förstöra". Nej, inte vad jag visste. Fan heller.

Jag suckade frustrerat. Alternativen var inte precis de bästa heller. Han skulle hata mig, vilket jag än tog.

Frågan var bara, vad kunde jag stå ut med?

Jag skulle inte kunna stå ut med att ignorera Louis. Det skulle bli riktigt, riktigt svårt för mig, på alla sätt och vis.

Men skulle jag kunna stå ut med att han visste? Då var det HAN som skulle börja ignorera MIG istället. Fan, fan, fan.

Jag kunde kanske berätta det för honom själv...

Nej!

Men det är bättre än att Samantha berättar.

Vilket jag inte tänkte låta henne göra.

Jag suckade tungt.

Då fanns det bara ett alternativ kvar...

När vi kom hem satt Liam, Niall och Zayn i vardagsrummet i vår lägenhet. När de hörde att dörren öppnades så sprang de ut i hallen och stirrade först på Louis och sedan på mig. Det var tyst en stund.

- Hej, sa jag lite tvekande.

- HARRY!

Jag blev i princip nedbrottad av dem.

- DU KAN INTE BARA STICKA SÅ!

- DU ÄR TILLBAKA!

- HAZZA!!

Jag blinkade förvirrat några gånger medan killarna fortsatte hoppa runt mig som speedade ekorrar.

Sedan gick Niall över till Louis.

- Jag VISSTE att du kunde få hem honom!

Mitt i all glädjeyra över att One Direction nu var återförenade, ringde Louis mobil. Han tog upp den och tittade på displayen. Sedan suckade han lite och svarade.

- Eleanor, det är inte en särskilt bra tidpunkt just nu. Kan du ringa senare?

Så han var fortfarande ihop med Eleanor. Det gjorde mig upprörd. Jag menar, mina känslor om vad Eleanor var för en typ hade inte förändrats. Hon var fortfarande falsk och förtjänade inte alls Louis. Hade han inte insett det ännu?

Jag växlade en blick med Niall, som tittade lite bekymrat på Louis.

- El, inte nu... Åh, perfekt.

Han stoppade ner mobilen i fickan igen och suckade.

- Eleanor kommer över. Typ nu. Hon ville träffa alla er. Och jag kunde inte övertala henne till att stanna hemma. Hon är redan på väg.

Åh, gud.

Det här skulle bli intressant.

Vi satt allihop i vårt vardagsrum.

Det knackade lätt på dörren och jag sjönk djupare ner i soffan.

Eleanor öppnade, och steg in.

Louis ställde sig leende upp och gick fram till henne, som gav honom en hastig kram och ett leende tillbaka, innan hon tog av sig jackan och skorna och gick och satte sig med Louis i soffan.

Hon var så falsk. För... sockersöt. Oskyldig.

Liam och Zayn började genast prata med henne, och hon hade ett fastklistrat dockleende på sina fylliga läppar hela tiden.

Jag och Niall utbytte många blickar med varandra. Det kändes bra att jag i alla fall hade en som var på min sida.

--Eleanors pov--

Det här var väldigt lätt.

Killarna var väldigt lätta att prata med, allihop och jag kände mig bekväm där med Louis arm runt mina axlar.

Förutom Harry. Förstås.

Han irriterade mig. Han och hans lilla förälskelse som var riktad till klart fel person. Till och med en blind skulle kunna se att han var upp över öronen förälskad i Louis. Men det var bara det att nu var det mindre drömmande blickar mot Louis, och flera bläng-blickar på mig.

Efter en stund fick jag nog. Det fick helt enkelt vara slut på Harrys fåniga... Besatthet. Jag tänkte inte finna mig i den längre.

- Och, Harry, hur går det med dig nu då? Någon flickvän?

Jag kände hur Louis stelnade till lite. Jag bara log och tittade på honom med en fejkat intresserad blick.

Det gjorde inte så att hans blick smälte riktigt, nästan tvärtom.

- Ingen för tillfället. Jag antar att du har planer för imorgon? Alla hjärtans dag?

Åh, juste, det var imorgon. Jag måste ringa Matt och ändra lite tider och så sedan, så att Louis inte skulle kunna se oss två på stan...

- Ja, det har jag, sa jag och log mot Louis, som log tillbaka.

Harry nickade.

- En utflykt till den där fina lilla bron vid Brick Lane, kanske? Jag var där den första februari, och det är verkligen fint att stå där.

Han tittade menande och bistert på mig. Jag stirrade på honom medan jag sakta började fatta.

Harry visste.

Harry visste om Matt.

Han hade sett oss på bron.

Den första februari.

Jag blängde snabbt på honom innan jag satte på mig den leende masken igen.

- Oj, vad glada vi verkar idag, då, sa jag sockersött och Harry log falskt mot mig.

- Vårkänslor, antar jag, svarade han och flinade lite.

Han var verkligen irriterande. Han fattade verkligen inte att jag behövde det här - jag hade börjat få fart på min karriär, jag hade många tjejer som avundades mig överallt, jag fick dyra presenter... Jag hade inga planer på att låta Louis veta något.

- Jaha, jag tror det är bäst att jag börjar gå hemåt nu, sa jag och kysste Louis snabbt på munnen.

Jag vinkade i dörren, sedan gick jag ut därifrån.

--Harrys pov--

Det hade bara sluppit ur mig. Jag var bara tvungen att säga något, men ångrade mig så fort jag såg Louis blick.

Tja, den var inte precis nöjd.

När hon gått vände sig Louis direkt mot mig.

- Vad fan var det där? undrade han.

Jag suckade.

- Bara strunta i det, Lou.

- Strunta i det? Du kunde ju åtminstone försöka vara lite trevlig.

- Jag kan inte spola tillbaka och ändra det, Louis. Bara låt bli.

- Jag trodde du hade kommit över det.

- Det har jag. Men det förändrar inte vad jag såg. Eller vad jag tycker om henne.

Louis stirrade på mig.

- Du kunde ju ha skött dig för min skull!

- När hon slutar vara otrogen kan jag respektera henne och sköta mig.

- Hon är inte otrogen, Harry!

- Det är hon!

- Jag kan inte fatta att du fortsätter att försöka smälla i mig det.

- Men lägg av, Lou! inbröt Niall. Vem ska du tro på? Din bästa vän eller din flickvän som du haft sedan knappt tre veckor tillbaka?

Louis stirrade på honom istället.

- Så du tar hans parti?

- Ja, det gör jag.

- Dra åt helvete.

Och sedan gick han in på sitt rum.

Jag suckade och begravde huvudet i händerna. Det kändes som att allt jag och Louis gjorde var att bråka. På grund av en falsk brud som hade honom lindad runt sitt lillfinger så hårt att inte ens jag kunde knyta loss honom.

Niall lade en tröstande arm på min axel.

- Det kommer att fixa sig igen, sa han.

- Kanske det, mumlade jag. Men vi kommer att fortsätta gräla så länge Eleanor finns med i bilden.

Niall suckade.

- Öh... Zayn. Gå och prata med Lou.

Zayn nickade och gick därifrån.

--Louis pov--

Bråk igen. IGEN.

Jag kände mig som en jubelidiot, fast det var Harry som inte kunde hålla käften. Och han försökte fortfarande smälla i mig att Eleanor var otrogen. Vad hade han för andledning nu, om han nu hade kommit över mig?

Dörren öppnades långsamt och Zayn klev in. Jag stönade.

- Zayn, inte nu.

- Jo, nu.

- Jag tänker förlåta Harry när han slutar bete sig som en 7-åring.

- Okej, visst. Gör det du. Men förstora inte upp allt bara. Kasta inte de här jävla blickarna på varandra hela tiden, och fräs åt varann och så.

Jag tänkte efter en stund. Sedan ryckte jag på axlarna.

- Okej då.

--Harrys pov--

- Ni kan väl i alla fall låtsas att ni är kompisar?

Niall såg bedjande på mig. Jag suckade.

- Okej, visst.

Jag kunde fortfarande inte låta bli att såras över det faktum att Louis inte trodde på mig.

Stämningen mellan oss var inte desamma efter det.

Louis kom ut i vardagsrummet efter en stund igen, men ägnade mig inte ens en blick. Inte för att jag hade något att säga som skulle intressera honom. Eller tvärtom.

Det kändes bara så fel.

Så fel att bråka.

Definitivt så fel att veta att imorgon skulle Louis ut och fira Alla hjärtans dag med Eleanor. Som antagligen inte skulle fira den med bara honom. Och jag? Tja, jag skulle sitta här hemma framför Tv:n och tillbringa lite kvalitetstid med mig själv och jag.

Jippie.

Alla hjärtans dag.

Den onödigaste dagen på året.

--Louis pov--

Alla hjärtans dag.

En av de bästa dagarna på året.

Jag längtade. Eleanor fick mig alltid att glömma alla problem med Harry.

Det kändes konstigt, det här. Att sitta i varsin ände av soffan, inte prata med varandra, inte titta på varandra. Att inte kunna krypa nära honom och luta mig mot honom som jag brukade när vi satt i soffan.

Det var som om en osynlig vägg skilde oss åt nu.

Till sist orkade Harry inte med det längre, verkade det som.

- Jag går och lägger mig, sa han kort och gick sedan.

Nu var det bara jag uppe.

Och fast jag visste att Harry bara var i ett annat rum, så kände jag mig rätt ensam.

--Harrys pov--

Jag gick och lade mig tidigt den kvällen.

När jag somnade är en helt annan historia.

Tja, jag antar att Louis inte kommer att komma in och krypa ner i min säng i natt, som han brukar göra. Åh vänta, rättning; brukade göra. Det var som om det försvunnit tillsammans med Eleanor.

Eleanor hade förstört så mycket.

Jag somnade sent och vaknade tidigt. Jag gick in och kollade i Louis rum, men det var tomt. Han kunde väl inte ha åkt redan? Han var inte i köket... Åh.

Han hade somnat i soffan. Jag gick lite närmare och tittade på honom.

Håret var rufsigt och hängde lite för hans ögon, hans mun var lätt öppen och hans långa ögonfransar svepte en liten skugga över kinderna.

Han såg så fridfull ut, och jag önskade verkligen att vi inte hade bråkat. Jag älsk...

Nej.

NEJ.

Jag får inte börja känna de här känslorna igen.

Olagligt.

Smärtsamt.

Jag skulle ha stannat i Cheshire någon vecka till, för att vara säker. Inte följt med Louis hem. Fan.

Jag gick snabbt ut i köket och gjorde toast till mig och honom, som jag lade fram på köksbordet så att han kunde äta den när han vaknade, och gick sedan in till mitt rum igen.

--Louis pov--

Jag vaknade och kände först inte igen var jag låg. Konturerna var suddiga och ljuset kom från en obekant vinkel.

Sedan började allt klarna.

Just det. Jag hade somnat i vardagsrummet.

Just det. Idag var det Alla hjärtans dag.

Jag steg snabbt upp och gick in till mitt rum för att ta på mig några andra kläder än de jag somnat i, vilket blev en randig tröja och ett par jeans.

Jag undrade om jag skulle få göra frukost själv. Om Harry ville ta den risken.

Nej. Nej, det hade han inte velat.

En toast låg framme på bordet, tillsammans med en kopp av mitt älskade Yorkshire te. Hm. Inte för att jag tänkte klaga.

Jag satte mig och åt snabbt upp, fast jag kastade blickar mot Harrys dörr hela tiden. Jag undrar vad han gjorde. Om han sov. Undrade vad han skulle göra idag.

Jag gick till badrummet och borstade tänderna och fixade till håret, och sedan sms:ade jag Eleanor att jag var klar och gick ut, utan att ens så mycket som sett till Harry.

Jag kom ner till stan och drog snabbt på mig huvan till munkjackan. Det var mycket folk på stan idag. Jag började sätta fart mot bron, där vi skulle mötas.

Det var väldigt fint väder också, typiskt alla hjärtans dag. Och fast det var lite kyligt i luften, så blänkte solen och himlen var helt molnfri.

Jag började närma mig bron nu. Jag såg att en gestalt med långt, brunt och lockigt hår stod där och väntade. Jag log.

Och sedan var leendet som bortblåst igen.

Jag stod och stirrade på Eleanor medan en helt främmande kille kom fram till henne och lade armarna om hennes midja.

Jag kanske hade sett fel. Det kanske inte var Eleanor.

Men då skrattade hon, och jag kände igen det skrattet.

Killen vände henne mot sig och kysste henne. Och hon lade armarna om hans hals.

Eleanor var otrogen.

Harry hade haft rätt.

Hela tiden.

Jag stod bara som förstenad först, kunde inte tro mina ögon. Bet ihop tänderna hårt och hindrade tårarna från att börja rinna. Jag tog snabbt upp min mobil och skickade ett snabbt sms till henne.

 Titta åt vänster. Det är slut, föresten.

Efter en stund tog hon upp sin mobil, och när hon såg vem som skickat var hon väldigt noga med att inte låta den andra personen se det. När hon läst det fick rynkade hon pannan och tittade åt vänster. Och fick syn på mig.

Jag vinkade och gav henne ett falskt leende. Hon stirrade på mig. Sedan vände jag mig om och gick.

Efter en rätt lång bit så ropade någon på mig.

- LOU! Jag kan förklara!

Jag skrattade bittert och vände mig om.

- Åh, verkligen? Du kan förklara att du står på bron och hånglar med en kille medan du är tillsammans med mig, och det är pinsamt tydligt att det inte var ett övergrepp, för du kysste honom tillbaka.

Hon stod mållös och hade tydligen glömt vad hon skulle säga. Eller så hade hon fått skrota sin perfekta ursäkt efter mina ord.

Det spelade ingen roll. Det var slut nu.

- Hejdå, Eleanor.

Sedan gick jag. Jag gick och vände mig inte om en enda gång igen, medan jag kände tårarna börja rinna och hjärtat sjunka i bröstkorgen.

Harry hade haft rätt hela jävla tiden. Han hade sett dem och försökt att varna mig, men jag hade varit så förblindad av Eleanor. Jag hade faktiskt trott att han ljög för mig. Fast han aldrig skulle göra det.

Jag är verkligen en idiot på riktigt.

Det var svårt att se för alla tårarna nu. Det var tårar för många olika andledningar. jag hade faktiskt älskat Eleanor, till att börja med. Sedan skämdes jag. Och förbannade mig själv.

Harry hade försökt att skydda mig. Försökt att rädda mig från det här. Så att jag hade sluppit få reda på det på det här sättet. Och jag hade snäst åt honom. Sårat honom. För att han hade sagt sanningen.

