LarryStylinsonFan.blogg.se

När vi kom hem satt Liam, Niall och Zayn i vardagsrummet i vår lägenhet. När de hörde att dörren öppnades så sprang de ut i hallen och stirrade först på Louis och sedan på mig. Det var tyst en stund.

- Hej, sa jag lite tvekande.

- HARRY!

Jag blev i princip nedbrottad av dem.

- DU KAN INTE BARA STICKA SÅ!

- DU ÄR TILLBAKA!

- HAZZA!!

Jag blinkade förvirrat några gånger medan killarna fortsatte hoppa runt mig som speedade ekorrar.

Sedan gick Niall över till Louis.

- Jag VISSTE att du kunde få hem honom!

Mitt i all glädjeyra över att One Direction nu var återförenade, ringde Louis mobil. Han tog upp den och tittade på displayen. Sedan suckade han lite och svarade.

- Eleanor, det är inte en särskilt bra tidpunkt just nu. Kan du ringa senare?

Så han var fortfarande ihop med Eleanor. Det gjorde mig upprörd. Jag menar, mina känslor om vad Eleanor var för en typ hade inte förändrats. Hon var fortfarande falsk och förtjänade inte alls Louis. Hade han inte insett det ännu?

Jag växlade en blick med Niall, som tittade lite bekymrat på Louis.

- El, inte nu... Åh, perfekt.

Han stoppade ner mobilen i fickan igen och suckade.

- Eleanor kommer över. Typ nu. Hon ville träffa alla er. Och jag kunde inte övertala henne till att stanna hemma. Hon är redan på väg.

Åh, gud.

Det här skulle bli intressant.

Vi satt allihop i vårt vardagsrum.

Det knackade lätt på dörren och jag sjönk djupare ner i soffan.

Eleanor öppnade, och steg in.

Louis ställde sig leende upp och gick fram till henne, som gav honom en hastig kram och ett leende tillbaka, innan hon tog av sig jackan och skorna och gick och satte sig med Louis i soffan.

Hon var så falsk. För... sockersöt. Oskyldig.

Liam och Zayn började genast prata med henne, och hon hade ett fastklistrat dockleende på sina fylliga läppar hela tiden.

Jag och Niall utbytte många blickar med varandra. Det kändes bra att jag i alla fall hade en som var på min sida.

--Eleanors pov--

Det här var väldigt lätt.

Killarna var väldigt lätta att prata med, allihop och jag kände mig bekväm där med Louis arm runt mina axlar.

Förutom Harry. Förstås.

Han irriterade mig. Han och hans lilla förälskelse som var riktad till klart fel person. Till och med en blind skulle kunna se att han var upp över öronen förälskad i Louis. Men det var bara det att nu var det mindre drömmande blickar mot Louis, och flera bläng-blickar på mig.

Efter en stund fick jag nog. Det fick helt enkelt vara slut på Harrys fåniga... Besatthet. Jag tänkte inte finna mig i den längre.

- Och, Harry, hur går det med dig nu då? Någon flickvän?

Jag kände hur Louis stelnade till lite. Jag bara log och tittade på honom med en fejkat intresserad blick.

Det gjorde inte så att hans blick smälte riktigt, nästan tvärtom.

- Ingen för tillfället. Jag antar att du har planer för imorgon? Alla hjärtans dag?

Åh, juste, det var imorgon. Jag måste ringa Matt och ändra lite tider och så sedan, så att Louis inte skulle kunna se oss två på stan...

- Ja, det har jag, sa jag och log mot Louis, som log tillbaka.

Harry nickade.

- En utflykt till den där fina lilla bron vid Brick Lane, kanske? Jag var där den första februari, och det är verkligen fint att stå där.

Han tittade menande och bistert på mig. Jag stirrade på honom medan jag sakta började fatta.

Harry visste.

Harry visste om Matt.

Han hade sett oss på bron.

Den första februari.

Jag blängde snabbt på honom innan jag satte på mig den leende masken igen.

- Oj, vad glada vi verkar idag, då, sa jag sockersött och Harry log falskt mot mig.

- Vårkänslor, antar jag, svarade han och flinade lite.

Han var verkligen irriterande. Han fattade verkligen inte att jag behövde det här - jag hade börjat få fart på min karriär, jag hade många tjejer som avundades mig överallt, jag fick dyra presenter... Jag hade inga planer på att låta Louis veta något.

