LarryStylinsonFan.blogg.se

--23 juli, 2015--



--Harrys pov--

Jag öppnade långsamt ögonen. Några ivriga solstrålar trängde sig genom
persiennerna och gav rummet ett mjukt, svagt solgult ljus. Jag rullade över på
sidan för att se Louis ligga bredvid mig, fortfarande sovande. Jag kröp närmare
honom och pressade läpparna mot hans axel, nyckelben, hals, haka och till sist
hans läppar. Han rörde lite på sig och hans ögonlock fladdrade till.

- Lou Bear, andades jag. Vakna.

Hans ögonlock fladdrade till igen innan han öppnade dem helt. Han fick syn på
mig och log.

- Godmorgon, viskade jag.

- Godmorgon.

- Gissa vilken dag det är idag?

- Näe, vilken?

Han sträckte på sig.

- Wow. Du måste vara för trött fortfarande, men jag kan upplysa dig ändå ifall
du nu har glömt det. Det är den 23 juli. Idag är det exakt 5 år sedan vi blev One
Direction.

Han log brett och drog mig intill sig.

- 5 år sedan vi fick beskedet att vi skulle bli en grupp och du lyfte upp mig i
luften och snurrade runt mig fast vi knappt kände varann, viskade han mot mina
läppar.

Jag log också.

- Mhm. Och titta var vi är nu.

Louis pressade mjukt sina läppar mot mina. Jag log mot hans läppar.

Han lade huvudet mot min bröstkorg och drog sakta med fingertopparna fram och
tillbaka över min arm.

Jag bara blundade. Det kändes som om tiden stod still just där, just då. Antagligen
skulle Liam snart ringa och tvinga upp oss ur sängen men det kändes avlägset.
Det var bara jag och Louis nu.

- Lou?

- Mm?

- Jag älskar dig. Sen första gången jag såg dig.

- Sen första gången?

- Sen allra, allra första gången, är jag rätt säker. På The Script-konserten.

____________________________________________________________________________

Lyssna gärna på Breakeven - The Script medan ni läser den här biten :)

__________________________________________________________________________________

--Manchester, 2007, The Script-konsert--

--Louis pov--

Stan och jag trängdes mellan folk, försökte ta oss så långt fram som möjligt.
För att liksom, kunna ta in känslan ännu mer. Vi var nära på att snubbla flera
gånger och dundrade in i personer hela tiden, men vem brydde sig? Folk tyckte
antagligen att vi var jättejobbiga, men återigen, vem brydde sig? Inte vi.

Jag älskade konserter.

Adrenalinet, värmen, den höga musiken och basgången som dunkade i bröstkorgen.
Omringad av folk som också älskar musiken. Det är oförglömligt.

The Script var mitt favoritband, efter The Fray. De spelade musik som hade ett
budskap, som betydde något. Som folk kunde relatera till. De gjorde sådan musik
som var ett stöd för andra människor.



"I'm still alive but I'm
barely breathing

Just praying' to a god that I don't believe in

Cos I got time while she got freedom

Cos when a heart breaks no it don't break even"



Vi var nästan framme vid gallret nu. Bara typ
två rader var framför oss. Jag flinade mot Stan som flinade tillbaka.

Danny O'Donoghue stod framme vid mikrostativet med slutna ögon och
koncentrerade sig verkligen på låten, på orden. På att ge dem mening.

Jag gungade i takt med musiken, sjöng med.



"While I'm wide awake
she's no trouble sleeping

Cos when a heart breaks no it don't breakeven..."



Då dundrade någon in i mig så att jag nästan
ramlade omkull.

Jag återfick balansen och vände mig för att blänga på personen som just
snubblat på mig och såg in i ett par lätt uppspärrade smaragdgröna ögon.

--Harrys pov--

Främlingen vände ilsket upp blicken, men i samma ögonblick som våra blickar
möttes rann all ilska av honom, såg det ut som.

Han hade brunt hår som såg otroligt mjukt ut. Ganska höga kindben, och havsblå
ögon.

Det var någonting med honom som var så uppenbart VACKERT, han skulle lätt kunna
jobba som modell. Men han var inte helt "picture perfect" och det
gjorde honom bara ännu vackrare. Han fick ett mer intressant ansikte. Jag fick
en impuls av att väldigt gärna vilja lära känna det ansiktet bättre.

Sedan kom jag ihåg att jag nästan ramlat på honom och fick fram ett

- F-förlåt.

- Det är okej...

