LarryStylinsonFan.blogg.se

 

Jag vaknade nästa morgon av att kudden vibrerade. Jag gäspade och sträckte på mig. Tog fram mobilen som låg under kudden.

1 Nytt meddelande från Niall, stod det på skärmen. Jag öppnade och läste.

Sök på Larry Stylinson på YouTube. Fråga inte, bara gör det.

Jag rynkade pannan. Visst, det kunde jag göra.

Jag gick upp till köket där laptopen stod på köksbordet. jag orkade inte göra något avancerat, så jag stoppade två bröd i brödrosten, tog fram smör och ost och satte sedan igång datorn.

"Larry Stylinson" skrev jag in i sökrutan på YouTube. "Ungefär 2 520 resultat". Wow.

Jag visste att Larry Stylinson var vad våra fans kallade mig och Louis. Men jag hade inte funderat mer över det.

Jag tryckte på en video. "Louis & Harry | what's a soul mate? Heter den.

- "What's a soulmate?" frågade någon samtidigt som det började visas videoklipp på mig och Louis.

Ljudet var en monolog från en film.

- "It's... It's like a best friend but more"

Jag och Louis från X factor när vi imiterade Wagner och Louis gav mig en kyss på kinden.

- "It's the one person in the world who knows you better than anyone else"

Jag och Louis i en intervju i Paris. Jag gav honom en menande blick och han började skratta.

- "It's someone who makes you a better person"

Jag och Louis i en stor, tom arena. Jag håller armarna om Louis bakifrån och Louis har på sig sina glasögon som jag alltid har gillat.

- "Well, actually, they don't make you a better person. You do that yourself, because they inspire you"

Jag som tittar på Louis under en intervju, sedan när vi dansar i ett köpcenter.

- "A soul mate is someone you carry with you forever"

Louis och jag som omfamnar varandra.

- "It's the one person who knew you and accepted you, and... believed in you before anyone else did... or when no one else would"

En massa flera klipp visades av mig och Louis. Jag stirrade på skärmen. Hade någon faktiskt suttit och gjort det här? Till oss?

- "And no matter what happens, you'll always love them.

Nothing can ever change that."

Videon tog slut. Jag bara fortsatte stirra. Folk hade lagt ner tid på att göra sådant här. Om oss. Om mig och Louis.

Sedan hördes steg och Louis steg in i köket. Jag stängde snabbt laptopen.

- Godmorgon, sa han och gäspade lite.

- Godmorgon.

- Vad ska du göra idag?

- Vet inte.

Då kom jag på något. Vad jag sett igår. Eleanor och den mystiska personen. Som Louis måste få veta om... Nej. Jag borde kanske inte... Jo. Han förtjänar inte att bli bedragen.

- Jo, du, Lou... började jag lite tvekande.

- Mm?

- Minns du igår, när jag tittade på något, men ville inte berätta vad? Vid lekparken.

- Mm.

- Öh... Jo... Grejen var att jag såg Eleanor. Med en annan kille.

Louis ryckte till och rynkade pannan.

- Va?

- Öh, de stod på bron på andra sidan och... De kysstes. Jag tror Eleanor är otrogen.

--Louis pov--

Jag vaknar en helt vanlig dag. Går ut i köket. Harry är vaken. Det ser ut att bli en rätt händelselös dag.

Också kläcker Harry ur sig att Eleanor är otrogen. Vad fan?

Jag stirrade på honom. Nej. Han måste ha sett fel. Hon skulle inte göra så mot mig. Eleanor skulle inte göra så mot mig. Aldrig.

Jag skakade på huvudet.

- Det... måste ha varit någon annan.

- Det var det inte.

- Du har bara träffat henne en gång innan. Hur kan du vara säker?

- Jag minns väl hur hon såg ut. Hon stod med någon på bron. Hon var definitivt mer än en vän till honom.

Nej. Det var inte sant. Kunde inte ha varit sant.

