LarryStylinsonFan.blogg.se

--Harrys pov--

Nu hade jag definitivt gråtit ur all vätska jag hade i kroppen. Jag kände mig ihålig, tom. Som ett skal av vad som brukade vara fyllt med känslor.

Det hade varit en hård kamp med mig själv. En del av mig ville fortsätta hålla fast vid Louis. Men jag kunde inte. Jag måste släppa honom nu. Jag måste.

Det var bara så svårt att inse.

Jag kunde inte heller gå tillbaka till min och Louis lägenhet. Jag skulle inte klara av att se honom i ögonen efter det här. Inte på en lång, lång tid. Jag kände inte direkt för att ta in på ett hotell, Liam skulle bara försöka få oss till att bli vänner igen, Zayn också.

Men Niall.

Niall skulle förstå. Jag hade en känsla av det.

Så jag tog upp mobilen, och ringde honom.

- Hallå? svarade han.

- Niall. Det är Harry.

- Vad är det?

Han hörde antagligen på min röst att det var något fel. Den var sprucken och tunn och inte alls lik det den brukade låta.

- Louis, mumlade jag.

- Åh... Kom hit nu.

- Tack.

Jag lade snabbt på och tog en av våra bilar och körde raka vägen hem till Niall. Jag han inte ens knacka innan han öppnade dörren. Hans ögon spärrades upp lite när han såg mig.

- Kom här, sa han och sträckte ut armarna. Jag gick närmare och han kramade mig. Jag kramade honom tillbaka och blundade. Han släppte mig efter en stund och höll mig på armlängds avstånd.

- Berätta vad som hände.

Och jag berättade. Jag slog mig ner i en av hans mjuka, stora fåtöljer och berättade vad som hänt, från början till slut. Från att jag berättade om att Eleanor var otrogen, till min predikan om kärlek, till orden han sagt i mitt rum. Orden. De skulle jag aldrig glömma. De skulle alltid sätta en spärr. Det var ingen ide att försöka. Louis älskade inte mig på det sättet.

Niall lyssnade, och när jag var klar så tröstade han mig. Han tog i princip hand om mig hela dagen. Jag fick sova hos honom. Han pressade mig inte att gå och prata med Louis. Han förstod, precis som jag hoppats.

Det skulle göra ont. Det skulle det verkligen.

Men jag var tvungen att klara det.

Jag skulle gå vidare.

För om jag gjorde det, kanske vi åtminstone kunde få vår vänskap tillbaka.

--Louis pov--

Jag vaknade nästa morgon, och den första tanken som slog mig var att Harry inte var här. Den andra var att jag upptäckte att jag somnat i hans säng. Den tredje var alla minnen från gårdagen.

Jag suckade. Jag kunde inte fatta att jag hade gjort så mot Harry. Jag kunde väl åtminstone ha sagt det på ett lugnare sätt. Då kanske det inte hade behövt bli såhär. Men nejdå, jag skulle storma in och skrika åt honom. Såra honom. Allt hade bara blivit för mycket för mig, antar jag.

Gud, vad jag ville ta tillbaka vad jag sagt. Allting. Bara... Börja om. Jag menar, jag var inte gay. Det var jag inte. Kunde inte vara. Det kändes som att Eleanor skulle kunna vara exakt den som jag behövde. Som jag hörde ihop med.

Jag suckade. Ville inte prata med någon av killarna. Alla tre skulle bara försöka fixa det. Och jag trodde inte att ett simpelt "förlåt" skulle fixa allt nu. Inte alls.

Så jag sms:ade Eleanor och undrade om vi kunde träffas idag. Jag fick snabbt ett ”visst” till svar.

Hon kanske skulle få mig på andra tankar, i alla fall.

--Harrys pov--

- Niall. Finns det någon typ av mat som du INTE har i ditt kylskåp?

- Tror inte det. Vadårå?

Jag skakade lite på huvudet och log nästan. Minnena från gårdagen låg fortfarande och skavde i bakhuvudet.

Jag nöjde mig med ett glas juice och en rostad macka. Jag var inte särskilt hungrig.

- Vill du göra något idag? undrade Niall. Vi skulle kunna dra hit Liam och Zayn också.

- De kommer vilja ordna upp allt. Och det går inte. Inte än.

Niall skakade på huvudet.

- Jag har faktiskt redan pratat med dem. De förstod efter en stunds övertalning, men de kommer inte att pressa er till att bli vänner igen.

Jag nickade.

-Okej, visst. Men...

Jag svalde.

- Men Louis, då?

