LarryStylinsonFan.blogg.se

--Harrys pov--

Louis somnade rätt snabbt när han väl slöt ögonen.

Han såg så mycket... Yngre ut när han sov. Det var något med hur oskyldigt hans ansikte såg ut.

Jag hade antagligen kunnat sitta där föralltid. Men det kunde jag såklart inte. Jag suckade och lossade försiktigt hans grepp om mig och gick in i köket. Inte för att jag tänkte lämna honom där. Jag skulle gå dit igen snart.

 

--Louis pov--

När jag vaknade låg jag ner i soffan och hade en filt över mig. Jag blinkade förvirrat några gånger. Vart var Harry?

Jag satte mig långsamt upp och sträckte på mig. En rykande kopp te var framställd på bordet framför mig.

Jag tittade mig omkring i rummet. Harry satt i andra delen av soffan och log mot mig. Han hade en liten kartong framför sig, med något sorts ärbart i. Han tog upp var det nu fanns där i med jämna mellanrum och stoppade det i munnen. Jag fick anstränga mig för att inte stirra på hans läppar.

- Hej, sa han och flinade. Sovit gott.

Jag sträckte på mig.

- Mm. Du passade på att smita då, ser jag.

Han skrattade lågt.

- Jag kom tillbaka, eller hur?

Jag nickade.

- Vad äter du?

Han tittade ner i kartongen.

- Åh. Vi har fått ungefär hundra kartonger godishjärtan från våra fans, sa han och log snett och stoppade in en till i munnen.

Inte stirra på hans läppar. Inte stirra på hans läppar.

Jag sträckte mig istället efter koppen med te och drack lite av det. Sedan vände jag mig mot Harry igen.

- Kasta.

- Va?

Jag nickade, flinade och satte mig lite mer upprätt.

- Kasta, upprepade jag och öppnade munnen.

Han flinade och tog upp ett litet godishjärta och kastade det mot mig.

Det studsade mot min näsa och ner på filten. Harry skrattade.

- Så nära! sa jag och stirrade på godiset som låg på filten. Sedan tog jag upp och åt den. Jag tittade på Harry igen.

- En gång till.

Han kastade en till. Den studsade på hakan den här gången.

- Fan också... Harry, skicka mig en egen kartong.

Han tog upp en från golvet och kastade den till mig. Jag fångade och öppnade den. Sedan valde jag med omsorg ut ett hjärta och tittade på Harry.

- Din tur.

Han skrattade igen. Jag kom på att jag gillade hans skratt.

- Okej.

Han gapade och jag kastade.

Den hamnade rakt i hans mun.

- Åh, KOM IGEN! Det där är orättvist!

Vi fortsatte kasta åt varandra, och efter en stund lyckades jag faktiskt få in några i munnen, istället för på pannan, kinderna, håret, axlarna. Harry var mycket bättre än mig på det här. Det var orättvist.

Kanske arton kartonger senare hade jag väldigt ont i magen, inte bara för att jag hade skrattat så mycket. Man ska aldrig äta för mycket geléhjärtan. Aldrig.

Harry stönade.

- Och vi har typ nittio kartonger kvar.

- Nej, snälla. Ge dem till killarna. Skänk dem till välgörenhet. Svältande barn. Forskare kanske kommer på ett sätt att bota hjärt-och-lungcancer med dem. Bara... Bli av med dem. Jag kommer aldrig kunna titta åt ett godishjärta igen.

- Inte jag heller.

Jag tittade på honom och ett litet skratt slank ur mig. Han tittade upp på mig också.

- Vad?

- Du har hjärtan i håret.

Han rynkade lätt pannan och började känna efter i sitt hår. Han plockade ur några stycken, tittade på dem, rös och lade dem på bordet.

- De där kan vi sälja på E-Bay sedan, sa jag och flinade. Du har fortfarande några kvar, förresten.

Han suckade och började dra fingrarna genom håret igen. Det var otroligt provocerande. Jag ville hjälpa honom att plocka ur dem.

Sedan hördes en knackning på dörren.

In stormade tre hoppande killar.

- HAZZA, VI... LOU!! DU ÄR OCKSÅ HÄR!

Vi flinade och killarna flinade tillbaka. De var tydligt lättade över att allt var bra igen.