- Det är inte sant. Du känner inte henne.

- Du har varit ihop med henne i en vecka.

- Jag känner henne åtminstone bättre än vad du gör.

- Så du tror att jag ljuger?

- Ja, det gör jag.

Orden slank ur innan jag hann stoppa dem. Jag hade inte precis menat att säga dem. Det bara hände.

Men jag såg ingen annan förklaring. Jag visste att Eleanor inte skulle bedra mig.

Men jag visste väl i och för sig att Harry inte skulle ljuga för mig heller.

Harry stirrade på mig.

- Okej... Det förändrar ju vissa saker.

- Eleanor skulle inte göra så mot mig. Jag vet det, hon är inte en sådan person.

- Och jag är en sådan person som ljuger?

- Uppenbarligen.

Hoppsan. En till sak jag inte menade att säga riktigt.

Jag kunde se att Harry var upprörd nu.

- Du tror på henne, men inte på mig?

- DU har andledningar att ljuga, sa jag, för att försvara Eleanor.

- Som vadå?

- Första veckan. Jag såg första gången ni träffades att du inte gillade henne.

- Jag skulle inte ljuga för det! Hon använder dig, Lou. För publicitet. Hon jobbar som amatörmodell, va? Du skulle kunna hjälpa henne att lyckas.

Jag stirrade på honom. Jag började bli upprörd nu också. Att han ens... Gjorde såhär.

- Jag fattar inte att du försöker smälla i mig det här.

- JAG fattar inte att du inte tror på mig.

Varför försökte han få mig att bryta med Eleanor? Var han avundsjuk? Ville han ha mig för sig själv eller något annat helsjukt?

- Jag tänker inte göra slut med Eleanor på grund av att du försöker lura i mig någon sorts lögn, sa jag vasst.

- Du väljer alltså henne framför mig, det inser du, va?

- Det kanske jag gör. Eller, det skulle väl ha varit svårt att välja. Tills du ljög för mig.

- JAG LJUGER INTE FÖR DIG.

- JO DET GÖR DU. Vad jag och Eleanor har är äkta. Hon skulle aldrig vara otrogen mot mig, jag vet det!

--Harrys pov--

Det var helt jävla otroligt. Han trodde inte på mig. Han trodde inte på mig, han trodde att jag ljög för honom. Bara för att han var så förblindad av sin FÖRÄLSKELSE. Det var antagligen inte ens riktig kärlek. Inte den kärleken som jag kände för honom. Det var äkta.

- Äkta för dig, kanske, men inte för henne, svarade jag.

Han blängde på mig.

- Det är äkta! Du vet ingenting om sådant.

Jag smällde ihop tänderna.

- Jag vet inget om vadå?

- Om äkta kärlek. Hur länge har dina förhållanden hållit, Harry? Två veckor? En månad, max? Du vet inte om det är äkta eller inte, för du har inte känt det.

Jag vet inget om kärlek? JAG vet inget om KÄRLEK? Det gjorde jag. Jag var expert i ämnet. På grund av honom.

- Jag vet hur äkta kärlek känns, nästan morrade jag. Louis fnös.

- Ja, visst. Brukar du ens titta på mer än utseendet? "One Direction's flirt"? "The ladies’ man"?

Jag ställde mig häftigt upp.

- Jag vet hur äkta kärlek känns! nästan skrek jag. Louis stirrade på mig. Jag brukade inte skrika. Inte åt honom. Sedan återhämtade han sig.

-Åh, verkligen?

Jag tog ett djupt andetag.