Jag var en hemsk, hemsk människa.

Vem skulle jag gå till?

Jag behövde någon.

Någon som alltid skulle vara där för mig.

Egentligen var det rätt korkat att fundera, för jag visste så väl vem jag skulle sitta hos i slutet.

Harry.

Det spelade ingen roll att vi bråkade. Det var ändå mitt fel, allt var mitt fel, hela tiden.

Hela. Tiden.

Jag skyndade på stegen och fick upprepande gånger torka bort tårar från ögonen.

--Harrys pov--

Tick, tack. Tick, tack.

Tiden släpade sig fram.

Jag undrade om Louis hade kul med Eleanor.

Jag antog att det här... Bara inte var något jag kunde vinna. Jag fick låta honom vara med Eleanor om han ville vara med Eleanor. Det var bara så.

Trots lidandet.

Äsch, ryck upp dig, Harry! Barn svälter. Folk förlorar sina hem i jordbävningar. Förlorar familjemedlemmar i krig. Och här sitter jag i en lyxig, väldigt mysig soffa med mat bara runt hörnet och tänker över det faktum att min bästis är med en tjej som är otrogen mot honom. Det kunde ha varit värre.

Men det hindrade inte den tunga känslan i bröstkorgen.

En svag knackning hördes på dörren. Jag rynkade pannan. Ingen av killarna brukade någonsin knacka. Vem skulle det kunna vara då?

Jag kom snabbt på fötter och gick fram till dörren och öppnade.

Utanför stod Louis. Lätt darrande med tårar i ögonen.

Jag stirrade på honom med oro.

- Louis, vad har hänt?

Han stapplade fram några steg.

- Du hade rätt, Harry. Hela tiden, mumlade han.

Jag förstod inte vad han menade först.

Vad hade jag haft...

Åh.

ÅH.

Eleanor.

Det hade hänt.

Jag flämtade till lite och sträckte ut armarna mot honom.

- Kom.

Han nickade och stapplade fram de sista stegen fram till mig och slog armarna om mig. Jag kände honom skaka av snyftningar.

Jag gjorde inget först, bara stod där och höll om honom. Lät honom blöta ner min tröja med sina tårar. Det gjorde inget för min del. Bara han kände sig bättre sedan.

Så han hade alltså fått reda på det. På Alla hjärtans dag, av alla dagar.

Jag började långsamt gå bakåt, utan att släppa taget om Louis, så att vi till sist satt i soffan. Louis höll ett krampaktigt tag om mig.

- Förlåt, mumlade han upprepande gånger. Förlåt. Förlåt. Förlåt.

- Du behöver inte säga förlåt, viskade jag. Det är okej.

- Men jag... Du hade...

- Jag vet. Bry dig inte om det nu.

--Louis pov--

Harry välkomnade mig direkt in i hans famn.

Han tvekade inte.

Han sa inte ens "vad var det jag sa".

Bara lät mig gråta. Och tårarna ville inte sluta heller. Det var inte bara för Eleanor, som jag faktiskt hade älskat. Det var även för att jag hade behandlat Harry som en hög med skit under den senaste tiden och jag skämdes så att jag mådde illa.

Men han satt tyst, viskade "det är okej" och smekte med sin tumme över min kind, och då kändes det faktiskt som om det skulle kunna bli bra.

- Lämna mig inte, mumlade jag. Jag behövde vara säker; så fort han lämnade mig skulle jag gå sönder. Jag behövde honom just nu.

- Aldrig.

Det lugnade mig lite. Han skulle inte lämna mig. Trots allt jag gjort. Han stannade kvar.

Ibland visste jag inte vad jag hade gjort för något bra som fick mig att förtjäna honom.

Vi satt där, länge. När mina snyftningar avtog en aning började jag prata igen.

- Jag borde ha lyssnat på dig, Haz.

- Det går inte att ändra, och spelar ing...

- Det spelar visst roll! Jag valde bort dig för en tjej. Jag går och sårar dig om och om igen för att jag vägrar tro på vad du säger. Och så har du rätt, men trots allt så sitter du ändå här och agerar våtservett till mina tårar. Det känns inte rättvist.

Han var tyst en stund.

- Jag skulle faktiskt inte kunna lämna dig, Lou. Det vet du, va? Ja. Jag är... över dig, men det förändrar inte det faktum att jag hatar att se dig lida. Okej?

Jag nickade och såg rakt upp i hans ögon.

Det kändes som att få ett knytnävsslag, en örfil - utan smärtan. Det ringde i öronen och jag blev lite omtöcknad och tittade snabbt ner igen. Hans ögon var väldigt, väldigt gröna. Som två smaragder. Flytande smaragder. Eller jade. Fyllda med värme och omtanke.

Det fanns ett djup i de ögonen som jag aldrig lagt märke till förut. Hur kunde jag inte ha lagt märke till det? Hur... vackra ögon han faktiskt hade?

Jag blinkade några gånger och försökte skaka av mig den nya känslan som fyllde mig, men det gick inte. Den nya värmen spred sig i kroppen.

Helt plötsligt ville jag aldrig röra mig bort från Harrys trygga famn.

--Harrys pov--

Du är över honom. Du är över honom. Du är över honom.

Han är straight. Han är straight.

Det kommer aldrig bli något ändå.

Han är bara en kompis.

En väldigt, väldigt, väldigt bra kompis.

Men han kommer aldrig älska dig på det sättet.

Du är över honom.

Jag fortsatte hålla om Louis, som skakade lite mindre nu och var lite tystare. Men han höll fortfarande ett hårt grepp om mig, uppenbarligen ovillig att släppa. Jag tänkte inte dra mig ur heller.

--Louis pov--

Vad var det med mig?

Jag ville röra vid hans lockar.

Andas in hans doft.

Räkna hans svarta ögonfransar.

Gå vilse i den gröna skogen som var hans ögon.

Stryka med fingrarna över hans ansikte.

Vara nära honom.

Alltid.

Det förvirrade mig. Vad tänkte jag på? Vad var det som hände? Jag fattade inte.

Eller, jo. Nog fattade jag alltid. Jag hade bara svårt att erkänna det för mig själv.

För det gick inte. Jag fick inte. Omöjligt.

Jag fick inte... Jag fick inte ha känslor för Harry. I så fall var det en jävla dålig timing. Jag hade skrikit åt honom att jag aldrig skulle älska honom på det sättet, han hade kommit över mig, och DÅ är det dags för mig att upptäcka det.

Herregud, det fick inte vara så.

Men det var ju så.

Jag kunde känna det i varje nerv i min kropp.

Det var starkare än vad jag känt för Eleanor.

Svårt att acceptera var det inte precis heller. Kärlek var kärlek. Det kändes likadant.

Jag höll ett fast tag om Harry, bara för att försäkra mig om att han inte skulle gå därifrån.

Jag visste inte riktigt hur länge vi satt där, men efter ett tag började mina ögonlock bli tunga. Sömnbristen de senaste veckorna, plus utmattningen från idag bara sköljde över mig.

Jag ville inte sova. Kämpade för att hålla ögonen öppna så länge som möjligt.

Harry märkte det.

- Men sov då, Louis, viskade han så att det kittlades lätt i mitt öra. Jag kunde höra det lilla leendet i hans röst.

Jag nickade, och slöt sedan ögonen.

--Harrys pov--

Nu hade jag definitivt gråtit ur all vätska jag hade i kroppen. Jag kände mig ihålig, tom. Som ett skal av vad som brukade vara fyllt med känslor.

Det hade varit en hård kamp med mig själv. En del av mig ville fortsätta hålla fast vid Louis. Men jag kunde inte. Jag måste släppa honom nu. Jag måste.

Det var bara så svårt att inse.

Jag kunde inte heller gå tillbaka till min och Louis lägenhet. Jag skulle inte klara av att se honom i ögonen efter det här. Inte på en lång, lång tid. Jag kände inte direkt för att ta in på ett hotell, Liam skulle bara försöka få oss till att bli vänner igen, Zayn också.

Men Niall.

Niall skulle förstå. Jag hade en känsla av det.

Så jag tog upp mobilen, och ringde honom.

- Hallå? svarade han.

- Niall. Det är Harry.

- Vad är det?

Han hörde antagligen på min röst att det var något fel. Den var sprucken och tunn och inte alls lik det den brukade låta.

- Louis, mumlade jag.

- Åh... Kom hit nu.

- Tack.

Jag lade snabbt på och tog en av våra bilar och körde raka vägen hem till Niall. Jag han inte ens knacka innan han öppnade dörren. Hans ögon spärrades upp lite när han såg mig.

- Kom här, sa han och sträckte ut armarna. Jag gick närmare och han kramade mig. Jag kramade honom tillbaka och blundade. Han släppte mig efter en stund och höll mig på armlängds avstånd.

- Berätta vad som hände.

Och jag berättade. Jag slog mig ner i en av hans mjuka, stora fåtöljer och berättade vad som hänt, från början till slut. Från att jag berättade om att Eleanor var otrogen, till min predikan om kärlek, till orden han sagt i mitt rum. Orden. De skulle jag aldrig glömma. De skulle alltid sätta en spärr. Det var ingen ide att försöka. Louis älskade inte mig på det sättet.

Niall lyssnade, och när jag var klar så tröstade han mig. Han tog i princip hand om mig hela dagen. Jag fick sova hos honom. Han pressade mig inte att gå och prata med Louis. Han förstod, precis som jag hoppats.

Det skulle göra ont. Det skulle det verkligen.

Men jag var tvungen att klara det.

Jag skulle gå vidare.

För om jag gjorde det, kanske vi åtminstone kunde få vår vänskap tillbaka.

--Louis pov--

Jag vaknade nästa morgon, och den första tanken som slog mig var att Harry inte var här. Den andra var att jag upptäckte att jag somnat i hans säng. Den tredje var alla minnen från gårdagen.

Jag suckade. Jag kunde inte fatta att jag hade gjort så mot Harry. Jag kunde väl åtminstone ha sagt det på ett lugnare sätt. Då kanske det inte hade behövt bli såhär. Men nejdå, jag skulle storma in och skrika åt honom. Såra honom. Allt hade bara blivit för mycket för mig, antar jag.

Gud, vad jag ville ta tillbaka vad jag sagt. Allting. Bara... Börja om. Jag menar, jag var inte gay. Det var jag inte. Kunde inte vara. Det kändes som att Eleanor skulle kunna vara exakt den som jag behövde. Som jag hörde ihop med.

Jag suckade. Ville inte prata med någon av killarna. Alla tre skulle bara försöka fixa det. Och jag trodde inte att ett simpelt "förlåt" skulle fixa allt nu. Inte alls.

Så jag sms:ade Eleanor och undrade om vi kunde träffas idag. Jag fick snabbt ett ”visst” till svar.

Hon kanske skulle få mig på andra tankar, i alla fall.

--Harrys pov--

- Niall. Finns det någon typ av mat som du INTE har i ditt kylskåp?

- Tror inte det. Vadårå?

Jag skakade lite på huvudet och log nästan. Minnena från gårdagen låg fortfarande och skavde i bakhuvudet.

Jag nöjde mig med ett glas juice och en rostad macka. Jag var inte särskilt hungrig.

- Vill du göra något idag? undrade Niall. Vi skulle kunna dra hit Liam och Zayn också.

- De kommer vilja ordna upp allt. Och det går inte. Inte än.

Niall skakade på huvudet.

- Jag har faktiskt redan pratat med dem. De förstod efter en stunds övertalning, men de kommer inte att pressa er till att bli vänner igen.

Jag nickade.

-Okej, visst. Men...

Jag svalde.

- Men Louis, då?

- Han... skulle göra annat idag. De hade försökt att ringa honom, men han hade inte svarat.

- Åh.

Jag undrade om han var med Eleanor.

- Hazza! Vart ska vi gå först? undrade Liam.

- Vi kan väl gå och fika? tyckte Niall, med hopp i blicken. Jag tvingade fram ett leende.

- Visst.

Vi började gå. Killarna gjorde mycket för att uppmuntra mig. Jag uppskattade det verkligen, och tvingade fram många leenden och till och med några skratt ibland. Men inget var riktigt äkta.

Det kändes rätt tomt utan Louis.

Undrar hur länge jag skulle kunna leva såhär.

Vi passerade lekparken på väg till fiket. Jag stannade till och kollade längst upp på klätterställningen. Hur vi legat längst där uppe och Louis hade pekat på moln och allt hade varit allmänt perfekt och som hämtat ur någon romantisk film. Hur lycklig jag varit, hur rätt det hade känts.

Och så bron. Där jag sett Eleanor och den andra killen. Jag önskade så mycket att jag inte sett dem. För då skulle jag och Louis ha det som förut, vilket var absolut bättre än... det här.

- Harry? sa Niall försiktigt. Ska vi gå?

Jag skulle precis nicka och fortsätta gå, när två personer kom upp på bron.

Var det inte ödets ironi. Det var Eleanor. Som drog med Louis upp på bron. Båda log och såg väldigt glada ut. De stod på nästan exakt samma ställe som hon och "den andra" hade gjort. Sedan kysstes de.

Vad fan trodde hon att hon höll på med? Drog hon bara upp killar till den där bron och kysste dem, eller? Det kändes hemskt att Lou inte visste. Han förtjänade verkligen inte det här. Hon fick inte göra så mot henne.

Och det stack i hjärtat att se det.

De gick ifrån bron och jag vände mig om med plågad blick. Niall stod bara och tittade på bron.

- Var det där du såg...

- Mm.

- Och nu...

- Japp.

- Så jävla... Falskt.

- Mhm.

Niall trodde i alla fall på mig. Det kändes bra. Han hade inte berättat just den biten för de andra. Vilket var bra.

Jag ignorerade den upprepande smärtan i bröstet medan vi gick vidare.

--Harrys pov--

Timmarna gick. Men de var inte desamma utan Louis.

--Louis' pov--

Timmarna gick. Men de var inte desamma utan Harry.

--Harrys pov--

När vi kom tillbaka till Nialls lägenhet gick det upp för mig på riktigt att Louis inte älskade mig. Han älskade mig inte och det fanns inget i världen som kunde ändra på det. Jag låg på Nialls soffa resten av dagen med tårar längs kinderna som inte ville sluta rinna, föralltid längtandes efter Louis lätta fingrar som svepte över kinderna och torkade bort dem. Louis famn som hjälpte mig att sluta skaka. Louis låga röst som viskade tröstande ord i mitt öra.