- Jaha, jag tror det är bäst att jag börjar gå hemåt nu, sa jag och kysste Louis snabbt på munnen.

Jag vinkade i dörren, sedan gick jag ut därifrån.

--Harrys pov--

Det hade bara sluppit ur mig. Jag var bara tvungen att säga något, men ångrade mig så fort jag såg Louis blick.

Tja, den var inte precis nöjd.

När hon gått vände sig Louis direkt mot mig.

- Vad fan var det där? undrade han.

Jag suckade.

- Bara strunta i det, Lou.

- Strunta i det? Du kunde ju åtminstone försöka vara lite trevlig.

- Jag kan inte spola tillbaka och ändra det, Louis. Bara låt bli.

- Jag trodde du hade kommit över det.

- Det har jag. Men det förändrar inte vad jag såg. Eller vad jag tycker om henne.

Louis stirrade på mig.

- Du kunde ju ha skött dig för min skull!

- När hon slutar vara otrogen kan jag respektera henne och sköta mig.

- Hon är inte otrogen, Harry!

- Det är hon!

- Jag kan inte fatta att du fortsätter att försöka smälla i mig det.

- Men lägg av, Lou! inbröt Niall. Vem ska du tro på? Din bästa vän eller din flickvän som du haft sedan knappt tre veckor tillbaka?

Louis stirrade på honom istället.

- Så du tar hans parti?

- Ja, det gör jag.

- Dra åt helvete.

Och sedan gick han in på sitt rum.

Jag suckade och begravde huvudet i händerna. Det kändes som att allt jag och Louis gjorde var att bråka. På grund av en falsk brud som hade honom lindad runt sitt lillfinger så hårt att inte ens jag kunde knyta loss honom.

Niall lade en tröstande arm på min axel.

- Det kommer att fixa sig igen, sa han.

- Kanske det, mumlade jag. Men vi kommer att fortsätta gräla så länge Eleanor finns med i bilden.

Niall suckade.

- Öh... Zayn. Gå och prata med Lou.

Zayn nickade och gick därifrån.

--Louis pov--

Bråk igen. IGEN.

Jag kände mig som en jubelidiot, fast det var Harry som inte kunde hålla käften. Och han försökte fortfarande smälla i mig att Eleanor var otrogen. Vad hade han för andledning nu, om han nu hade kommit över mig?

Dörren öppnades långsamt och Zayn klev in. Jag stönade.

- Zayn, inte nu.

- Jo, nu.

- Jag tänker förlåta Harry när han slutar bete sig som en 7-åring.

- Okej, visst. Gör det du. Men förstora inte upp allt bara. Kasta inte de här jävla blickarna på varandra hela tiden, och fräs åt varann och så.

Jag tänkte efter en stund. Sedan ryckte jag på axlarna.

- Okej då.

--Harrys pov--

- Ni kan väl i alla fall låtsas att ni är kompisar?

Niall såg bedjande på mig. Jag suckade.

- Okej, visst.

Jag kunde fortfarande inte låta bli att såras över det faktum att Louis inte trodde på mig.

Stämningen mellan oss var inte desamma efter det.

Louis kom ut i vardagsrummet efter en stund igen, men ägnade mig inte ens en blick. Inte för att jag hade något att säga som skulle intressera honom. Eller tvärtom.

Det kändes bara så fel.

Så fel att bråka.

Definitivt så fel att veta att imorgon skulle Louis ut och fira Alla hjärtans dag med Eleanor. Som antagligen inte skulle fira den med bara honom. Och jag? Tja, jag skulle sitta här hemma framför Tv:n och tillbringa lite kvalitetstid med mig själv och jag.

Jippie.

Alla hjärtans dag.

Den onödigaste dagen på året.

--Louis pov--

Alla hjärtans dag.

En av de bästa dagarna på året.

Jag längtade. Eleanor fick mig alltid att glömma alla problem med Harry.

Det kändes konstigt, det här. Att sitta i varsin ände av soffan, inte prata med varandra, inte titta på varandra. Att inte kunna krypa nära honom och luta mig mot honom som jag brukade när vi satt i soffan.

Det var som om en osynlig vägg skilde oss åt nu.

Till sist orkade Harry inte med det längre, verkade det som.