- Vi tänkte fira lite Alla hjärtans dag tillsammans, för vi är så hjärtliga allihopa, sa Niall och flinade.

- Och till det har vi med oss... sa Zayn och sedan höll alla tre upp varsin stor kartong med - åh men herregud - godishjärtan.

- DAGS ATT ÄTA! sa Niall entusiastiskt.

Jag och Harry tittade skräckslaget på varandra.

Det absolut första jag gjorde var att slita till mig Liams kartong och slänga den åt helvete.

- Nej tack, sa jag demonstrativt. Det är bra.

- För mig också, instämde Harry.

Killarna tittade på oss. Sedan började Niall flina.

- Harry. Du har geléhjärtan i håret.

- MEN FÖR GUDS SKULL.

--Harrys pov--

Jag försökte än en gång att ta bort alla geléhjärtan ur håret.

- Vad har ni gjort egentligen? undrade Zayn och tittade sig omkring i rummet på alla tomma kartonger med godis.

- Varför är det så många tomma kartonger överallt? undrade Liam den smarta.

- Varför det är så många kartonger på golvet? Jo, Kevin kom tillbaka med en hel flock kompisar som inte var duvor, utan flygande gröna ankor och de har festat lite på vårt godis. Varför tror ni att de ligger där?

Niall och jag skrattade.

- Var ni tvugna att äta så många då? undrade Niall.

Jag tittade på honom med misstro.

- Säger du?

- Ja. Jag.

- Världen är upp-och-ner.

- Dessutom, insköt Louis, så höll Harry på att vinna. Det får han inte.

- I vadå? Att äta flest? undrade Zayn.

- Nej. Att fånga godiset i munnen när jag kastade och vice versa.

Niall såg ut som om det plötsligt blev julafton och han fått ett helt julbord för sig själv. Hans blick skiftade mellan mig och Louis så snabbt att jag trodde att han började bli skelögd. Han hade ett stort leende på läpparna. Jag suckade tyst.

- Men vad ska vi då hitta på? Ska vi bara slänga godiset, eller? sa Liam.

Jag började återigen försöka ta bort gelégodiset ur mitt hår. Det gick inget vidare. Jag suckade frustrerat.

--Louis pov--

Harry började försöka få bort allt godis från håret igen. Jag stirrade som hypnotiserat på hur han drog fingrarna genom de mörka, mjuka lockarna och försökte ignorera en kliande känsla i fingrarna.

Han fick inte ens bort en av dem och suckade frustrerat.

Sedan kunde jag inte hålla mig längre. Så jag lutade mig framåt mot honom och började tyst plocka ur godiset själv. Mest bara för att få känna hans silkeslena hår under fingertopparna. Det glänste i ljuset. Som mörkt guld.

Jag måste komma på något sätt att kontrollera de här känslorna.

När jag tagit bort alla hjärtan och lagt dem på bordet lutade jag mig tillbaka igen och flinade lite.

- Det var så lite, sa jag.

Jag såg Niall i ögonvrån. Han flinade brett och tittade på mig och Harry.

- Lou, vad gör du hemma, egentligen? Jag trodde att du skulle... började Liam, men jag avbröt honom.

- Öh, lång historia.

- Tja, eftersom ni inte vill äta så kan du väl berätta den istället? tyckte Liam och Zayn instämde. Jag tittade på alla, en efter en och sparade Harry till sist. Han tittade diskret ner på sina fötter så att luggen hängde lite för hans ansikte.

Jag vände snabbt huvudet mot de andra igen.

- Okej... Visst. Öh. Jag skulle ut och träffa Eleanor. Så jag gick ner till stan, och sedan kom jag till bron, där jag såg Eleanor stå och vänta.

Alla såg intresserat på mig. Jag hade inte berättade hur det gick till ens för Harry ännu kom jag på.

- Så jag började gå fram till henne, men någon annan kom fram och lade armarna om henne.

Jag ryckte på axlarna i ett försök att dölja smärtan lite grann. Sveket gjorde fortfarande ont.

- Och jag fick reda på att hon varit otrogen. Vilket var vad Harry hade sett förut. Och försökt berätta för mig. Men jag hade varit dum och inte trott på honom...

Nialls leende gick från öra till öra.