--Louis pov--

Jag kom hem efter att ha varit på stan med Eleanor och ropade Harrys namn. Jag fick inget svar. Jag gick in i köket, som var alldeles tomt. Jag gick in i vardagsrummet som skrek av tomhet. Jag gick och kollade i badrummet där tomheten ekade mot kakelväggarna. Jag tittade i Harrys rum, där tomheten slog emot mig som ett knytnävsslag och jag kände några tårar tränga fram.

Han hade inte kommit tillbaka.

--Harrys pov--

På kvällen bestämde jag mig.

Jag skulle åka hem.

Hem som i åka hem till Cheshire. Holmes Chapel. Till min familj.

Jag behövde lite tid för mig själv.

Fast hela mitt hjärta skrek efter ett annat hem.

--Louis pov--

Nästa morgon ringde jag alla killarna, en efter en, och frågade efter Harry. Jag var tvungen att prata med honom, jag kunde inte ha det såhär längre.

Till sist fick jag tag på Niall som berättade att han hade åkt hem till Holmes Chapel. Han visste inte för hur länge. Bara att han hade sagt att han behövde tid för sig själv.

Mitt liv kan dra åt helvete.

--Harrys pov--

Jag var såklart välkommen hem. Jag behövde inte berätta vad som hänt eller någonting, mamma bara välkomnade mig och jag kom snabbt upp på mitt rum, som jag fortfarande hade kvar där. Utifall att jag skulle få hemlängtan eller så.

Eller bara behövde tid för mig själv. För att glömma. För att komma över.

Som nu.

--Louis pov--

Jag pratade med Liam, Zayn och Niall idag. Allihop tyckte att jag verkligen borde prata med honom nu. Jag var antagligen den enda som kunde göra allt bättre.

- Nej, svarade jag. Om han vill ha tid för sig själv, låt honom ha tid för sig själv. Han kommer tillbaka när han är redo.

I tankarna lade jag till ett litet "hoppas jag".

--Harrys pov--

Tiden gick. Jag koncentrerade mig på allt, förutom Louis. Fick inte tänka på honom.

Jag kunde känna hur jag kom närmare och närmare det stadiet när jag kunde släppa taget. Han påminde inte om allt längre, efter två veckors tid.

Jag kanske skulle lyckas, ändå.

--Louis pov--

Jag mindes dig idag, Harry.

Jag tittade på videos från X factor på oss två och låtsades att allt var bra. Jag önskar att allt var bra.

Allt är mitt fel.

Jag är med Eleanor ibland. Oftast, om jag ska vara helt ärlig. Jag är väldigt säker på att hon inte är otrogen. Hon... förstår mig. Hon får mig på andra tankar.

- Okej. Jag har fått nog.

Liam slog näven i Nialls köksbord och tittade nästan ilsket på mig. Jag tittade upp på honom.

- Va?

- Det här måste få ett slut. Det är inte bara det att det är plågsamt att se en av sina bästa vänner såhär... Deppig, utan även för One Direction. Och våra fans. Vi ska börja arbeta på några nya sånger snart, Lou! Det kan inte vara såhär då.

- Han kommer tillbaka när han...

Nu instämde Niall.

- Det gör han inte alls det. Vi måste få hit honom igen. Ni två kan inte fortsätta såhär. Det är så jävla uppenbart att du saknar honom. Och det var så jävla uppenbart att han saknade dig den korta tiden han spenderade här, man såg det. Och DU ska få tillbaka honom. Smsa, ring, åk till Cheshire, vad som helst!

Jag började protestera lite, men då ryckte Zayn in också.

- Du ska släpa ditt arsle hela vägen till Harrys familj, om det är vad som krävs. Det enda som stoppar dig är att du är FEG. Det är ju HARRY, för guds skull. Din bästa vän. Och du ska göra något åt det NU. Inte om en stund, inte snart, NU.

Jag stirrade på Zayn, som stirrade tillbaka.

- Vad väntar du på?

Jag reste mig upp från stolen.

- Okej, visst. För One Direction.

- Louis...

- OKEJ, JAG SAKNAR HONOM FÖRJÄVLA MYCKET OCH ÅKER DIREKT TILL HONOM, FÖR JAG VILL SE HANS ANSIKTE OCH INTE GÖMMA MIG BAKOM NÅGON IDIOTISK TLEFON. Nöjd?

- Väldigt.

Jag suckade, drog handen genom håret och gick ut från Nialls lägenhet och ner till bilen.

Jag hade en drygt två timmars lång bilresa framför mig.

Bilresan var lång. Den var väldigt lång. Varje minut tickade förbi, en livstid passerade. Varje klockslag var som någon sorts trögflytande vätska, lera kanske.

Men den gick, alltid. Jag tänkte inte ge upp. Jag ville se Harrys ansikte igen. Och jag måste sudda bort det sista minnet jag hade av honom - förkrossad, bruten, rödgråten. Bilden av hans ansikte, tillsammans med vetskapen att det var jag som orsakade den, borrade sig fast i mitt huvud.

Jag måste sudda bort det. Måste ersätta det. Vad det än kostar.

Medan jag åkte tänkte jag igenom de glada minnena jag haft med Harry. Från de senaste dagarna, till exempel. När vi gjorde de där pannkakorna. Eller när vi låg höst upp på klätterställningen och jag hittade en morot och två Liam. En Liam var riktigt, dock, men det spelar ingen roll. Eller varför inte virvelvinden. Eller när vi köpte sockervadd och han fick lite på näsan och jag ville böja mig fram och ta bort det, bara för att kunna röra honom. Eller i berg-och-dalbanan, när jag hade tagit hans hand, och känt hur han slappnat av lite. Jag mindes att det inte hade känts fel. Utan... Tryggt.

DE känslorna, däremot, visste jag inte var de kom från. Impulserna av att vilja röra vid honom, varför jag helt plötsligt började beskriva hans ögon för mig själv som vackra... Det visste jag inte varför. Kanske skuldkänslorna gjorde så mot mig. Jag visste inte riktigt.

Sedan så kom minnena från senast vi sågs, och jag önskade att jag inte hade låtit mig själv släppa in de tankarna, för nu kunde jag inte få ut dem ur huvudet.

Varje tår i Harrys ansikte. Varje ord han sagt. Varje darrande andetag han tagit. Varje steg. Varje snyftning.

Nu fick jag enorma skuldkänslor igen.

Jag var andledningen till att han satt hemma i Holmes Chapel nu. Jag var andledningen för hans lidande. Jag, som aldrig skulle såra honom avsiktligt, hade gjort det nu. Han... Han hade älskat mig, och jag hade kastat de värsta orden han antagligen skulle kunna höra från mig rakt i ansiktet på honom.

"Jag älskar dig inte, Harry Styles"

Det var nog den största, fetaste jävla lögn jag dragit i mitt liv. Klart att jag älskade honom. Jag önskade bara att det hade varit på rätt sätt, så att han inte plågades.

För jag var inte... Jag var inte gay.

Plötsligt så körde jag förbi en skylt där det stod "Holmes Chapel".

Åh, minsann. Jag var här.

Min mage vände och vred sig. Ville att jag skulle fega ur. Vända om. Åka tillbaka. Harry skulle kasta ut mig. Inte vilja se mig, prata med mig, höra ett ord av vad jag hade att säga.

Men jag överröstade de tankarna. Jag ville prata med honom. Då ska jag fan prata med honom. Punkt slut.

Jag körde igenom den lilla staden, tills jag kom fram till ett stort, vitt hus. Jag drog ett djupt andetag, klev ur bilen och gick med bestämda steg fram till dörren. Kunde inte backa ur nu.

Jag knackade tre gånger på dörren.

Steg inifrån.

Gemma öppnade dörren.

- Louis! Det var ett tag sedan. Är du här för att prata med Harry?

Jag svalde.

- Ja.

- Jag hoppas verkligen att du lyckas. Han har knappt lämnat sitt rum medan han varit här. Men, om det är någon som kan fixa det, så borde det vara du, sa hon.

- Louis!

Anne uppenbarade sig i hallen.

- Hej, sa jag och log snett, och hon kramade snabbt om mig.

- Det var länge sedan nu.

- Mm.

- Harry är där uppe.

- Okej. Tack.

Jag började gå upp.

- Förresten, Louis... började Anne. Jag vände mig om.

- Ja?

- Vet du... Vet du vad som hänt?

Jag suckade.

- Ja. Ja, det gör jag.

- Kan du snälla berätta?

Jag suckade igen. Varför dölja det?

- Jag... Klantade mig rätt rejält. Jag sårade honom, och nu är jag här för att be på mina bara knän om förlåtelse, öga mot öga, för att jag ångrar mig och har ångrat mig i ungefär två veckor nu. Och jag saknar honom.

Anne tittade först bara på mig. Sedan nickade hon.

- Okej. I så fall är jag väldigt glad att du kom, Louis... Lycka till.

- Tack.

Sedan gick jag försiktigt upp för trapporna och upp till Harrys sovrumsdörr.

Okej. Ett, två, tre.

Knack, knack.

--Harrys pov--

Jag låg i min säng och kollade runt lite på Twitter. Det var mest det jag brukade göra.

Det kändes som en liten seger att kunna titta på en bild av Louis utan att känna ett hugg i hjärtat, eller att börja gråta. Jag tror att jag nästan kommit över honom helt nu. Det hade varit en av de bästa upplevelserna i mitt liv - att älska Louis. Inget hade fått mig att känna mig mer... speciell, eller lycklig. Men inget hade heller fått mig att må så dåligt. Och jag kunde inte fortsätta älska honom.

Så, jag hade börjat vänja mig. Vid att inte se honom, inte höra hans röst. Och jag plågades inte så mycket av det längre.

En svag knackning hördes på dörren. Jag undrade om det var mamma eller Gemma. Båda två hade försökt prata med mig åtskilliga gånger.

- Kom in, sa jag lågt.

Dörren öppnades lite.

In steg Louis William Tomlinson.

I egen hög person.

Drömde jag?

Hallucinerade jag?

Vad gjorde han här?

Han log lite tvekande, sedan sa han ett tyst

- Hej.

Hans röst. Jag insåg att jag nästan glömt den.

- Nej Louis. Nej, nej, nej. Gör inte såhär, viskade jag.

Han fick inte komma tillbaka. Han fick inte komma tillbaka in i mitt liv medan jag fortfarande höll på att läka. Det gick inte.

- Jag har redan gjort det, sa han och slog sig ner på andra sidan av sängen. Jag blundade, halvt hoppandes att han skulle försvinna när jag öppnade ögonen igen.

Jag öppnade dem. Louis satt fortfarande på min sängkant och tittade på mig med en skamsen, skuldmedveten och lite plågande blick.

- Varför... Varför kom du hit? kunde jag inte låta bli att fråga.

- Många andledningar. Du skrämmer våra fans med din frånvaro, One Direction ska snart börja jobba igen med Ed Sheeran och du måste komma tillbaka till det. Simon är väldigt upprörd över att du bara rymmer så, och killarna också. Men... Mest av allt...

Han tittade på mig lite under lugg.

- För att jag har saknat dig, sa han lågt.

Han hade saknat mig.

Louis hade saknat mig.

Jag tittade på honom.

- V...Verkligen?

- Verkligen. För mycket än vad som är nyttigt för en.

- Men du har ju... Eleanor, sa jag och fick anstränga mig för att inte grimasera.

- Ja, jag har Eleanor, men hon... räcker inte. Jag har umgåtts med henne rätt mycket, bara för att försöka glömma, rensa tankarna, men varje gång kändes det som om något saknades, för hon... Hon är bara inte... du.

Jag kände hur tårarna började göra sig påminda.

- Du är min absoluta bästa vän, Harry. I hela världen. Jag har försökt, men jag kan faktiskt inte leva utan dig.

De orden fick tårarna att sakta börja rinna, men det var inte helt av sorg. Jag hade bara saknat honom så mycket. Jag hade bara inte insett hur mycket förrän jag faktiskt träffade honom igen.

- Men du sa... mumlade jag, men Louis avbröt mig.

- Jag sa en massa idiotiska saker som jag ångrade så fort jag sa dem. Men då var det försent att ta tillbaka dem.

Han drog ett djupt andetag.

- Förlåt, Harry. Jag är verkligen ledsen för vad jag sa, och jag menade inte att såra dig. Jag menar aldrig att såra dig. Minnena har plågat mig varenda dag, och jag skulle kunna göra vad som helst för att ta tillbaka det. Jag... Jag är så ledsen. Förlåt, Haz.

Hans ögon var lite glansiga. Han fick inte gråta. Det skulle bli för mycket för mig.

- Jag har saknat dig också, vet du, mumlade jag. Varje dag.

Han log lite snett.

- Kom hem, Harry. Snälla. Allt är så tomt och jag har fått våldgästa Nialls kylskåp i två veckor. Snälla.

Jag tittade på honom. Skulle jag åka hem? Hem till det hem som jag faktiskt längtat till, hela tiden?

Om inte annat, så var jag väl tvungen.

Men det handlade inte bara om det.

Jag nickade sakta.

- Okej.

Nu log Louis ett äkta leende och slog armarna om mig.

- Tack, viskade han.

Jag blundade, och kramade honom tillbaka.

Fan vad jag hade saknat honom.

Det var klart att jag följde med Louis hem igen. Självklart.

Jag kände att det var annorlunda nu.

Till exempel så var det inte samma ström av värme som for igenom mig när han kramade mig. Det var äkta lycka, men... Inte... Kärlek. Inte samma kärlek som jag känt förut.

Jag hade faktiskt lyckats.

Jag hade kommit över honom, precis som jag ville göra.

Nu behövde vi aldrig, aldrig bråka på grund av det längre.

Samtidigt kändes det lite sorgligt. Som att säga hejdå till en väldigt lycklig period i sitt liv. För det hade det verkligen varit.

Louis släppte mig och tittade lite prövande, nästan lite blygt, med en liten ton av osäkerhet på mig. Jag log.

- Det är okej. Jag... Jag har kommit över det.

Förvåning. Lite lättnad. Förvåning igen.

- Du har kommit över det?

Jag nickade bestämt.

- Harry, jag... Jag har inget emot att du gillar killar...

- Det är inte killar, avbröt jag snabbt. Det är -var- du. Jag skulle inte kunna tänka mig med någon annan kille på det sättet. Och jag tycker fortfarande att den där intervjuaren från The Hot Desk är snygg.

Han verkade tänka över det, men bestämde sig sedan för att släppa det.

- Tack för att du följer med, sa han sedan lågt. Och förlåt igen.

Jag log lite och var på väg att säga förlåt jag också, men han avbröt mig den här gången.

