LarryStylinsonFan.blogg.se

--LOUIS POV--

Jag gick från Eleanor tidigt den morgonen, kanske vid sjutiden. Visste inte varför, jag bara vaknade så tidigt den dagen och tyckte att det var bäst att komma hem så tidigt som möjligt. Jag hoppades att Harry inte skulle bry sig. Han hade inte gjort det särskilt mycket hittills, så det borde vara lugnt.

Det var olåst och jag öppnade försiktigt dörren, drog av mig jackan och skorna och gick in i Harrys sovrum.

Han var inte där.

Jag rynkade pannan och gick in i vardagsrummet.

Där låg han.

Två skålar med popcorn och godis stod framme på bordet, och Harrys sovande ansikte lystes upp lite av ljuset från tv:n som fortfarande stod på.

Jag gick lite närmare. Han var röd under ögonen.

Det var en hjärtskärande syn.

Han... Hade väl inte gråtit? Hade han det? Var jag orsaken? Jag bet mig lite i läppen. Han såg så hjälplös och ensam ut. Jag hämtade en filt och lade den sakta över honom, sedan ställde jag skålarna i köket och stängde av tv:n.

Jag hoppades verkligen att jag inte sårat honom. Kanske... Kanske var filmen sorglig.

Eller så var det faktiskt jag, som var mästare på att bryta löften.

--HARRYS POV--

Jag vaknade på lördagen med en filt om mig, och ögonen fortfarande torra efter alla tårar natten innan.

Louis måste ha kommit hem.

Jag sträckte på mig och såg mig omkring. Plötsligt stod Louis i dörröppningen.

- Hej, sa han och log lite blygt.

Han var så... bedårande när han gjorde så.

- Hej, sa jag och gäspade.

Louis såg lite skuldmedveten ut.

- Öhm, förlåt för igår.

- Det är lugnt, ljög jag. Jag hoppades att han inte hade förstått att jag gråtit.

- Det... Är väl inte försent att titta på filmen nu, hoppas jag?

Och som vanligt; jag kunde inte vara arg på honom. Jag log lite.

- Nejdå.

Louis log lite bredare och gick och hämtade de två skålarna i köket, satte sig i soffan och kurade ihop sig lite mot mig. Det var naturligt för oss; kändes inte konstigt på något sätt. Definitivt inte för mig, definitivt inte nu. Det kändes bra. Att han faktiskt gjorde något med mig också, att jag inte var helt bortglömd. Det... Det kanske bara var för att det var min födelsedag snart. Spela nonchalant och så, och sedan överraska mig... Jag vet inte. Jag kunde väl antagligen bara hoppas att det var så.

Som vanligt så kommenterade Lou nästan allt i filmen, och nästan allt fick mig att skratta också. Efter en stund var soffan fylld med godispapper och popcorn och det kändes bra att få umgås med Louis igen. Det var såhär det borde vara. Jag älskade honom. Mycket.

Plötsligt så vibrerade något mot mitt ben.

Louis märkte det också, och började treva efter sin mobil som låg i hans bakficka. Jag tittade över hans axel på skärmen.

"Eleanor "

Louis suckade lite och tittade beklagande på mig en gång, innan han reste sig upp och svarade.

De pratade i flera timmar. Vi hann aldrig se klart filmen.

På söndagen så gick jag rakt in i vardagsrummet och fick se dem farligt nära grovhångla. Jag ursäktade mig mumlande och gick snabbt därifrån, med bilden fastsvetsad i huvudet.

Det här skulle ta död på mig.

Dagarna gick, och jag fick inte mer tid med Louis. Han skulle alltid göra något med Eleanor. Jag hängde mest med Liam, Niall och Zayn, men det var inte riktigt samma sak utan Louis där. Jag hoppades att han i alla fall hade roligt.

Så slog jag upp ögonen och det var min födelsedag.

Louis hade antagligen planerat något. Även om det var ovanligt på födelsedagar att jag fick vakna av mig själv. Han kanske fortfarande höll på i köket.

Jag låg kvar, väntade, försökte somna om. Men ingen kom in.

Till sist gick jag upp.

Niall, Zayn och Liam satt i köket.

- GRATTIS HARREH! hurrade Zayn.

Jag log lite.

- Var är Louis? undrade Niall.

- Jag trodde ni visste det... sa jag frågande. Det visste de inte.

- Haz?

Louis stod i dörröppningen, fortfarande lite trött. Han verkade förvånad över att få se alla där.

- Vad gör ni tre här nu?

Vi stirrade på honom. Jag stelnade till. Nej. Han hade inte...

