LarryStylinsonFan.blogg.se

--Flashback, på klubben--
Varför. Var. Samantha. Här?
Hon hade ingen anledning att vara i Doncaster PRECIS när vi är här.
Hon tecknade åt mig att komma till henne.
Okej, och vad ville hon?
"Det är viktigt" mimade hon och vinkade till mig igen.
Jag och Louis satte oss vid ett bord, men jag kunde inte släppa det. Varför var Samantha här, vad ville hon?
Till sist suckade jag och reste mig.
- Lou, jag kommer snart. Det går snabbt, okej?
Louis bet sig i läppen men nickade och jag började gå mot Samantha.
Hon stod och väntade på samma plats. Hon höjde ett ögonbryn när hon såg mig.
- Nämen grattis. Du är inte helt efterbliven.
Jag himlade med ögonen.
- Vad gör du här, och vad vill du?
- En fråga i taget, hörru. Kom med här.
Hon högg tag i min arm och drog med mig till en liten spiraltrappa, som vi gick upp för. Där uppe fanns en dörr som hon öppnade och vi gick in.
Det var som ett... Konferensrum eller något. Verkade inte höra till klubben.
Det satt redan två människor därinne. Luke, som jobbade för Modest Management, och...
- Vad... Gör... HON här? spottade jag och blängde på brunetten mittemot mig.
Eleanor.
- Åh, jag fick hit henne, flinade Samantha och slog sig också ner.
- Okej, började Luke och såg allvarligt på mig. Jag ska fatta mig kort. Vi har kommit fram till slutsatsen att ett homosexuellt förhållande inte är passande i One Direction. Så... Du och Louis måste göra slut.
Jag stirrade på honom.
- Okej, vänta lite... Ett: Vad har Samantha att göra med det här? Två: Vad har ELEANOR att göra med det här? Tre: Jag tänker inte göra slut med Louis.
Luke suckade kort.
- Vi tog reda på att du har ett förflutet med Samantha och kontaktade henne, och hon var mer än villig att hjälpa oss.
- Det var alledes perfekt. Jag får hämnas på dig, jag får rota i ditt privatliv, också får jag betalt för det, insköt Samantha nöjt. Jag bara skakade på huvudet.
- Ni kan inte tvinga mig att göra slut med Louis.
- Givetvis inte, sa Samantha. Vi tvingar dig att få HONOM att göra slut med dig.
- Och hur ska det gå till? väste jag.
- Ett av de mest effektiva sätten är otrohet... Började Luke, men jag avbröt honom redan där.
- Om det här handlar om att jag ska kyssa Samantha så tar jag hellre livet av mig.
- Självklart inte, fnös Samantha. Jag vill det lika lite som du. Du ska kyssa Eleanor.
Eleanor tittade upp på mig och log falskt. Mina ögon blir ännu större.
- Vet ni vad? Stryk det. Jag grovhånglar fan hellre med Samantha än kysser Eleanor.
- Du är så illa tvungen, sa Luke sakligt.
- Jag vägrar.
- Tja, antigen kysser du Eleanor, eller så sparkar vi Louis från bandet.
Det blev knäpptyst i rummet. Jag förlorade talförmågan några sekunder innan jag sa
- Så kan ni inte göra.
- Vi kan göra så, och det vet du mycket väl. Det är ditt val. Ett homosexuellt förhållande passar inte in i er image, därför måste det bort. Och med tanke på DIN image, så är det du som måste göra det här. Dessvärre tillför du mer till bandet än Louis, så vi kan inte sparka dig.
- Tillför mer än... morrade jag. Mina nävar var så hårt knutna att knogarna vitnade.
- Vill du verkligen göra så mot bandet? Förlora en bandmedlem, för att du "bara inte kunde" göra det här? spann Samantha.
- Det kommer förstöra bandet om alla band jag och Louis har klipps av också.
- Äsch, ni blir vänner igen, det blir ni alltid. Han dyrkar marken du går på, det blir inte särskilt svårt, fnös Samantha.
- Det är inte sant, påpekade jag kyligt.
- Öppna ögonen, grabben. Jag ser vad jag ser.
Jag svalde alla dräpande svar jag hade och tänkte efter istället.
Louis fick inte bli sparkad ur bandet.
Vilket bara lämnade ett alternativ kvar.

Det kändes så fel med hennes läppar mot mina, hennes tunga i min mun. Fel, fel, fel. Jag ville dra mig undan.
LOU, GÖR NÅGOT, DÅ! skrek mina tankar, hur länge måste vi stå såhär?
Till sist kände jag hur två händer förde mig och Eleanor isär och jag möttes av den sårade blicken i Louis ögon.
Du kan göra det här. För bandets skull. För Louis skull. Stäng av dina känslor.
Det gick faktiskt. Orden berörde mig inte riktigt. Mina känslor reagerade inte, jag menade inte ens ett av orden jag sa, men jag bara intalade mig att jag gjorde det för Louis skull, och jag gör vad som helst för honom.
Och sedan.
Sedan sa han orden som föralltid kommer tynga mina axlar.
- Visst. Gå du också. Gå och dö eller något. Jag... Jag hatar dig.
Hela min fasad jag lyckats bygga upp under det riggade grälet bara föll med ett brak ner till marken.
Gå och dö. Jag hatar dig.
Jag kunde inte hejda en snyftning.
Jag måste härifrån. Nu.
Jag vände mig snabbt om och trängde mig därifrån. Jag såg nästan ingenting. Tårarna suddade ut allting.
Gå och dö.
Jag sprang ut från klubben.
Jag hatar dig.
Bort längs gatan.
Gå och dö.
Bara sprang, brydde mig inte om vart, bara jag kom så långt bort från Louis som möjligt.
Jag hatar dig.
Jag sprang tills benen inte kunde bära mig länge. Jag hamnade till sist i en park och slog mig ner på en bänk.
Gå och dö. Jag hatar dig.
Hade de orden verkligen lämnat Louis läppar? Min Boo Bear?
Ja, det hade dem. Han hade sagt dem. Ännu värre? Han hade sagt dem till mig.
När snyftningarna lugnat ner sig lite tog jag upp min mobil ur fickan och ringde det första namn jag kunde komma på.
- Hallå?
- Liam, sa jag med darrande röst. Kan du komma och hämta mig?
- Harry? Vad har hänt?
- Jag hinner inte förklara nu, snälla, kan du hämta mig?
Liam suckade.
- Visst. Var är du?
Jag såg mig omkring.
- Öhm, en park. Ligger ungefär en kilometer från The Star Inn...?
- Jag tror jag vet var det är. Jag kommer så fort jag kan.
- Tack. Hejdå.
Vi lade på och jag slog armarna om mig själv. Dels för att det var kallt, dels för att hålla ihop mig själv. Som om jag skulle falla i bitar om jag släppte.
Så tyst.
Vinden blåste kallt.
Annars var det tyst.
Tyst...
Väldigt tyst...
Otroligt tyst...
Sedan ljudet av röster.
Jag tittade upp.
Det var en grupp män, runt 5-6 stycken. De var högljudda och uppenbarligen fulla som fan.
De kom närmare.
- Hey! Vem är det därborta? ropade någon sluddrigt till mig. Jag svarade inte.
- Kan du inte prata eller?
- HAAALLÅ?
De gick närmare. Till sist stod de rakt framför mig. Jag ryggade bakåt lite.
- Nämen va faan?
- Är det inte du? Den där bögen från Wrong Direction?
De alla brast ut i gapskratt och en av dem drog upp mig på fötter.
- Du är en slösning på luft och plats, andades han hotfullt. Hans andedräkt stank av alkohol.
- Du förtjänar inte att leva, hör du det?
Han slängde ner mig på marken och sparkade mig.
- Jävla bög, spottade han.
Spark.
- Ska vi slå ut den där bögheten ur dig, eller? Ska vi det?
Jag hann inte yttra ett ord.
- Folk som du förpestar mänskligheten.
Jag försökte ställa mig upp, men allt jag hann se var en näve som kom flygande mot mig. Först hörde jag ljudet; ett SMACK, och sedan kom smärtan och jag kände något vått rinna ner från min näsa.
- Har du fått nog?
En av dem drog upp mig på fötter igen, hårt. Det gjorde ont i armen.
- Jävla missfoster, hör du mig? Det är allt du är. Ett missfoster.
En knytnäve i magen. Jag kved till. Det flimrade framför ögonen.
- Inte ett ljud. Du förtjänar inte att prata. Du förtjänar inte att ANDAS.
Jag blev nerslängd på marken igen, och sedan var smärtan överallt. Sparkar. I magen, benen, armarna, huvudet, ryggen, överallt. Jag var en liten bit ifrån att svimma.
Sedan hörde jag ljudet av tjutande däck och några av männen svor högt.
- OCH VAD HÅLLER NI PÅ MED?
Åh, Liam. Äntligen.
- SKA JAG RINGA POLISEN, ELLER? VAD FAN TROR NI ATT NI GÖR?
Wow. Liam är förbannad.
- Fan, vi drar! sa någon och sedan hörde jag steg därifrån.
Jag hade ont överallt. Jag kunde inte känna någonting som inte var smärta.
Jag försökte resa mig på darriga ben. Jag stönade av smärta. Bara... Försöka ta mig till Liams bil. Liam är trygghet nu.
Sedan hände allt väldigt fort.
Ett skott.
Ett skott, och sedan en smärta som överträffade allt annat.
Benen vek sig igen och en värk från nedre delen av ryggen for igenom hela kroppen.
"Ett pistolskott" talade en röst i bakhuvudet om för mig. "Du blev träffad i ryggen".
- HARRY!
Liams röst lät brusig, som en radio med dålig mottagning.
Jag kanske förtjänade det här. Det gjorde jag. Ja.
"Gå och dö".
Vad du än önskar, Lou.
"Jag hatar dig".
Då har jag inte mycket att leva för.
- Åh herregud, Harry!
Liam lät panikslagen.
- Åh gud, åh gud, åh gud.
En lätt vidröring vid min rygg.
- Lou, gnydde jag. Louis.
- Va?
- Louis, var det enda jag fick fram. Lou...
Liam ringde efter ambulans först. Jag kände hur jag var en liten, liten bit från att omslutas av mörker nu.
Sedan ringde han upp Louis. Bra. Jag måste få berätta...
- Harry, slut inte ögonen. Håll de öppna...
Det var väldigt svårt. Jag var så trött.
Berätta att...
- Snälla, ambulansen är snart här, håll ut en stund till, snälla, snälla Haz, vädjade Liam. LOUIS. PALLRA DIG HIT NU!
Ja, Louis. Pallra dig hit nu. Annars hinner jag inte...
Inte för att du skulle bry dig.
Det gjorde så ont nu. Men den mörka dimman som omringade mig verkade ta bort smärtan.
Ta bort den, snälla.
Jag drog en sista suck innan mörkret välkomnade mig på riktigt.
"Gå och dö. Jag hatar dig".