- Ja, verkligen. Jag vet inte vad kärlek kanske är för andra, men jag vet vad det är för mig. Kärlek är att bry sig om personen, mycket mer än vad du bryr dig om dig själv. Det spelar ingen roll hur länge du känt personen, eller hur väl du känner personen, de verkar ändå alltid få ditt hjärta att dunka dubbelt så snabbt varje gång du ser dem. De får dig att tänka på saker som du aldrig tänkt på förut, och göra saker du aldrig trott att du skulle göra, kunna, våga... Men du gjorde det, du gjorde det för dem. För att du älskar dem. Det spelar ingen roll om du har gjort något fel, eller om du känner dig helt idiotisk för något, för du vet att de aldrig skulle hata dig för det. Kärlek är att vela vara med den speciella personen, varje minut av ditt liv, för alltid. Du blir en bättre person, du är aldrig nedstämd i dess närvaro, för de gör hela ditt liv så jävla perfekt så fort de vistas i samma rum som du. De kan få dig att skratta, le, få dig att känna dig helt jävla fantastisk, men är även de personer som skulle kunna skada dig, såra dig mer än någon annan. När du är ledsen eller nedstämd är de alltid där för dig. De slutar inte tro på dig. Och det spelar heller igen roll hur mycket förjävliga saker DE gör, du fortsätter ändå att älska dem. För du vet vilken underbar, fantastisk, omtänksam person de faktiskt är, och du skulle aldrig, aldrig svika dem. Du lider när de lider. När de är glad, kan inte du låta bli att vara glad själv. Och kärleken du känner för den här personen... Du skulle göra vad som helst för att vara med dem. Eller... Ha den besvarad... Vad som helst.

Min röst bröts lite på slutet och jag kände att jag var nära till tårarna. Louis stirrade på mig, ögonen uppspärrade och munnen lätt öppen.

Jag andades darrigt ut. Jag hade verkligen sagt allt nu. Nästan allt.

Bara det faktum att det var Louis jag hade tänkt på medan jag pratat.

Men det tänkte jag inte berätta.

Aldrig.

Kunde inte. Inte nu.

Louis sa ingenting. Inte jag heller. Tystnaden var besvärande, laddad, negativ i allmänhet. Jag kände hur tårarna var på väg att svämma över, så jag gick snabbt ut ur köket, och in på mitt rum.

Varför? Varför hade jag ens tagit upp det? Jag skulle ha låtit det vara. Fan, jag skulle inte ens ha tittat efter mer noggrant igår vid lekparken! Struntat i det, inte sett det, vad som helst. Jag ville inte bråka med Louis. Det orsakade mig smärta. Intensiv smärta. Den absolut värsta sorten.

Jag kurade ihop mig mot väggen, lutade huvudet mot knäna, och grät.

--Louis pov--

Jag hade fortfarande inte hämtat mig från Harrys ord. Hans ord om äkta kärlek.

Jag hade på riktigt, på fullt allvar inte trott att han faktiskt varit kär, på riktigt. Han brukade ha flickvän lite till-och-från, och när det tog slut var det inte särskilt svårt för honom att gå vidare. Ytlig förälskelse.

Så, hur kunde han veta? Vem kunde ha fått honom att känna så starkt, för jag kunde se på hela honom att han menade varje ord han sa. Han hade upplevt det.

Jag suckade frustrerat. Det här betydde att det fanns något, uppenbarligen stort, han inte hade berättat för mig.

Jag trodde att vi berättade allt för varandra.

Jag suckade frustrerat och slog upp laptopen. För att få mina tankar på annat håll.

Laptopen var redan på.

"Louis & Harry | What’s a soulmate?'" var uppslagen på YouTube. Jag rynkade på pannan. På "liknande videoklipp" stod många rubriker med Larry Stylinson. Jag klickade på en.

Videon var fylld med olika klipp som beskrevs som "Larry Stylinson moments" Några av kommentarerna var

"The way they look at each other..."

"ASDFGHJKLKJJHGFDASHGFDSA I JUST CAN'T EVEN... GET MARRIED ALREADY"

"Harrys heart eyes..."

Jag tittade på videon igen, bara för att se om personen hade rätt om Harrys "heart eyes".

Mina ögon blev större.

Personen hade fanimej rätt.