- Jaja, Harry, gör du frukost? Jag ska iväg med Eleanor sedan, sa han och sträckte på sig.

Han hade gjort det.

Han hade glömt min födelsedag.

--LOUIS POV--

Jag fattade inte riktigt vad Niall, Zayn och Liam gjorde där. Men det kvittade väl.

- Jaja, Harry, gör du frukost? Jag ska iväg med Eleanor sedan, sa jag och sträckte lite på mig.

Det var tyst.

- Vad?

- Ska du ut med Eleanor IDAG? sa Liam misstroget.

- Ja, vadårå?

Harry gav ifrån sig ett kvävt ljud som inte kunde vara något annat än rent och skärt lidande. Sedan gick han snabbt ur köket. Jag
hörde hans dörr smälla igen enda härifrån.

Killarna stirrade på mig.

- Vad fan, Louis? sa Zayn.

- Vad har jag gjort? undrade jag.

- Vilken dag är det idag?

- Öhm, tisdag, hurså?

- Datum, Louis.

- Första februari, sa jag och rynkade pannan. Vad...?

- Och vad händer den första februari som kan vara så pass viktigt för Harry? frågade Niall vasst.

- Jag ve... började jag.

Men, vänta...

Fan.

Fan. Fan. Fan!

Jag ville slå mig själv med något hårt. I huvudet.

Harrys 19-årsdag.

Idag.

Jag hade glömt den.

Jag hade glömt Harrys födelsedag.

Mitt ansiktsuttryck måste ha talat rätt bra för sig självt. Alla killarna såg bistert triumferande på mig.

- Fan, viskade jag. Helvete.

- Minst sagt. Hur, Louis?

- Jag vet inte...

- Med det vet jag, sa Liam och slog ihop händerna. Hon börjar på E och slutar på Leanor Calder.

- Skyll inte det här på Eleanor... började jag protestera.

- Det gör vi inte. Vi skyller det på DIG. Eleanor är bara orsaken.

Jag tänkte tillbaka på de senaste dagarna. Tänkte på vad jag hade gjort. Eleanor. Eleanor. Eleanor... En morgon med Harry, och sedan Eleanor...

Jag var en hemsk människa.

- Jag är en fet jävla idiot, muttrade jag.

- Ja, instämde Niall.

Alla gånger jag avspisat Harry för att vara med Eleanor spelades upp i mitt huvud. Hur hans ögon slocknade när jag sa det.

Hur kunde jag varit så blind?

Jag insåg även att jag gjort det som jag lovat att jag inte skulle göra.

Jag hade glömt bort Harry.

- Jag menade verkligen inte... började jag igen, men svalde några gånger.

- Nej, men nu blev det så, sa Zayn.

- Lou, vi vet att du inte gjorde det här med flit. Men jag tror inte att du har sett... Vad vi har sett. Varje dag har han varit med oss, varje dag har han kommit till oss, efter att ha fått ställa in planer med dig. Han... Har inte riktigt varit lika glad. Leendena når aldrig ögonen, du vet, och han skrattar inte lika mycket.

Jag tänkte över det.

Och som jag skämdes. Jag ville att någon skulle komma och döda mig, där och då. Bara... Skuldkänslorna tog kål på mig.

- Jag måste fixa det, viskade jag, innan jag satte fart mot Harrys stängda dörr.

--HARRYS POV--

Jag kunde fortfarande inte fatta det.

Att han hade glömt min födelsedag. MIN födelsedag.

Förra året var han uppe hela natten och fixade bara för att överraska mig, och när han kom in och väckte mig såg det ut som om han hade blåmärken under ögonen. Han somnade intill mig nästan direkt efter att ha grattat mig.

Idag hade han inte ens tänkt på det. Eleanor var viktigare.

Jag kände mig övergiven, och tårarna ville inte sluta rinna.

Sedan hördes en lätt knackning på dörren.

Dörren öppnades och där stod Louis, fastfrusen och stirrande på mig, utan att säga ett ord, och blicken i hans ögon var så fylld med skuldkänslor att det gjorde ont att se in i dem.

Sedan stängde han dörren bakom sig och ställde sig framför mig.

- Harry... mumlade han med tjock röst.

Jag svarade inte. Louis stod kvar, verkade inte riktigt veta vad han skulle säga.

--LOUIS' POV--

Harry led.

Det fanns inga tvivel om det i alla fall.

Smilgroparna var som bortblåsta, de gröna ögonen var rödgråtna, och tårar fortsatte rinna. Kinderna var röda och värst av allt; Det var jag som orsakat det. Oftast brukade det vara så att jag brukade få sitta bredvid och trösta honom, inte säga förlåt.