- Och du har inget att säga förlåt för... Eller jo. Det har du kanske. Men vi skippar det nu.

Jag skrattade lite. En rätt så ovan känsla, jag hade inte skrattat på två veckor.

Louis tog min hand och drog upp mig ur sängen.

-Kom nu.

Jag vaknade nästa morgon av att kudden vibrerade. Jag gäspade och sträckte på mig. Tog fram mobilen som låg under kudden.

1 Nytt meddelande från Niall, stod det på skärmen. Jag öppnade och läste.

Sök på Larry Stylinson på YouTube. Fråga inte, bara gör det.

Jag rynkade pannan. Visst, det kunde jag göra.

Jag gick upp till köket där laptopen stod på köksbordet. jag orkade inte göra något avancerat, så jag stoppade två bröd i brödrosten, tog fram smör och ost och satte sedan igång datorn.

"Larry Stylinson" skrev jag in i sökrutan på YouTube. "Ungefär 2 520 resultat". Wow.

Jag visste att Larry Stylinson var vad våra fans kallade mig och Louis. Men jag hade inte funderat mer över det.

Jag tryckte på en video. "Louis & Harry | what's a soul mate? Heter den.

- "What's a soulmate?" frågade någon samtidigt som det började visas videoklipp på mig och Louis.

Ljudet var en monolog från en film.

- "It's... It's like a best friend but more"

Jag och Louis från X factor när vi imiterade Wagner och Louis gav mig en kyss på kinden.

- "It's the one person in the world who knows you better than anyone else"

Jag och Louis i en intervju i Paris. Jag gav honom en menande blick och han började skratta.

- "It's someone who makes you a better person"

Jag och Louis i en stor, tom arena. Jag håller armarna om Louis bakifrån och Louis har på sig sina glasögon som jag alltid har gillat.

- "Well, actually, they don't make you a better person. You do that yourself, because they inspire you"

Jag som tittar på Louis under en intervju, sedan när vi dansar i ett köpcenter.

- "A soul mate is someone you carry with you forever"

Louis och jag som omfamnar varandra.

- "It's the one person who knew you and accepted you, and... believed in you before anyone else did... or when no one else would"

En massa flera klipp visades av mig och Louis. Jag stirrade på skärmen. Hade någon faktiskt suttit och gjort det här? Till oss?

- "And no matter what happens, you'll always love them.

Nothing can ever change that."

Videon tog slut. Jag bara fortsatte stirra. Folk hade lagt ner tid på att göra sådant här. Om oss. Om mig och Louis.

Sedan hördes steg och Louis steg in i köket. Jag stängde snabbt laptopen.

- Godmorgon, sa han och gäspade lite.

- Godmorgon.

- Vad ska du göra idag?

- Vet inte.

Då kom jag på något. Vad jag sett igår. Eleanor och den mystiska personen. Som Louis måste få veta om... Nej. Jag borde kanske inte... Jo. Han förtjänar inte att bli bedragen.

- Jo, du, Lou... började jag lite tvekande.

- Mm?

- Minns du igår, när jag tittade på något, men ville inte berätta vad? Vid lekparken.

- Mm.

- Öh... Jo... Grejen var att jag såg Eleanor. Med en annan kille.

Louis ryckte till och rynkade pannan.

- Va?

- Öh, de stod på bron på andra sidan och... De kysstes. Jag tror Eleanor är otrogen.

--Louis pov--

Jag vaknar en helt vanlig dag. Går ut i köket. Harry är vaken. Det ser ut att bli en rätt händelselös dag.

Också kläcker Harry ur sig att Eleanor är otrogen. Vad fan?

Jag stirrade på honom. Nej. Han måste ha sett fel. Hon skulle inte göra så mot mig. Eleanor skulle inte göra så mot mig. Aldrig.

Jag skakade på huvudet.

- Det... måste ha varit någon annan.

- Det var det inte.

- Du har bara träffat henne en gång innan. Hur kan du vara säker?

- Jag minns väl hur hon såg ut. Hon stod med någon på bron. Hon var definitivt mer än en vän till honom.

Nej. Det var inte sant. Kunde inte ha varit sant.

- Det är inte sant. Du känner inte henne.

- Du har varit ihop med henne i en vecka.

- Jag känner henne åtminstone bättre än vad du gör.

- Så du tror att jag ljuger?

- Ja, det gör jag.

Orden slank ur innan jag hann stoppa dem. Jag hade inte precis menat att säga dem. Det bara hände.

Men jag såg ingen annan förklaring. Jag visste att Eleanor inte skulle bedra mig.

Men jag visste väl i och för sig att Harry inte skulle ljuga för mig heller.

Harry stirrade på mig.

- Okej... Det förändrar ju vissa saker.

- Eleanor skulle inte göra så mot mig. Jag vet det, hon är inte en sådan person.

- Och jag är en sådan person som ljuger?

- Uppenbarligen.

Hoppsan. En till sak jag inte menade att säga riktigt.

Jag kunde se att Harry var upprörd nu.

- Du tror på henne, men inte på mig?

- DU har andledningar att ljuga, sa jag, för att försvara Eleanor.

- Som vadå?

- Första veckan. Jag såg första gången ni träffades att du inte gillade henne.

- Jag skulle inte ljuga för det! Hon använder dig, Lou. För publicitet. Hon jobbar som amatörmodell, va? Du skulle kunna hjälpa henne att lyckas.

Jag stirrade på honom. Jag började bli upprörd nu också. Att han ens... Gjorde såhär.

- Jag fattar inte att du försöker smälla i mig det här.

- JAG fattar inte att du inte tror på mig.

Varför försökte han få mig att bryta med Eleanor? Var han avundsjuk? Ville han ha mig för sig själv eller något annat helsjukt?

- Jag tänker inte göra slut med Eleanor på grund av att du försöker lura i mig någon sorts lögn, sa jag vasst.

- Du väljer alltså henne framför mig, det inser du, va?

- Det kanske jag gör. Eller, det skulle väl ha varit svårt att välja. Tills du ljög för mig.

- JAG LJUGER INTE FÖR DIG.

- JO DET GÖR DU. Vad jag och Eleanor har är äkta. Hon skulle aldrig vara otrogen mot mig, jag vet det!

--Harrys pov--

Det var helt jävla otroligt. Han trodde inte på mig. Han trodde inte på mig, han trodde att jag ljög för honom. Bara för att han var så förblindad av sin FÖRÄLSKELSE. Det var antagligen inte ens riktig kärlek. Inte den kärleken som jag kände för honom. Det var äkta.

- Äkta för dig, kanske, men inte för henne, svarade jag.

Han blängde på mig.

- Det är äkta! Du vet ingenting om sådant.

Jag smällde ihop tänderna.

- Jag vet inget om vadå?

- Om äkta kärlek. Hur länge har dina förhållanden hållit, Harry? Två veckor? En månad, max? Du vet inte om det är äkta eller inte, för du har inte känt det.

Jag vet inget om kärlek? JAG vet inget om KÄRLEK? Det gjorde jag. Jag var expert i ämnet. På grund av honom.

- Jag vet hur äkta kärlek känns, nästan morrade jag. Louis fnös.

- Ja, visst. Brukar du ens titta på mer än utseendet? "One Direction's flirt"? "The ladies’ man"?

Jag ställde mig häftigt upp.

- Jag vet hur äkta kärlek känns! nästan skrek jag. Louis stirrade på mig. Jag brukade inte skrika. Inte åt honom. Sedan återhämtade han sig.

-Åh, verkligen?

Jag tog ett djupt andetag.

- Ja, verkligen. Jag vet inte vad kärlek kanske är för andra, men jag vet vad det är för mig. Kärlek är att bry sig om personen, mycket mer än vad du bryr dig om dig själv. Det spelar ingen roll hur länge du känt personen, eller hur väl du känner personen, de verkar ändå alltid få ditt hjärta att dunka dubbelt så snabbt varje gång du ser dem. De får dig att tänka på saker som du aldrig tänkt på förut, och göra saker du aldrig trott att du skulle göra, kunna, våga... Men du gjorde det, du gjorde det för dem. För att du älskar dem. Det spelar ingen roll om du har gjort något fel, eller om du känner dig helt idiotisk för något, för du vet att de aldrig skulle hata dig för det. Kärlek är att vela vara med den speciella personen, varje minut av ditt liv, för alltid. Du blir en bättre person, du är aldrig nedstämd i dess närvaro, för de gör hela ditt liv så jävla perfekt så fort de vistas i samma rum som du. De kan få dig att skratta, le, få dig att känna dig helt jävla fantastisk, men är även de personer som skulle kunna skada dig, såra dig mer än någon annan. När du är ledsen eller nedstämd är de alltid där för dig. De slutar inte tro på dig. Och det spelar heller igen roll hur mycket förjävliga saker DE gör, du fortsätter ändå att älska dem. För du vet vilken underbar, fantastisk, omtänksam person de faktiskt är, och du skulle aldrig, aldrig svika dem. Du lider när de lider. När de är glad, kan inte du låta bli att vara glad själv. Och kärleken du känner för den här personen... Du skulle göra vad som helst för att vara med dem. Eller... Ha den besvarad... Vad som helst.

Min röst bröts lite på slutet och jag kände att jag var nära till tårarna. Louis stirrade på mig, ögonen uppspärrade och munnen lätt öppen.

Jag andades darrigt ut. Jag hade verkligen sagt allt nu. Nästan allt.

Bara det faktum att det var Louis jag hade tänkt på medan jag pratat.

Men det tänkte jag inte berätta.

Aldrig.

Kunde inte. Inte nu.

Louis sa ingenting. Inte jag heller. Tystnaden var besvärande, laddad, negativ i allmänhet. Jag kände hur tårarna var på väg att svämma över, så jag gick snabbt ut ur köket, och in på mitt rum.

Varför? Varför hade jag ens tagit upp det? Jag skulle ha låtit det vara. Fan, jag skulle inte ens ha tittat efter mer noggrant igår vid lekparken! Struntat i det, inte sett det, vad som helst. Jag ville inte bråka med Louis. Det orsakade mig smärta. Intensiv smärta. Den absolut värsta sorten.

Jag kurade ihop mig mot väggen, lutade huvudet mot knäna, och grät.

--Louis pov--

Jag hade fortfarande inte hämtat mig från Harrys ord. Hans ord om äkta kärlek.

Jag hade på riktigt, på fullt allvar inte trott att han faktiskt varit kär, på riktigt. Han brukade ha flickvän lite till-och-från, och när det tog slut var det inte särskilt svårt för honom att gå vidare. Ytlig förälskelse.

Så, hur kunde han veta? Vem kunde ha fått honom att känna så starkt, för jag kunde se på hela honom att han menade varje ord han sa. Han hade upplevt det.

Jag suckade frustrerat. Det här betydde att det fanns något, uppenbarligen stort, han inte hade berättat för mig.

Jag trodde att vi berättade allt för varandra.

Jag suckade frustrerat och slog upp laptopen. För att få mina tankar på annat håll.

Laptopen var redan på.

"Louis & Harry | What’s a soulmate?'" var uppslagen på YouTube. Jag rynkade på pannan. På "liknande videoklipp" stod många rubriker med Larry Stylinson. Jag klickade på en.

Videon var fylld med olika klipp som beskrevs som "Larry Stylinson moments" Några av kommentarerna var

"The way they look at each other..."

"ASDFGHJKLKJJHGFDASHGFDSA I JUST CAN'T EVEN... GET MARRIED ALREADY"

"Harrys heart eyes..."

Jag tittade på videon igen, bara för att se om personen hade rätt om Harrys "heart eyes".

Mina ögon blev större.

Personen hade fanimej rätt.

Det var någonting i Harrys blick... Den utstrålade kärlek. Vördnad.

Någonting i Harrys blick. När han tittade på mig.

Jag drog efter andan. Det kunde inte vara så. Nej, det gick inte. Alla ord... Han kunde väl inte ha pratat... Om mig? Det gick ju inte. Harry hade, som sagt, haft många flickvänner.

Men sättet han betedde sig på, hur han tittade på mig, hur han verkade... avundsjuk på andra som rörde vid mig... Det var väldigt surrealistiskt, alltihop.

Men det skulle förklara en del. Varför han verkade upprörd efter att jag presenterat Eleanor, varför han varit så sårad, varför han verkade ogilla henne.

Varför han skulle vilja få bort henne.

Det var som självaste fan.

--Harrys pov--

Minuterna gick.

Tårarna slutade rinna efter ett tag.

Som om jag inte hade några tårar kvar att gråta ut.

Louis.

Louis, jag älskar dig.

Jag lyfte huvudet sakta från knäna och såg mig omkring lite i rummet, bara för att faktiskt göra någonting.

Sedan hördes steg utanför min dörr.

Louis öppnade häftigt dörren och ställde sig mitt i rummet, vänd mot mig.

- Harry.

Jag svarade inte. Ville inte prata med honom.

- Harry, se på mig.

Jag ville inte det heller.

Det var tyst en stund.

- Det är inte mitt jävla fel att du är kär i mig! tjöt han.

Jag ryckte till och stirrade på honom. Hur visste han? Hur hade han kommit fram till det?

- Jag trodde åtminstone att du kanske kunde vara glad för min skull, inte försöka få bort Eleanor ur bilden genom att ljuga! Så jävla... LÅGT. Jag älskar inte dig, Harry Styles, har aldrig gjort och kommer aldrig älska dig på det sättet, eller älska någon annan jävla KILLE på det sättet!

Bom. Krasch. Pang.

Där föll mitt liv samman.

Krossades till små smulor som sakta föll ner till marken.

Jag sa ingenting, bara reste mig upp och sprang ut därifrån. Bort från Louis. Det var allt jag ville komma. Bort från Louis, bort från huset, bort från smärtan, bort från känslorna, bort från allt.

"Jag älskar inte dig, Harry Styles, har aldrig gjort och kommer aldrig älska dig på det sättet, eller älska någon annan jävla KILLE på det sättet."

Orden var förevigt fastbrända i mitt minne.

Det var över.

Allt var över.

Jag och Louis skulle aldrig bli tillsammans.

Vi var inte menade för varandra.

Louis levde vidare, medan jag var här, bruten och hjärtekrossad, visste inte om jag någonsin skulle kunna älska någon igen.

Det jag kämpat för så länge var borta.

Förgäves.

Jag blundade.

Jag älskar dig, Louis William Tomlinson.

Jag älskar dig verkligen.

Men jag tror att jag måste låta dig gå nu.