--Tillbaka till sjukhuset--
--Louis pov--
- Och ja... Sedan vaknade jag här, avslutade han och vände bort blicken.
Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag hade inga ord.
Mina ögon mötte hans och det var allt jag behövde för att veta helt säkert att han talade sanning.
Han hade kysst Eleanor, i princip stängt av sina känslor, sedan blivit misshandlad av homofobiker och skjuten...
För min skull.
För att jag inte skulle kastas ur bandet.
Jag kände mig rätt hemsk.
- Vad... Vad var det du inte hann säga? viskade jag kvavt.
Harry rodnade lätt och vek undan med blicken.
- Förlåt... Och att jag älskar dig.
Jamen varför inte bara trycka ner en morot i halsen på mig på en gång? Mindre smärtsamt.
Hans uppenbara osäkerhet, tillsammans med orden och hela situationen, fick mig att bryta ihop igen. Jag begravde ansiktet i händerna för att dölja tårarna.
Vilken jävla lipsill jag är.
- Och jag vet att du typ hatar mig men...
- Det gör jag inte alls, avbröt jag häftigt och tittade upp på honom, struntade i tårarna. Det jag sa... Jag menade det inte. Du skulle kunna mörda min mamma, men jag skulle antagligen inte kunna hata dig ändå. Jag skulle... Starkt ogilla dig, men inte hata dig. Och om du skulle dö, Haz... Då vet jag allvarligt talat inte vad jag skulle göra.
Han var tyst en stund. Hans smaragder till ögon fästa på mig.
- ...Så du hatar mig inte...?
- Nej.
- ...Och du skulle inte blivit glad om skottet faktiskt dödat mig...?
- GUD nej. Vad tror du om mig? Jag är ingen sadist, muttrade jag.
Ett litet leende ryckte i Harrys mungipor.
- ...Och du tror på mig...?
- Jajamänsan.
- ...Och du förlåter mig...?
- Jag antar det.
Och då log han. Hans läppar särade sig faktiskt i ett leende och hans fantastiska smilgropar uppenbarade sig i hans kinder.
Det var ett leende jag inte sett på alldeles för lång tid.
Och det tog alltid andan ur mig.
- Lou?
- Mm?
- Kan du komma lite närmare?
- Vadårå?
- Jag måste få kyssa dig.
--Harrys pov--
Jag fick inte sova särskilt länge.
Mina ögonlock for upp efter kanske någon timme, och jag hade en känsla i hela kroppen att något var... fel.
Inte sådär allmänt fel, något man känner i luften.
Det var någonting med MIG.
Med min kropp.
Jag hade inte riktigt hunnit känna efter på riktigt hur det faktiskt kändes. Jag menar, det hade blivit som vanligt mellan mig och Louis. Han tänkte inte åka hem heller, så han hade fått en sorts flyttningsbar säng att sova i bredvid min. Det hade varit för mycket psykiska känslor för att kunna känna de fysiska.
Jag rörde sakta fingrarna, knöt nävarna och släppte igen. Lyfte huvudet lite från kudden, lade mig igen. Spände överkroppen, slappnade av. Spände hela kroppen...
Jag spärrade upp ögonen.
Jag kunde inte spänna hela kroppen.
Jag kunde inte spänna benen.
Kunde inte lyfta dem.
Jag kunde inte ens känna dem.
Jag satte mig långsamt upp. Vad var det här? Var det en dröm eller något?
Jag försökte med all min kraft att lyfta mitt högra ben, men det gick inte.
Till sist så var jag tvungen att prova; jag måttade ett slag mot mitt knä och inväntade smärtan.
Som inte kom.
Det var som om benen inte ens satt ihop med min kropp längre.
- Louis, viskade jag. Lou.
Han vände sig lite, men öppnade inte ögonen.
- Lou! LOU!
Nu vaknade han. Han var trött, det syntes.
- Vad är det?
- Jag... Jag... Kan inte känna mina ben.
- Åh. Det är antagligen smärtstillande, Harry. Det är ingen fara.
- Nej, det är inte det. Jag KAN inte KÄNNA dem. Inte lyfta dem. Ingenting.
Lou vaknade till lite, en orolig rynka mellan ögonen.
- Va?
- Det går inte. Som om de inte ens hör ihop med resten av mig.
Han satte sig upp.
- På riktigt? Så... Om någon slog dig på benet skulle du inte känna det?
- Någon skulle kunna slå mig på benet med en slägga, jag skulle fortfarande inte känna något.
- Vad, har du provat?
- Med slägga? Nej. Handen? Jajamänsan.
Lou såg uppriktigt orolig ut nu.
- Vänta... Du... Du blev skjuten längst ner på ryggen, va? Typ vid svanken?
- Ja. Varför...?
Nu såg han ut som om han skulle spy. Han hoppade ur sängen och fram till min säng och tryckte in den röda knappen över mig som kallade på personal.
- Vad är det? undrade jag.
- Du vet... Öh, längst ner vid ryggraden går en massa nerver ihop med varandra?
Jag nickade och höjde ett ögonbryn.
- Och... Öh... Väldigt... Starka, huvudsakliga nerver ner till underkroppen. Och om pistolskottet träffade de nerverna... Harry, du kan vara förlamad i benen.
Rädsla sköljde över mig när jag insåg att Louis kunde ha rätt.
- Vadå, typ... Rullstolsbunden? För alltid?
Louis bara nickade.
Men... Vad skulle då hända med One Direction? Skulle jag rulla runt med en rullstol på scenen, eller? Tror inte det. Tänk om jag faktiskt aldrig skulle bli bättre. Aldrig kunna använda mina ben igen.
En sköterska kom in genom dörren.
- Vad är det, vännen? undrade hon vänligt och tittade på mig.
Louis svarade istället för mig, vilket var bra. Jag skulle inte kunnat få fram ett särskilt förståeligt svar.
- Den där kulan... Den träffade inte några nerver?
Sköterskan rynkade pannan.
- Jag trodde doktorn sa det. Den snuddade vid nerverna som kopplas med benen, men det borde inte vara ett problem. Vi får vänta och se.
- Åh. Jag... Typ lyssnade inte särskilt noga efter att han sagt att Harry skulle överleva, sa Louis och rodnade lite.
Jag svalde.
- Jaha, men det blev ett problem. Jag kan varken röra eller känna benen.
Sköterskan spärrade lätt upp ögonen.
- Åh. Jag ska genast prata med doktorn. Var snälla och vänta stund.
Hon lämnade kvickt rummet och jag såg upp på Louis.
- Om... Om jag är förlamad för livet... Vad händer med bandet? Jag kommer att få sluta.
Jag tittade ner på mina händer och såg hur konturerna långsamt blev suddigare. Javisst, för jag var bara tvungen att gråta.
Louis satte sig på min sängkant och tog försiktigt mitt ansikte i sina händer och fick mig att titta på honom.
- Du ska inte sluta i bandet, Harry. En rullstol hindrar inte det.
- Men jag kan inte rulla runt i en jävla rullstol på scenen, mumlade jag.
- Det kan du visst. Om inte annat hittar vi på något. Vi är inte One Direction utan dig.
Jag bet mig i läppen, visste inte vad jag skulle svara.
- Dessutom så tror jag att det finns något typ stöd som gör att du i alla fall kan stå.
Jag gav honom ett snett leende och Louis log också.
Samma doktor som undersökt mig förut kom in genom dörren.
- Så, Nellie sa att du eventuellt är förlamad i benen? sa han enkelt och rakt på sak.
Jag nickade.
- Då ska vi se...
Han tittade ner och skrev något i några papper och tittade upp på mig igen.
- Då får vi ta med dig till röntgen och några andra undersökningar igen. Det kommer gå snabbt. Vi måste se hur långvarigt det är.

- Dåså... Efter att ha tittat igenom de här bilderna så har vi kommit fram till att du har tillfällig förlamning.
Doktorn pekade mot en skärm med en bild som skulle föreställa mitt nervsystem.
- Här... Ser du att några nerver är skadade, och liksom avklippta?
Jag nickade.
- Det är vad skottet orsakade. De beräknas kunna läka inom cirka 2 - 3 års tid. Tills dess får du vara rullstolsburen, och vi ska fixa stöd så att du kan stå om det skulle behövas, med tanke på ditt jobb...
Jag nickade och tog in nyheterna.
Rullstolsbunden i 2 - 3 år.
Jag blev förd in till mitt rum igen, där Louis satt och väntade utanför.
- Jag har ringt din mamma också, hon kommer hit... öh, senare idag. Hur illa är det?
- Jag får sitta i rullstol i 2 eller 3 år, mumlade jag.
Louis blundade och nickade.
- Det kunde ha varit värre, antar jag.
- Det är fortfarande illa nog.
- Tänk inte så. Du kommer ju att kunna gå igen, eller hur?
Jag nickade.
Sköterskorna som "skjutsat" tillbaka mig in till rummet gick, och det var bara jag och Louis igen.
Jag klappade lite bredvid mig.
- Kom hit. Snälla?
Louis suckade och log lite. Sedan lade han sig i sängen tätt intill mig, flätade samman våra fingrar. Jag lade försiktigt mitt huvud mot hans bröstkorg och blundade.
Det dröjde inte länge tills jag sov.
--Louis pov--
Det var jobbigt att slå upp ögonen i det här sjukhusrummet.
Det var så... Vitt. Ljust. Som ett jävla gympapass för ögonen.
Men egentligen...
Vad gjorde det?
Jag fick ju vakna upp bredvid Harry.
Känna värmen från hans kropp.
Täcket var virade runt oss på något sätt, väldigt tätt och sedan trängde sig solstrålarna genom persiennerna, så vi var nästan uppe på ångbastuvärme nu.
Det var väldigt varmt.
Men jag tänkte inte röra så mycket som ett finger.
Jag strök stilla bort en lock som låg för hans änglalika ansikte.
Mina fingertoppar följde sakta och fjäderlätt konturerna av hans blekrosa, fylliga läppar. Hans kindben, upp till hans slutna ögonlock. De långa ögonfransarna.
Hans hand var i ett fast grepp om min tröja, till och med när han sov. Som om jag skulle försvinna om han släppte.
Som om jag någonsin skulle göra det. Lämna min Hazza Bear. Speciellt inte nu.
Hur var det nu, rullstolsbunden i två år? Tre?
Min hand fortsatte upp till hans hår och jag tvinnade långsamt in mina fingrar i hans lockar.
Stackars Haz.
Efter en stund började han röra lite på sig och drog en lång suck. Han öppnade inte ögonen, dock. Jag böjde mig ner lite och placerade en liten kyss på hans näsa.
- Hazza. Vakna.
Ett stön, och sedan fladdrade hans ögonlock till och hans smaragder såg rakt in i mina blå. Han log snett.
- Godmorgon Lou, mumlade han och borrade in huvudet närmare och slog båda armarna om mig. Jag lade båda mina armar om honom och lutade kinden mot hans huvud.
- Haz, Anne kommer antagligen hit när som helst, viskade jag.
Jag gjorde ett halvhjärtat försök till att vrida mig ur omfamningen, men Harry höll mig kvar.
- Nej, protesterade han mot mitt bröst och blundade igen.
Det borde egentligen vara olagligt för honom att göra sådär. Avsiktligt eller inte.
Jag suckade och lade armarna om honom också, vilade kinden mot hans huvud.
Ingen, eller inget skulle kunna skilja oss åt nu.
Det var en bra tanke.
Plötsligt hördes en knackning på dörren och en sjuksköterska, följt av Anne kom in i rummet.
- Sover han? undrade Anne lågt.
Jag skakade på huvudet.
- Jo, mumlade Harry. Jag sover.
Jag flinade lite.
- Då kanske du kan vakna nu?
- Nej. Inte riktigt än.
Jag var tyst i tre sekunder.
- Nu då?
- Nä-ä.
- Men nu måste du vara vaken?
- Näpp.
Jag suckade. Sedan släppte jag taget om Harry. Han tittade missnöjt upp på mig.
- Om du missade det eller så, så är din mamma här, påpekade jag.
Harry suckade, men vred sig motvilligt ur omfamningen och satte sig upp. Dock flätade han samman våra fingrar under täcket. Jag log lite.
- Nå? Hur illa är det? undrade Anne, men jag såg att även hon försökte hindra ett leende medan hon tittade mellan oss.
Harry tittade ner.
- 2 - 3 år i rullstol, mumlade han.
Anne slog en hand för munnen.
- Åh, Harry...
Han ryckte på axlarna.
- Det är okej, antar jag. Jag menar... Jag kan inte ändra på det eller så.
Anne såg väldigt orolig ut nu.
- Men... Du kommer kunna gå igen, i alla fall?
Harry nickade.
- Men One Direction...
- ...Kommer fortsätta som vanligt, MED Harry, avslutade jag kvickt.
- Men jag kommer att göra allt svårare...
- Vill du ha en omröstning, eller?
- Men det kanske är bäst för bandet...
- Jag är allvarlig Harry. Jag frågar först killarna och sedan fansen på twitter så får vi se efter det.
Harry suckade och log lite.
- Okej, visst. Jag fortsätter.
- Du får det att låta som en uppoffring.
Axelryckning.
Anne satte sig ner bredvid Harry och strök sakta hans hår.
- Det kunde ha varit värre, eller hur? Det kommer bli bra.
Det lät som om hon övertalade sig själv också. Harry bara nickade.
Det var tyst en stund.
Sedan ramlade Niall, Liam och Zayn in genom dörren.
- HARREH!
- ÄR DU OKEJ?
- ÄR DINA BEN OKEJ?
Harry skrattade lite. Det fick mig att le också.
- Jag kommer vara förlamad i benen i ungefär... Tre år.
En orolig glimt skymtades i deras ögon.
- Men du kommer väl fortsätta i One Direction? undrade Liam.
- Självklart, svarade jag åt honom.
Niall betraktade oss.
- Vet ni? Om vi placerar ett nyfött barn i Harrys knä... Så skulle ni se ut som nyblivna föräldrar.
Alla bröt ut i skratt.
- Verkligen? frustade Harry.
- Harry ligger på sjukhus och du tänker på det? undrade jag.
Niall ryckte på axlarna och flinade.
- Bara en tanke.
- Öh, tyvärr, Niall. Det är inte fysiskt möjligt.
- Vad vet ni. Jag har faktiskt läst någonstans om manlig gravid....
- Niall.
- Ja, Lou?
- Det här samtalet slutar precis.... Nu.
- Okej då.