Jag ville trösta honom. Ville väldigt, väldigt gärna trösta honom. Sätta mig ner bredvid honom och sedan omfamna honom medan han grät mot min axel och jag skulle viska tröstande ord, tills jag fick honom att le igen.

Nu kunde jag inte det.

Jag drog en darrande suck. Skuldkänslorna kvävde mig.

- Jag... Jag är så ledsen, Harry, viskade jag.

- Mm. Jag också, muttrade han och snyftade till. Det knäckte mig.

Jag suckade och satte mig ner bredvid honom i sängen.

- Jag är verkligen det... Det har bara varit så mycket...

Jag suckade och lade ansiktet i händerna.

- Jag känner mig hemsk.

- Vet du hur många gånger vi har fått ställa in planer den här veckan? muttrade Harry. Varenda dag. Varenda jävla dag. Jag började tro att det var något fel med mig.

- Nej, nej! Det är absolut inget fel på dig. Tänk inte så.

- Det är inte du, det är jag, va?

Jag sa inget och Harry snyftade till några gånger.

- Egentligen... så borde det inte ha gjort så mycket... Det var bara det att du bröt det löftet som var viktigast för mig.

Jag tittade upp på honom, och han tittade rakt in i mina ögon.

- Du glömde inte bara min födelsedag. Du glömde bort mig också, mumlade han.

Det blev för mycket för mig. Jag kände några tårar rinna ner för kinderna.

- Förlåt, Harry. Förlåt. Förlåt. Du vet inte hur ledsen jag är. Förlåt, viskade jag med bruten röst. Han tittade upp på mig, efter en liten stund såg han nästan chockad ut.

- Gråter du?

- Nej, jag hackar lök, muttrade jag och torkade bort några tårar.

- Du... Du gråter inte. Du brukar aldrig gråta, mumlade Harry.

- Uppenbarligen så gör jag det, eller hur?

- Men inte för det här...

- Harry. Titta på mig.

Han ryckte till lite av den plötsliga kraften i min röst, men han gjorde som jag sa.

- Jag mår så dåligt just nu att jag vill kräkas. Okej? Jag hade aldrig planerat det här, allt har bara hänt så fort, och jag klarar inte av att se dig ledsen och det VET du.

Han verkade tänka över det.

- Men... Jag trodde aldrig att du skulle glömma...

- Inte jag heller, tro mig. Men med tanke på att killarna, och jag själv, gärna vill ha ihjäl mig just nu, så tänkte jag se om det finns något jag kan göra för att få det bättre. Vad som helst.

Jag bet mig lite i läppen och såg på honom igen. Min bästa vän i hela världen. Hur kunde jag ha gjort så? Var det så svårt att bara säga "nej" till Eleanor? Okej, jag visste att hon inte gillade honom särskilt mycket. Jag kunde höra det i hennes tonfall när hon pratade om honom. Hon trodde att han kände mer för mig än som en vän, vilket var helt fel. Harry hade haft många flickvänner. Jag också. Vi var bara vänner, och Eleanor hade ingen andledning att vara avundsjuk på Harry på det sättet. Det hade jag sagt, och allt jag fått till svar var att hon himlade med ögonen.

Men jag borde ändå vara kapabel till att säga nej. "Nej, det går inte idag. Jag har redan lovat Harry". Svårt? Inte precis.

Så varför hade jag valt Eleanor framför Harry? Det kändes inte rimligt på något sätt.

Harry svarade inte. Han fortsatte att rycka till då och då av tysta snyftningar. Var det här SÅ viktigt för honom?

Till sist så orkade jag inte bara sitta där och titta på längre, utan makade mig närmare och lade försiktigt armarna runt honom.

- Förlåt, viskade jag igen.

Han satt tyst en stund, sedan lutade han sig mot mig och lät mig krama honom.

- Snälla, glöm mig inte, mumlade han. Gör vad du vill, bara... Glöm mig inte.

- Jag ska inte. Jag lovar, svarade jag.

Den här gången skulle jag se till att hålla löftet, vad det än krävdes.

--Harrys pov--

Så, här var jag nu, uppkrupen intill Louis som höll om mig, tröstade mig och upprepade ordet "förlåt" hur många gånger som helst, medan jag verkligen ansträngde mig för att få tårarna att sluta rinna, men det gick inte.

Tja, det var en annorlunda start på min födelsedag.