--Louis' pov--

Jag stod kvar efter att Harry rusat ur rummet.

Tänkte på vad fan jag hade gjort.

Hade jag gjort det?

Skrikit åt honom?

Betydde jag så mycket för honom?

Allt jag gjorde blev bara fel. Hela tiden.

Jag kände mig så skyldig.

Jag skulle ha stoppat honom.

Sagt förlåt.

Nej.

Tänk på vad han gjort.

Det lät inte som Harry.

Inte alls.

Men jag såg ingen annan förklaring. Eleanor skulle aldrig vara otrogen mot mig. Harry kunde lätt låta sig styras av sina känslor ibland, det visste jag. Han kunde bli avundsjuk. Jag hade sett det.

Men han brukade inte göra såhär.

Jag kunde inte röra mig ur fläcken. Stod och stirrade på fläcken där Harry inte längre satt, medan mina tankar och känslor var i ett enda kaos.

Men du kommer väl tillbaka, Harry?

Jag behöver dig.

PÅ STAN

Louis drog efter andan och pekade.

- Titta!

Vi vände blicken mot vart hans finger pekade. Jag höjde ena ögonbrynet.

- En lekpark?

Han nickade ivrigt.

- Kom igen. Snälla? Den har gungor och en kana och, åh, en klätterställning...

Louis kunde vara så barnslig ibland. Det var andledning nummer 1435 till att jag älskade honom.

- Den bara ligger där... Så öde... Så övergiven...

När jag, Niall, Zayn och Liam tvekade blev han otålig. Han drog tag i min arm och började dra mig dit.

- LOUIS!

Han lyssnade inte, utan började springa istället, med ett glatt flin.

- Jag trodde inte att du kunde tvinga mig till något på min födelsedag.

- Ändrade planer.

Vi var nu framme vid den älskade lekparken. Louis ögon lyste.

- HÖRNI! KOMMER NI, ELLER? ropade han till de andra. Sedan vände han blicken mot mig.

- Vi klättrar! sa han entusiastiskt och tog min hand drog iväg mig till den stora klätterställningen. Och jag kunde inte protestera. Inte när han gjorde sådär. Jag undrar om han visste om hur hårt han hade mig lindad runt sitt lillfinger. Det var inte rättvist.

Han började klättra upp för en repstege. Jag himlade med ögonen, men klättrade sedan upp för en mer stadig stege, och kom upp före honom. Jag klättrade över till andra sidan där Louis nästan var uppe.

- Jag kom först, flinade jag.

- Du fuskade ju! protesterade han. Han hävde sig upp med sådan kraft att han råkade putta till mig, som nästan ramlade ner.

- Louis!

Han flinade. Sedan började han klättra ännu högre upp, till en plattform som hade ett litet tak över ena halvan. Sedan satte han sig på taket.

- JAG VANN! ropade han, så att ingen i den här delen av England skulle kunna missa det. Jag skrattade lågt, innan jag långsamt började klättra upp jag också.

- Harry, kom upp hit! tyckte Louis. Han lade sig på mage på det platta taket och log brett mot mig. Jag log tillbaka, kunde inte låta bli. Hela han utstrålade glädje på alla sätt som var möjliga.

Han borde vara min. Det skulle kännas så rätt. Jag visste det.

Men uppenbarligen inte han.

Han sträckte ut en hand mot mig.

- Jag hjälper dig upp.

Jag log snett, och tog hans hand. Den vanliga vågen av värme strömmade igenom mig, tillsammans med fjärilarna som fladdrade omkring i magen. Jag var van vid den känslan nu.

Han hjälpte mig att häva mig upp på taket, och sedan lade jag mig bredvid honom. Himlen hade blivit en lite mer djupare marinblå färg och var täckt med moln på vissa ställen. Louis pekade mot ett av dem.

- Det där molnet ser ut precis som en morot! Tycker du inte?

Jag skrattade och tittade upp mot himlen.

- Jo.

- Och där är Liam, sa han och pekade mot ett annat moln. Han ser sådär allvarlig ut som han brukar göra så fort jag gjort någonting som alla tycker är roligt utom han.

Ett till skratt slank ur mig.

- HARRY OCH LOUIS!!

Louis tittade ner mot marken.

- Och där är en till Liam. En exakt likadan.

Den riktiga Liam stod och tittade upp mot oss tillsammans med Zayn och Niall.

- KOM NER!! ropade han.

- NEJ! svarade Louis.

Jag kunde se till och med här uppifrån att Niall såg väldigt nöjd ut. Han kunde väl få hoppas, antar jag. Inte för att det skulle tjäna något till. Louis och jag skulle förbli vänner. Inget mer.

- VI SKA JU TILL NÖJESPARKEN! ropade Zayn.

- OM EN LITEN STUND. VI HAR DET SÅ BRA HÄR UPPE, svarade Louis och flinade mot mig. Han hade lika blå ögon som himlen och vinden blåste lite i hans hår.

Undrar hur perfekt en människa kan bli utan att passera någon sorts gräns.

- VI HINNER INTE VÄNTA PÅ ER! ropade Liam.

Louis suckade frustrerat.

- Ser ut som om Daddy Direction måste få som han vill då, sa han och satte sig upp, och hoppade sedan ner från taket. Jag följde hans exempel. Vi klättrade ner väldigt långsamt bara för att reta Liam, hela tiden fnissandes och skrattandes.

- Kunde ni inte ha tagit lite längre tid på er? undrade Liam när vi väl var nere och framme vid dem.

Louis skrattade, och vi började gå.

Då såg jag någon bekant i ögonvrån. Jag vände på huvudet lite för att se vem det var, och spärrade upp ögonen.

På en bro lite längre bort stod Eleanor. Med en annan kille.

Det kanske bara var en kompis, intalade jag mig själv.

En kompis som lägger armarna runt hennes midja.

De kanske bara har en sådan vänskap som jag och Louis har...

En vänskap så stark att hon kan vända sig in mot honom och vila sin panna mot hans.

Väldigt, väldigt bra kompisar.

Okej. Dags att sluta försöka förklara bort det.

Vänner kysser inte varandra. Inte sådär.

Louis flickvän var otrogen mot honom.

Jag bet mig hårt i läppen. Borde jag säga något? Louis skulle bli förkrossad. I och för sig skulle det ta slut mellan dem då, så då hade jag en liten chans igen... Men Louis älskade henne. Jag ville inte se honom så krossad som han skulle bli.

Men, egentligen. Han förtjänade inte att bli bedragen. Inte alls.

Jag skulle precis vända sig mot honom för att berätta och peka, då Eleanor och den mystiska personen gick därifrån, hand i hand, och försvann bakom en byggnad.

Fan också.

Inte för att det skulle stoppa mig.

Jag skulle berätta det för honom ikväll istället.

Efter nöjesparken såklart.

- Harry?

Jag vände snabbt huvudet mot Louis och Niall som såg på mig.

- Vad tittade du på?

- Inget.

Louis genomskådade, såklart.

- Vad såg du, Haz?

- Inget!

Hans ögon smalnade, men han bestämde sig sedan för att släppa det och log istället.

- Nu ska vi till nöjesparken.

--Louis pov--

Jag älskar nöjesparker.

Speciellt nu såhär på kvällen, när allting lyser och blinkar i neonfärger, lukten av den bekväma blandningen av popcorn och sockervadd, de uppspelta skriken, den dunkande musiken, ljuden från spelautomaterna, och ATTRAKTIONERNA... Inget slår attraktionerna. Fritt fall, eller berg-och-dalbanor.

Det var inte särskilt mycket folk här nu, och vi hoppades att det inte skulle bli allt för mycket kalabalik om någon upptäckte att vi var här.

Jag ställde mig närmare Harry och sa

- Vad vill du göra först?

Han log lite.

- Vi måste antagligen köpa något att äta, med tanke på att Niall inte fick åka till Nando's.

Jag flinade.

Vi började gå mot en hamburgerbar. Nu blev det julafton för Niall. Han beställde två hamburgare, kära vänner, och en stor pommes frites. Vi andra som inte hade plats för så mycket mat på en gång, tog lite mer rimliga saker. Jag och Zayn tog en hamburgare, Harry tog en stor pommes frites och Liam tog vad Niall hade tagit. Minus en hamburgare.

- Det här... var gott, sa Niall medan han tog en ny, stor tugga av sin ena hamburgare. Jag nickade bara.

- Och du hade inte tänkt att äta några popcorn eller så ikväll? flinade jag.

- Självklart hade jag tänkt det, fnös Niall.

- Sprick inte, bara, sa Zayn. Niall himlade med ögonen.

- Okej... Vad ska vi åka först? undrade Harry. Min blick hamnade genast på den stora berg-och-dalbanan som låg mitt på nöjesfältet. Harry följde min blick och blev lite vit i ansiktet.

- Nej. Nej, Louis. Nej, nej, nej. Aldrig i livet. Jag gör det inte.

- Åh, kom igen Harry...

- Nej.

Jag suckade frustrerat och tittade längtansfullt bort mot den en gång till.

- Men virvelvinden, då?

- Ja! instämde Liam, Zayn och Niall. Harry nickade.

- Virvelvinden blir bra, sa han och flinade.

Det var inte särskilt lång kö till karusellen, så vi kunde rätt snabbt tränga ihop oss alla fem i en vagn. Precis när den börjat röra sakta på sig började en ny låt.

"You're insecure

Don't know what for

You're turning heads when you walk through the do-o-or..."

Jag skrattade högt. Jag såg på Harry som också hade börjat skratta.

Sedan satte jag andan i halsen, för fan du - nu gick det FORT. Jag trycktes bakåt mot ryggstödet och vagnen snurrade kraftigt en kort stund, för att sedan sakta ner igen. Det snurrade lite i huvudet, men jag älskade det.

Vi han knappt reagera förrän nästa snurr kom, och den här varade länge - säkert två varv runt. WMYB fortsatte spelas i bakrunden och vi sjöng-skrek med i texten.

- "Baby you light up my world like nobody else

The way that you flip your hair gets me overwhelmed

But when you smile at the ground it ain't hard to tell

You don't kno-o-ow

You don't know you're beautifu-u-ul

BUT THAT'S WHAT MAKES YOU BEAUTIFUL!"

Åkturen tog slut, och vi började sakta stanna igen. Harrys hår stod åt alla håll och skymde halva hans ansikte. Jag fick en stark impuls av att vilja stryka undan de mörka lockarna. Det var nästan så att jag fick sätta mig på händerna.

Det var inte normalt. Inte alls.

Vi klev alla vingliga och uppspelta ur vår vagn och ner på marken igen.

Efter det så åkte vi fler karuseller, och Niall vann en stor choklad (han kunde dö lycklig efter det, jag lovar), sedan tyckte han att vi skulle dela på oss.

- Om jag och Liam och Zayn går hitåt, så kan du och Harry gå ditåt, så träffas vi om någon timme, tyckte han och flinade. Jag tittade på Harry, som stirrade på Niall. Jag ryckte på axlarna.

- Visst.

Nialls flin blev bredare.

- Okej. Då ses vi senare.

Sedan gick dem. Jag vände mig mot Harry.

- Det finns ingen chans att berg-och-dalbanan...

- Nej.

- Inte ens en yttepytteliten...

- Nepp.

- Men bara en gång...

- Näe.

Jag suckade.

- Okej. Vad ska vi göra då?

Vi funderade en stund. Sedan föll bådas blickar på ett ställe där man skulle kasta bollar på burkar. Jag flinade mot honom.

- Ska vi?

Han flinade tillbaka.

- Yep.

Vi gick fram och fick välja mellan en chans, tre chanser, fem chanser, tio chanser eller non-stop duell.

- Känner du för en tävling?

- Alltid, svarade han.

Vi fick alltså kasta obegränsat med bollar, tills någon av oss fått ner alla burkarna från vår hylla.

- 3...2..1... STARTA!

Jag fick in en träff på andra raden och tre stycken ramlade ner. Ha! tänkte jag nöjt och sneglade mot Harry.

Han hade bara sista raden kvar.

Vad fan? Vilken sorts lyckoträff hade han fått in egentligen?

Jag kastade fler bollar, men blev okoncentrerad nu, så jag träffade ingenting de tre första.

Inte Harry heller.

Sedan fick jag in en fullträff. Nu hade vi båda bara en rad kvar. Bollarna flög genom luften, utan paus. Jag fick ner tre stycken till, och Harry hade en kvar.

Han fick inte vinna.

Så jag tog tre bollar på samma gång, och kastade mot mina sista burkar alla ramlade ner.

Det förkunnades att jag var vinnaren.

- Yes! jublade jag och hoppade runt på stället. Harry stirrade.

- Va? Men... Det var ju fusk!

- Det var det inte alls, halv sjöng jag.

- Du kastade ju tre på en gång!

- Men det gälldes...

Mannen som vi betalat till förut gjorde en gest mot vinsterna och bad mig välja. Min blick landade på en gigantisk, leende, mjuk morot.

- Den, sa jag hänfört och pekade på den. Jag fick den och log saligt medan jag kramade om den.

Harry hade fortfarande inte kommit över förlusten. Jag visste vilken dålig förlorare han kunde vara.

Vi började gå igen, utan något riktigt mål.

Jag kände mig lite skyldig. Jag borde verkligen inte göra det. Jag hade ingen andledning. Jag hade ju vunnit.

Men jag hade faktiskt nästan-typ-fuskat...

Det var faktiskt Harrys födelsedag...

Vilket dåligt argument.

Men fortfarande sant.

Till sist suckade jag och vände mig lite mot Harry. Jag sträckte fram moroten.

- Här. Du får Mr. Carrot av mig.

Han stannade och stirrade på mig. Jag fortsatte att hålla fram den.

- Varsågod. Han är mjuk, och snäll och finns alltid där för en när man är ledsen, sa jag och höll fram den ännu en bit. Harry stirrade en kort stund till, sedan suckade han lite och log och tog emot den.

- Det vet jag en till som är, sa han och tittade på mig.

Jag kände mig väldigt speciell och helgonlik just då.

Han tittade först på Mr. Carrot och sedan på mig.

- Mr. Carrot, alltså?

- Mr. Carrot.

- Vad kreativt.

- Jag vet.

--Harrys pov--

Mr. Carrot var faktiskt väldigt mjuk. Jag kramade den lätt och log lite, bara för att jag hade fått den av Louis. Den kändes speciell. Och den luktade lite av honom.

- Ska vi försöka leta reda på killarna? förslog han.

- Tja, de har Niall med sig... Så det borde inte vara så svårt, sa jag och flinade lite.