- Han... skulle göra annat idag. De hade försökt att ringa honom, men han hade inte svarat.

- Åh.

Jag undrade om han var med Eleanor.

 

- Hazza! Vart ska vi gå först? undrade Liam.

- Vi kan väl gå och fika? tyckte Niall, med hopp i blicken. Jag tvingade fram ett leende.

- Visst.

Vi började gå. Killarna gjorde mycket för att uppmuntra mig. Jag uppskattade det verkligen, och tvingade fram många leenden och till och med några skratt ibland. Men inget var riktigt äkta.

Det kändes rätt tomt utan Louis.

Undrar hur länge jag skulle kunna leva såhär.

Vi passerade lekparken på väg till fiket. Jag stannade till och kollade längst upp på klätterställningen. Hur vi legat längst där uppe och Louis hade pekat på moln och allt hade varit allmänt perfekt och som hämtat ur någon romantisk film. Hur lycklig jag varit, hur rätt det hade känts.

Och så bron. Där jag sett Eleanor och den andra killen. Jag önskade så mycket att jag inte sett dem. För då skulle jag och Louis ha det som förut, vilket var absolut bättre än... det här.

- Harry? sa Niall försiktigt. Ska vi gå?

Jag skulle precis nicka och fortsätta gå, när två personer kom upp på bron.

Var det inte ödets ironi. Det var Eleanor. Som drog med Louis upp på bron. Båda log och såg väldigt glada ut. De stod på nästan exakt samma ställe som hon och "den andra" hade gjort. Sedan kysstes de.

Vad fan trodde hon att hon höll på med? Drog hon bara upp killar till den där bron och kysste dem, eller? Det kändes hemskt att Lou inte visste. Han förtjänade verkligen inte det här. Hon fick inte göra så mot henne.

Och det stack i hjärtat att se det.

De gick ifrån bron och jag vände mig om med plågad blick. Niall stod bara och tittade på bron.

- Var det där du såg...

- Mm.

- Och nu...

- Japp.

- Så jävla... Falskt.

- Mhm.

Niall trodde i alla fall på mig. Det kändes bra. Han hade inte berättat just den biten för de andra. Vilket var bra.

Jag ignorerade den upprepande smärtan i bröstet medan vi gick vidare.

--Harrys pov--

Timmarna gick. Men de var inte desamma utan Louis.

--Louis' pov--

Timmarna gick. Men de var inte desamma utan Harry.

 

--Harrys pov--

När vi kom tillbaka till Nialls lägenhet gick det upp för mig på riktigt att Louis inte älskade mig. Han älskade mig inte och det fanns inget i världen som kunde ändra på det. Jag låg på Nialls soffa resten av dagen med tårar längs kinderna som inte ville sluta rinna, föralltid längtandes efter Louis lätta fingrar som svepte över kinderna och torkade bort dem. Louis famn som hjälpte mig att sluta skaka. Louis låga röst som viskade tröstande ord i mitt öra.

--Louis pov--

Jag kom hem efter att ha varit på stan med Eleanor och ropade Harrys namn. Jag fick inget svar. Jag gick in i köket, som var alldeles tomt. Jag gick in i vardagsrummet som skrek av tomhet. Jag gick och kollade i badrummet där tomheten ekade mot kakelväggarna. Jag tittade i Harrys rum, där tomheten slog emot mig som ett knytnävsslag och jag kände några tårar tränga fram.

Han hade inte kommit tillbaka.

--Harrys pov--

På kvällen bestämde jag mig.

Jag skulle åka hem.

Hem som i åka hem till Cheshire. Holmes Chapel. Till min familj.

Jag behövde lite tid för mig själv.

Fast hela mitt hjärta skrek efter ett annat hem.

--Louis pov--

Nästa morgon ringde jag alla killarna, en efter en, och frågade efter Harry. Jag var tvungen att prata med honom, jag kunde inte ha det såhär längre.

Till sist fick jag tag på Niall som berättade att han hade åkt hem till Holmes Chapel. Han visste inte för hur länge. Bara att han hade sagt att han behövde tid för sig själv.

Mitt liv kan dra åt helvete.

--Harrys pov--

Jag var såklart välkommen hem. Jag behövde inte berätta vad som hänt eller någonting, mamma bara välkomnade mig och jag kom snabbt upp på mitt rum, som jag fortfarande hade kvar där. Utifall att jag skulle få hemlängtan eller så.

Eller bara behövde tid för mig själv. För att glömma. För att komma över.

Som nu.