- Öhm, så jag gjorde slut med Eleanor. Vilket var rätt uppenbart. Och sedan gick jag hem hit till Harry som tröstade mig och sket i att jag hade varit en idiot.

Hans mungipor började dra sig upp till tinningarna.

- Så jag har tillbringat större delen av dagen i soffan. Och sedan hämtade Harry några tusen kartonger med godis från våra fans.

Leendet gick ett varv runt huvudet på honom nu.

- Och det slutade med att vi åt upp så mycket att vi knappt kan resa oss. Sedan kom ni och höll hotfullt fram varsin kartong. Några frågor?

Hur kunde Nialls leende fortfarande bli större?

- Okej. Vad ska vi göra? undrade Zayn och tittade fundersamt mellan mig och Harry. Jag hoppades att jag inte varit alltför uppenbar, hoppades verkligen. Niall hade redan märkt det.

- Vi kan väl åka till Nando's? tyckte Niall.

Vilken överraskning.

--Harrys pov--

Eftersom vi inte hade några andra förslag så blev det Nando's. Niall var väldigt, väldigt nöjd.

Vi tog oss dit i Liams bil. Jag suckade uttråkat när jag tittade ut genom fönstret och lutade huvudet lite mot Louis axel. Det var också en normal sak för oss att göra. Även fast jag, längst, längst innerst inne ville att det skulle betyda något mer.

Jag motade bort den tanken direkt. Louis var inte intresserad. Det skulle inte ändras.

När vi var framme vid Nando's så hoppade Niall praktiskt taget av upphetsning.

- Vi är här! Kom igen nu, sega inte!

Jag tog bort huvudet från Louis axel och steg ut ur bilen.

Louis skuttade ut ur bilen med ett leende på läpparna som visade alla hans vita tänder och gjorde att hans kindben framträdde tydligare. Jag kunde inte ta ögonen ifrån honom när han log. Det var en av de vackraste sakerna jag visste.

Vänta.

Nej.

NEJ.

ABSOLUT INTE.

Känslorna får inte komma tillbaka. Blockera dem. Jag måste. Jag... får inte tillåta mig själv att hoppas. Louis har sagt ifrån en gång för alla, och jag skulle bara bli ännu mer besviken och krossad när han skaffade ny flickvän.

Jag fick inte känna något sådant här för honom.

Vi gick in på restaurangen och slog oss ner vid ett bord. Det var rätt mycket folk där, vilket var bra. För då var det svårare att upptäcka oss.

- Okej... Vad ska ni ha? undrade Zayn och skummade igenom menyn. Louis tittade också och bet sig löst i läppen och rynkade pannan lite. Jag fick anstränga mig väldigt mycket för att inte bli distraherad av det.

När han drog fingrarna genom håret och jag var en liten bit ifrån att luta mig över till honom och röra vid det själv så reste jag mig upp från stolen.

- Jag kommer snart, mumlade jag och flydde till toaletterna. Där inne lutade jag mig över handfatet, blundade och drog några djupa andetag. Jag måste kontrollera dem. Det borde inte vara så svårt, eller hur? Jag har antagligen kommit över det, det är bara dagens händelser som ger mig små Flashbacks. Ja. Så måste det vara.

Jag drog handen genom håret och suckade. Jag ville verkligen inte åka till Holmes Chapel för att försöka glömma honom. Skulle kanske rentav inte klara det nu.

Du klarar det här.

Kom över Louis.

Kom över Louis...

--Louis pov--

Harry mumlade att han strax var tillbaka och slank in på toaletterna. Jag rynkade pannan lite. Jag hade både sett och hört att han verkade distraherad. Vad tänkte han på?

En ung tjej med axellångt, sandfärgat hår och bruna ögon kom fram till oss för att ta vår beställning. Hon vände sig mot Zayn, tittade inte riktigt på honom, utan bara frågade vad han ville ha.

- Öhm... Jag tar en... Peri-Peri Chicken, sa han. Tjejen nickade och antecknade snabbt. Sedan vände hon snabbt huvudet mot mig, men stannade med blicken. Sedan log hon flirtigt.

Åh nej.

- Eh... Samma, sa jag snabbt och försökte undvika hennes blick.

- Är du säker på att du inte vill ha något mer? frågade hon.

- Öhm, japp.

Hon fladdrade lite med ögonfransarna. Herregud.