- Jag går och lägger mig, sa han kort och gick sedan.

Nu var det bara jag uppe.

Och fast jag visste att Harry bara var i ett annat rum, så kände jag mig rätt ensam.

--Harrys pov--

Jag gick och lade mig tidigt den kvällen.

När jag somnade är en helt annan historia.

Tja, jag antar att Louis inte kommer att komma in och krypa ner i min säng i natt, som han brukar göra. Åh vänta, rättning; brukade göra. Det var som om det försvunnit tillsammans med Eleanor.

Eleanor hade förstört så mycket.

Jag somnade sent och vaknade tidigt. Jag gick in och kollade i Louis rum, men det var tomt. Han kunde väl inte ha åkt redan? Han var inte i köket... Åh.

Han hade somnat i soffan. Jag gick lite närmare och tittade på honom.

Håret var rufsigt och hängde lite för hans ögon, hans mun var lätt öppen och hans långa ögonfransar svepte en liten skugga över kinderna.

Han såg så fridfull ut, och jag önskade verkligen att vi inte hade bråkat. Jag älsk...

Nej.

NEJ.

Jag får inte börja känna de här känslorna igen.

Olagligt.

Smärtsamt.

Jag skulle ha stannat i Cheshire någon vecka till, för att vara säker. Inte följt med Louis hem. Fan.

Jag gick snabbt ut i köket och gjorde toast till mig och honom, som jag lade fram på köksbordet så att han kunde äta den när han vaknade, och gick sedan in till mitt rum igen.

--Louis pov--

Jag vaknade och kände först inte igen var jag låg. Konturerna var suddiga och ljuset kom från en obekant vinkel.

Sedan började allt klarna.

Just det. Jag hade somnat i vardagsrummet.

Just det. Idag var det Alla hjärtans dag.

Jag steg snabbt upp och gick in till mitt rum för att ta på mig några andra kläder än de jag somnat i, vilket blev en randig tröja och ett par jeans.

Jag undrade om jag skulle få göra frukost själv. Om Harry ville ta den risken.

Nej. Nej, det hade han inte velat.

En toast låg framme på bordet, tillsammans med en kopp av mitt älskade Yorkshire te. Hm. Inte för att jag tänkte klaga.

Jag satte mig och åt snabbt upp, fast jag kastade blickar mot Harrys dörr hela tiden. Jag undrar vad han gjorde. Om han sov. Undrade vad han skulle göra idag.

Jag gick till badrummet och borstade tänderna och fixade till håret, och sedan sms:ade jag Eleanor att jag var klar och gick ut, utan att ens så mycket som sett till Harry.

Jag kom ner till stan och drog snabbt på mig huvan till munkjackan. Det var mycket folk på stan idag. Jag började sätta fart mot bron, där vi skulle mötas.

Det var väldigt fint väder också, typiskt alla hjärtans dag. Och fast det var lite kyligt i luften, så blänkte solen och himlen var helt molnfri.

Jag började närma mig bron nu. Jag såg att en gestalt med långt, brunt och lockigt hår stod där och väntade. Jag log.

Och sedan var leendet som bortblåst igen.

Jag stod och stirrade på Eleanor medan en helt främmande kille kom fram till henne och lade armarna om hennes midja.

Jag kanske hade sett fel. Det kanske inte var Eleanor.

Men då skrattade hon, och jag kände igen det skrattet.

Killen vände henne mot sig och kysste henne. Och hon lade armarna om hans hals.

Eleanor var otrogen.

Harry hade haft rätt.

Hela tiden.

Jag stod bara som förstenad först, kunde inte tro mina ögon. Bet ihop tänderna hårt och hindrade tårarna från att börja rinna. Jag tog snabbt upp min mobil och skickade ett snabbt sms till henne.

 Titta åt vänster. Det är slut, föresten.

Efter en stund tog hon upp sin mobil, och när hon såg vem som skickat var hon väldigt noga med att inte låta den andra personen se det. När hon läst det fick rynkade hon pannan och tittade åt vänster. Och fick syn på mig.

Jag vinkade och gav henne ett falskt leende. Hon stirrade på mig. Sedan vände jag mig om och gick.

Efter en rätt lång bit så ropade någon på mig.

- LOU! Jag kan förklara!

Jag skrattade bittert och vände mig om.