--Louis pov--

Jag pratade med Liam, Zayn och Niall idag. Allihop tyckte att jag verkligen borde prata med honom nu. Jag var antagligen den enda som kunde göra allt bättre.

- Nej, svarade jag. Om han vill ha tid för sig själv, låt honom ha tid för sig själv. Han kommer tillbaka när han är redo.

I tankarna lade jag till ett litet "hoppas jag".

 

--Harrys pov--

Tiden gick. Jag koncentrerade mig på allt, förutom Louis. Fick inte tänka på honom.

Jag kunde känna hur jag kom närmare och närmare det stadiet när jag kunde släppa taget. Han påminde inte om allt längre, efter två veckors tid.

Jag kanske skulle lyckas, ändå.

 

--Louis pov--

Jag mindes dig idag, Harry.

Jag tittade på videos från X factor på oss två och låtsades att allt var bra. Jag önskar att allt var bra.

Allt är mitt fel.

Jag är med Eleanor ibland. Oftast, om jag ska vara helt ärlig. Jag är väldigt säker på att hon inte är otrogen. Hon... förstår mig. Hon får mig på andra tankar.

 

- Okej. Jag har fått nog.

Liam slog näven i Nialls köksbord och tittade nästan ilsket på mig. Jag tittade upp på honom.

- Va?

- Det här måste få ett slut. Det är inte bara det att det är plågsamt att se en av sina bästa vänner såhär... Deppig, utan även för One Direction. Och våra fans. Vi ska börja arbeta på några nya sånger snart, Lou! Det kan inte vara såhär då.

- Han kommer tillbaka när han...

Nu instämde Niall.

- Det gör han inte alls det. Vi måste få hit honom igen. Ni två kan inte fortsätta såhär. Det är så jävla uppenbart att du saknar honom. Och det var så jävla uppenbart att han saknade dig den korta tiden han spenderade här, man såg det. Och DU ska få tillbaka honom. Smsa, ring, åk till Cheshire, vad som helst!

Jag började protestera lite, men då ryckte Zayn in också.

- Du ska släpa ditt arsle hela vägen till Harrys familj, om det är vad som krävs. Det enda som stoppar dig är att du är FEG. Det är ju HARRY, för guds skull. Din bästa vän. Och du ska göra något åt det NU. Inte om en stund, inte snart, NU.

Jag stirrade på Zayn, som stirrade tillbaka.

- Vad väntar du på?

Jag reste mig upp från stolen.

- Okej, visst. För One Direction.

- Louis...

- OKEJ, JAG SAKNAR HONOM FÖRJÄVLA MYCKET OCH ÅKER DIREKT TILL HONOM, FÖR JAG VILL SE HANS ANSIKTE OCH INTE GÖMMA MIG BAKOM NÅGON IDIOTISK TLEFON. Nöjd?

- Väldigt.

Jag suckade, drog handen genom håret och gick ut från Nialls lägenhet och ner till bilen.

Jag hade en drygt två timmars lång bilresa framför mig.

Bilresan var lång. Den var väldigt lång. Varje minut tickade förbi, en livstid passerade. Varje klockslag var som någon sorts trögflytande vätska, lera kanske.

Men den gick, alltid. Jag tänkte inte ge upp. Jag ville se Harrys ansikte igen. Och jag måste sudda bort det sista minnet jag hade av honom - förkrossad, bruten, rödgråten. Bilden av hans ansikte, tillsammans med vetskapen att det var jag som orsakade den, borrade sig fast i mitt huvud.

Jag måste sudda bort det. Måste ersätta det. Vad det än kostar.

Medan jag åkte tänkte jag igenom de glada minnena jag haft med Harry. Från de senaste dagarna, till exempel. När vi gjorde de där pannkakorna. Eller när vi låg höst upp på klätterställningen och jag hittade en morot och två Liam. En Liam var riktigt, dock, men det spelar ingen roll. Eller varför inte virvelvinden. Eller när vi köpte sockervadd och han fick lite på näsan och jag ville böja mig fram och ta bort det, bara för att kunna röra honom. Eller i berg-och-dalbanan, när jag hade tagit hans hand, och känt hur han slappnat av lite. Jag mindes att det inte hade känts fel. Utan... Tryggt.

DE känslorna, däremot, visste jag inte var de kom från. Impulserna av att vilja röra vid honom, varför jag helt plötsligt började beskriva hans ögon för mig själv som vackra... Det visste jag inte varför. Kanske skuldkänslorna gjorde så mot mig. Jag visste inte riktigt.

Sedan så kom minnena från senast vi sågs, och jag önskade att jag inte hade låtit mig själv släppa in de tankarna, för nu kunde jag inte få ut dem ur huvudet.