- Ingen... efterrätt? sa hon och jag kunde svära på att hon gjorde en liten gest mot sig själv.

- Det är bra, tack, sa jag lite skarpare. Hon log fortfarande mot mig och skulle precis säga något när en röst bakom henne avbröt henne.

- Samantha.

Harrys röst dröp av bitterhet och han blängde på henne. Hon slängde med håret och tittade på honom.

- Harry. Det var länge sedan.

- Vad gör du? Vad gör du här?

- Åh, jag skulle ta era beställningar men det slutade med ett trevligt samtal med Mr. Gorgeous här, sa hon och nickade mot mig. Jag kände hur jag blev lite varm i ansiktet. Harry verkade inte särskilt nöjd.

- Ta då våra beställningar och gå.

Hon slängde med håret igen och tittade på mig och log.

- Så...

- SAMANTHA.

Hon kastade en frustrerad blick på Harry, som återgäldade den. Efter det tog hon bara våra beställningar och gick.

Hur fan kände dem varandra?

--Harrys pov--

Jag förstod inte alls vad Samantha gjorde här.

Jag hade inte sett henne på säkert 3 år nu. Varför skulle hon dyka upp? Det var inte precis så att jag ville det. Speciellt inte att hon skulle prata med Louis. Jag visste att hon skulle utnyttja honom för att såra mig.

Så som jag sårat henne.

Louis lutade sig över bordet och gav mig en frågande blick.

- Hur känner ni varandra?

- Vi... gick på samma skola ett år, muttrade jag.

- Och...?

- Inget särskilt. Vi kom aldrig särskilt bra överens med varandra. Det är allt.

--Louis pov--

Han dolde något för mig.

Vem var Samantha? Jag hade aldrig hört något om henne.

- 'Det är allt'? Det verkade inte så.

- Det är så. Oroa dig inte för det nu.

Jag suckade och låtsades ge upp. Harry tittade ner i bordet på sina knutna händer och jag kunde nästan höra hur han tänkte.

Så det fanns något han inte hade berättat för mig. Det sved lite, för jag hade berättat i princip allt för honom. Jag hade inga hemligheter i alla fall. Förutom det faktum att jag var upp över öronen förälskad i honom. Men det var en helt annan sak.

Men vad skulle det kunna vara som han inte skulle kunna berätta för mig?

--Harrys pov--

Det är inte så farligt.

Jag menar, hon kunde ha börjat hångla med honom utan förvarning.

Eller berättat hemligheten.

Den absolut enda hemligheten Louis inte visste.

Nu var det bara så att hon råkade jobba på Nando's och tog vår beställning. Sedan kände hon igen Louis. Eller tyckte bara att han var drop dead gorgeous.

Jag menar, jag klandrar henne inte.

SLUTA TÄNKA SÅ, HARRY STYLES.

Herregud. Jag kommer att behöva terapi  en vacker dag.

Jag kunde känna hans fundersamma blickar på mig. Han hade genomskådat mig, såklart. Sedan är jag ingen mästare på att ljuga heller.

Jag hade liksom hoppats att det mellan mig och Samantha skulle rinna ut i sanden helt, att jag skulle slippa henne. Jag undrade om hon hade planerat det, eller om det var karma.

Niall, Zayn och Liam påbörjade en livlig diskussion om huruvida Nando's kyckling eller deras wraps var godast. Louis bara fortsatte titta på mig. Jag skruvade besvärat på mig.

Louis lutade sig över bordet, närmare mig.

- Harry. Vem är Samantha?

- Det spelar ingen roll. Hur som helst är ett litet råd att inte prata med henne. Alls.

Han himlade med ögonen.

- Du håller något hemligt för mig, Hazza. Berätta.

Jag skakade på huvudet.

- Jag kan inte.

- Klart du kan!

- Nej, jag kan verkligen inte?

- Varför?

- För... För...

Jag försökte komma på något bra, men jag suckade. Sanningen fick duga.

- ...För att jag inte vill att du ska hata mig, viskade jag.

Louis ögon vidgades.

- Va?

- Du hörde mig.

- Harry, jag skulle inte kunna hata dig. Vad det än är.

- Ska vi slå vad? muttrade jag.

- Gärna. Du kan börja med att berätta.

- Nej.

Han blängde på mig.

- Jag berättar allt för dig!