Andledningen till att jag fortsatte gråta var dock inte bara för att han hade glömt. Det var även det faktum att han aldrig skulle kunna älska mig tillbaka nu. Det här hade bevisat det. Jag är tvungen att försöka kväva och ta död på känslorna jag har för honom.

Men det skulle bli så... svårt. Det här var ingen liten förälskelse. Det här var kärlek, jag kunde känna det i varje nerv i min kropp, varje hjärtslag, varje snyftning.

Om jag skulle förlora honom nu, vad skulle hända?

Om han slutade existera i mitt liv, kanske glömde mig för gott? Skulle jag då kunna gå vidare?

Nej. Nej, det skulle jag inte. Jag skulle antagligen sluta existera själv av något slag.

Om jag inte fick bort mina känslor, såklart.

Då skulle jag kunna överleva det här.

Vara glad för Louis skull, tycka om Eleanor, tycka att det var helt okej att de spenderade tid med varandra, inte tänka på honom hela tiden... Det skulle bli så mycket enklare.

Frågan var bara, var jag stark nog?

En svag knackning hördes på dörren. Jag blundade och vände huvudet mer mot Louis axel. Det spelade ingen roll att han just krossat mig. Jag behövde honom. Jag behövde honom, hans kramar, behövde få höra hans små "förlåt". Han var verkligen ledsen för vad han gjort.

Nåja, det var väl åtminstone någonting.

 

- Hej, Niall, mumlade Louis.

Så det var Niall som hade knackat på.

- Hur är det? undrade han tyst.

Louis svarade inte, utan höll mig bara hårdare. Niall verkade förstå.

- Kan ni komma ut när... När ni är redo?

- Visst.

Det lustiga var att jag gladeligen skulle kunna spendera hela dagen i Louis famn - men det kunde jag förstås inte.

- Harry? viskade Louis.

- Mm? fick jag fram.

- Eftersom jag verkligen lovat på mitt eget liv nu att hålla vad jag lovat men brutit tidigare, skulle du kunna lova någon i utbyte?

Jag log nästan.

- Vadå?

- Nästa gång jag klantar till mig... Var arg på mig.

- Va?

Det förvånade mig en aning.

- Jo, var det istället. Det... Det är mycket lättare att utstå än när du gråter såhär. Snälla?

Jag skulle antagligen inte kunna hålla det. Så istället suckade jag.

- Jag... ska försöka.

- Tack.

- Det var en väldigt konstig sak att lova, vet du.

- Ja, men det skiter väl jag i.

Då log jag faktiskt.

- Var det där ett leende, Harry? Snälla, säg att det var det.

Jag fortsatte le, bara för att dra ut på känslan. Sedan nickade jag.

- Yes, viskade han triumferande.

 

Vi satt kvar så en stund till, men sedan var vi (tyvärr) tvugna att börja röra på oss. Jag ryckte till då och då av tårlösa snyftningar, men mer var det inte. Louis torkade bort de sista tårarna och tittade på mig. Han bet sig löst i läppen och jag fick anstränga mig för att inte bli alltför distraherad.

- Jag önskar att jag kunde säga att det inte syns, men du är röd runt hela ögonen.

Jag log snett igen.

- Jag vet.

- Två leenden. Du skämmer bort mig.

Jag knuffade lekfullt till honom och började gå mot badrummet för att skölja ansiktet, så att det kanske skulle synas lite mindre i alla fall.

- Förresten, Harry?

- Mm?

- Förlåt igen.

Jag vände mig mot honom.

- Så länge du håller ditt löfte den här gången är det lugnt, i alla fall.

Han log lite lättat.

- Jag ska hålla det, mumlade han, mest för sig själv.

Jag gick in i badrummet, och sedan ut i köket tillsammans med Louis.

Det kanske skulle ordna sig ändå.

--Louis pov--

Okej, nu gällde det bara att hitta på något riktigt, riktigt bra för att fira Harrys födelsedag.

Vi gick ut i köket igen, där killarna satt och väntade.

- Nå? sa Liam och tittade enbart på mig. Jag nickade bara lite, och han verkade förstå.

- Okej, sa jag och slog ihop händerna. Då ska jag försöka frukost. Önska mig lycka till.

Jag hann knappt säga klart meningen innan Niall, Zayn och Liam rest sig upp, puttat ner Harry i en stol, och var framme vid mig.

- Själv?

- Lou, ett förstört kök är ingen bra födelsedagspresent.

- Åh, kom igen. Jag tänker inte förstöra något kök. Jag vill bara göra en enkel liten frukost till min bästa vän, sa jag oskyldigt. De tittade misstänksamt på mig.