Varje tår i Harrys ansikte. Varje ord han sagt. Varje darrande andetag han tagit. Varje steg. Varje snyftning.

Nu fick jag enorma skuldkänslor igen.

Jag var andledningen till att han satt hemma i Holmes Chapel nu. Jag var andledningen för hans lidande. Jag, som aldrig skulle såra honom avsiktligt, hade gjort det nu. Han... Han hade älskat mig, och jag hade kastat de värsta orden han antagligen skulle kunna höra från mig rakt i ansiktet på honom.

"Jag älskar dig inte, Harry Styles"

Det var nog den största, fetaste jävla lögn jag dragit i mitt liv. Klart att jag älskade honom. Jag önskade bara att det hade varit på rätt sätt, så att han inte plågades.

För jag var inte... Jag var inte gay.

Plötsligt så körde jag förbi en skylt där det stod "Holmes Chapel".

Åh, minsann. Jag var här.

Min mage vände och vred sig. Ville att jag skulle fega ur. Vända om. Åka tillbaka. Harry skulle kasta ut mig. Inte vilja se mig, prata med mig, höra ett ord av vad jag hade att säga.

Men jag överröstade de tankarna. Jag ville prata med honom. Då ska jag fan prata med honom. Punkt slut.

Jag körde igenom den lilla staden, tills jag kom fram till ett stort, vitt hus. Jag drog ett djupt andetag, klev ur bilen och gick med bestämda steg fram till dörren. Kunde inte backa ur nu.

Jag knackade tre gånger på dörren.

Steg inifrån.

Gemma öppnade dörren.

- Louis! Det var ett tag sedan. Är du här för att prata med Harry?

Jag svalde.

- Ja.

- Jag hoppas verkligen att du lyckas. Han har knappt lämnat sitt rum medan han varit här. Men, om det är någon som kan fixa det, så borde det vara du, sa hon.

- Louis!

Anne uppenbarade sig i hallen.

- Hej, sa jag och log snett, och hon kramade snabbt om mig.

- Det var länge sedan nu.

- Mm.

- Harry är där uppe.

- Okej. Tack.

Jag började gå upp.

- Förresten, Louis... började Anne. Jag vände mig om.

- Ja?

- Vet du... Vet du vad som hänt?

Jag suckade.

- Ja. Ja, det gör jag.

- Kan du snälla berätta?

Jag suckade igen. Varför dölja det?

- Jag... Klantade mig rätt rejält. Jag sårade honom, och nu är jag här för att be på mina bara knän om förlåtelse, öga mot öga, för att jag ångrar mig och har ångrat mig i ungefär två veckor nu. Och jag saknar honom.

Anne tittade först bara på mig. Sedan nickade hon.

- Okej. I så fall är jag väldigt glad att du kom, Louis... Lycka till.

- Tack.

Sedan gick jag försiktigt upp för trapporna och upp till Harrys sovrumsdörr.

Okej. Ett, två, tre.

Knack, knack.

--Harrys pov--

Jag låg i min säng och kollade runt lite på Twitter. Det var mest det jag brukade göra.

Det kändes som en liten seger att kunna titta på en bild av Louis utan att känna ett hugg i hjärtat, eller att börja gråta. Jag tror att jag nästan kommit över honom helt nu. Det hade varit en av de bästa upplevelserna i mitt liv - att älska Louis. Inget hade fått mig att känna mig mer... speciell, eller lycklig. Men inget hade heller fått mig att må så dåligt. Och jag kunde inte fortsätta älska honom.

Så, jag hade börjat vänja mig. Vid att inte se honom, inte höra hans röst. Och jag plågades inte så mycket av det längre.

En svag knackning hördes på dörren. Jag undrade om det var mamma eller Gemma. Båda två hade försökt prata med mig åtskilliga gånger.

- Kom in, sa jag lågt.

Dörren öppnades lite.

In steg Louis William Tomlinson.

I egen hög person.

Drömde jag?

Hallucinerade jag?

Vad gjorde han här?

Han log lite tvekande, sedan sa han ett tyst

- Hej.

Hans röst. Jag insåg att jag nästan glömt den.

- Nej Louis. Nej, nej, nej. Gör inte såhär, viskade jag.

Han fick inte komma tillbaka. Han fick inte komma tillbaka in i mitt liv medan jag fortfarande höll på att läka. Det gick inte.

- Jag har redan gjort det, sa han och slog sig ner på andra sidan av sängen. Jag blundade, halvt hoppandes att han skulle försvinna när jag öppnade ögonen igen.