- Tro mig, du vill faktiskt inte veta.

Det var tyst en stund. Sedan bestämde sig Louis tydligen för att prova en annan taktik.

- Harry, mumlade han. Du är fantastisk, på alla möjliga sätt. Jag kommer inte hata dig, vad det än är. Alla gör misstag. Du pratar med någon som vet.

Hans ögon visade inget annat än ren uppriktighet.

Han tyckte att jag var fantastisk.

Det värmde i hela kroppen. Jag minns inte senaste gången jag fått höra av någon att jag var fantastisk - eller, jo, av fansen - men inte av någon som jag faktiskt kände. Som Louis.

Bara ännu en andledning att inte berätta, dock. Han skulle verkligen hata mig. Så fort jag berättat.

Jag skakade på huvudet och log beklagande.

- Förlåt. Förlåt, men jag kan verkligen inte.

Louis lade armarna i kors och tittade på mig. Han försökte antagligen att klura ut vad det var.

--Louis pov--

Mina funderingar fortsatte även när vi gick från Nando's och tillbaka till bilen. Vad kunde vara så illa? Ingenting, kom jag fram till. Ingenting skulle kunna få mig att hata Harry. Det var omöjligt att hata honom. Någonting med sättet han var på, hans blyga leenden, hans låga röst, hur han brydde sig om alla, hur han aldrig varit särskilt bra på att dölja sina känslor, hur han slängde med håret, hur hans ögon skrattade när han var glad, hur han alltid ville göra alla nöjda, hur han bet sig på sidan av fingrarna när han var nervös, hur hela han lyste på scen, hur han rynkade på näsan när han inte gillade något, de nästan konstanta smilgroparna i hans kinder, och hur han alltid, alltid var där för mig, hur mycket jag än sårat honom och vad jag än gjort.

Han var fantastisk, från insidan och ut. Inget skulle ändra på det i mina ögon.

När jag och Harry kom hem till oss var det riktigt kallt ute. Jag menar, visst hade det varit kallt tidigare också. Det var ju trots allt februari. Men det var annorlunda nu.

Marken var täckt av ett tunt lager snö som fylldes på mer och mer av de vita fallande flingorna.

Det snöade.

- Harry! Det snöar! utbrast jag lyckligt.

Harry skrattade lite.

- Japp. Ska vi gå?

Jag sträckte ut tungan och försökte fånga snöflingorna. Några landade på tungan medan andra smälte mot min hud.

Jag älskade det här. Jag ville inte gå in ännu.

- Nja, jag stannar hellre ute.

Jag gick fram till honom och tog tveksamt hans hand i min. Jag log lite prövande.

- Följer du med?

Harry tänkte inte särskilt länge innan han nickade och jag drog iväg med honom till den rätt så stora gräsplätten bakom vår lägenhet. Där var det ännu mer snö, precis som jag hoppats.

Harry hade snöflingor i hela håret. Han gillade också snön, jag visste det. Han tittade upp mot himlen med ett litet leende på läpparna och jag fick titta ner i marken för att inte distraheras för mycket.

Precis när jag tittade upp igen tyckte han uppenbarligen att det var en bra ide att försöka få bort snön ur håret, så han slängde med det och drog fingrarna igenom det.

Han gjorde så bara för att retas. Jag lovar.

Jag flinade och skrapade ihop lite snö från marken och gick mot honom. Han såg det.

- Louis, n...

Jag kastade snöbollen, men han duckade så att det bara träffade hans hår. Han blåste smått irriterat bort en årslinga från ansiktet och tittade på mig. Jag kunde inte låta bli att skratta.

- Vad?

- Du har en snöhög i håret, frustade jag.

Han tog inte bort den utan flinade.

- Du också.

Han gjorde en snöboll som han kastade på mig, som jag inte hann reagera över och den landade på mitt huvud. Jag kände hur det blev kallt i hårbotten.

- KALLT! tjöt jag och Harry skrattade.

- Hämnd! sa han och började springa bort från mig.

Det trodde han på?

Jag började springa efter honom, hela tiden skopandes upp ny snö som jag kastade på honom. Han kastade på mig också, men hade mest fullt upp med att fly.

Till sist fick jag nog. Jag sprang det snabbaste jag kunde fram till honom, som vände sig om och jag hoppade på honom.