- Åh, men då kan vi väl hjälpa dig?

Inte för att jag hade så mycket val. Niall tänkte ta fram några grejer ur kylen, men fastnade framför Harrys chokladkaka som han gjort för ett tag sedan. Zayn drog fram en stekpanna och Liam satte på spisen och drog bort Niall från kylskåpet och den beundransvärda kakan.

- Louis... Din mobil ringer, sa Harry och tittade snabbt på min mobil som låg kvar på köksbordet. Han tog den snabbt och jag såg hur hans blick slocknade lite när han såg vem det var som ringde. Men han sa inget, utan gav den till mig i ett försök att spela nonchalant. Det gick inte så bra.

"Eleanor "

Aha. Det förklarade ju en hel del.

- Öhm, vänta här en stund... mumlade jag och tryckte på grön lur medan jag gick in i mitt rum.

- Hej El, sa jag.

- Louis. Var är du?

Jag tittade på klockan. Oj fan. Vi skulle ha träffats för tjugo minuter sedan, och jag hade glömt att ringa och ställa in.

- Hemma.

- Vadå "hemma"? Skulle vi inte ses idag?

- Jo, alltså...

Jag svalde några gånger. Tänkte på Harry. Jag kunde inte svika honom.

- Det går inte idag.

- Varför då?

- För att Harry fyller år, svarade jag sanningsenligt.

- Åh. Varför gjorde du upp planer med mig först, då?

- Det gjorde jag inte.

Det blev tyst en stund.

- Okej... Vi ses väl någon annan dag då.

Jag hörde den ogillande tonen i hennes röst.

- Japp. Hejdå.

- Älskar dig.

- Älskar dig också.

Jag lade snabbt på och gick ut i köket igen. Nu skulle de allt få se att jag kunde göra en omelett utan att bränna upp spisen, kunde vispa ihop en pannkakssmet utan att tappa elvispen, kunde koka makaroner utan att de blev antingen klumpar eller brände fast i botten.

Jag stannade i dörröppningen och stirrade på Niall, Zayn och Liam.

- Har ni redan börjat? Utan mig? frågade jag förfärat. Zayn tittade upp.

- Japp.

- Näe, sa jag och uppbådade den mest ledsna och nedstämda ton jag kunde. Jag satte mig på köksbordet och tittade ner i golvet och suckade upprepande gånger, medan jag sneglade upp mot spisen och killarna hela tiden. Sneglade mot Harrys plats ibland.

Till sist fick jag nog.

- Okej. Det var det. Jag börjar själv. Jag bestämmer här och nu att vår Hazza ska ha pannkakor jag ska hjälpa till.

Jag tog fram en skål. Liam tittade på mig och flinade.

- Okej, visst. Du gör smeten.

Han ställde fram mjölk, salt, mjöl, ägg och smör framför mig och tryckte några mått och en visp i min hand och lade ett recept framför mig.

- Ha så kul.

Jag stirrade först på redskapen och sedan på receptet. Vad krångligt det blev nu.

Men jag började i alla fall med att mäta upp 2 ½ deciliter vetemjöl och 6 deciliter mjölk och hällde det i skålen. Jag log nöjt. Än så länge gick allt som det skulle.

- Louis...

Harry stod plötsligt bakom mig.

- Ja?

- Ehm... Man ska hälla i tre deciliter mjölk i början. Och sedan de andra tre efter en stund, påpekade han och flinade snett.

Jag rynkade pannan och läste i receptet. "Blanda mjöl och salt i en bunke. Vispa i hälften av mjölken och vispa till en slät smet."

Fan också.

Jag sträckte mig efter saltet och mätte upp en halv tesked, som jag försiktigt hällde i.

Nu skulle jag vispa. Jag tog vispen och började vispa lite förstrött i skålen. Det gick inte så bra, klumparna ville inte försvinna.

- Hur vispar man? väste jag till Harry och han skrattade lågt. Jag gjorde plats för honom så att han kunde stå bredvid mig.

- Visa.

Han log snett och tog sedan handen jag höll i vispen med, och förde den lite snabbare runt i en cirkel. En liten stöt gick igenom mig när han tog handen. Jag blinkade förvirrat till. Varför då? Vi hade rört vid varandra flera gånger, utan att jag känt av något. Sedan lutade han skålen lite och fortsatte att vispa med min hand medan han lutade sig själv lite närmare. Mitt hjärta hoppade till, vilket inte var normalt. Jag kunde känna hans doft, drog in ett djupt andetag av den.

Vänta, varför tänkte jag på det?