- Åh, verkligen? Du kan förklara att du står på bron och hånglar med en kille medan du är tillsammans med mig, och det är pinsamt tydligt att det inte var ett övergrepp, för du kysste honom tillbaka.

Hon stod mållös och hade tydligen glömt vad hon skulle säga. Eller så hade hon fått skrota sin perfekta ursäkt efter mina ord.

Det spelade ingen roll. Det var slut nu.

- Hejdå, Eleanor.

Sedan gick jag. Jag gick och vände mig inte om en enda gång igen, medan jag kände tårarna börja rinna och hjärtat sjunka i bröstkorgen.

Harry hade haft rätt hela jävla tiden. Han hade sett dem och försökt att varna mig, men jag hade varit så förblindad av Eleanor. Jag hade faktiskt trott att han ljög för mig. Fast han aldrig skulle göra det.

Jag är verkligen en idiot på riktigt.

Det var svårt att se för alla tårarna nu. Det var tårar för många olika andledningar. jag hade faktiskt älskat Eleanor, till att börja med. Sedan skämdes jag. Och förbannade mig själv.

Harry hade försökt att skydda mig. Försökt att rädda mig från det här. Så att jag hade sluppit få reda på det på det här sättet. Och jag hade snäst åt honom. Sårat honom. För att han hade sagt sanningen.

Jag var en hemsk, hemsk människa.

Vem skulle jag gå till?

Jag behövde någon.

Någon som alltid skulle vara där för mig.

Egentligen var det rätt korkat att fundera, för jag visste så väl vem jag skulle sitta hos i slutet.

Harry.

Det spelade ingen roll att vi bråkade. Det var ändå mitt fel, allt var mitt fel, hela tiden.

Hela. Tiden.

Jag skyndade på stegen och fick upprepande gånger torka bort tårar från ögonen.

--Harrys pov--

Tick, tack. Tick, tack.

Tiden släpade sig fram.

Jag undrade om Louis hade kul med Eleanor.

Jag antog att det här... Bara inte var något jag kunde vinna. Jag fick låta honom vara med Eleanor om han ville vara med Eleanor. Det var bara så.

Trots lidandet.

Äsch, ryck upp dig, Harry! Barn svälter. Folk förlorar sina hem i jordbävningar. Förlorar familjemedlemmar i krig. Och här sitter jag i en lyxig, väldigt mysig soffa med mat bara runt hörnet och tänker över det faktum att min bästis är med en tjej som är otrogen mot honom. Det kunde ha varit värre.

Men det hindrade inte den tunga känslan i bröstkorgen.

En svag knackning hördes på dörren. Jag rynkade pannan. Ingen av killarna brukade någonsin knacka. Vem skulle det kunna vara då?

Jag kom snabbt på fötter och gick fram till dörren och öppnade.

Utanför stod Louis. Lätt darrande med tårar i ögonen.

Jag stirrade på honom med oro.

- Louis, vad har hänt?

Han stapplade fram några steg.

- Du hade rätt, Harry. Hela tiden, mumlade han.

Jag förstod inte vad han menade först.

Vad hade jag haft...

Åh.

ÅH.

Eleanor.

Det hade hänt.

Jag flämtade till lite och sträckte ut armarna mot honom.

- Kom.

Han nickade och stapplade fram de sista stegen fram till mig och slog armarna om mig. Jag kände honom skaka av snyftningar.

Jag gjorde inget först, bara stod där och höll om honom. Lät honom blöta ner min tröja med sina tårar. Det gjorde inget för min del. Bara han kände sig bättre sedan.

Så han hade alltså fått reda på det. På Alla hjärtans dag, av alla dagar.

Jag började långsamt gå bakåt, utan att släppa taget om Louis, så att vi till sist satt i soffan. Louis höll ett krampaktigt tag om mig.

- Förlåt, mumlade han upprepande gånger. Förlåt. Förlåt. Förlåt.

- Du behöver inte säga förlåt, viskade jag. Det är okej.

- Men jag... Du hade...

- Jag vet. Bry dig inte om det nu.

--Louis pov--

Harry välkomnade mig direkt in i hans famn.

Han tvekade inte.

Han sa inte ens "vad var det jag sa".

Bara lät mig gråta. Och tårarna ville inte sluta heller. Det var inte bara för Eleanor, som jag faktiskt hade älskat. Det var även för att jag hade behandlat Harry som en hög med skit under den senaste tiden och jag skämdes så att jag mådde illa.