Det var någonting i Harrys blick... Den utstrålade kärlek. Vördnad.

Någonting i Harrys blick. När han tittade på mig.

Jag drog efter andan. Det kunde inte vara så. Nej, det gick inte. Alla ord... Han kunde väl inte ha pratat... Om mig? Det gick ju inte. Harry hade, som sagt, haft många flickvänner.

Men sättet han betedde sig på, hur han tittade på mig, hur han verkade... avundsjuk på andra som rörde vid mig... Det var väldigt surrealistiskt, alltihop.

Men det skulle förklara en del. Varför han verkade upprörd efter att jag presenterat Eleanor, varför han varit så sårad, varför han verkade ogilla henne.

Varför han skulle vilja få bort henne.

Det var som självaste fan.

--Harrys pov--

Minuterna gick.

Tårarna slutade rinna efter ett tag.

Som om jag inte hade några tårar kvar att gråta ut.

Louis.

Louis, jag älskar dig.

Jag lyfte huvudet sakta från knäna och såg mig omkring lite i rummet, bara för att faktiskt göra någonting.

Sedan hördes steg utanför min dörr.

Louis öppnade häftigt dörren och ställde sig mitt i rummet, vänd mot mig.

- Harry.

Jag svarade inte. Ville inte prata med honom.

- Harry, se på mig.

Jag ville inte det heller.

Det var tyst en stund.

- Det är inte mitt jävla fel att du är kär i mig! tjöt han.

Jag ryckte till och stirrade på honom. Hur visste han? Hur hade han kommit fram till det?

- Jag trodde åtminstone att du kanske kunde vara glad för min skull, inte försöka få bort Eleanor ur bilden genom att ljuga! Så jävla... LÅGT. Jag älskar inte dig, Harry Styles, har aldrig gjort och kommer aldrig älska dig på det sättet, eller älska någon annan jävla KILLE på det sättet!

Bom. Krasch. Pang.

Där föll mitt liv samman.

Krossades till små smulor som sakta föll ner till marken.

Jag sa ingenting, bara reste mig upp och sprang ut därifrån. Bort från Louis. Det var allt jag ville komma. Bort från Louis, bort från huset, bort från smärtan, bort från känslorna, bort från allt.

"Jag älskar inte dig, Harry Styles, har aldrig gjort och kommer aldrig älska dig på det sättet, eller älska någon annan jävla KILLE på det sättet."

Orden var förevigt fastbrända i mitt minne.

Det var över.

Allt var över.

Jag och Louis skulle aldrig bli tillsammans.

Vi var inte menade för varandra.

Louis levde vidare, medan jag var här, bruten och hjärtekrossad, visste inte om jag någonsin skulle kunna älska någon igen.

Det jag kämpat för så länge var borta.

Förgäves.

Jag blundade.

Jag älskar dig, Louis William Tomlinson.

Jag älskar dig verkligen.

Men jag tror att jag måste låta dig gå nu.

--Louis' pov--

Jag stod kvar efter att Harry rusat ur rummet.

Tänkte på vad fan jag hade gjort.

Hade jag gjort det?

Skrikit åt honom?

Betydde jag så mycket för honom?

Allt jag gjorde blev bara fel. Hela tiden.

Jag kände mig så skyldig.

Jag skulle ha stoppat honom.

Sagt förlåt.

Nej.

Tänk på vad han gjort.

Det lät inte som Harry.

Inte alls.

Men jag såg ingen annan förklaring. Eleanor skulle aldrig vara otrogen mot mig. Harry kunde lätt låta sig styras av sina känslor ibland, det visste jag. Han kunde bli avundsjuk. Jag hade sett det.

Men han brukade inte göra såhär.

Jag kunde inte röra mig ur fläcken. Stod och stirrade på fläcken där Harry inte längre satt, medan mina tankar och känslor var i ett enda kaos.

Men du kommer väl tillbaka, Harry?

Jag behöver dig.