Kapitel 2
Det var olåst. Då måste Louis redan vara hemma.
Jag log.
- Lou! Jag är hemma, ropade jag och drog av mig jackan och skorna.
- Inne i vardagsrummet! ropade han tillbaka.
Jag hade längtat efter det här ögonblicket på dagen. Jag gick snabbt in i vardagsrummet.
Och stannade lika snabbt.
Eleanor och Louis satt ihop kurade i soffan. Tillsammans. Som i ett plus ett blir två.
De tittade på Grease.
- Hej Haz, log Louis. Vill du också titta?
- Öhm, nej tack... Inte nu.
Jag pressade fram ett leende och flydde sedan till mitt rum.
Kunde jag inte ens klara av det? Vad skulle hända då, om jag någon gång hittade dem när de kysstes?
Tanken gjorde ont. För ont. Det borde inte plåga mig så. Jag hade ju vetat att han inte känt samma sak för mig. Hopp - det var det enda jag känt. Inte säkerhet. Nej. Och nu hade jag inte ens lite hopp kvar.
Jag undrade om han skulle glömma bort mig för Eleanor.
Kommer han fortfarande vara där på min födelsedag?
Nej, det var dumt att tänka så. Klart han inte skulle glömma min födelsedag - Han var ju min bästa vän. Min allra bästa vän, och han skulle aldrig glömma.
Det värsta var att jag inte kunde övertyga mig själv.
Det gick en lång stund. Sedan hörde jag steg utanför dörren. Den öppnades sakta.
Louis stod och tvekade lite med handen på dörrhandtaget.
- Hej, sa han och gick in och satte sig mittemot mig på sängen.
- Hej.
Han drog ett djupt andetag.
- Vad är det, Haz?
Klart han hade märkt något. Klart han hade, han märkte allt. Jag suckade lite.
- Det är inget.
- Något är det. Ljug inte.
Jag suckade.
- Det är inget viktigt.
- Då borde du väl kunna berätta det, eller?
Jag bara skakade på huvudet. Louis suckade.
- Okej. Men du vet att jag bara försöker hjälpa dig.
Jag nickade och Louis reste sig upp och började gå.
Skulle han glömma mig? Skulle han det?
Och till sist kunde jag inte låta bli att fråga.
- Du kommer inte glömma bort mig, va?
Louis tvärstannade och vände sig om. Han såg på mig en stund. Jag tittade ner på mina händer och bet mig i läppen. Jag skulle inte ha frågat.
Sedan kände jag ett par armar runt mig.
- Det är klart att jag inte kommer glömma dig. Det skulle jag inte kunna, Hazza Bear. Okej?
Jag blundade och nickade, medan jag kramade honom tillbaka.
- Okej.
Han drog sig ur omfamningen och såg på mig.
- Dessutom, så är det din födelsedag snart. Och den skulle jag ALDRIG glömma, för något i världen. har aldrig hänt, kommer inte hända.
Han log snett. Jag log tillbaka.
- Vi har en massa tid, och jag kommer inte spendera all med Eleanor. Oroa dig inte.
- Jag vet, mumlade jag. Jag är bara fånig...
Han skakade på huvudet.
- Nej, inte fånig. Eller, vänta, jo. Men det är du alltid. Det är väl en av orsakerna till att jag gillar dig, flinade han.
Jag flinade tillbaka. Bless Louis, bara han kan få mig att le i en sån här situation.
Han tänkte inte glömma mig, i alla fall.
På onsdagen var vi tvungen att ställa in besöket till stranden. Louis hade lovat Eleanor att följa med hem till henne. Fast han hade lovat mig först.
- Det är väl okej? jag lovar, vi kan göra det en annan gång, sa han och såg bedjande och lite skuldmedvetet på mig.
Jag hade pressat fram ett leende och sagt att det var helt okej, jag hade andra saker att göra ändå. Egentligen satt jag hemma och hade tråkigt och tänkte på havet i Louis ögon hela dagen.
På torsdagen skulle vi ha sett på en film och ätit popcorn och godis tills vi storknade.
Louis kom inte hem.
Klockan 21.00 ringde han och sa att han inte kunde ikväll för att han skulle på bio med Eleanor.
- Hon kunde ingen annan kväll, och jag hade lovat...
Du hade lovat mig också! skrek mina tankar.
- Det är okej, hade jag sagt. Filmen finns kvar till någon annan dag.
Jag satte på filmen själv istället, åt popcornen och godiset, och låtsades att Louis var här och tittade, han också, och kommit med sina kommentarer om filmen varannan minut. Men det gick inte särskilt bra och det kändes bara ensamt, och efter en stund stängde jag av.
Jag undrade om han hade kul på bion.
På fredagen kunde han inte följa med ut på stan med mig och killarna. Han och Eleanor hade bestämt tid i Hyde Park.
- Men vi ses väl på inspelningen imorgon, va? Och Harry, vi kommer ju ses redan ikväll. Visst finns filmen fortfarande kvar?
Jag log lite och nickade.
- Lovar du, då?
- Jag lovar.
Sedan gick han och jag suckade. Niall såg på mig med ett lite bekymrat ansiktsuttryck.
Louis bröt sitt löfte igen.
Jag hade tagit fram allt igen och satt i filmen.
Och väntade.
Väntade.
Väntade.
Också kommer ett sms.
"Sover över hos El ikväll. Förlåt, men jag hade lovat"
Ja. Du hade lovat. Du hade lovat mig.
Jag svarade inte på sms:et, utan bara suckade och kände tårarna tränga fram.