--Louis pov--
Jag slog långsamt upp ögonen. Blinkade några gånger.
Sedan kunde jag urskilja två par exakt likadana ögon några centimeter från mina.
Jag ryckte till lite.
- Phoebes! Daisy! utbrast jag förebrående, men de bara log.
- Godmorgon Lou, sovit gott? undrade Daisy och flinade.
Jag suckade men nickade.
Harry började röra på sig och drog en sömnig suck. Jag tittade upp på honom och såg hur han långsamt öppnade ögonen. Hans blick föll på mig och han log.
- Godmorgon, mumlade han.
Jag svarade inte, bara höll honom hårdare.
Tvillingarna stod kvar och kollade på oss. Efter en stund kände jag hur de satte sig på våra ben. Ställde sig... Och hoppade rakt ner igen. Jag spärrade upp ögonen och vände mig snabbt så att jag ramlade ur soffan. Jag kved till och satte mig upp. Jag gned mina armbågar och tittade upp på Harry, som satte sig upp i soffan och sträckte på sig.
Mamma kom ut i vardagsrummet och flinade lite mot oss.
- Godmorgon. Eller, morgon och morgon... Klockan är halv ett.
Jag mumlade något som inte bör upprepas här och ställde mig sedan upp och tog Harrys hand för att häva honom upp.
- Kom igen, sa jag och vi gick in i köket.
Där satt allihop, och tittade på oss när vi kom in. Speciellt Niall flinade brett och jag gav honom en varnande blick. Han ryckte på axlarna och vi slog oss ner.
- Vad hade ni tänkt att göra idag? undrade Anne och utbytte ett leende med mamma.
Jag och Harry tittade på varandra och jag ryckte på axlarna.
- Ingen aning.
- Varför går inte ni två ut, se stan, jag vet inte? föreslog mamma och tittade mellan oss två. Jag log lite.
- Det skulle vi kunna göra...
Harry nickade.
- Visst.
Mamma och Anne flinade mot varandra.

***

- Vart ska vi gå nu? undrade jag och tittade på klockan. Den var lite över elva.
Dagen hade gått så snabbt. Fika, stan, restaurang, vi hade till och med åkt och bowlat igen. Inget hade gått sönder den här gången i alla fall. Fast jag borde ha fått ett pris för sämst slutpoäng genom tiderna eller något.
Harry var jättebra på det, av någon anledning. Han kanske hade tränat i hemlighet. Hm.
Men han hjälpte mig. Han sa att vi inte skulle gå härifrån förrän jag fått en strike, och på det näst sista kastet fick jag faktiskt en. Jag blev nästan löjligt glad.
Harry såg sig omkring.
- Vet inte. Kanske...
Vi såg oss båda omkring efter något ställe vi inte besökt. Min blick föll på en klubb med en stor neonskylt utanför. Jag pekade föreslående på den och Harry höjde ögonbrynen, men nickade sedan och log. Vi hade precis inget annat att göra, och det hade varit ett tag sedan vi faktiskt varit på en offentlig klubb, vi hade varit så upptagna med bandet.
Det var varmt därinne, mörkt, tonade lampor i olika färger kastade nästan mystiska ljus och skuggor på allt. Dansgolvet var stort. Baren låg längst bort. Några småbord lite här och där, tillräckligt långt bort för att inte kunna dansa in i dem. Musiken var väldigt hög och basgången vibrerade i bröstkorgen.
Det var underbart.
Jag flinade mot Harry innan jag drog honom genom den dansande folkmassan. Han flinade tillbaka.
Jag böjde mig fram mot honom och skrek nästan
- Vad ska vi göra först?
Han såg fundersam ut. Sedan fastnade hans blick på något bakom mig och hans ögon vidgades.
Jag såg frågande på honom.
- Vad är det, Harry?
Han öppnade munnen och stängde den flera gånger innan han till sist fick fram
- Samantha.
Jag spärrade upp ögonen och tittade snabbt bakom mig. Jag såg henne inte, men Harrys ögon var fortfarande distinkta och fast på den punkten där hon måste stå.
- Vad gör hon här? I Doncaster? undrade jag.
- Ingen aning.
Han blundade och drog en lång suck. Sedan tittade han på mig och log svagt.
- Okej. Vad gör vi?
Jag ryckte på axlarna.
Innan vi hann göra någonting suckade Harry och sa
- Lou, jag kommer snart. Det går snabbt, okej?
Jag bet mig i läppen men nickade. Han skulle väl antagligen bara fråga Samantha vad hon gjorde här, och när han fått reda på det (och kanske gjort något åt det...) kommer han tillbaka hit.
Jag satte mig ner vid ett litet bord och väntade.
5 minuter.
Nu kommer han nog snart.
10 minuter.
Hon kanske har en invecklad förklaring till varför hon är här.
15 minuter.
Han kanske har ett invecklat svar.
20 minuter.
Okej. Det borde inte ta tjugo minuter.
Jag såg mig omkring efter honom. Hur länge tänkte han vara borta? Han skulle ju bara prata snabbt med Samantha.
Till sist ställde jag mig upp och började gå, försökte leta reda på Harry.
Det var fortfarande många som dansade, jag trängde mig förbi dem under mumlande "ursäkta" och "förlåt".
Ett blått ljus for över ett välbekant lockigt huvud och jag log.
- Haz! ropade jag medan jag gick närmare.
Han tittade inte på mig.
Utan på en brunett som stod mittemot honom.
Mitt leende avtog långsamt medan jag iakttog hur han gick lite närmare henne. Hon sa någonting. Han nickade.
Nu stod de plågsamt nära.
Harry, vad gör du?
Han lutade sig fram. Hon också.
Nej.
Harry, du tänker väl inte...
Nej. NEJ. Sluta.
Deras läppar möttes.
Och om jag känt smärta förut i mitt liv var det inget mot det här.
Ingen av dem drog sig undan, snarare tvärtom.
Jag kunde inte röra mig. Stod som förstenad och bara såg det hända.
Varför gjorde han det? Gjorde det alla förväntade sig av honom? Varför? Han... Han var ju inte sådan.
Det fanns ingen bortförklaring. Han hade kysst henne. Frivilligt. Värre var att han inte drog sig undan. Han bara fortsatte att krossa mitt hjärta som om det inte betydde någonting för honom.
Men det värsta av allt var att brunetten han kysste var Eleanor Calder.