Vi började gå sakta genom nöjesparken, förbi alla karuseller. Förbi berg-och-dalbanan. Där stannade Louis. Jag fortsatte gå, i hopp om att han skulle följa med då, men det gjorde han inte.

- Hazza! Kom!

Jag suckade frustrerat och vände mig om och gick tillbaka till honom, som tålmodigt stod och väntade. Han pekade upp mot berg-och-dalbanan.

- Nej, sa jag envist och skakade på huvudet.

- Snääälla? Bara en enda gång, sedan behöver du aldrig åka den mer... på något år.

- Nej. Jag kommer kräkas. Svimma. Dö.

- Nähä då, det kommer du inte. Inte så länge jag sitter bredvid dig.

Jag tittade tvekande upp på den stora dödsmaskinen, och tänkte på att Louis hade sagt en sådan sak. Det fick mig att känna mig... trygg. Han var trygghet för mig.

Fast jag ville fortfarande inte åka.

Jag skakade lite på huvudet.

- Jag hatar berg-och-dalbanor.

Han himlade med ögonen.

- Jag VET. Men det borde du inte göra. De är inte så farliga.

Jag tittade på honom med misstro. Han suckade och log snett.

- Okej, vi letar reda på killarna först, sedan åker vi. Snälla?

Jag tittade upp på den igen. Den såg livshotande ut. Snabb, många svängar, upp och ner, fram och bak. Det vände sig i magen bara att titta på den. Jag bet mig löst i läppen. Sedan suckade jag.

- Okej då. Visst. Men du är skyldig mig en stor tjänst efter det.

- Yes! viskade han triumferande och vi började gå igen.

Föga förvånande hittade vi Liam, Zayn och Niall som precis hade köpt en sockervadd var. Niall log brett mot oss.

- Vem är det som Harry håller i då?

- Mr. Carrot, svarade Louis och log. Niall skrattade.

- Får jag gissa vem som valde den?

- Det behövs nog inte, mumlade jag och log.

Niall skrattade igen och gjorde en gest mot popcorn-sockervadd-chips-ståndet.

- Köp något.

Louis började hala upp pengar ur fickorna.

- Okej. Vad ska du ha, Haz?

- Vänta, va? Du behöver inte betala...

- Pffft. Det är din födelsedag. Välj nu.

Jag kunde känna Nialls nöjda blickar i ryggen. Jag himlade med ögonen.

- Okej, visst. Jag tar, öh... En sockervadd, jag också, då.

Louis nickade.

- En sockervadd och en popcorn.

Tjejen i kassan nickade, gjorde iordning en popcorn och en ljusblå sockervadd och Louis betalade.

- Jag känner mig lite forever alone, sa Louis och tittade först på våran sockervadd, sedan på sin egen popcorn. Vi skrattade. Så han sträckte fram handen och tog en bit av min. Han log nöjt och stoppade det i munnen.

- Nu är jag en i gänget igen, sa han nöjt. Jag tog lite av hans popcorn för att hämnas. Louis vände sig till de andra.

- Och nu, sa han och flinade, ska vi åka berg-och-dalbana.

Åh nej.

Nej, nej, nej.

Jag skulle dö nu.

19 år.

Hann inte leva hela livet ut.

R.I.P Harry Edward Styles.

Niall, Liam och Zayn stirrade på mig.

- Du har väl inte godkänt den idén? Eller? sa Liam.

- Jo, sa jag motvilligt. Det har jag faktiskt.

Tre par ögon blev stora som tefat.

- Då kommer inte Louis ge sig.

- Jag vet det, Liam.

Louis såg väldigt nöjd ut med sig själv.

- Nå, ska vi gå då?

Jag blev stel i hela kroppen. Louis lade en arm om mig.

- Du kommer inte dö. Mr. Carrot och Liam och Niall och Zayn och halva världens befolkning skulle bli deprimerad. Och jag skulle gräva ner mig i marken någonstans. Du dör fan inte. Kom nu.

Jag kunde inte låta bli att slappna av.

Vi började gå mot berg-och-dalbanan medan vi åt upp vad vi köpt. När vi var där bestämde Zayn att han avstod från att åka. Louis accepterade. Jag stirrade på honom.

- Vad fan, Lou?

- Vad?

- Han slipper, men inte jag?

- Precis. För någon av oss skulle få åka själv i en vagn. Så Zayn avstår.

- Jag kan avstå.

- Nej, det kan du inte. Zayn är dessutom rädd för höjder.

- Men jag är ju rädd för berg-och-dalbanor!

Louis bara ryckte på axlarna.

Jag stönade och tittade frusterat på honom.

Det gick rätt snabbt att komma upp till toppen och sätta sig i en vagn. Mitt hjärta började dunka fortare medan jag satte på och spände åt alla säkerhetsgrejer och lutade huvudet mot nack-och-huvudstödet. Louis satt bredvid mig.

- Det kommer gå bra, Haz.

Jag svalde en gång.

Louis tog min hand. Och inte på ett sådant sätt när handflatorna villar mot varandra, utan han flätade samman våra fingrar. Jag sneglade förvånat ner på våra sammanlänkade händer och sedan mot Louis som log oskyldigt. Jag kunde inte låta bli att le lite jag också. Det kändes så rätt, bara.

Sedan började vagnarna sakta röra sig framåt. Jag tryckte Louis hand lite hårdare. Det kändes åtminstone bra att veta att han var där - precis bredvid mig.

Det började gå väldigt mycket uppför och jag knep ihop ögonen lite. Snart skulle det gå neråt...

Och det gjorde det. Käpprätt neråt. Åt helvete.

Jag trodde att jag skulle dö. Det kändes som att jag skulle dö. Vinden slog mig i ansiktet, banan vände och vred på sig, ett tag åkte vi upp-och-ner, och allt blod rusade upp till huvudet och föll rakt ner igen när vi åkte upprätt. Men Louis släppte inte min hand under hela åkturen. Och det minskade hemskheten en aning.

- Det där var det bästa på hela dagen! utbrast Louis uppspelt när vi klivit av. Eller hur, Harry?

Jag var fortfarande vinglig och magen vände sig hela tiden.

- Hemskt, mumlade jag.

- Äsch, du klarade ju det. Du dog inte, du svimmade inte. Du kräktes inte ens. Jag är stolt över dig.

Jag tittade på honom och såg att han log. Ett uppriktigt leende som nådde ögonen.

Undrar hur många gånger man kunde drunkna i samma hav.

--Louis pov--

Jag ska inte ljuga - jag var dödstrött.

Men den här dagen hade varit en av de bästa på länge.

Jag kunde fortfarande inte riktigt förstå att jag avstått från det på grund av Eleanor.

Jag menar, jag älskade henne. Det gjorde jag. Men jag hade alltid roligast när jag var med Harry. Alltid.

Vi satt i bilen på väg hem. Mina ögonlock fladdrade till i ett försök att hålla sig öppna. Jag gäspade stort och lutade mig lite mot Harry.

- Harry?

- Mm?

- Grattis på födelsedagen.

Jag kunde höra leendet i hans röst.

- Tack.

Jag log också. Jag borrade in huvudet lite mer mot Harrys axel.

- Godnatt.

- Godnatt.

Jag kände hur han lite löst lade en arm om mig för att göra det bekvämare. En ström av välbehag for igenom mig. Jag kunde fortfarande inte hitta andledningen varför. Jag hade aldrig reagerat så på det förut. Det måste vara något med att jag fortfarande hade skuldkänslor eller så.

Jag hann inte tänka över det mer innan jag somnade.

--Harrys pov--

Det kändes så självklart att lägga armen om Louis, dra honom lite närmare intill mig. Lyssna på de regelbundna, djupa andetagen, räkna hans långa ögonfransar, stryka lätt med fingrarna över hans kind och hans hår. Så rätt.

Det gjorde lite ont på samma gång; han tillhörde inte mig. Han var kär i Eleanor - som uppenbarligen bara använde honom för berömmelsen eller något annat falskt. Det skulle inte vara så med mig. Jag kände honom bättre, jag kunde älska honom för den han var. För det gjorde jag. Jag älskade Louis William Tomlinson. Inte den han kunde vara eller skulle kunna bli - Jag älskar honom för den han är.

--LOUIS POV--

Jag gick från Eleanor tidigt den morgonen, kanske vid sjutiden. Visste inte varför, jag bara vaknade så tidigt den dagen och tyckte att det var bäst att komma hem så tidigt som möjligt. Jag hoppades att Harry inte skulle bry sig. Han hade inte gjort det särskilt mycket hittills, så det borde vara lugnt.

Det var olåst och jag öppnade försiktigt dörren, drog av mig jackan och skorna och gick in i Harrys sovrum.

Han var inte där.

Jag rynkade pannan och gick in i vardagsrummet.

Där låg han.

Två skålar med popcorn och godis stod framme på bordet, och Harrys sovande ansikte lystes upp lite av ljuset från tv:n som fortfarande stod på.

Jag gick lite närmare. Han var röd under ögonen.

Det var en hjärtskärande syn.

Han... Hade väl inte gråtit? Hade han det? Var jag orsaken? Jag bet mig lite i läppen. Han såg så hjälplös och ensam ut. Jag hämtade en filt och lade den sakta över honom, sedan ställde jag skålarna i köket och stängde av tv:n.

Jag hoppades verkligen att jag inte sårat honom. Kanske... Kanske var filmen sorglig.

Eller så var det faktiskt jag, som var mästare på att bryta löften.

--HARRYS POV--

Jag vaknade på lördagen med en filt om mig, och ögonen fortfarande torra efter alla tårar natten innan.

Louis måste ha kommit hem.

Jag sträckte på mig och såg mig omkring. Plötsligt stod Louis i dörröppningen.

- Hej, sa han och log lite blygt.

Han var så... bedårande när han gjorde så.

- Hej, sa jag och gäspade.

Louis såg lite skuldmedveten ut.

- Öhm, förlåt för igår.

- Det är lugnt, ljög jag. Jag hoppades att han inte hade förstått att jag gråtit.

- Det... Är väl inte försent att titta på filmen nu, hoppas jag?

Och som vanligt; jag kunde inte vara arg på honom. Jag log lite.

- Nejdå.

Louis log lite bredare och gick och hämtade de två skålarna i köket, satte sig i soffan och kurade ihop sig lite mot mig. Det var naturligt för oss; kändes inte konstigt på något sätt. Definitivt inte för mig, definitivt inte nu. Det kändes bra. Att han faktiskt gjorde något med mig också, att jag inte var helt bortglömd. Det... Det kanske bara var för att det var min födelsedag snart. Spela nonchalant och så, och sedan överraska mig... Jag vet inte. Jag kunde väl antagligen bara hoppas att det var så.

Som vanligt så kommenterade Lou nästan allt i filmen, och nästan allt fick mig att skratta också. Efter en stund var soffan fylld med godispapper och popcorn och det kändes bra att få umgås med Louis igen. Det var såhär det borde vara. Jag älskade honom. Mycket.

Plötsligt så vibrerade något mot mitt ben.

Louis märkte det också, och började treva efter sin mobil som låg i hans bakficka. Jag tittade över hans axel på skärmen.

"Eleanor "

Louis suckade lite och tittade beklagande på mig en gång, innan han reste sig upp och svarade.

De pratade i flera timmar. Vi hann aldrig se klart filmen.

På söndagen så gick jag rakt in i vardagsrummet och fick se dem farligt nära grovhångla. Jag ursäktade mig mumlande och gick snabbt därifrån, med bilden fastsvetsad i huvudet.

Det här skulle ta död på mig.

Dagarna gick, och jag fick inte mer tid med Louis. Han skulle alltid göra något med Eleanor. Jag hängde mest med Liam, Niall och Zayn, men det var inte riktigt samma sak utan Louis där. Jag hoppades att han i alla fall hade roligt.

Så slog jag upp ögonen och det var min födelsedag.

Louis hade antagligen planerat något. Även om det var ovanligt på födelsedagar att jag fick vakna av mig själv. Han kanske fortfarande höll på i köket.

Jag låg kvar, väntade, försökte somna om. Men ingen kom in.

Till sist gick jag upp.

Niall, Zayn och Liam satt i köket.

- GRATTIS HARREH! hurrade Zayn.

Jag log lite.

- Var är Louis? undrade Niall.

- Jag trodde ni visste det... sa jag frågande. Det visste de inte.

- Haz?

Louis stod i dörröppningen, fortfarande lite trött. Han verkade förvånad över att få se alla där.

- Vad gör ni tre här nu?

Vi stirrade på honom. Jag stelnade till. Nej. Han hade inte...

- Jaja, Harry, gör du frukost? Jag ska iväg med Eleanor sedan, sa han och sträckte på sig.

Han hade gjort det.

Han hade glömt min födelsedag.

--LOUIS POV--

Jag fattade inte riktigt vad Niall, Zayn och Liam gjorde där. Men det kvittade väl.

- Jaja, Harry, gör du frukost? Jag ska iväg med Eleanor sedan, sa jag och sträckte lite på mig.

Det var tyst.

- Vad?

- Ska du ut med Eleanor IDAG? sa Liam misstroget.

- Ja, vadårå?

Harry gav ifrån sig ett kvävt ljud som inte kunde vara något annat än rent och skärt lidande. Sedan gick han snabbt ur köket. Jag
hörde hans dörr smälla igen enda härifrån.

Killarna stirrade på mig.

- Vad fan, Louis? sa Zayn.

- Vad har jag gjort? undrade jag.

- Vilken dag är det idag?

- Öhm, tisdag, hurså?

- Datum, Louis.

- Första februari, sa jag och rynkade pannan. Vad...?

- Och vad händer den första februari som kan vara så pass viktigt för Harry? frågade Niall vasst.

- Jag ve... började jag.

Men, vänta...

Fan.

Fan. Fan. Fan!

Jag ville slå mig själv med något hårt. I huvudet.

Harrys 19-årsdag.

Idag.

Jag hade glömt den.

Jag hade glömt Harrys födelsedag.

Mitt ansiktsuttryck måste ha talat rätt bra för sig självt. Alla killarna såg bistert triumferande på mig.

- Fan, viskade jag. Helvete.

- Minst sagt. Hur, Louis?

- Jag vet inte...

- Med det vet jag, sa Liam och slog ihop händerna. Hon börjar på E och slutar på Leanor Calder.

- Skyll inte det här på Eleanor... började jag protestera.

- Det gör vi inte. Vi skyller det på DIG. Eleanor är bara orsaken.