Det blev en jämn smet den här gången. Han släppte min hand och flinade.

- Tack, flinade jag tillbaka.

"Vispa i resten av mjölken och äggen. Låt gärna svälla i cirka 30 minuter. Smält hälften av smöret i en stekpanna och vispa ner det i smeten. Använd resten av smöret till att steka tunna pannkakor."

Jag stirrade förskräckt på receptet.

- Ska jag knäcka ägg? Och smälta smör?

Jag skakade på huvudet.

- Harry, du måste hjälpa till.

Han nickade och visade mig sedan hur man knäckte ett ägg. Jag försökte, men tappade ena halvan av skalet i smeten. Jag försökte få upp det med hjälp av vispen, och fick upp en bit medan lite singlade ner på botten till ljudet av Harrys skratt.

- Öh, Harry. Om dina pannkakor blir lite... Krispiga, så är det inget fel på dem. Okej?

- Okej.

Sedan gick jag och värmde smöret. Jag var fast besluten att det inte skulle bränna fast, vilket gjorde att jag vispade. Hela tiden. På det sätt som Harry lärt mig.

- Du behöver inte vispa så mycket.

- Jag vispar hur mycket jag vill.

 

Efter en rätt så lyckad smet, ett x antal brända pannkakor, ett x antal söndriga pannkakor och ett litet antal godkända pannkakor satte vi oss vid bordet. Niall, Zayn och Liam hade gjort omelett. Vi ställde fram allt på bordet. De betraktade fatet med pannkakor.

- Är det ätbart? undrade Niall.

- Harry hjälpte till.

Då blev det plötsligt helt okej att smaka på pannkakorna.

Det var som om det som hänt tidigare på dagen var glömt. Jag ville inget hellre än att glömma det.

Jag insåg hur mycket jag faktiskt hade saknat killarna (och speciellt Harry) under den här veckan.

Omeletten var faktiskt riktigt god. Egentligen var det nog bara jag i gruppen som inte hade någon, eh, verklig kulinarisk talang... Äsch, vad fan. Glöm sådana krångliga ord. Det var bara jag som var usel på att laga mat. Punkt.

- Lou, det är svårt att tänka sig att det är du som har medverkat när de här pannkakorna blev gjorda, sa Liam. Jag låtsades bli stött.

- Är det så svårt att tro att jag kan laga mat?

- Ja, svarade alla på samma gång. Harry tog en pannkaka, strödde ett lager socker på den och rullade ihop den. Sedan skar han av en bit och stoppade den i munnen.

Jag kunde höra hur det krasade mellan hans tänder.

- Öh... Jag antar att du fick några äggbitar? sa jag till honom och log oskyldigt. Harry fortsatte tugga långsamt, och det krasade ännu mer.

Han gjorde det bara för att retas. BARA.

- Japp, flinade han sedan.

Jag rufsade till hans hår och tog en bit av pannkakan.

Jisses, den VAR krispig. Jag hade trott att jag fått upp det mesta av skalet.

- Nå? flinade Harry.

- Det godaste jag ätit i hela mitt liv, sa jag tvärsäkert.

Det var det inte.

Niall skrattade och tog en pannkaka han också. Vi tittade på medan han dränkte den i sirap, grädde, hallonsylt och socker - samtidigt.

- Vilken vidrig blandning, sa Zayn och rynkade på näsan.

- Vadå, har du provat eller?

- Nej. Skulle aldrig falla mig in.

Niall sträckte fram sin gaffel och höll den vid Zayns näsa. Zayn tittade på den som om den tänkte bita honom.

- Smaka!

- Ja, smaka! instämde jag.

Han smakade - och grimaserade, innan han flög med huvudet före under vattenkranen och drack upp ett helt världshav.

- Aldrig igen, väste han. Vi skrattade. Jag vände mig mot Harry.

- Vad vill du göra idag då?

Han ryckte lite på axlarna.

- Nöjesparken? tyckte jag.

- Stan? föreslog Zayn.

- Nando's? sa Niall hoppfullt. Liam slog till honom lätt på axeln. Sedan vände han sig mot Harry.

- Du bestämmer.

Han bet sig i läppen. Jag stirrade som hypnotiserad på sättet som hans tänder klöv underläppen och jag kände den där lilla stöten ännu en gång.

Sedan blinkade jag förvirrat till och rätade på mig. Vad var det med mig idag? Jag såg hur Niall iakttog mig fundersamt. Jag slängde en snabb blick på honom och sedan på Harry igen. Han hade slutat bita sig i läppen och såg fundersam ut.