Jag fick plötsligt liv i kroppen igen och skyndade hela vägen fram till dem och drog våldsamt isär dem.
Jag ägnade inte Eleanor en blick. Vill inte se henne. Inte känna hennes närvaro på något möjligt sätt. Jag visste redan vad hon gick för, vad hon kunde göra, vad hon hade gjort. Harry däremot...
Ville egentligen inte se honom heller. Men jag var tvungen att ta itu med varför han hade gjort det här. Jag fattade ingenting.
Jag vände chockat och förkrossat blicken mot Harry.
- Haz? sa jag med svag och bruten röst.
Han tittade rakt på mig, och blicken i hans ögon fick mig att rycka till och nästan rygga tillbaka.
Kalla. Hårda. Uttryckslösa.
- Hej, Lou, sa han med rösten lika tom som hans blick.
Jag drog en darrig suck och avgav ett tyst löfte till mig själv att inte gråta. Inte en tår. Inte här, inte nu.
- Varför, Harry?
Han ryckte nonchalant på axlarna.
- Jag ville.
Jag stirrade på honom.
- "Du ville"? Vad är det för jävla ursäkt?
- Ursäkten jag har och ursäkten du får. Om du nu ursäktar mig...
Han vände sig bort från mig för att gå, men jag grep tag i hans axel och fick honom att vända sig om igen. Han såg... Irriterad ut.
- Vad?
- Vad hände med... Oss?
Åh, vad kliché.
Axelryckning från Harry.
- Spelar ingen roll, men jag måste gå nu.
- Spelar... Ingen... Roll? fick jag fram.
Okej, vem var den här killen och vad hade hänt med Harry? ...Min Hazza? Jag hade aldrig sett den här sidan av honom förut. Trodde inte att den fanns. Den sidan media pratade om.
- Hörru, jag vet inte om du märkt det, men jag bryr mig inte just nu, okej? Jag vill ha lite kul.
Jag kunde inte tro det här.
- Du hatar Eleanor.
- Hon är snygg, oavsett hennes personlighet.
De känslolösa svaren stack som nålar. Harry tittade på mig en stund.
- Åh, sa han. Du vill att jag ska vara den perfekta pojkvännen, eller hur? Lojal, trogen... Tråkig. Vet du, Lou? Du är så självisk. Tror att du kan äga mig. Jag tillhör ingen. Tillhör inte dig. Du är inte så jävla bra som alla säger att du är, vet du. Så oskyldig, bräcklig. Om de bara kände dig. Allt du är, är självisk och... Överdriven och barnslig.
Jag drog kort efter andan Harry såg mig rakt i ögonen och talade med lugn röst.
Självisk. Överdriven. Barnslig. Och han verkade inte ångra ett ord. Han måste mena det.
Jag knöt nävarna.
- Om jag nu är så jävla dålig, varför blev du ens vän med mig från första början? fick jag fram.
Axelryckning.
- Vet inte. Det bara blev så.
Jag skakade långsamt på huvudet.
- Vad gör du, Harry? Det här... Det här är inte du. Det är vem media tror att du är.
- Media kanske har rätt, påpekade han kallt.
- Harry...
- VAD?
Jag bara såg bedjande på honom.
- Gör inte såhär. Har du låtsas vara någon annan i två år? Och nu kommer det fram hur du faktiskt är, med ELEANOR av alla människor? Du... Bara sluta vad du håller på med.
- Säg inte åt mig vad jag ska göra och inte göra.
Han pausade och fortsatte sedan.
- Ska vi göra det lätt? Okej. Jag. Är. Inte. Kär. I. Dig. Got it? Vet inte om jag någonsin var det. Du var omöjlig att få, så jag försökte. Det var en utmaning, inte mer.
Jag kippade efter luft. Som om hans ord täppt igen min luftstrupe. Jag kunde inte andas och det flimrade framför ögonen.
Tårarna var inte långt borta. Jag kände att jag var väldigt nära att bryta löftet jag gett mig själv.
- Så du ångrar allt?
- Ja.
Okej, där blev det för mycket.
Mina ben skakade, jag fick anstränga mig för att ens kunna stå upprätt. Han ångrar allt.
Han ångrar att vi blev ihopsatta i samma band.
Att vi lärde känna varandra.
Att vi blev vänner.
Att vi blev bästa vänner.
Att vi blev mer än vänner.
Att...
Men han betydde så mycket för mig.
Jag såg upp i hans ögon. Samma ögon, men så olika. De var en mörkare färg. Kallare.
Han brydde sig inte alls om mig.
Och det var nog där jag tappade greppet på riktigt.
- Okej. Iså fall är jag glad att det här hände. Du är en sådan jävla lögnare, Harry. Jävla känslolös. Korkad. Eller, jag är korkad, som faktiskt litade på dig medan hela världen såg vem du faktiskt var. Jag försvarade dig. Jag fucking SJÖNG till dig, men det betyder förstås ingenting? Jag menar, vem är jag jämfört med dig? Och du säger att jag är den själviska. Du bryr dig ju inte om någon annans känslor. Jag önskar jag aldrig hade träffat dig.
Tårarna hade börjat rinna medan jag pratat. Harry blundade.
- Gå, Louis.
- Visst! fräste jag. Gå du också. Gå och dö eller något. Jag... Jag hatar dig.
Nej. Fel, fel, fel. Jag hade inte menat de orden. Vad han än gjort mot mig, jag menade inte dem orden. Aldrig.
I vilket fall, tog det skruv.
Harry såg ut som om han faktiskt skulle dö. Trasig. Splittrad. Krossad.
Hans ögon var blanka, och långt ifrån tomma och uttryckslösa längre. Tvärtom; de var fyllda med för mycket känslor, sårade känslor. Han såg på många sätt ut som den Harry jag känt; med riktiga känslor.
Han gav ifrån sig en hög snyftning, sedan vände han sig om och började springa, tränga sig emellan folk, bort från mig, och jag stod kvar och såg det hända.
Jag skakade.
Jag grät.
Jag plågades.
Och jag förstod absolut ingenting.
Aldrig hade jag sett den sidan av Harry.
Jag kände mig lurad; hela världen hade sett det, men jag hade varit så blind och fallit för Harrys oskyldiga lockar och Harrys oskyldiga stora ögon och Harrys oskyldiga jävla SMILGROPAR...
Men nej, han var likadan som han varit när han sårade Samantha.
Var det ens henne han hade sett förut? Det kunde lika gärna ha varit Eleanor.
Det slog mig också att Samantha hade försökt varna mig, men jag hade bara sett det som att hon försökte förstöra.
Jag var verkligen dum på riktigt.
Förblindad.
Jag tyckte väl att allt hade varit lite väl bra för att vara sant, som en dröm.
Det var som fan att man måste vakna till verkligheten bara.
Jag snyftade till och tittade mig omkring i toalettbåset där jag satt. Litet och trångt och absolut inte det fräschaste stället jag sett i mitt liv, men vart skulle jag annars ta vägen?
Det här skulle inte få förstöra mig. Jag var starkare än så. Ja, Harry råkade kanske vara den jag trodde var min bästa vän, kanske till och med själsfrände, men jag fick inte låta det påverka mig... Så mycket i alla fall. För bandets skull, för fansen. För min familj. Och för min egen skull.
Jag undrade om jag eller Harry skulle flytta ut.
Stark på utsidan. Men jag kunde inte lova att det här inte skulle knäcka mitt inre.
Harry hade haft så stor inverkan i mitt liv. Den enda jag visste alltid, alltid skulle vara där när jag behövde honom.
Hur fan ska jag kunna hantera att allt varit lögn?
Det som betydde mest för mig... Borta.
Några nya tårar bröt fram.
Känslokalla jävel.
Eller, åtminstone tills jag önskade honom död. Det tog tydligen väldigt hårt. Jag förstod bara inte varför det skulle spela någon roll för honom vad jag tyckte. Inte för att de orden inte kunde såra vem som helst, men...
Jag suckade och torkade bort tårarna. Inget mer om Harry nu. Han är inte värt det. Inget mer...
Jag vet inte hur länge jag satt där, men efter en stund kände jag min mobil vibrera mot benet.
Jag lovar, om det är Harry spolar jag ner den jävla apparaten.
Det var inte Harry.
"Liam".
Och vad ville han?
Jag suckade frustrerat, men svarade.
- Riktigt dålig timing, Li. Vad vill du?
- Lou, du måste komma hit. Harry behöver dig.
Åh, så Harry hade sprungit och pratat med Liam. Jag fnös.
- Så fan att han gör.
- Louis, han...
- Jag bryr mig inte, hälsa honom det. Jag tänker inte komma dit.
- Harry har blivit misshandlad och skjuten i ryggen, Lou.
Jag bara stirrade chockat framför mig.
Va?
Vad hade hänt, sa du?
Nej. Nej, nej, nej, nej, nej, NEJ!
Harry.
Nej.
Jag kunde inte ens reagera. Chocken var för stor.
Jag säger åt Harry att gå och dö och en stund senare blir han skjuten och misshandlad.
Karma är en Bitch.
- Lou, snälla. Kom hit.
Liams röst var desperat nu.
- Harry, slut inte ögonen. Håll de öppna. Håll de öppna... Snälla, ambulansen är snart här, håll ut en stund till, snälla, snälla Haz... LOUIS, PALLRA DIG HIT NU!
Jag kunde fortfarande inte prata. Jag var alldeles torr i munnen.
- Lou, han har slutit ögonen. Harry, vakna. Snälla, vakna. LOU, han öppnar dem inte.
Liam snyftade vid det här laget.
- Det är så mycket blod... Snälla, säg något.
Jag öppnade och stängde munnen flera gånger, imiterade en guldfisk. Till sist återfick jag talförmågan och fick fram
- Var är ni?
- Parken, någon kilometer ifrån The Star Inn.
- Jag är på väg.
Jag lade på och störtade ut från toaletten, ut ur klubben och bort till parkeringen där mammas bil som jag lånat stod. Jag fumlade med nycklarna, låste upp och satte mig. Sedan var det gasen i botten.
- Du lyssnar på NJR Radio och det här är Wherever you will go - The Calling, kom det från radion, följt av låtens förspel.
"So lately, been wondering
Who will be there to take my place
When I'm gone you'll need love
To light the shadows on your face"

Tänk om Harry dör? "When I'm gone"...
Sådana låtar ska vi inte lyssna på. Jag bytte radiokanal.

- Giving you up - Miley Cyrus...
"How do you find your reasons,
In my deepest, darkness night?
I keep givin' you up.
I remember when,
You were my only friend
Now I'm not sure you can,
Feel like that again.
I keep givin' you up."

Byt.

- Trying not to love you - Nickelback...
"'Cause trying not to love you, only goes so far
Trying not to need you, is tearing me apart
Can't see the silver lining, from down here on the floor
And I just keep on trying, but I don't know what for
'Cause trying not to love you
Only makes me love you more"

Men snälla. Byt.

- How to save a life - The Fray...
"He will do one of two things
He will admit to everything
Or he'll say he's just not the same
And you'll begin to wonder why you came
Where did I go wrong, I lost a friend
Somewhere along in the bitterness
And I would have stayed up with you all night
Had I known how to save a life"

Men du kan inte mena allvar. BYT.

- The Harold song - Ke$ha...
"They say that true love hurts,
Well this could almost kill me.
Young love murder, that is what this must be.
I would give it all,
To not be sleeping alone.
The life is fading from me,
While you watch my heart bleed.
Young love murder, that is what this this must be.
And I would give it all,
To not be sleeping alone."

The. Fucking. HAROLD. Song.
Jag stängde av radion.

***

Det var så mörkt i parken.
Och så kallt.
Jag drog jackan tätare om mig och såg mig om efter Liam och Harry.
- LOUIS! HÄR BORTA!
Jag såg en silhuett i mörkret och sprang dit.
- Åh tack gode GUD att du är här! sa Liam när jag kom fram och slog armarna om mig. När han släppte mig drog han mig ner på marken och jag såg Harry ligga på sidan, de mörka lockarna i stor kontrast mot den vita snön och det röda blodet som sakta spred sig. Mörka blodstrimmor rann från näsan, över läpparna, ner för hakan och ner i snön.
Liam drog tyst och stilla bort jackan som låg över Harry som ett täcke. Jag kippade efter andan.
Kraftiga blåmärken hade bildats över hela armarna. Liam drog sakta upp Harrys tröja fram. Det blev ännu svårare att andas. Stora blåmärken. Väldigt stora blåmärken. Och sedan drog han upp den bak.
Och nu kunde jag inte andas mer.
Det var bokstavligt ett... Hål i slutet av ryggen, nära svanken. Blodet var överallt. Mörkt, rött, rinnigt, blött, varmt. Rost och salt. Jag mådde illa.
Jag sträckte sakta ut handen och rörde fjäderlätt vid hans rygg. Mina fingertoppar var röda efteråt. Min hand fattade hans och jag tryckte den.
Strunt i vad som hänt innan, Harry var döende och jag älskade honom. Han fick inte dö. Det skulle antagligen aldrig bli ens en vänskap mellan oss igen, men han fick inte DÖ.
Jag hade inte ens insett att jag börjat gråta igen. Men det gjorde jag. Grät mer än jag antagligen gjort i hela mitt liv, sammanlagt. Jag lutade mig mot Liam och fullständigt tömde mig själv på tårar.
Det kändes som att det var mitt fel.
Sedan hördes ljudet av sirener och en ambulans kom i rasande fart fram till oss.
Två människor klev ur ambulansen med en bår och började försiktigt lägga Harry på den. Jag höll fortfarande kvar hans hand, ovillig att släppa den.
- Louis, du måste släppa, viskade Liam.
Jag skakade häftigt på huvudet.
- Kom igen. Du måste. Du kan följa med i bilen, bara... Släpp just nu.
Jag svalde några gånger och lossade ett finger i taget. Min hand kändes tom efteråt.
- Vem följer med? undrade en av de som suttit i bilen, en kvinna.
Jag höjde handen och torkade sedan bort tårarna (förgäves, eftersom de fortsatte rinna) och följde med in i ambulansen.
Tänk om Harry dör.
Tänk om Harry dör, och de sista orden han fick höra av mig var "Gå och dö eller något. Jag hatar dig".
Blodet i hans ansikte var borttorkat.
De hade stoppat blodflödet från skottet och täckt över det.
Jag försökte intala mig själv att han bara sov.
Jag drog handen genom hans tilltrasslade lockar, fortfarande lika mjuka.
Hans underläpp var svullen. En blålila cirkel framträdde under hans vänstra öga. Hans andning var lite oregelbunden, men jag försökte bortse från de sakerna.
I det ögonblicket var det ganska lätt att låtsas att han inte alls hade krossat mitt hjärta någon timme tidigare. Låtsas att allt var som förut. Så jag satt uppkrupen på min plats, min hand lämnade aldrig hans, min andra intrasslad i hans lockar, och låtsades.
Han behövde i alla fall inte kopplas till några maskiner, eftersom han kunde andas. Men sjukpersonalen i ambulansen lämnade heller aldrig honom, såg alltid till att han var okej och inte rörde sig.
- K-kommer han bli okej? viskade jag till kvinnan som satt på andra sidan av Harry. Hon log vänligt mot mig.
- Antagligen. Bara han inte rör på sig. Vi vet inte exakt var och hur långt skottet hamnade, men om den kommer tillräckligt nära nerverna längst invid ryggraden och han rör sig kan det påverka nerverna i nacken, som kan...
- Döda honom? kved jag.
Hon nickade bara. Jag blundade och försökte lugna mig.
Harry, om du rör på dig kommer jag flytta till Antarktis och leva med pingviner, skickas ut i rymden som försökspingvin, komma tillbaka ner och direkt till ett mentalsjukhus där jag glömmer att jag ens finns för att slippa smärtan. Känn ingen press.
- Vilken koppling har du till honom? frågade sjuksköterskan försiktigt.
- Jag... Vet inte just nu, erkände jag och tittade ner på min hand i Harrys.
- Du... Du är med i det där bandet, va? One Direction?
Jag tvingade fram ett litet leende och nickade. Sköterskan log tillbaka.
- Det har stått mycket om dig och... Harry, va? Ja, om er i tidningen nyligen. Annars skulle jag nog inte känna igen er. Jag borde känna mig hedrad, antar jag...
Hon pausade och tittade mellan mig och Harry och log lite.
- Man ser verkligen att du älskar honom.
Jag bet mig i läppen.
- Men han älskar inte mig, viskade jag, mer för mig själv.
- Jo... Det gör han.
- Han sa det själv ikväll.
- Då ljuger han.
Hennes ansikte var helt allvarligt. Jag suckade och tittade ner på Harry igen. Jag ville inte prata om det nu.
Ambulansen stannade och jag klev ur medan de andra lyfte in Harry på båren.