Men han satt tyst, viskade "det är okej" och smekte med sin tumme över min kind, och då kändes det faktiskt som om det skulle kunna bli bra.

- Lämna mig inte, mumlade jag. Jag behövde vara säker; så fort han lämnade mig skulle jag gå sönder. Jag behövde honom just nu.

- Aldrig.

Det lugnade mig lite. Han skulle inte lämna mig. Trots allt jag gjort. Han stannade kvar.

Ibland visste jag inte vad jag hade gjort för något bra som fick mig att förtjäna honom.

Vi satt där, länge. När mina snyftningar avtog en aning började jag prata igen.

- Jag borde ha lyssnat på dig, Haz.

- Det går inte att ändra, och spelar ing...

- Det spelar visst roll! Jag valde bort dig för en tjej. Jag går och sårar dig om och om igen för att jag vägrar tro på vad du säger. Och så har du rätt, men trots allt så sitter du ändå här och agerar våtservett till mina tårar. Det känns inte rättvist.

Han var tyst en stund.

- Jag skulle faktiskt inte kunna lämna dig, Lou. Det vet du, va? Ja. Jag är... över dig, men det förändrar inte det faktum att jag hatar att se dig lida. Okej?

Jag nickade och såg rakt upp i hans ögon.

Det kändes som att få ett knytnävsslag, en örfil - utan smärtan. Det ringde i öronen och jag blev lite omtöcknad och tittade snabbt ner igen. Hans ögon var väldigt, väldigt gröna. Som två smaragder. Flytande smaragder. Eller jade. Fyllda med värme och omtanke.

Det fanns ett djup i de ögonen som jag aldrig lagt märke till förut. Hur kunde jag inte ha lagt märke till det? Hur... vackra ögon han faktiskt hade?

Jag blinkade några gånger och försökte skaka av mig den nya känslan som fyllde mig, men det gick inte. Den nya värmen spred sig i kroppen.

Helt plötsligt ville jag aldrig röra mig bort från Harrys trygga famn.

--Harrys pov--

Du är över honom. Du är över honom. Du är över honom.

Han är straight. Han är straight.

Det kommer aldrig bli något ändå.

Han är bara en kompis.

En väldigt, väldigt, väldigt bra kompis.

Men han kommer aldrig älska dig på det sättet.

Du är över honom.

Jag fortsatte hålla om Louis, som skakade lite mindre nu och var lite tystare. Men han höll fortfarande ett hårt grepp om mig, uppenbarligen ovillig att släppa. Jag tänkte inte dra mig ur heller.

--Louis pov--

Vad var det med mig?

Jag ville röra vid hans lockar.

Andas in hans doft.

Räkna hans svarta ögonfransar.

Gå vilse i den gröna skogen som var hans ögon.

Stryka med fingrarna över hans ansikte.

Vara nära honom.

Alltid.

Det förvirrade mig. Vad tänkte jag på? Vad var det som hände? Jag fattade inte.

Eller, jo. Nog fattade jag alltid. Jag hade bara svårt att erkänna det för mig själv.

För det gick inte. Jag fick inte. Omöjligt.

Jag fick inte... Jag fick inte ha känslor för Harry. I så fall var det en jävla dålig timing. Jag hade skrikit åt honom att jag aldrig skulle älska honom på det sättet, han hade kommit över mig, och DÅ är det dags för mig att upptäcka det.

Herregud, det fick inte vara så.

Men det var ju så.

Jag kunde känna det i varje nerv i min kropp.

Det var starkare än vad jag känt för Eleanor.

Svårt att acceptera var det inte precis heller. Kärlek var kärlek. Det kändes likadant.

Jag höll ett fast tag om Harry, bara för att försäkra mig om att han inte skulle gå därifrån.

Jag visste inte riktigt hur länge vi satt där, men efter ett tag började mina ögonlock bli tunga. Sömnbristen de senaste veckorna, plus utmattningen från idag bara sköljde över mig.

Jag ville inte sova. Kämpade för att hålla ögonen öppna så länge som möjligt.

Harry märkte det.

- Men sov då, Louis, viskade han så att det kittlades lätt i mitt öra. Jag kunde höra det lilla leendet i hans röst.

Jag nickade, och slöt sedan ögonen.