- Nöjesparken, mimade jag åt honom.

Han skakade lite på huvudet.

- Du kommer bara att tvinga mig att åka berg-och-dalbanan.

Jag skakade på huvudet.

- Det är din födelsedag, så jag kan inte tvinga dig till någonting.

- Det kan du säkert, muttrade han.

- Kan vi inte ta... Allting då? undrade Niall. Typ, först går vi på stan... Sedan kanske... möjligtvis... Ni vet, så skulle vi kunna äta på Nando's... Och sedan går vi till nöjesparken på kvällen.

Jag nickade ivrigt. Harry log och nickade också.

- Okej.

 

Det var olåst. Då måste Louis redan vara hemma.

Jag log.

- Lou! Jag är hemma, ropade jag och drog av mig jackan och skorna.

- Inne i vardagsrummet! ropade han tillbaka.

Jag hade längtat efter det här ögonblicket på dagen. Jag gick snabbt in i vardagsrummet.

Och stannade lika snabbt.

Eleanor och Louis satt ihop kurade i soffan. Tillsammans. Som i ett plus ett blir två.

De tittade på Grease.

- Hej Haz, log Louis. Vill du också titta?

- Öhm, nej tack... Inte nu.

Jag pressade fram ett leende och flydde sedan till mitt rum.

Kunde jag inte ens klara av det? Vad skulle hända då, om jag någon gång hittade dem när de kysstes?

Tanken gjorde ont. För ont. Det borde inte plåga mig så. Jag hade ju vetat att han inte känt samma sak för mig. Hopp - det var det enda jag känt. Inte säkerhet. Nej. Och nu hade jag inte ens lite hopp kvar.

Jag undrade om han skulle glömma bort mig för Eleanor.

Kommer han fortfarande vara där på min födelsedag?

Nej, det var dumt att tänka så. Klart han inte skulle glömma min födelsedag - Han var ju min bästa vän. Min allra bästa vän, och han skulle aldrig glömma.

Det värsta var att jag inte kunde övertyga mig själv.

Det gick en lång stund. Sedan hörde jag steg utanför dörren. Den öppnades sakta.

Louis stod och tvekade lite med handen på dörrhandtaget.

- Hej, sa han och gick in och satte sig mittemot mig på sängen.

- Hej.

Han drog ett djupt andetag.

- Vad är det, Haz?

Klart han hade märkt något. Klart han hade, han märkte allt. Jag suckade lite.

- Det är inget.

- Något är det. Ljug inte.

Jag suckade.

- Det är inget viktigt.

- Då borde du väl kunna berätta det, eller?

Jag bara skakade på huvudet. Louis suckade.

- Okej. Men du vet att jag bara försöker hjälpa dig.

Jag nickade och Louis reste sig upp och började gå.

Skulle han glömma mig? Skulle han det?

Och till sist kunde jag inte låta bli att fråga.

- Du kommer inte glömma bort mig, va?

Louis tvärstannade och vände sig om. Han såg på mig en stund. Jag tittade ner på mina händer och bet mig i läppen. Jag skulle inte ha frågat.

Sedan kände jag ett par armar runt mig.

- Det är klart att jag inte kommer glömma dig. Det skulle jag inte kunna, Hazza Bear. Okej?

Jag blundade och nickade, medan jag kramade honom tillbaka.

- Okej.

Han drog sig ur omfamningen och såg på mig.

- Dessutom, så är det din födelsedag snart. Och den skulle jag ALDRIG glömma, för något i världen. har aldrig hänt, kommer inte hända.

Han log snett. Jag log tillbaka.

- Vi har en massa tid, och jag kommer inte spendera all med Eleanor. Oroa dig inte.

- Jag vet, mumlade jag. Jag är bara fånig...

Han skakade på huvudet.

- Nej, inte fånig. Eller, vänta, jo. Men det är du alltid. Det är väl en av orsakerna till att jag gillar dig, flinade han.

Jag flinade tillbaka. Bless Louis, bara han kan få mig att le i en sån här situation.

Han tänkte inte glömma mig, i alla fall.

 

På onsdagen var vi tvungen att ställa in besöket till stranden. Louis hade lovat Eleanor att följa med hem till henne. Fast han hade lovat mig först.

- Det är väl okej? jag lovar, vi kan göra det en annan gång, sa han och såg bedjande och lite skuldmedvetet på mig.

Jag hade pressat fram ett leende och sagt att det var helt okej, jag hade andra saker att göra ändå. Egentligen satt jag hemma och hade tråkigt och tänkte på havet i Louis ögon hela dagen.