- Louis!
Jag vände mig om och såg Liam, Niall, Zayn, mamma, Lottie, Fizzy, tvillingarna, Anne, hela bunten, dundrande mot mig. Alla såg skärrade ut och Anne hade gråtit, att dömma av hennes röda ögon. Jag såg antagligen likadan ut.
De slog sig ner i andra stolar och soffor i väntrummet där jag suttit alldeles ensam för en minut sedan.
- Var är Harry? Vad hände? undrade Anne, rösten fylld med rädsla och oro.
- De undersöker honom just nu. Hur långt in kulan kom och så, sa jag med monoton röst. Vad som hände kan Liam berätta... Han såg mer än jag, kan jag säga. Hur mycket har du sagt?
- Att han blev misshandlad och skjuten i ryggen och att jag kom försent, svarade Liam enkelt, men hans röst hade en underton av... Smärta. Förståeligt.
- Berätta mer. Jag... Jag vill veta. Vad gjorde de med honom? sa jag och blundade.
Liam tog ett djupt andetag.
- Jo, öhm... Harry ringde mig och bad om att få skjuts hem. Jag hade inget bättre för mig, och han lät rätt förstörd, så jag sa att jag skulle komma dit så snabbt som möjligt. Jag gick ut till bilen och åkte dit... Men jag var framme såg jag inte Harry först. Bara en grupp människor på kanske... Fem personer? Jag vet inte säkert. Men i alla fall, så hörde jag Harrys skrik. Så jag förstod att han måste vara i mitten av de där människorna, så jag klev ur bilen och skrek till dem att sluta innan jag ringde polisen... De slutade med vad de höll på med och började springa därifrån, och Harry började ställa sig upp och gå ner till min bil, men ungefär när han ställt sig upp vände sig en av männen om och... Sedan hörde jag bara ett skott och Harry föll. De andra sprang därifrån jättesnabbt, medan jag sprang fram till Harry och såg... Alla hans skador. Så jag ringde först efter ambulans, men eftersom Harry fortsatte upprepa Louis namn så ringde jag honom också...
Liam tittade på mig.
Vänta, så Harry hade varit döende, och han hade upprepat MITT namn?
Jag blev bara mer och mer förvirrad för varje minut som gick.
Anne kved till.
- Han kommer klara sig, va?
Jag nickade.
- Antagligen.
Hon andades ut och slappnade av lite.

***

- Han kommer överleva, förkunnade doktorn.
Jag kunde äntligen andas igen.
Harry skulle inte dö.
Han skulle bli okej.
Det var allt som betydde något.
Jag slutade lyssna där. Det andra han sa var inte särskilt viktigt förutom det faktum att Harry levde, skulle fortsätta leva.
Sedan kom jag på att han inte älskar mig, eller ens bryr sig om mig och mitt humör blev genast sämre igen.
Jag suckade.
- Ni borde gå hem. Vi har varit här länge.
Mamma tittade på mig.
- Du också, Lou. Klockan är halv tre.
Jag skakade på huvudet.
- Jag vill vara här när han vaknar.
- Det vill jag också, sa Anne.
- Du kan stanna om du vill också, fast det är bättre att åka hem, sa jag.
- Du behöver också sömn. Du ser helt förstörd ut, påpekade mamma.
- Jag stannar här.
- Men...
- Låt honom stanna, då, insköt Fizzy med en suck. Han är 20 år, han kan ta egna beslut. Dessutom, om jag var Harry... Så skulle jag antagligen vilja att Lou var här när jag vaknade.
Ibland älskar jag min syster.
Mamma tänkte efter en stund, men nickade sedan.
- Okej. Anne...?
Anne suckade.
- Jag åker hem. Men tveka inte att ringa om det är något.
Jag nickade och alla gick. När jag inte såg dem längre gick jag och satte mig vid Harrys sängkant. Kopplad till slangar. Men tänk om han vaknar och ser mig och vill inte ha mig här?
Det borde jag förstås ha tänkt på.
Han kommer vilja att jag ska gå.
Såklart.
För vem skulle vilja ha mig här?
Självisk, barnslig, överdriven.
Varför skulle Harry vilja ha mig här?

--Harrys pov--
Allt var så mörkt.
Men det var ett bra mörker på många sätt.
Ingen smärta.
Ingen sorg.
Ingen sorg, men heller ingen glädje.
Som att leva i ett svart ingenting.
Mjukt.
Hårt.
Vått.
Torrt.
Allt och inget.
Det var så förvirrande, men samtidigt lugnande. Jag ville inte vakna.
- Harry...
Jag ryckte till, för jag kände igen den rösten.
Louis.
Louis röst.
Len, ljus. Honung och solsken.
Med det namnet kom en fors av känslor.
Tårar. Skratt. Smärta. Välbehag.
Och kärlek.
Den känslan var starkast.
Minnen kom tillbaka.
Hans klingande skratt.
Sättet hans ögon tindrade när han var glad.
Hans breda leende, mjuka läppar, vita tänder.
Om jag inte vaknade, skulle jag aldrig få se honom igen då?
Sedan andra minnen.
När havet i hans ögon svämmade över i form av tårar.
Framtänderna som bet frenetisk i underläppen, så att den bleknade lite.
"Gå och dö. Jag hatar dig".
Om jag vaknade, skulle jag då aldrig kunna ställa allt tillrätta?
Men det ville jag ju.
Så jag måste vakna.
Jag spände varje del av min kropp.
Sa åt mig själv att öppna ögonen.
Så det gjorde jag.
Jag vaknade, och välkomnades av Louis havsblå ögon.

--Louis pov--
Hans ögonlock fladdrade till.
Han höll på att vakna.
Han drog en lång suck och öppnade ögonen helt och såg på mig, hans djupt gröna ögon precis som jag mindes dem.
- Harry, andades jag och tänkte mig inte för, så jag slog armarna om honom, slöt ögonen och drog in hans doft.
Han var vaken och skulle bli okej.
Sedan insåg jag var jag gjorde och drog mig kvickt undan och såg ner på mina händer.
- Förlåt. Jag... Tänkte att du kanske inte ville vakna upp ensam här. Och... Jag ville bara försäkra mig om att du skulle bli okej. Jag... Jag går nu, jag lovar.
Jag reste mig upp och började gå.
- Louis, vänta.
Harrys röst var svag, hes. Så hjälplös.
Jag stannade till, övervägde att gå tillbaka. Sedan suckade jag.
- Varför skulle jag, Harry? Vi har inget att säga varandra.
Jag började gå igen.
- Men jag har massor. Lou, snälla.
Hans röst bröts på slutet. Det gjorde så ont att fortsätta ignorera hans önskan, men jag gjorde det.
- Du har redan sagt tillräckligt.
Jag öppnade dörren.
- Boo Bear...
BAM.
Jag stängde dörren om mig, lämnade Harry därinne.
Sjönk ner mot väggen och det kändes som att jag ville gråta, men jag fick inte fram några tårar.
Hade jag gjort rätt val?
Jo. Jo, det hade jag...
Eller hur?
Om Harry hade tänkt be om ursäkt borde han i alla fall förstå att han måste ha en jävligt bra ursäkt.
Fast han kanske hade det?
Fast, vad skulle det kunna vara, egentligen?
Precis.
Jag gjorde rätt.
Jag reste mig upp och tänkte gå, när jag hörde Harrys snyftningar från andra sidan dörren.
Darrande, tunga, förtvivlade snyftningar.
Ljudet bröt sakta ner mitt försvar.
Jag tänkte tillbaka på innan jag gått ut ur rummet.
Det slog mig att han kallat mig Boo Bear.
Okej, that's it.
Jag öppnade dörren och gick tillbaka in till Harry.

--Harrys pov ca en vecka senare—
När jag vaknade hade jag armarna om Louis och vi låg så tätt hoppressade som det var möjligt. Jag log och begravde ansiktet i hans hår och placerade en snabb puss på hans huvud.
- Lou. Vi måste upp.
Han mumlade något jag inte hörde och kurade ihop sig så att han låg som en boll mot mitt bröst. Jag himlade med ögonen och ruskade honom lätt.
- Lou. Boo Bear. Sweet cheeks. Vakna.
Han ignorerade mig. Jag suckade.
- Okej. Visst.
Sedan slet jag av täcket och vred mig ur omfamningen. Louis pep till av den plötsliga kylan och spärrade upp ögonen. Han var vaken. Jag log och satte mig upp.
- God morgon.
Han satte sig också upp, långsamt, och tittade förebrående på mig.
- Var du tvungen att göra sådär?
- Jag försökte väcka dig snällt först. Skyll inte på mig.
Louis drog en hand genom håret och steg sedan upp och tog fram en vit t-shirt och ett par byxor med hängslen. Jag drog fram ett par jeans och en Ramones-t-shirt.
Vi gick till köket där jag började dra fram bröd och pålägg för att kunna göra varma mackor. Louis satte sig vid bordet och väntade.
- Ikväll ska vi vara på Ellen DeGeneres.
Jag log lite.
- Jag vet.
- Tror du de kommer tvinga oss till att sitta i olika ändar av soffan igen?
Jag suckade. Den senaste veckan verkade det som om management hade börjat märka, och även försökt förhindra. Vi hade inte fått göra gemensamma intervjuer och inte suttit bredvid varandra i tv, mycket sådant. Det var fånigt, verkligen. Som att låta oss sitta långt ifrån varandra skulle ändra något.
- Antagligen, svarade jag.
Louis suckade också.
- Det är fånigt.
- Mm.
Jag gjorde klart mackorna och ställde ett fat med dem på bordet. Louis tog genast en av dem och började tugga på den.
Jag suckade. Jag skulle gärna vilja göra något för att ändra det. Men vad kunde jag göra? Inget.