- HA! sa jag medan vi ramlade.

- Jag vann, flinade jag sedan. Han flinade också.

Det var då jag insåg vår position. Han låg i snön med mig ovanpå sig, våra höfter var ihop pressade och ansiktena några centimeter ifrån varandra. Jag kände hans varma andedräkt i ansiktet och fick påminna mig själv att andas.

Jag kunde se den perfekta formen på hans läppar. Symetriska. Blekrosa.

Jag undrade om de var mjuka.

Helt hypnotiserad av de där perfekta läpparna som jag väldigt gärna ville känna mot mina lutade jag huvudet fram ytterligare några centimeter. Jag slöt mina ögon...

Sedan insåg jag vad fan jag höll på med.

Jag lade huvudet tillbaka i snön igen.

Hade jag varit på väg att kyssa honom?

Ja. Ja, det hade jag.

--Harrys pov--

Hade Louis varit på väg att kyssa mig?

Nej. Nej, det hade han inte. Kunde inte.

Det var antagligen någon önskan som jag egentligen inte borde önska. Inte alls. Jag var klar med att känna så.

Jag rullade av honom och tittade upp mot himlen några sekunder, drog några djupa andetag. Sedan satte jag mig upp.

- Ska vi gå in? Jag håller på att frysa ihjäl.

Louis nickade och satte sig upp han också.

- Men erkänn. Det var kul.

Jag log, knappt synbart.

- Ja, det var det.

Louis ställde sig också upp och borstade av sig lite snö. Sedan gick vi in.

Mitt huvud var fullt av tankar.

Vad var det som hade hänt därute?

Jag var inte alls säker.

Jag borde inte bry mig.

Borde inte bry mig alls.

Men det gjorde jag.

Det var antagligen inget. Det var bara jag som så förtvivlat gärna önskade... Fast det borde jag absolut inte göra.

Men jag gjorde det ändå. Ville så gärna att Louis hade tänkt på det. Även om det var omöjligt. "Jag älskar inte dig, Harry Styles". Föralltid ihågkomna ord.

Nåja, det hade i alla fall avlett tankarna från Samantha. Förhoppningsvis skulle Louis bara glömma henne nu.

Snön hade smält nu så mina kläder var helt blöta. Och kalla. Väldigt kalla. Jag nästan skakade när jag tagit av mig jackan och vantarna och skorna. Louis var inte mycket bättre.

- B-b-bara jag som fr-ryser? stammade han fram mellan frossbrytningarna.

- Nej, svarade jag och rös till. Fast jag kan åtminstone prata, tillade jag sedan. Min röst darrade lite av kylan.

- Att d-det blev så k-kallt, mumlade Louis.

Jag bara nickade. Louis fick av sig sina ytterkläder också och gick direkt till sitt rum.

Jag gick in till mitt också och klängde av mig jeansen och tröjan och drog på mig en blå t-shirt och ett par mjukisbyxor och gick ut i vardagsrummet.

Louis satt redan i soffan. Han hade inte slutat skaka.

Var det så kallt?

Jag gick fram till honom.

- Fryser du fortfarande?

Han nickade bara.

Jag bet mig lite i läppen och gick sedan och hämtade en filt.

--Louis pov--

Det var KALLT.

Sådär tänderna-skallrar-benen-skakar-och-du-vill-säga-något-men-din-tunga-har-förfrusigt-kallt.

Harry kom tillbaka med en stor, mjuk filt. Han lade den om mig och jag drog den tätare intill mig. Han stod och funderade en stund, sedan gick han in i köket. Jag hörde hur han prasslade med något därinne, sedan att mikron var på. Den pep till och sedan kom han ut med en skål popcorn.

- Varför inte avsluta med en film? föreslog han och log. Det är lugnt och innehåller inga former av snö.

Jag log och nickade. Film betydde att jag fick vara nära Harry igen. Film var utmärkt.

Han log snabbt igen och började sedan rota igenom våra lådor efter en bra film.

- Harry... började jag fundersamt.

- Mm?

- Berätta hemligheten.

Han suckade.

- Nej.

- Kom igen! Det kan inte vara så illa.

- Det är så illa, mumlade han.

- Det tror inte jag.

Han höll upp några filmer och lade dem framför mig.