Jag tänkte tillbaka på de senaste dagarna. Tänkte på vad jag hade gjort. Eleanor. Eleanor. Eleanor... En morgon med Harry, och sedan Eleanor...

Jag var en hemsk människa.

- Jag är en fet jävla idiot, muttrade jag.

- Ja, instämde Niall.

Alla gånger jag avspisat Harry för att vara med Eleanor spelades upp i mitt huvud. Hur hans ögon slocknade när jag sa det.

Hur kunde jag varit så blind?

Jag insåg även att jag gjort det som jag lovat att jag inte skulle göra.

Jag hade glömt bort Harry.

- Jag menade verkligen inte... började jag igen, men svalde några gånger.

- Nej, men nu blev det så, sa Zayn.

- Lou, vi vet att du inte gjorde det här med flit. Men jag tror inte att du har sett... Vad vi har sett. Varje dag har han varit med oss, varje dag har han kommit till oss, efter att ha fått ställa in planer med dig. Han... Har inte riktigt varit lika glad. Leendena når aldrig ögonen, du vet, och han skrattar inte lika mycket.

Jag tänkte över det.

Och som jag skämdes. Jag ville att någon skulle komma och döda mig, där och då. Bara... Skuldkänslorna tog kål på mig.

- Jag måste fixa det, viskade jag, innan jag satte fart mot Harrys stängda dörr.

--HARRYS POV--

Jag kunde fortfarande inte fatta det.

Att han hade glömt min födelsedag. MIN födelsedag.

Förra året var han uppe hela natten och fixade bara för att överraska mig, och när han kom in och väckte mig såg det ut som om han hade blåmärken under ögonen. Han somnade intill mig nästan direkt efter att ha grattat mig.

Idag hade han inte ens tänkt på det. Eleanor var viktigare.

Jag kände mig övergiven, och tårarna ville inte sluta rinna.

Sedan hördes en lätt knackning på dörren.

Dörren öppnades och där stod Louis, fastfrusen och stirrande på mig, utan att säga ett ord, och blicken i hans ögon var så fylld med skuldkänslor att det gjorde ont att se in i dem.

Sedan stängde han dörren bakom sig och ställde sig framför mig.

- Harry... mumlade han med tjock röst.

Jag svarade inte. Louis stod kvar, verkade inte riktigt veta vad han skulle säga.

--LOUIS' POV--

Harry led.

Det fanns inga tvivel om det i alla fall.

Smilgroparna var som bortblåsta, de gröna ögonen var rödgråtna, och tårar fortsatte rinna. Kinderna var röda och värst av allt; Det var jag som orsakat det. Oftast brukade det vara så att jag brukade få sitta bredvid och trösta honom, inte säga förlåt.

Jag ville trösta honom. Ville väldigt, väldigt gärna trösta honom. Sätta mig ner bredvid honom och sedan omfamna honom medan han grät mot min axel och jag skulle viska tröstande ord, tills jag fick honom att le igen.

Nu kunde jag inte det.

Jag drog en darrande suck. Skuldkänslorna kvävde mig.

- Jag... Jag är så ledsen, Harry, viskade jag.

- Mm. Jag också, muttrade han och snyftade till. Det knäckte mig.

Jag suckade och satte mig ner bredvid honom i sängen.

- Jag är verkligen det... Det har bara varit så mycket...

Jag suckade och lade ansiktet i händerna.

- Jag känner mig hemsk.

- Vet du hur många gånger vi har fått ställa in planer den här veckan? muttrade Harry. Varenda dag. Varenda jävla dag. Jag började tro att det var något fel med mig.

- Nej, nej! Det är absolut inget fel på dig. Tänk inte så.

- Det är inte du, det är jag, va?

Jag sa inget och Harry snyftade till några gånger.

- Egentligen... så borde det inte ha gjort så mycket... Det var bara det att du bröt det löftet som var viktigast för mig.

Jag tittade upp på honom, och han tittade rakt in i mina ögon.

- Du glömde inte bara min födelsedag. Du glömde bort mig också, mumlade han.

Det blev för mycket för mig. Jag kände några tårar rinna ner för kinderna.

- Förlåt, Harry. Förlåt. Förlåt. Du vet inte hur ledsen jag är. Förlåt, viskade jag med bruten röst. Han tittade upp på mig, efter en liten stund såg han nästan chockad ut.

- Gråter du?

- Nej, jag hackar lök, muttrade jag och torkade bort några tårar.

- Du... Du gråter inte. Du brukar aldrig gråta, mumlade Harry.

- Uppenbarligen så gör jag det, eller hur?

- Men inte för det här...

- Harry. Titta på mig.

Han ryckte till lite av den plötsliga kraften i min röst, men han gjorde som jag sa.

- Jag mår så dåligt just nu att jag vill kräkas. Okej? Jag hade aldrig planerat det här, allt har bara hänt så fort, och jag klarar inte av att se dig ledsen och det VET du.

Han verkade tänka över det.

- Men... Jag trodde aldrig att du skulle glömma...

- Inte jag heller, tro mig. Men med tanke på att killarna, och jag själv, gärna vill ha ihjäl mig just nu, så tänkte jag se om det finns något jag kan göra för att få det bättre. Vad som helst.

Jag bet mig lite i läppen och såg på honom igen. Min bästa vän i hela världen. Hur kunde jag ha gjort så? Var det så svårt att bara säga "nej" till Eleanor? Okej, jag visste att hon inte gillade honom särskilt mycket. Jag kunde höra det i hennes tonfall när hon pratade om honom. Hon trodde att han kände mer för mig än som en vän, vilket var helt fel. Harry hade haft många flickvänner. Jag också. Vi var bara vänner, och Eleanor hade ingen andledning att vara avundsjuk på Harry på det sättet. Det hade jag sagt, och allt jag fått till svar var att hon himlade med ögonen.

Men jag borde ändå vara kapabel till att säga nej. "Nej, det går inte idag. Jag har redan lovat Harry". Svårt? Inte precis.

Så varför hade jag valt Eleanor framför Harry? Det kändes inte rimligt på något sätt.

Harry svarade inte. Han fortsatte att rycka till då och då av tysta snyftningar. Var det här SÅ viktigt för honom?

Till sist så orkade jag inte bara sitta där och titta på längre, utan makade mig närmare och lade försiktigt armarna runt honom.

- Förlåt, viskade jag igen.

Han satt tyst en stund, sedan lutade han sig mot mig och lät mig krama honom.

- Snälla, glöm mig inte, mumlade han. Gör vad du vill, bara... Glöm mig inte.

- Jag ska inte. Jag lovar, svarade jag.

Den här gången skulle jag se till att hålla löftet, vad det än krävdes.

--Harrys pov--

Så, här var jag nu, uppkrupen intill Louis som höll om mig, tröstade mig och upprepade ordet "förlåt" hur många gånger som helst, medan jag verkligen ansträngde mig för att få tårarna att sluta rinna, men det gick inte.

Tja, det var en annorlunda start på min födelsedag.

Andledningen till att jag fortsatte gråta var dock inte bara för att han hade glömt. Det var även det faktum att han aldrig skulle kunna älska mig tillbaka nu. Det här hade bevisat det. Jag är tvungen att försöka kväva och ta död på känslorna jag har för honom.

Men det skulle bli så... svårt. Det här var ingen liten förälskelse. Det här var kärlek, jag kunde känna det i varje nerv i min kropp, varje hjärtslag, varje snyftning.

Om jag skulle förlora honom nu, vad skulle hända?

Om han slutade existera i mitt liv, kanske glömde mig för gott? Skulle jag då kunna gå vidare?

Nej. Nej, det skulle jag inte. Jag skulle antagligen sluta existera själv av något slag.

Om jag inte fick bort mina känslor, såklart.

Då skulle jag kunna överleva det här.

Vara glad för Louis skull, tycka om Eleanor, tycka att det var helt okej att de spenderade tid med varandra, inte tänka på honom hela tiden... Det skulle bli så mycket enklare.

Frågan var bara, var jag stark nog?

En svag knackning hördes på dörren. Jag blundade och vände huvudet mer mot Louis axel. Det spelade ingen roll att han just krossat mig. Jag behövde honom. Jag behövde honom, hans kramar, behövde få höra hans små "förlåt". Han var verkligen ledsen för vad han gjort.

Nåja, det var väl åtminstone någonting.

- Hej, Niall, mumlade Louis.

Så det var Niall som hade knackat på.

- Hur är det? undrade han tyst.

Louis svarade inte, utan höll mig bara hårdare. Niall verkade förstå.

- Kan ni komma ut när... När ni är redo?

- Visst.

Det lustiga var att jag gladeligen skulle kunna spendera hela dagen i Louis famn - men det kunde jag förstås inte.

- Harry? viskade Louis.

- Mm? fick jag fram.

- Eftersom jag verkligen lovat på mitt eget liv nu att hålla vad jag lovat men brutit tidigare, skulle du kunna lova någon i utbyte?

Jag log nästan.

- Vadå?

- Nästa gång jag klantar till mig... Var arg på mig.

- Va?

Det förvånade mig en aning.

- Jo, var det istället. Det... Det är mycket lättare att utstå än när du gråter såhär. Snälla?

Jag skulle antagligen inte kunna hålla det. Så istället suckade jag.

- Jag... ska försöka.

- Tack.

- Det var en väldigt konstig sak att lova, vet du.

- Ja, men det skiter väl jag i.

Då log jag faktiskt.

- Var det där ett leende, Harry? Snälla, säg att det var det.

Jag fortsatte le, bara för att dra ut på känslan. Sedan nickade jag.

- Yes, viskade han triumferande.

Vi satt kvar så en stund till, men sedan var vi (tyvärr) tvugna att börja röra på oss. Jag ryckte till då och då av tårlösa snyftningar, men mer var det inte. Louis torkade bort de sista tårarna och tittade på mig. Han bet sig löst i läppen och jag fick anstränga mig för att inte bli alltför distraherad.

- Jag önskar att jag kunde säga att det inte syns, men du är röd runt hela ögonen.

Jag log snett igen.

- Jag vet.

- Två leenden. Du skämmer bort mig.

Jag knuffade lekfullt till honom och började gå mot badrummet för att skölja ansiktet, så att det kanske skulle synas lite mindre i alla fall.

- Förresten, Harry?

- Mm?

- Förlåt igen.

Jag vände mig mot honom.

- Så länge du håller ditt löfte den här gången är det lugnt, i alla fall.

Han log lite lättat.

- Jag ska hålla det, mumlade han, mest för sig själv.

Jag gick in i badrummet, och sedan ut i köket tillsammans med Louis.

Det kanske skulle ordna sig ändå.

--Louis pov--

Okej, nu gällde det bara att hitta på något riktigt, riktigt bra för att fira Harrys födelsedag.

Vi gick ut i köket igen, där killarna satt och väntade.

- Nå? sa Liam och tittade enbart på mig. Jag nickade bara lite, och han verkade förstå.

- Okej, sa jag och slog ihop händerna. Då ska jag försöka frukost. Önska mig lycka till.

Jag hann knappt säga klart meningen innan Niall, Zayn och Liam rest sig upp, puttat ner Harry i en stol, och var framme vid mig.

- Själv?

- Lou, ett förstört kök är ingen bra födelsedagspresent.

- Åh, kom igen. Jag tänker inte förstöra något kök. Jag vill bara göra en enkel liten frukost till min bästa vän, sa jag oskyldigt. De tittade misstänksamt på mig.

- Åh, men då kan vi väl hjälpa dig?

Inte för att jag hade så mycket val. Niall tänkte ta fram några grejer ur kylen, men fastnade framför Harrys chokladkaka som han gjort för ett tag sedan. Zayn drog fram en stekpanna och Liam satte på spisen och drog bort Niall från kylskåpet och den beundransvärda kakan.

- Louis... Din mobil ringer, sa Harry och tittade snabbt på min mobil som låg kvar på köksbordet. Han tog den snabbt och jag såg hur hans blick slocknade lite när han såg vem det var som ringde. Men han sa inget, utan gav den till mig i ett försök att spela nonchalant. Det gick inte så bra.

"Eleanor "

Aha. Det förklarade ju en hel del.

- Öhm, vänta här en stund... mumlade jag och tryckte på grön lur medan jag gick in i mitt rum.

- Hej El, sa jag.

- Louis. Var är du?

Jag tittade på klockan. Oj fan. Vi skulle ha träffats för tjugo minuter sedan, och jag hade glömt att ringa och ställa in.

- Hemma.

- Vadå "hemma"? Skulle vi inte ses idag?

- Jo, alltså...

Jag svalde några gånger. Tänkte på Harry. Jag kunde inte svika honom.

- Det går inte idag.

- Varför då?

- För att Harry fyller år, svarade jag sanningsenligt.

- Åh. Varför gjorde du upp planer med mig först, då?

- Det gjorde jag inte.

Det blev tyst en stund.

- Okej... Vi ses väl någon annan dag då.

Jag hörde den ogillande tonen i hennes röst.

- Japp. Hejdå.

- Älskar dig.

- Älskar dig också.

Jag lade snabbt på och gick ut i köket igen. Nu skulle de allt få se att jag kunde göra en omelett utan att bränna upp spisen, kunde vispa ihop en pannkakssmet utan att tappa elvispen, kunde koka makaroner utan att de blev antingen klumpar eller brände fast i botten.

Jag stannade i dörröppningen och stirrade på Niall, Zayn och Liam.

- Har ni redan börjat? Utan mig? frågade jag förfärat. Zayn tittade upp.

- Japp.

- Näe, sa jag och uppbådade den mest ledsna och nedstämda ton jag kunde. Jag satte mig på köksbordet och tittade ner i golvet och suckade upprepande gånger, medan jag sneglade upp mot spisen och killarna hela tiden. Sneglade mot Harrys plats ibland.

Till sist fick jag nog.

- Okej. Det var det. Jag börjar själv. Jag bestämmer här och nu att vår Hazza ska ha pannkakor jag ska hjälpa till.

Jag tog fram en skål. Liam tittade på mig och flinade.

- Okej, visst. Du gör smeten.

Han ställde fram mjölk, salt, mjöl, ägg och smör framför mig och tryckte några mått och en visp i min hand och lade ett recept framför mig.

- Ha så kul.

Jag stirrade först på redskapen och sedan på receptet. Vad krångligt det blev nu.

Men jag började i alla fall med att mäta upp 2 ½ deciliter vetemjöl och 6 deciliter mjölk och hällde det i skålen. Jag log nöjt. Än så länge gick allt som det skulle.

- Louis...

Harry stod plötsligt bakom mig.

- Ja?