***

- Kameran rullar om tre, två ett...
Det var igång.
Ellen log mot kameran.
- Ikväll har vi inga mindre än det fantastiska pojkbandet One Direction på besök!
Högljudda applåder hördes och vi log mot publiken och sedan mot kameran. Jag sneglade mot Louis som, som vi trodde, satt på andra änden av soffan.
- Så, berätta... Om ert album. Hur går det?
- Det går jättebra, svarade Liam. Vi har skrivit sånger med Ed Sheeran i veckan, och Nialler här har skrivit några sånger själv.
Liam lade en arm om Niall som log lite.
- Det blir rätt annorlunda mot vårat första album. Mer elgitarrer. Sådant.
- Åh, ett litet rockigt sound alltså? sa Ellen intresserat.
Vi nickade.
- Japp.
- Okej, fansen här fortsätter att fråga om erat kärleksliv, så jag måste vara idealisk och ta upp det... Vilka är singel?
Niall höjde handen. Louis och Zayn satt med en arm om varandras axlar. Det var dumt, men jag kunde inte låta bli att känna mig avundsjuk.
- Zayn, du räckte inte upp handen?
- Nej, sa Zayn med ett litet leende. Jag har börjat träffa någon.
- "Någon"?
- Ja.
- Är det Perrie från Little Mix?
- ... Ja.
Vi skrattade och Louis stötte lekfullt till Zayn i sidan. Jag blundade. Fokusera, Harry.
- Harry, du räckte inte heller upp handen?
Nä fan. Det hade jag inte gjort. Jag hade varit för upptagen med att stirra på Louis. Genialt, Styles. Grattis.
Jag sneglade bort mot Louis och Zayn en sista gång, sedan tittade jag rakt in i kameran.
- För att jag inte är singel. Jag dejtar Louis Tomlinson.
Det blev knäpptyst i studion. Jag tror knappt någon andades.
Hade jag gjort ett misstag? Nej. Jag tänkte inte se det här som ett misstag. Hur som helst var det sent att backa ur nu.
- Är det sant? sa Ellen chockat. Jag bara nickade.
- Ja. Och det är kul att folk tror att det hjälper att sätta oss i varsitt hörn av en soffa. Jag älskar Louis William Tomlinson och inget kan ändra på det. Punkt.
Jag tittade bort mot Louis för att se hans reaktion. Han stirrade på mig, chockad, men med ett stort leende på läpparna. Hans ögon var blanka.
- Och vad säger Louis Tomlinson om det här, då?
Louis ställde sig upp och gick fram till mig. Sedan satte han sig i Liams knä och drog tag i min tröja och pressade samman våra läppar i en passionerad kyss. Jag kysste honom tillbaka, medan hela mitt inre var i uppror.
Gud vad jag älskade den här perfekta människan.
Louis påbörjade kyssen, och det var han som avslutade den. Han släppte taget om min tröja, men höll blicken kvar vid mig.
- Jag älskar dig, Harry.
Publiken var i uppror. De applåderade. Skrek. Hurrade. Svimmade. Grät. Ellen hade ett stort flin på läpparna.
- Japp, ni såg det här på Ellen DeGeneres show. Harry Styles och Louis Tomlinson ÄR ett par.
Louis trängde sig emellan mig och Liam och lutade sig mot mig och lade en arm om mina axlar.
- Tror du management kommer vara väldigt förbannade? viskade jag i hans öra. Han log lite.
- Antagligen. Men ärligt talat orkar jag inte bry mig.
När all kalabalik hade lagt sig (vilket tog en stund) fortsatte intervjun som om ingenting hänt. Men något hade hänt. Och jag var övertygad om att det inte varit ett misstag. Vi behövde inte gömma oss längre.
Louis lutade sig mot mig och flyttade inte på sig under hela intervjun.
--Louis pov--
Jag älskar dig, Harry.
Jag älskar dig, Harry.
Jag älskar dig, Harry.
Sedan så älskar jag dig, Harry.
Också kan vi inte glömma det faktum att jag älskar dig, Harry.
Har jag nämnt att jag älskar dig, Harry?
Intervjun var slut och vi gick backstage. Så fort vi var borta från studion slog jag armarna om Harry så hårt jag kunde, blundade och bara stängde ute allt som inte var Harry. Han lade armarna om mig också och begravde ansiktet i mitt hår.
- Jag älskar dig, mumlade jag.
Jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig.
Jag kunde känna hur han log mot mitt hår och höll mig lite hårdare intill sig.
Jag ville inte röra mig just då. Jag kunde ha stått där för alltid, bara känna värmen från Harrys kropp och livnära mig på hans andetag. Vi behövde inte ens säga något, inga ord var nödvändiga. Tystnaden skulle aldrig bli besvärande. Han var allt jag behövde. Så länge han fanns i mitt liv, skulle jag överleva allt, det var jag säker på. Vi skulle överleva det här. Vi visste båda två att vi skulle få motgångar, men ärligt talat, vem bryr sig? Motgångar finns överallt. Vi kan klara det.
Jag kände min mobil börja vibrera i fickan, som på en given signal bara för att ögonblicket var så himla perfekt. Jag bestämde mig för att inte bry mig. Den som ringde bestämde sig tydligen för att fortsätta tills jag svarade. Haha. Få se vem som ger upp först. Jag kan satsa världens alla morötter på att det inte blir jag.
Till sist gick någon förbi, stannade till vid mig och tog själv upp mobilen ur min ficka.
- Öh, Louis. Jag tror du verkligen, verkligen, VERKLIGEN borde ta det här.
Liams röst lät lätt stressad. Jag skakade på huvudet.
- Tänker inte röra mig, mumlade jag.
Liam suckade frustrerat. Sedan hörde jag honom säga
- Jay, det är Liam. Louis verkar inte vilja svara just nu.
Jag stelnade till. Det. Var. Som. Fan. Mamma?
- Du undrar om han är med Harry? Absolut. Klart han är. Han har inte varit någon annanstans de senaste veckorna. Va, du måste prata med honom? Ja, jag måste bara slita loss honom från... Ja, jag upprepar allt du säger för att Louis ska höra. Okej. Vänta lite...
Han vände blicken mot mig.
- Lou. Om du missade det så är det din mor som vill tala med dig om det lilla... Avslöjandet därute. Och jag tror att om du inte svarar i telefonen så kör hon hit.
- Låt henne köra hit.
- Louis. Jag är allvarlig.
Jag suckade tungt och lossade långsamt mitt grepp om Harry och tog emot mobilen.
- Öh, hej mamma.
- Louis, kvittrade en lite väl överentusiastisk mamma i andra änden. Jag VISSTE att det skulle hända någon gång. Du skulle ha sett flickornas reaktioner, helt priceless, och jag har precis pratat med Anne, hon är lika exalterad men vi är båda förvånade över att ni inte berättade för oss först, jag menar, vi är ju era FÖRÄLDRAR, men hur som helst så måste du komma och hälsa på oss, både du och Harry, Anne kommer också hit, men inte Robin för han hade någon resa med jobbet, men du kan ta med dig de andra killarna också, du vet ju att de alltid är välkomna och jag vill hemskt gärna träffa er alla, det var ju så länge sedan. Funkar den här veckan?
Jag börjar sakta men säkert förstå vem jag har ärvt min ovana att prata för mycket ifrån.
- Öhm... Vänta lite... LIAM!?
- Ja? svarade Liam och suckade lätt.
- Vet du vad vi ska göra den här veckan?
- Vi ska spela in våra låtar, men helgen har vi helt fri.
- Tror du att vi skulle kunna få in ett besök till Doncaster då?
- Vadå, allihop?
- Japp. Det blir iså fall... Mamma, Mark, Lottie, Fizzy, Daisy, Phoebe, Anne, jag, Harry, du, Niall och Zayn. Huset kommer antagligen spricka eller något men det är tydligen okej.
Liam flinade.
- Okej. Doncaster till helgen.
Jag log snabbt och återgick till mamma i telefonen.
- Allihop följer med.
- Utmärkt! Jag kan inte vänta. Jag måste lägga på nu, men då ses vi till helgen!
- Absolut. Hejdå, mamma.
- Hejdå!
Samtalet bröts och jag stoppade undan mobilen.
- Hon... Tog det bra. Anne också.
Harry log varmt. Han lade en arm om min midja och vände oss både mot Niall och Zayn som var på väg hit.
Jag tror Niall var snäppet värre än mamma om jag ska vara helt ärlig. Han studsade upp och ner och hade ett flin som gick flera varv runt ansiktet på honom. Han kastade sig om halsen på oss och började prata uppspelt.
- Harry... Bara... Jag älskar dig.
Hm. Det var min replik.
- Louis, du skulle ha sett Ellens och publikens ansiktsuttryck under kyssen. Publiken var... euforisk.
Sedan vände han sig till Zayn och flinade.
- Du är skyldig mig pengar.
Zayn muttrade något och började rota i sina fickor.
- Vänta, va? undrade Harry. Jag var lika förvirrad.
- Åh. Jag och Zayn slog vad. Han trodde ni skulle komma ut om minst två veckor. Jag sa att ni skulle göra det den här veckan. Så Zaynie här är skyldig mig några spänn.
Zayn räckte över några sedlar till en väldigt nöjd Niall. Jag skakade på huvudet.
- Ni slog vad om oss?
- Jajamänsan.
Jag skrattade lite.
- Vi ska iväg till Doncaster i helgen, förresten, sa jag sedan.
- WOHO! DONNY! jublade Niall. Det var länge sedan.
Nästa samtal som kom var till Harry. Han halade upp sin mobil ur fickan och stönade.
- Självklart.
Sedan höll han upp mobilen mot örat.
- Mamma, hälsade han och grimaserade.
Jag kunde höra någon snattra uppspelt i andra änden, dock inte urskilja ord.
- Ja... Jag v... Mm. Nej, jag vet jag sku... Ja, men... Vi kommer allihop. Ja. Vi kan pr... Bra. Varf... Andas, mamma. MEN HERREGUD MAMMA. NEJ. HELT SÄKER. JAG LOV... MEN SNÄLLA. NE... Mamma, det är inte ens fysiskt möjligt. Ja, ELLER HUR. NÄE. MAMMA, HEJDÅ.
Han lade på och jag såg en lätt rodnad på hans kinder.
- Vad sa hon? undrade jag nyfiket.
Harry skakade på huvudet.
- Först undrade hon om vi hade... Hrm. Sedan undrade hon om det fanns någon möjlighet för henne att bli farmor i framtiden.
- Åh.
Jag kände hur det hettade i mitt ansikte också. Niall bröt ut i krampaktiga skrattattacker, Zayn också efter en stund och Liam stod med armarna i kors och man såg på hela honom att han försökte att inte skratta.
- Åh, bara håll tyst, muttrade jag till dem och Harry höll mig lite närmare intill honom.
Dagarna passerade snabbt.
Allt gick som i ett enda skimmer. Våra fans tog det otroligt bra och Larry Stylinson trendade i tre dygn på twitter. Inget hat, om vi inte faktiskt letade efter folk som inte gillade det (vilket vi inte gjorde) såg vi inget negativt. Bara folk som stöttade vårt förhållande. Det var helt fantastiskt, om jag ska vara helt ärlig - mycket bättre än vad jag ens vågat föreställa mig.
När min kudde började vibrera och tjuta alldeles för tidigt på fredagsmorgonen stönade jag och gnuggade ögonen. Sedan reste jag mig lite upp och drog fram mobilen som låg under kudden och stängde av larmet.
Louis vände sig lite i sängen, antagligen reagerade han på att jag rört på mig. Han makade sig ännu närmare mig, pressade sin kropp mot min.
- Dags att gå upp? undrade han trött.
- Mm.
- Vilken tid är det?
- Halv 6.
- Då är det för tidigt. Dessutom är det för mysigt här.
Det var otroligt svårt att stå emot honom när han gjorde såhär. Han var så... oskyldig på något sätt. Nästan barnslig.
Jag log och bestämde mig för att somna om. Vad gjorde det? Att ligga kvar här med Louis kändes som ett mycket bättre alternativ.
Jag lade armarna om honom och slöt ögonen igen. Jag kände hur jag sakta gled in i sömnen igen och jag slappnade av.