- Välj någon, sa han och satte sig bredvid mig. Jag öppnade filten i en gest som menade att han skulle komma närmare. Han log och gjorde det. Jag kände hur han lade armarna om mig bakifrån och jag blundade. Om det bara betytt något mer.

- Hemligheten, mumlade jag envist.

- Jag...

- Kom inte med invändningar! Jag har berättat... allt för dig och jag kan inte hata dig. Tro mig, jag har faktiskt försökt men det går inte.

- Louis, lyssna på mig. Jag ska berätta.

Jag tittade förvånat på honom.

- Ska du?

- Japp... Om du berättar något för mig.

Jag tittade på honom på ett sätt som visade att jag ville att han skulle fortsätta.

- Jag berättar om du berättar vad du tänkte på tidigare idag. Du vet, där ute. Innan vi gick in.

Fan också.

Det enda jag inte kunde berätta.

Jag skakade på huvudet.

- Något annat.

Han log lite.

- Då har du något som du inte vill berätta heller.

Jag suckade frustrerat.

- Det är inte samma sak.

- Jodå.

Jag suckade. Han hade vunnit. Han visste också det. Han log och pekade på filmerna.

- Vilken?

Jag pekade på tre filmer. The vow, grease och the notebook.

- Snälla, inte Grease.

Jag rynkade pannan. Det var min favoritfilm.

- Säger du som gillar Love Actually.

- I Love Actually bryter man inte ut i sång så fort man känner något.

- Dissa den inte. Grease är en klassiker.

Jag pekade på The Notebook.

- Den då?

Han log och nickade.

- Okej.

Han reste sig och stoppade i filmen och kröp sedan ner hos mig igen.

The Notebook var en bra film. Men nu kunde jag inte riktigt koncentrera mig på den. Harrys ansiktsuttryck var mycket mer intressanta.

Hur hade han tagit igenom sig det här, egentligen?

Det måste ha varit... plågsamt. Att se mig med Eleanor.

Jag förstod det nu. För jag skulle hata att se honom med någon tjej.

Det var väldigt synd att jag inte upptäckt det här tidigare. Jag var så mycket lyckligare med honom, nu när det ändå inte betydde någonting för honom, än vad jag varit med Eleanor.

--Harrys pov--

Louis låg tryckt mot mig under hela filmen.

Värmen var bekväm. Jag såg att han tittade upp på mig ibland, men jag låtsades inte om det utan höll blicken på tv:n hela tiden. Jag hade kunnat sitta där föralltid.

- Harry, mumlade Louis när eftertexterna började rulla upp mot den svarta bakrunden.

- Mm?

- Glad alla hjärtans dag.

Jag log lite.

- Glad alla hjärtans dag.

Han log också och borrade in ansiktet i min axel och blundade. Jag rörde mig inte ur fläcken - bara satt där och koncentrerade mig på att andas normalt och att stöta bort känslorna som sakta kom krypande igen.

Jag tog upp min mobil och kollade klockan. Den var strax efter tolv på natten nu, och det hade varit en lång dag. Jag kände hur mina ögonlock blev tyngre.

Jag somnade snart.

--Louis pov--

Efter en stund hade Harry somnat. Jag bara låg där och log. Hans armar hade inte släppt taget om mig, trots att han sov.

Jag funderade också. Jag måste verkligen komma på något sätt att gottgöra Harry. Han hade förlåtit mig på sin födelsedag, han hade försökt skydda mig, han hade förlåtit mig igen, och igen. Jag förtjänade det inte.

Så vad kunde jag göra?

Jag kunde inte bara sitta här.

Så jag lossade försiktigt hans grepp om mig och ställde mig upp. Jag kunde inte motstå frestelsen att titta på honom en gång. Hans lockar hängde för ansiktet igen.

Perfekta, perfekta människa.

Jag strök lätt med fingrarna över hans kind innan jag vände mig om och gick in i köket.

Okej, det fanns väl antagligen inget jag riktigt kunde göra. Bara... Visa uppskattning. För att han alltid fanns där.

Jag log lite medan jag tittade på spisen.

Jag skulle på matlagningskurs imorgon.

 

När jag väl anmält mig funderade jag en stund över om jag kanske borde gå och lägga mig i min säng eller om jag skulle krypa ner hos Harry igen. Till sist gick jag in till vardagsrummet och lyfte undan filten lite och lade mig tillrätta igen. Jag kände hur han slöt sina armar om mig igen medan han mumlade något i sömnen.