Jag öppnade dem. Louis satt fortfarande på min sängkant och tittade på mig med en skamsen, skuldmedveten och lite plågande blick.

- Varför... Varför kom du hit? kunde jag inte låta bli att fråga.

- Många andledningar. Du skrämmer våra fans med din frånvaro, One Direction ska snart börja jobba igen med Ed Sheeran och du måste komma tillbaka till det. Simon är väldigt upprörd över att du bara rymmer så, och killarna också. Men... Mest av allt...

Han tittade på mig lite under lugg.

- För att jag har saknat dig, sa han lågt.

Han hade saknat mig.

Louis hade saknat mig.

Jag tittade på honom.

- V...Verkligen?

- Verkligen. För mycket än vad som är nyttigt för en.

- Men du har ju... Eleanor, sa jag och fick anstränga mig för att inte grimasera.

- Ja, jag har Eleanor, men hon... räcker inte. Jag har umgåtts med henne rätt mycket, bara för att försöka glömma, rensa tankarna, men varje gång kändes det som om något saknades, för hon... Hon är bara inte... du.

Jag kände hur tårarna började göra sig påminda.

- Du är min absoluta bästa vän, Harry. I hela världen. Jag har försökt, men jag kan faktiskt inte leva utan dig.

De orden fick tårarna att sakta börja rinna, men det var inte helt av sorg. Jag hade bara saknat honom så mycket. Jag hade bara inte insett hur mycket förrän jag faktiskt träffade honom igen.

- Men du sa... mumlade jag, men Louis avbröt mig.

- Jag sa en massa idiotiska saker som jag ångrade så fort jag sa dem. Men då var det försent att ta tillbaka dem.

Han drog ett djupt andetag.

- Förlåt, Harry. Jag är verkligen ledsen för vad jag sa, och jag menade inte att såra dig. Jag menar aldrig att såra dig. Minnena har plågat mig varenda dag, och jag skulle kunna göra vad som helst för att ta tillbaka det. Jag... Jag är så ledsen. Förlåt, Haz.

Hans ögon var lite glansiga. Han fick inte gråta. Det skulle bli för mycket för mig.

- Jag har saknat dig också, vet du, mumlade jag. Varje dag.

Han log lite snett.

- Kom hem, Harry. Snälla. Allt är så tomt och jag har fått våldgästa Nialls kylskåp i två veckor. Snälla.

Jag tittade på honom. Skulle jag åka hem? Hem till det hem som jag faktiskt längtat till, hela tiden?

Om inte annat, så var jag väl tvungen.

Men det handlade inte bara om det.

Jag nickade sakta.

- Okej.

Nu log Louis ett äkta leende och slog armarna om mig.

- Tack, viskade han.

Jag blundade, och kramade honom tillbaka.

Fan vad jag hade saknat honom.

Det var klart att jag följde med Louis hem igen. Självklart.

Jag kände att det var annorlunda nu.

Till exempel så var det inte samma ström av värme som for igenom mig när han kramade mig. Det var äkta lycka, men... Inte... Kärlek. Inte samma kärlek som jag känt förut.

Jag hade faktiskt lyckats.

Jag hade kommit över honom, precis som jag ville göra.

Nu behövde vi aldrig, aldrig bråka på grund av det längre.

Samtidigt kändes det lite sorgligt. Som att säga hejdå till en väldigt lycklig period i sitt liv. För det hade det verkligen varit.

Louis släppte mig och tittade lite prövande, nästan lite blygt, med en liten ton av osäkerhet på mig. Jag log.

- Det är okej. Jag... Jag har kommit över det.

Förvåning. Lite lättnad. Förvåning igen.

- Du har kommit över det?

Jag nickade bestämt.

- Harry, jag... Jag har inget emot att du gillar killar...

- Det är inte killar, avbröt jag snabbt. Det är -var- du. Jag skulle inte kunna tänka mig med någon annan kille på det sättet. Och jag tycker fortfarande att den där intervjuaren från The Hot Desk är snygg.

Han verkade tänka över det, men bestämde sig sedan för att släppa det.

- Tack för att du följer med, sa han sedan lågt. Och förlåt igen.

Jag log lite och var på väg att säga förlåt jag också, men han avbröt mig den här gången.

- Och du har inget att säga förlåt för... Eller jo. Det har du kanske. Men vi skippar det nu.

Jag skrattade lite. En rätt så ovan känsla, jag hade inte skrattat på två veckor.

Louis tog min hand och drog upp mig ur sängen.

-Kom nu.