Bzzzz. Bzzzz. Bzzzz.
Jag öppnade ögonen och tittade mig förvirrat om efter ljudet. Min mobil låg på mitt skrivbord. Jag sträckte mig efter den och tittade trött på displayen. Sedan spärrade jag upp ögonen.
Fan. Fanfanfanfan...
- Hej Liam, sa jag och knep ihop ögonen som om han skulle slå mig genom telefonen.
- VAR är ni? Klockan är typ kvart över 6 och vi ska vara klara för att åka halv!
Det lät som om han kunde, skulle han slå mig genom telefonen också.
- Oj. Öh...
- Snälla, snälla, SNÄLLA, säg att ni åtminstone har klivit upp.
- Öh, vi har klivit upp.
- Ljug inte för mig!
- OKEJ, VI SOMNADE OM, MEN VI SKYNDAR OSS NU. Vi ses där halv, hejdå.
Jag lade på och tittade på Louis som gnuggade sina ögon och tittade frågande på mig.
- Vad sa Liam?
- Att vi har en kvart på oss att göra oss klara.
Louis spärrade upp ögonen och satte sig upp.
- FAN.
De nästa minuterna var som en tävling eller något. Vi slängde i oss ett äpple och jag började rota i kylen efter en dryck, men drottning Louis (ja, drottning) skulle absolut ha Yorkshire te. Det spelade ingen roll att det tog längre tid att göra, han skulle banne mig ha det, punkt slut. Jag stönade, men insåg att om jag fortsatte argumentera skulle det ta ännu längre tid än om jag faktiskt gjorde den jävla drycken. Så jag gjorde två koppar te som Louis fick förtroendet att se efter medan jag kollade så att allt var packat. När jag kom tillbaka till köket hade Lou faktiskt hällt upp teet och ställt kopparna på bordet. Vi drack snabbt upp det, men både jag och Louis brände oss på tungan, vilket helt plötsligt var hysteriskt roligt. Efter att ha skrattat bort cirka fem minuter av tiden borstade vi snabbt tänderna och drog fingrarna genom håret några gånger. Eller, jag fick knappt röra vid mitt eget. Den platsen var tagen av Lou. Jag lovar, han gör allt för att få en anledning att få röra vid mitt hår.
När vi till slut var klara tittade vi på klockan och HOPPSAN. Det var en minut kvar tills klockan var halv sju.
- Vi hinner aldrig dit på en minut, sa Louis.
Jag suckade och ringde Liam.
Liam var förbannad. Såklart.
- Jag trodde ni skulle vara klara nu!?
- Jag vet men...
- Ni måste börja kliva upp istället för att "göra det sedan". Det funkar inte!
- Jag VET, men...
- Och nu åker snart bussen.
- JAG VET DET, LIAM.
- Så vad hade ni tänkt göra?
- Det vet jag inte.
- Toppen.
- Men... Hämta upp oss då? Ni passerar ju ändå vår gata och allt.
Liam suckade.
- Jag vet inte...
- Men kom med något bättre förslag då, smartskaft.
Suck igen.
- Okej. Visst. Vi hämtar er. Nu.
Vi lade på och jag log lite mot Lou.
- De hämtar oss nu.
Vi drog på oss skor och jackor och tog med väskorna ut. Efter bara en liten stund svängde en rätt så stor svart Opel in på uppfarten och vi lastade snabbt in våra saker och satte oss sedan bredvid varandra i baksätet.
Liam satt vid förarsätet och kastade en irriterad blick på oss.
- Jag övervägde att åka utan er.
- Bra att du inte gjorde det, då, flinade Louis och flätade samman våra fingrar medan han lutade sig mot mig.
- Godnatt.

Bilresan var långtråkig. Det var ovanligt svårt för mig att somna, medan Zayn och Louis sov som stockar och jag såg att Niall inte var långt borta heller.
Jag bara satt och strök Louis mjuka hår och lyssnade till hans andetag. Han snarkade lätt till då och då och det fick mig att le.
Han rörde lite på sig så att hans huvud låg mot min bröstkorg. Sedan suckade han en gång och blev stilla igen.
Jag blundade också och försökte andas i hans takt.

- Hörrni. HALLÅ. Vi är framme, hörde jag Zayn säga.
Jag blinkade förvirrat till; när hade jag somnat? Jag kunde inte minnas att jag gjort det. Louis började röra på sig och satte sig upp. Jag tittade på honom genom halvöppna ögonlock. Hans ögon var förväntansfulla.
- Hazza! Kom igen, vi är här!
Värst vad han var morgonpigg helt plötsligt. Han brukade nästan vara snäppet värre än jag.
Jag sträckte på mig men nickade och öppnade bildörren. Louis klättrade över mig och hoppade ut. Sedan vände han sig mot mig och log.
- Kom nu då!
Han tog min hand och drog mig ut ur bilen. Jag erkände mig besegrad och vi alla fem gick fram till dörren.
Liam sträckte fram handen för att knacka, men Louis puttade diskret undan honom och slängde upp dörren med ett BANG och ropade
- HAAALLÅÅ? VI ÄR HÄR!
Först fram var Daisy och Phoebe. De sprang först rakt in i armarna på Louis, som omfamnade dem tillbaka. Sedan hälsade de uppspelt på alla och jag kunde svära på att de var ett steg ifrån att börja hoppa av upphetsning.
- HARRY!
Nu hoppade dem.
De kramade mig också och jag flinade medan jag böjde mig ner och kramade dem tillbaka. Daisy (tror jag) började genast hålla på med mitt hår (familjen Tomlinson och mina lockar har något speciellt, jag lovar) och Phoebe var inte långt efter.
- Är du Louis pojkvän? undrade Phoebe (tror jag). Jag log lite.
- Ja.
Jag lät dem hålla på med mitt hår, men rätade snart på mig igen när Lottie, Fizzy, Jay och mamma också kom fram till oss. Det blev en massa kramar, hälsningar, skratt och "hur mår du?".
- Och hur är det med ER? undrade mamma och tittade strålande mellan mig och Louis.
- Vi alla såg intervjun, inflikade Lottie. Det var ett hyfsat sätt att komma ut på.
Hon flinade och jag rodnade lite men flinade tillbaka.
- Ja, just det, hur länge har ni varit tillsammans? undrade Jay nyfiket.
Jag och Louis tittade mellan varandra.
- Snart en månad, log Louis.
- Och ni har inte berättat något?
Mamma lät nästan ogillande.
- Öh... Näe. Alltså, vi har inte riktigt... Haft tid, sa jag och log lite.
Mamma och Jay tittade mellan varandra och oss och flinade menande.
- Och ni har inte haft tid för att ni har gjort vaaad? flinade Fizzy.
Både jag och Louis spärrade upp ögonen.
- Men snälla. Inte SÅ. Vi har varit upptagna med BANDET.
Spridda skratt och sedan gick vi in och satte oss i familjen Tomlinsons vardagsrum. TV:n var påslagen och ljudet var rätt lågt, någon nyhetskanal/talkshow antar jag.
- Så. Nu vill vi veta, sa mamma och såg ut som en nyfiken tidningsreporter.
- Ja. Vem tog första steget? Hur? Var? fyllde Jay i.
- Jag antar att Harry tog första steget, svarade Louis.
Jag skrattade till.
- Nja, det beror på. Jag lärde Lou att dansa vals, men han kysste mig.
- Du lärde honom vad?
Jag rodnade lite men log och Louis lade en arm runt mina axlar.
- Vals. Och jag antar att det gick rätt bra.
- Var?
- I Harrys rum, svarade Niall snabbt. Sedan spärrade han upp ögonen och slog en hand för munnen.
- Jag sa inget.
Jag tittade misstänksamt på honom.
- Och du vet det därför att...?
- Vild gissning? försökte Niall.
- Han tjuvtittade, avslöjade Liam med ett flin. Jag kom på honom.
- NIALL! utbrast jag och Louis samtidigt.
- Åh men kom igen, kan ni klandra mig? Jag har liksom följt hela händelsen. Jag kan gissa att det började på Harrys födelsedag?
Nu var det Louis tur att spärra upp ögonen.
- Alltså nja...
- Joodå. Jag såg dig. Du såg ut som om att se Harry bita sig i läppen var det mest fascinerande och frestande du sett i ditt liv.
Louis rodnade.
- Gjorde jag inte.
- Jo, det gjorde du. Sedan verkade du väldigt nöjd över att ha Harry nära dig medan ni gjorde pannkakor och du var inte precis diskret med blickarna, Lou. Åh, just det, ett ord. Lekparken.
Louis var djupt röd i ansiktet nu och det var jättesött. Han tittade ner på sina händer.
- Alla hjärtans dag, mumlade han. Det började på riktigt då.
- JUST DET, tack för påminnelsen Louis, du kunde inte hålla dig borta från Harrys hår. Eller Harry i allmänhet, påpekade Niall.
Det här var... smickrande.
- Niall... Ska jag hjälpa dig att hålla tyst?
Niall bara flinade nöjt.
- Sedan har vi Harry.
Åh nej.
- Du var inte precis heller diskret. Eller, sen blev du det, sa Niall lite fundersamt. Jag menar, på X Factor trodde alla att ni var i något hemligt förhållande eller något. Men du tonade ner dig när Louis hittade... Hur som helst, varje gång du tittade... tittar... på Lou var det som att du tänkte "Jag älskar dig Louis... Jag älskar dig Louis... Gift dig med mig, Louis...".
Niall imiterade min röst och alla skrattade medan jag rodnade.
- Niall... Har du inte haft något riktigt liv de senaste åren, eftersom du tydligen lagt all tid på att granska min och Lous minsta rörelse? undrade jag.
Niall bara ryckte på axlarna och flinade.
Mamma och Jay såg ut att vilja gråta av lycka eller något.
- Vänta, lyssna! sa Lottie plötsligt och pekade mot TV-skärmen. De pratar om er!
Hon höjde ljudet och alla började lyssna på kvinnan och mannen i rutan.
--Louis pov--
- ... Vilket var en rätt stor chock. Eller var det egentligen det, vad tycker du, Chloe? undrade mannen.
- Ja, jag tycker det, svarade kvinnan som tydligen hette Chloe. Eller, vi alla vet ju att relationen mellan Styles och Tomlinson är stark. Men det här... Ska jag vara ärlig, tycker jag synd om Louis.
Vänta, va?
- Jaså? sa mannen intresserat.
- Vi vet ju alla även hur Harry Styles är med kvinnor, sa Chloe och himlade med ögonen.
Mina ögon smalnade, vad fan menade hon med det?
- Skulle inte alls förvåna mig om han är otrogen. Jag har hört att han blev tagen på bar gärning med tre olika tjejer, alla kring 18 bara för några veckor sedan.
- Men då kanske han redan varit otrogen? sa mannen.
- Antagligen. Louis förtjänar bättre, Harry verkar ha problem med att binda sig. Jag ser inte att det här kommer hålla länge. Och antagligen kommer det vara Louis som är krossad i slutet medan Harry roar sig på någon bar.
Vem fan var den här Chloe? Hade hon rätt att säga sådant här? Hur kunde hon göra det? Och mannen utan namn bara håller med. Rent av motbjudande. De kände inte Harry. De kunde inte döma honom sådär. Jag knöt nävarna.
Sedan tittade jag på Harry. Åh gud, Harry.
Hans blick var glasartad, tom på känslor. Jag såg hur hans underläpp började darra lätt. Det var hjärtskärande.
Sedan reste han sig.
- Ursäkta, mumlade han och försvann snabbt in i mitt rum som även var hans under vistelsen här. Jag stirrade efter honom.
Jag hatade den där jävla Chloe. Jag ville se henne död. Eller åtminstone väldigt, väldigt lidande. Den där mannen också. Fan. Åt helvete med dem båda två.
- Hur... Fan... Vågar dem? väste jag.
Anne var nog den enda som var exakt lika upprörd som jag.
- Går det att stämma dem? Är det där ens lagligt? insköt hon.
- Borde inte vara det.
Jag reste mig upp.
- Jag tänker gå in till Harry. Han får inte bli påverkad av det här.
Med de orden vände jag mig om och gick in till mitt och Harrys rum.
- Harry, sa jag tyst och stängde försiktigt dörren efter mig. Han låg på sängen och tittade upp i taket. Jag gick fram till honom och satte mig på sängkanten.
- Harry, du vet att det där inte är sant. Våga inte tro något annat.
Han satte sig upp och tittade på mig, ögonen aningen blanka.
Nej, snälla. Gråt inte. Du VET att jag inte klarar det.
- De tror att det är sant. Halva världen tror att det är sant. De tror att det är sådan jag är. Det, du vet... påverkar mig.
Han drog upp knäna mot magen.
- Jag kanske är sådan, mumlade han.
Han försökte blinka bort tårarna, men de föll i alla fall.
- Det är du INTE, Harry, sa jag häftigt. Tro aldrig på dem, okej? Aldrig. Det är inte sant, de känner inte dig, de borde inte få göra sådär. JAG vet att du inte är sådan, Haz. Jag vet det.
- Men jag har alltid vetat att du förtjänar något bättre, Lou. Vad du behöver är...
- Dig, avbröt jag. Du tar hand om mig. Du bryr dig om mig. Du är dessutom min bästa vän. Du gör mig lycklig. Jag behöver dig.
Han tittade ner lite igen. Det var tyst en stund. Hur kunde han tveka?
Det var klart att det var folk som inte gillade vårt förhållande - sådana människor fanns överallt. Det var så orättvist att Harry skulle få allt hat igen. Kan inte sjunga, player, självisk. Det kunde mycket hellre ha fått drabba mig den här gången.
- "Elevator buttons and morning air", mummelsjöng jag plötsligt, någonting med texten kändes så passande.
"Stranger silence makes me wanna take the stairs.
If you were here we'd laugh about their vacant stares
but right now, my time is theirs"
Harry tittade upp lite misstroget och förvånat på mig.
- Lou, vad gör du?
- "Seems like there's always someone who disapproves
They judge it like they know about me and you
And the verdict comes from those with nothing else to do
The jury's out, but my choice is you..."
- Lou, sjunger du en Taylor Swift låt för mig?
Jag ignorerade honom.
- "So don't you worry your pretty little mind
People throw rocks at things that shine
And life makes love look hard
The stakes are high, the water's rough
But this love is ours"
- Lou...
Jag rätade på mig lite och fortsatte titta på honom.
- "And it's not theirs to speculate if it's wrong and
Your hands are tough but they are where mine belong in
I'll fight their doubt and give you faith with this song for you..."
Jag kunde ana ett litet leende i Harrys mungipor. Jag flyttade mig närmare honom och log lite själv.
- "Cause I love your messy, curly hair
And when you smile you make me gasp for air
And any snide remarks from reporters 'bout who they think you are will be ignored
Cause my heart is yours"
Okej, så jag ändrade texten men den var mer passande så. Och dessutom var det sant.
Jag flätade samman våra fingrar och tittade in i hans ögon, blått möter grönt.
- Du är så konstig, Lou, sa Harry. Och log.
Score.
- Men jag älskar dig, mumlade han sedan.
Våra läppar möttes. Kyssen var mjuk och ödmjuk men alldeles perfekt på sitt sätt och full av känslor.
Sedan hördes ett oidentifierbart ljud utanför dörren och sedan viskningar och vi båda tittade dit. Mina ögon smalnade lite och sedan tittade jag på Harry. Jag tecknade åt honom att vara tyst och han nickade. Sedan smög jag tyst fram till dörren och slängde häftigt upp den. In ramlade mamma, Anne, Lottie, Fizzy, tvillingarna, Niall, Zayn och Liam.
Suck.
- Sett något intressant? undrade jag sarkastiskt och allihop såg lite skuldmedvetna ut.
- Vi var nyfikna, förklarade Daisy.
Harry ställde sig upp och gick fram till oss.
- Harry! utbrast Anne. Hur är det? Du lyssnar väl inte på de där... Skämten till människor, va?
Harry log lite.
- Nejdå. Det är bra.