Efter en stund somnade jag också.

--Harrys pov, eftermiddagen nästa dag--

Louis var borta på något som han vägrade berätta för mig. Jag hade bara tråkigt. Det fanns verkligen inget att göra idag.

Fast jag visste att om Louis varit hemma skulle jag inte ha haft tråkigt.

Jag gick omkring i lägenheten bara för att ha något att göra.

Jag satt i köket när telefonen ringde. Jag rynkade på pannan. Vem skulle vilja ha tag på mig nu?

- Hallå?

- Harry. Överraskad?

Mina ögon smalnade. Jag kände igen den rösten.

- Samantha, väste jag mellan tänderna. Hur fick du tag på mitt nummer?

- Hemligstämplat. Men, vad jag har förstått så har du inte berättat din lilla dyrbara hemlighet för Louis. Eller hur?

Jag tvekade lite, men det var allt hon behövde.

- Visste väl det, sa hon nöjt. Tja, jag har funderat ett tag och tycker att... Han borde få veta. Tycker inte du det?

Nu spärrades mina ögon upp.

- Nej. Det tycker jag inte.

- Varför? Kan det vara så att du... Inte vill att han ska ogilla dig? Du vill att han ska tro att du är felfri, som han gör just nu? Åh, vad sött. Du bryr dig om honom väldigt, väldigt mycket. Gör du inte?

Åh gud. Det blev lite för mycket för mig att ta in.

- Okej, för det första, ja, jag vill inte att han ska ogilla mig. För det andra, han tycker inte att jag är felfri. För det tredje klart att jag bryr mig om honom. Han är min bästa vän.

- Visst, visst. Men jag ser, vet du. Kom inte och försök slå i mig att du inte är kär i honom. Det var ren avundsjuka i din blick när jag pratade med Louis, grabben. Och något säger mig att han gillar dig också. Det är så sockersött att jag nästan spyr regnbågar, okej?

Jag fnös.

- Varför ringer du ens?

- Som sagt, jag tycker att Louis borde få veta... Och jag berättar för honom.

- Va? Nej!

Man hörde aningen av panik i min röst.

- Det finns inget som stoppar mig.

- Jag stoppar dig.

- Nej, det gör du inte. Inte alls, faktiskt. Jag har Louis nummer här också. Jag skulle inte tveka att ringa heller. Jag menar, när jag ändå berättat så är han ju skitsnygg och jag skulle inte ha något emot...

- Samantha.

- Avundsjukan är så pinsamt uppenbar, Harry. Hur som helst, jag kommer berätta. Antingen det, eller...

Det var tyst en stund.

- Eller?

- Eller så måste du undvika honom. Prata inte med honom, om inte ditt liv hänger på det, kanske. Ignorera honom. Som om du inte kände honom, avslutade hon.

Ignorera honom. Som om jag inte kände honom. Som om han inte var där.

- Jag kan inte.

- Naaaw... började hon.

- Vi är i samma band, sa jag snabbt. Det skulle aldrig funka.

- Du behöver inte prata med honom. Bara bete dig som om ni är främlingar. Gör det, så ringer jag inte. Du får några timmars betänketid.

Sedan lade hon på.

Varför i helvete var hon tvungen att dyka upp i mitt liv igen? Hade jag gett henne någon sorts inbjudan, eller? "Samantha är välkommen in i Harrys liv igen, varsågod att börja förstöra". Nej, inte vad jag visste. Fan heller.

Jag suckade frustrerat. Alternativen var inte precis de bästa heller. Han skulle hata mig, vilket jag än tog.

Frågan var bara, vad kunde jag stå ut med?

Jag skulle inte kunna stå ut med att ignorera Louis. Det skulle bli riktigt, riktigt svårt för mig, på alla sätt och vis.

Men skulle jag kunna stå ut med att han visste? Då var det HAN som skulle börja ignorera MIG istället. Fan, fan, fan.

Jag kunde kanske berätta det för honom själv...

Nej!

Men det är bättre än att Samantha berättar.

Vilket jag inte tänkte låta henne göra.

Jag suckade tungt.

Då fanns det bara ett alternativ kvar...