På torsdagen skulle vi ha sett på en film och ätit popcorn och godis tills vi storknade.

Louis kom inte hem.

Klockan 21.00 ringde han och sa att han inte kunde ikväll för att han skulle på bio med Eleanor.

- Hon kunde ingen annan kväll, och jag hade lovat...

Du hade lovat mig också! skrek mina tankar.

- Det är okej, hade jag sagt. Filmen finns kvar till någon annan dag.

Jag satte på filmen själv istället, åt popcornen och godiset, och låtsades att Louis var här och tittade, han också, och kommit med sina kommentarer om filmen varannan minut. Men det gick inte särskilt bra och det kändes bara ensamt, och efter en stund stängde jag av.

Jag undrade om han hade kul på bion.

På fredagen kunde han inte följa med ut på stan med mig och killarna. Han och Eleanor hade bestämt tid i Hyde Park.

- Men vi ses väl på inspelningen imorgon, va? Och Harry, vi kommer ju ses redan ikväll. Visst finns filmen fortfarande kvar?

Jag log lite och nickade.

- Lovar du, då?

- Jag lovar.

Sedan gick han och jag suckade. Niall såg på mig med ett lite bekymrat ansiktsuttryck.

Louis bröt sitt löfte igen.

Jag hade tagit fram allt igen och satt i filmen.

Och väntade.

Väntade.

Väntade.

Också kommer ett sms.

"Sover över hos El ikväll. Förlåt, men jag hade lovat"

Ja. Du hade lovat. Du hade lovat mig.

Jag svarade inte på sms:et, utan bara suckade och kände tårarna tränga fram.

Jag hade insett vad jag känt för honom redan vid X factor.

Jag hade känt det redan första gången vi möttes, inne på toaletterna. Jag hade inte accepterat det förrän liveshowen vecka 7. Jag hade känslor för Louis Tomlinson. Jag var kär i en kille.

Det hade gått bra. Jag hade lyckats dölja mina känslor. Louis var exakt den jag behövde. Det hade bara klickat till mellan oss direkt. Ingen av de andra killarna i bandet hade så starka band med varandra som jag och Louis hade. Han var alltid där för mig. Jag var där för honom. Och ibland hade jag till och med börjat hoppats att han kanske kände något liknande för mig. Han var min... tja, min själsfrände.

Som sagt, allt hade varit väldigt bra.

Tills han kommit hem en dag med en tjej och presenterat henne som sin nya flickvän - Eleanor Fucking Calder.

- Hazza?

- Jag är i köket.

Jag log för mig själv. Louis var hemma.

Det var alltid de stora ljuspunkterna på mina dagar. Att få vara med Louis - det fanns nog inget jag hellre skulle göra.

Han kom in i köket. Jag vände leende upp ansiktet mot honom, men stelnade sedan till i det leendet, oförmögen att röra en muskel.

Han hade någon med sig.

Hon hade brunt, långt, smålockigt hår, stora ögon, fylliga läppar och en slank kropp. Som en modell.

- Det här är Eleanor Calder.

Jag svalde en gång och nickade. Min blick fastnade på hans arm. Som han hade runt hennes midja.

- Trevligt att träffas, Eleanor, sa jag och pressade fram ett väldigt ansträngt leende. Hon hälsade leende tillbaka.

Jag betraktade Louis, som betraktade henne - och blicken i hans ögon blev för mycket för mig.

Den utstrålade kärlek.

Kärlek mot Eleanor.

Och jag hade så förtvivlat önskat de senaste två åren att det var på mig han skulle kolla sådär.

- Uhm, om ni ursäktar mig, mumlade jag och gick in till mitt rum.

Jag satte mig ner på sängen och drog upp knäna mot magen. Jag lutade huvudet mot knäna och suckade.

Okej. Då var det väl officiellt, antar jag.

Louis Tomlinson är helt straight och gillar inte mig på något annat sätt än som sin bästa vän. Nu skulle det bli så mycket svårare att hålla tillbaka känslorna. Med Eleanor i närheten. Hur dum får man vara? Hur realistiskt skulle det vara egentligen? Louis, kär i mig? Jag behövde terapi av något slag.

Jag kände ett... inte ett hat, men ett starkt ogillande mot Eleanor Calder. Hon förtjänade det inte - men jag kunde inte låta bli. Det kändes som att hon stal Louis. Tog honom ifrån mig.

Hon hade förstört det jag mest av allt, någonsin, velat ha.

Tårarna brände bakom ögonlocken.

 

(Jag äger ingenting!)