--Harrys pov--
Intervjun var svår att släppa.
Jag menar, trots att Louis brutit ut i sång och allt, så låg orden och gnagde någonstans längre bak i mitt medvetande. Det var den imagen jag hade fått av mig själv, den alla trodde jag var.
Ville folk hellre att jag skulle vara sådan än att jag skulle vara ihop med Louis?
Jag visste inte.
Jag tänkte inte vara sådan, i alla fall.
Jag tänkte strunta i vad folk tycker.
Louis och jag är tillsammans, inget kan ändra på det.
Okej. Låter bra.
Dagen gick lättsamt efter det. Ingen drog upp någonting som ens liknade intervjun, den mesta tiden gick åt till att jag och Louis fick berätta i princip varenda liten detalj som hänt innan och efter vi blivit ihop. Vi fick berätta hur vi blev ihop tre gånger. Det var mammas och systrarna Tomlinsons favorit. Det kändes rätt surrealistiskt. Hade de inget bättre för sig än att lyssna på historier om mig och Louis? Tre gånger om?
Jaja. Det kunde ha varit värre, om vi säger så.

När jag vaknade mitt i natten låg Louis inte bredvid mig. Jag rynkade pannan och gäspade. Vart var han då?

Jag rullade över på mage och försökte somna om, men sängen kändes så stor och tom och ensam utan Lou. Efter en stund gav jag upp och satte mig upp i sängen och såg mig omkring i det mörka rummet. Det var väldigt tyst.
Var fan var Louis?
Jag drog försiktigt av mig täcket och smög ur sängen och fram till dörren som jag öppnade så tyst som möjligt.
Knäpptyst.
Dörrarna till alla sovrum var stängda. Jag tror ingen var vaken.
Ingen var i köket. Eller vardagsrummet.
Men det var ovanligt kallt i vardagsrummet.
Jag huttrade till lite och kollade mig runt. Dörren till altanen var öppen och jag kunde skymta en figur därute.
Jag log lite och gick ut på altanen. Det var ungefär mitten av mars, så det var inte precis varmt ute.
Louis stod vid altanräcket och tittade upp mot himlen med en filt om sig. Jag smög fram till honom och lade försiktigt armarna om honom. Han hoppade till lite.
- Harry!
Jag skrattade lågt.
- Kunde inte sova?
Han nickade och lutade sig mot mig.
- Inte jag heller.
- Du sov när jag gick hit.
- Okej, rättning, sa jag. Inte utan min Boo Bear.
Louis kinder färgades ljust rosa och jag log. Jag älskade att få honom att rodna.
En iskall vind blåste förbi och jag huttrade till.
Louis kände uppenbarligen det, och drog sig ur min omfamning för att sedan ställa sig bredvid mig och svepa filten om mig också. Jag pressade mig mot honom och lade en arm runt hans midja. Han lutade huvudet mot min axel och tittade upp mot himlen. Jag följde hans exempel.
Himlen var kolsvart. Kolsvart och ändlös. Ovanligt många stjärnor avtecknade sig mot den mörka bakrunden, som små diamanter, eller vattendroppar som reflekterades av månen.
Det här kändes så kliché - bara vi två, ute på altanen, tittar upp mot stjärnorna. Tyst runt omkring oss och bara lyssnar till varandras andetag, delar kroppsvärme och en filt.
- Det är nu jag ska säga något om hur vackert det är, sa Louis och pekade ut mot himlen och flinade lite. Jag flinade också.
- Mm. Och jag ska rycka nonchalant på axlarna och sedan säga "Tja, det är det väl. Men vet du vad som är vackrare?".
Jag böjde huvudet neråt för att viska i hans öra.
- "Du".
Jag kände en rysning gå genom Lou, och han nickade.
- Och nu ska jag dra lite efter andan och vända mig mot dig...
Han gjorde det.
- ... Och hela scenen avslutas med en söt kyss under stjärnorna, sa jag och flinade.
- Precis som i filmerna.
- Mm. Tänk om det var så.
Min blick föll på Louis läppar. Inbjudande, bleka, särade i ett leende. Oemotståndliga.
Jag upptäckte att våra ansikten var mycket närmare varandra nu än vad de var senast. Hans andedräkt och doft slog emot mig och jag kunde svära på att världen började snurra.
Utan att egentligen tänka så slöt jag de sista millimetrarna mellan oss helt. Lou besvarade kyssen direkt, sög löst på min underläpp och gjorde mina ben mjuka som spagetti.
Hans händer letade sig upp till mitt hår och han tvinnade mina lockar mellan sina fingrar. Jag älskade när just han gjorde det - det kändes så rätt just då. Det fanns inga fel med det här ögonblicket.
Vi båda avslutade för att få andas och Louis smög armarna runt mig. Jag vilade kinden mot hans huvud och blundade. Det var då jag insåg hur trött jag faktiskt var. Jag gäspade och öppnade ögonen.
- Vi borde kanske gå och lägga oss.
Louis stönade.
- Jag orkar inte gå in.
- Jag orkar knappt stå.
Han suckade och vände sig lite så att han såg ut på altanen.
- Visst... Kom igen.
Vi stapplade in i vardagsrummet igen. När vi passerade soffan drog Louis med mig ner i soffan.
- Lou, stönade jag lågt.
- Vad? Jag är trött, mumlade han.
Jag gjorde ett halvhjärtat försök att ställa mig upp igen, men Louis höll mig kvar i soffan med all sin kraft.
- Nej, mumlade han. Stanna... Stanna här.
Han verkade halvsova redan. Han hade armarna i ett stenhårt grepp om mig, och kröp upp så att han halvt låg på mig.
- Godnatt, Haz.
Jag suckade och blundade jag också.
- Godnatt, Boo Bear.