- Ehm... Man ska hälla i tre deciliter mjölk i början. Och sedan de andra tre efter en stund, påpekade han och flinade snett.

Jag rynkade pannan och läste i receptet. "Blanda mjöl och salt i en bunke. Vispa i hälften av mjölken och vispa till en slät smet."

Fan också.

Jag sträckte mig efter saltet och mätte upp en halv tesked, som jag försiktigt hällde i.

Nu skulle jag vispa. Jag tog vispen och började vispa lite förstrött i skålen. Det gick inte så bra, klumparna ville inte försvinna.

- Hur vispar man? väste jag till Harry och han skrattade lågt. Jag gjorde plats för honom så att han kunde stå bredvid mig.

- Visa.

Han log snett och tog sedan handen jag höll i vispen med, och förde den lite snabbare runt i en cirkel. En liten stöt gick igenom mig när han tog handen. Jag blinkade förvirrat till. Varför då? Vi hade rört vid varandra flera gånger, utan att jag känt av något. Sedan lutade han skålen lite och fortsatte att vispa med min hand medan han lutade sig själv lite närmare. Mitt hjärta hoppade till, vilket inte var normalt. Jag kunde känna hans doft, drog in ett djupt andetag av den.

Vänta, varför tänkte jag på det?

Det blev en jämn smet den här gången. Han släppte min hand och flinade.

- Tack, flinade jag tillbaka.

"Vispa i resten av mjölken och äggen. Låt gärna svälla i cirka 30 minuter. Smält hälften av smöret i en stekpanna och vispa ner det i smeten. Använd resten av smöret till att steka tunna pannkakor."

Jag stirrade förskräckt på receptet.

- Ska jag knäcka ägg? Och smälta smör?

Jag skakade på huvudet.

- Harry, du måste hjälpa till.

Han nickade och visade mig sedan hur man knäckte ett ägg. Jag försökte, men tappade ena halvan av skalet i smeten. Jag försökte få upp det med hjälp av vispen, och fick upp en bit medan lite singlade ner på botten till ljudet av Harrys skratt.

- Öh, Harry. Om dina pannkakor blir lite... Krispiga, så är det inget fel på dem. Okej?

- Okej.

Sedan gick jag och värmde smöret. Jag var fast besluten att det inte skulle bränna fast, vilket gjorde att jag vispade. Hela tiden. På det sätt som Harry lärt mig.

- Du behöver inte vispa så mycket.

- Jag vispar hur mycket jag vill.

Efter en rätt så lyckad smet, ett x antal brända pannkakor, ett x antal söndriga pannkakor och ett litet antal godkända pannkakor satte vi oss vid bordet. Niall, Zayn och Liam hade gjort omelett. Vi ställde fram allt på bordet. De betraktade fatet med pannkakor.

- Är det ätbart? undrade Niall.

- Harry hjälpte till.

Då blev det plötsligt helt okej att smaka på pannkakorna.

Det var som om det som hänt tidigare på dagen var glömt. Jag ville inget hellre än att glömma det.

Jag insåg hur mycket jag faktiskt hade saknat killarna (och speciellt Harry) under den här veckan.

Omeletten var faktiskt riktigt god. Egentligen var det nog bara jag i gruppen som inte hade någon, eh, verklig kulinarisk talang... Äsch, vad fan. Glöm sådana krångliga ord. Det var bara jag som var usel på att laga mat. Punkt.

- Lou, det är svårt att tänka sig att det är du som har medverkat när de här pannkakorna blev gjorda, sa Liam. Jag låtsades bli stött.

- Är det så svårt att tro att jag kan laga mat?

- Ja, svarade alla på samma gång. Harry tog en pannkaka, strödde ett lager socker på den och rullade ihop den. Sedan skar han av en bit och stoppade den i munnen.

Jag kunde höra hur det krasade mellan hans tänder.

- Öh... Jag antar att du fick några äggbitar? sa jag till honom och log oskyldigt. Harry fortsatte tugga långsamt, och det krasade ännu mer.

Han gjorde det bara för att retas. BARA.

- Japp, flinade han sedan.

Jag rufsade till hans hår och tog en bit av pannkakan.

Jisses, den VAR krispig. Jag hade trott att jag fått upp det mesta av skalet.

- Nå? flinade Harry.

- Det godaste jag ätit i hela mitt liv, sa jag tvärsäkert.

Det var det inte.

Niall skrattade och tog en pannkaka han också. Vi tittade på medan han dränkte den i sirap, grädde, hallonsylt och socker - samtidigt.

- Vilken vidrig blandning, sa Zayn och rynkade på näsan.

- Vadå, har du provat eller?

- Nej. Skulle aldrig falla mig in.

Niall sträckte fram sin gaffel och höll den vid Zayns näsa. Zayn tittade på den som om den tänkte bita honom.

- Smaka!

- Ja, smaka! instämde jag.

Han smakade - och grimaserade, innan han flög med huvudet före under vattenkranen och drack upp ett helt världshav.

- Aldrig igen, väste han. Vi skrattade. Jag vände mig mot Harry.

- Vad vill du göra idag då?

Han ryckte lite på axlarna.

- Nöjesparken? tyckte jag.

- Stan? föreslog Zayn.

- Nando's? sa Niall hoppfullt. Liam slog till honom lätt på axeln. Sedan vände han sig mot Harry.

- Du bestämmer.

Han bet sig i läppen. Jag stirrade som hypnotiserad på sättet som hans tänder klöv underläppen och jag kände den där lilla stöten ännu en gång.

Sedan blinkade jag förvirrat till och rätade på mig. Vad var det med mig idag? Jag såg hur Niall iakttog mig fundersamt. Jag slängde en snabb blick på honom och sedan på Harry igen. Han hade slutat bita sig i läppen och såg fundersam ut.

- Nöjesparken, mimade jag åt honom.

Han skakade lite på huvudet.

- Du kommer bara att tvinga mig att åka berg-och-dalbanan.

Jag skakade på huvudet.

- Det är din födelsedag, så jag kan inte tvinga dig till någonting.

- Det kan du säkert, muttrade han.

- Kan vi inte ta... Allting då? undrade Niall. Typ, först går vi på stan... Sedan kanske... möjligtvis... Ni vet, så skulle vi kunna äta på Nando's... Och sedan går vi till nöjesparken på kvällen.

Jag nickade ivrigt. Harry log och nickade också.

- Okej.

Det var olåst. Då måste Louis redan vara hemma.

Jag log.

- Lou! Jag är hemma, ropade jag och drog av mig jackan och skorna.

- Inne i vardagsrummet! ropade han tillbaka.

Jag hade längtat efter det här ögonblicket på dagen. Jag gick snabbt in i vardagsrummet.

Och stannade lika snabbt.

Eleanor och Louis satt ihop kurade i soffan. Tillsammans. Som i ett plus ett blir två.

De tittade på Grease.

- Hej Haz, log Louis. Vill du också titta?

- Öhm, nej tack... Inte nu.

Jag pressade fram ett leende och flydde sedan till mitt rum.

Kunde jag inte ens klara av det? Vad skulle hända då, om jag någon gång hittade dem när de kysstes?

Tanken gjorde ont. För ont. Det borde inte plåga mig så. Jag hade ju vetat att han inte känt samma sak för mig. Hopp - det var det enda jag känt. Inte säkerhet. Nej. Och nu hade jag inte ens lite hopp kvar.

Jag undrade om han skulle glömma bort mig för Eleanor.

Kommer han fortfarande vara där på min födelsedag?

Nej, det var dumt att tänka så. Klart han inte skulle glömma min födelsedag - Han var ju min bästa vän. Min allra bästa vän, och han skulle aldrig glömma.

Det värsta var att jag inte kunde övertyga mig själv.

Det gick en lång stund. Sedan hörde jag steg utanför dörren. Den öppnades sakta.

Louis stod och tvekade lite med handen på dörrhandtaget.

- Hej, sa han och gick in och satte sig mittemot mig på sängen.

- Hej.

Han drog ett djupt andetag.

- Vad är det, Haz?

Klart han hade märkt något. Klart han hade, han märkte allt. Jag suckade lite.

- Det är inget.

- Något är det. Ljug inte.

Jag suckade.

- Det är inget viktigt.

- Då borde du väl kunna berätta det, eller?

Jag bara skakade på huvudet. Louis suckade.

- Okej. Men du vet att jag bara försöker hjälpa dig.

Jag nickade och Louis reste sig upp och började gå.

Skulle han glömma mig? Skulle han det?

Och till sist kunde jag inte låta bli att fråga.

- Du kommer inte glömma bort mig, va?

Louis tvärstannade och vände sig om. Han såg på mig en stund. Jag tittade ner på mina händer och bet mig i läppen. Jag skulle inte ha frågat.

Sedan kände jag ett par armar runt mig.

- Det är klart att jag inte kommer glömma dig. Det skulle jag inte kunna, Hazza Bear. Okej?

Jag blundade och nickade, medan jag kramade honom tillbaka.

- Okej.

Han drog sig ur omfamningen och såg på mig.

- Dessutom, så är det din födelsedag snart. Och den skulle jag ALDRIG glömma, för något i världen. har aldrig hänt, kommer inte hända.

Han log snett. Jag log tillbaka.

- Vi har en massa tid, och jag kommer inte spendera all med Eleanor. Oroa dig inte.

- Jag vet, mumlade jag. Jag är bara fånig...

Han skakade på huvudet.

- Nej, inte fånig. Eller, vänta, jo. Men det är du alltid. Det är väl en av orsakerna till att jag gillar dig, flinade han.

Jag flinade tillbaka. Bless Louis, bara han kan få mig att le i en sån här situation.

Han tänkte inte glömma mig, i alla fall.

På onsdagen var vi tvungen att ställa in besöket till stranden. Louis hade lovat Eleanor att följa med hem till henne. Fast han hade lovat mig först.

- Det är väl okej? jag lovar, vi kan göra det en annan gång, sa han och såg bedjande och lite skuldmedvetet på mig.

Jag hade pressat fram ett leende och sagt att det var helt okej, jag hade andra saker att göra ändå. Egentligen satt jag hemma och hade tråkigt och tänkte på havet i Louis ögon hela dagen.

På torsdagen skulle vi ha sett på en film och ätit popcorn och godis tills vi storknade.

Louis kom inte hem.

Klockan 21.00 ringde han och sa att han inte kunde ikväll för att han skulle på bio med Eleanor.

- Hon kunde ingen annan kväll, och jag hade lovat...

Du hade lovat mig också! skrek mina tankar.

- Det är okej, hade jag sagt. Filmen finns kvar till någon annan dag.

Jag satte på filmen själv istället, åt popcornen och godiset, och låtsades att Louis var här och tittade, han också, och kommit med sina kommentarer om filmen varannan minut. Men det gick inte särskilt bra och det kändes bara ensamt, och efter en stund stängde jag av.

Jag undrade om han hade kul på bion.

På fredagen kunde han inte följa med ut på stan med mig och killarna. Han och Eleanor hade bestämt tid i Hyde Park.

- Men vi ses väl på inspelningen imorgon, va? Och Harry, vi kommer ju ses redan ikväll. Visst finns filmen fortfarande kvar?

Jag log lite och nickade.

- Lovar du, då?

- Jag lovar.

Sedan gick han och jag suckade. Niall såg på mig med ett lite bekymrat ansiktsuttryck.

Louis bröt sitt löfte igen.

Jag hade tagit fram allt igen och satt i filmen.

Och väntade.

Väntade.

Väntade.

Också kommer ett sms.

"Sover över hos El ikväll. Förlåt, men jag hade lovat"

Ja. Du hade lovat. Du hade lovat mig.

Jag svarade inte på sms:et, utan bara suckade och kände tårarna tränga fram.

Jag hade insett vad jag känt för honom redan vid X factor.

Jag hade känt det redan första gången vi möttes, inne på toaletterna. Jag hade inte accepterat det förrän liveshowen vecka 7. Jag hade känslor för Louis Tomlinson. Jag var kär i en kille.

Det hade gått bra. Jag hade lyckats dölja mina känslor. Louis var exakt den jag behövde. Det hade bara klickat till mellan oss direkt. Ingen av de andra killarna i bandet hade så starka band med varandra som jag och Louis hade. Han var alltid där för mig. Jag var där för honom. Och ibland hade jag till och med börjat hoppats att han kanske kände något liknande för mig. Han var min... tja, min själsfrände.

Som sagt, allt hade varit väldigt bra.

Tills han kommit hem en dag med en tjej och presenterat henne som sin nya flickvän - Eleanor Fucking Calder.

- Hazza?

- Jag är i köket.

Jag log för mig själv. Louis var hemma.

Det var alltid de stora ljuspunkterna på mina dagar. Att få vara med Louis - det fanns nog inget jag hellre skulle göra.

Han kom in i köket. Jag vände leende upp ansiktet mot honom, men stelnade sedan till i det leendet, oförmögen att röra en muskel.

Han hade någon med sig.

Hon hade brunt, långt, smålockigt hår, stora ögon, fylliga läppar och en slank kropp. Som en modell.

- Det här är Eleanor Calder.

Jag svalde en gång och nickade. Min blick fastnade på hans arm. Som han hade runt hennes midja.

- Trevligt att träffas, Eleanor, sa jag och pressade fram ett väldigt ansträngt leende. Hon hälsade leende tillbaka.

Jag betraktade Louis, som betraktade henne - och blicken i hans ögon blev för mycket för mig.

Den utstrålade kärlek.

Kärlek mot Eleanor.

Och jag hade så förtvivlat önskat de senaste två åren att det var på mig han skulle kolla sådär.

- Uhm, om ni ursäktar mig, mumlade jag och gick in till mitt rum.

Jag satte mig ner på sängen och drog upp knäna mot magen. Jag lutade huvudet mot knäna och suckade.

Okej. Då var det väl officiellt, antar jag.

Louis Tomlinson är helt straight och gillar inte mig på något annat sätt än som sin bästa vän. Nu skulle det bli så mycket svårare att hålla tillbaka känslorna. Med Eleanor i närheten. Hur dum får man vara? Hur realistiskt skulle det vara egentligen? Louis, kär i mig? Jag behövde terapi av något slag.

Jag kände ett... inte ett hat, men ett starkt ogillande mot Eleanor Calder. Hon förtjänade det inte - men jag kunde inte låta bli. Det kändes som att hon stal Louis. Tog honom ifrån mig.

Hon hade förstört det jag mest av allt, någonsin, velat ha.

Tårarna brände bakom ögonlocken.

(Jag äger ingenting!)