Sedan sa hans kompis något till honom och bara sådär var han borta, någon
annanstans i publiken.

Jag stod kvar, men de där blå ögonen var fastsvetsade i mitt huvud.



"Cause she's moved on
while I'm still grieving

And when a heart breaks no it don't break even..."



***



- Du... Du minns också? mumlade Louis.

Jag bara nickade.

- Hur skulle jag kunna glömma?

- Du var typ 14.

- Det spelar väl ingen roll.

Louis ryckte på axlarna.

- Ingen av oss nämnde det precis när vi träffades på X factor.

- Vad skulle vi ha sagt då? "Hej, jag dundrade in i dig på en The
Script-konsert för tre år sedan men jag minns dig fortfarande, hur mår
du?"

Han skrattade lite.

- Kanske. Jag var bara glad att se dig.

- Så bestämde du dig för att presentera dig och sedan direkt börja hålla på med
mina lockar?

- Det var svårt att låta bli, okej? De var... Lockiga.

- Nähä?

- Joho. Jag minns att du såg ut som en skrämd kanin och var alledes blek och
jag tyckte att det inte passade dig eftersom jag ville se dig le.

- Vadå, så du åtog dig det uppdraget själv?

- Ja. Typ.

- Tja, du lyckades ju. Du berömde mig för min röst och sedan tar du fram en
liten papperbit och en penna och räcker fram den till mig.
"Autograf?" frågade du som om det var helt naturligt.

- Och du tittade på mig som om jag hade trettiotvå näsor och bara "Va?
Varför?"

- "För att du kommer bli stor en dag och då kan jag säga att jag var där
och stöttade dig en gång på vägen dit", log jag. Sedan gav du mig en kram
och jag tror att vi försökte krossa varandras ben eller något, sedan var jag
tvungen att gå och du gav mig ett stort leende igen och sa "Lycka till,
curly"

- Du kommer ihåg ord för ord?

- Ja.

- Wow... Men, jag hade rätt, eller hur?

- Mm. Fast du nämnde aldrig något om att du skulle bli precis lika stor,
tillsammans med mig.

- Jag kan inte precis se in i framtiden, Hazza. Vi bara säger att jag hade rätt
så får jag känna mig bra en stund.

- Okej. Du hade rätt.

- Jag sa ju det.

Han log nöjt.

Sedan började Louis' telefon att ringa.

Han stönade istället.

- Liam. Du har typ världens sämsta timing, tänkte bara låta dig veta. Ja. Ja.
Ja. Mm. Mm. Hm. Nej. Jag vet. Vi ska. Snart. Men det är ikväll. Det är långt
kvar. Nej. Neej. Neej. Liam? Tyst. Jo. Joo. Du bestämmer inte över mig. Jo.
Nej. Ingen bestämmer över mig. Njaa... Han är bara bra på övertalning. Har han
provat övertala dig någon gång, eller? Det är INTE bara jag. Sluta. Jaja. Jag
vet, jag veeet...

Varför kändes det som om de pratade om mig?

Jag log lite.

- Nej, det tycker jag inte. Nej. Du kommer bara försöka vända honom emot mig.
Omöjlig att prata med? JAG? Liam, jag är den mest socialt begåvade person jag
känner. Sluta. Det är jag inte. Harry, visst är inte jag jobbig?

Jag flinade men skakade på huvudet.

- Han skakade på huvudet. Det betyder att jag vann. Det är inte så. Nej. NEJ...
Du skulle inte. Du... Okej. Hejdå.

Han räckte över luren till mig.

- Jävla Liam... muttrade han och jag skrattade lite.

- Vad är det, Liam? undrade jag i luren.

- Hur står du ut med honom? Bara nyfiken.

- Åh, utan svårigheter.

- Jag förstår inte.

- Det behövs inte.

- Hm. Hur som helst, ni måste upp nu. Vi ska vara klara klockan tolv för att gå
igenom sångerna, koreografin, ljuset, kläder, sminket, och du vet ju hur Paul
blir när vi- eller NI är sena... Allt måste vara perfekt, ni vet.

Jag suckade, klart jag visste. Vi alla visste.

Konserten som skulle hållas ikväll skulle sändas i tv världen över. Det var ju
trots allt One Directions, världens största pojkband genom tiderna (wow. Det
kändes konstigt) femårsjubileum.

Inte för att vi hade något emot det. Vi alla älskade ju att stå på scenen.

Det var bara så... Stressigt. Speciellt för mig. Jag hade ju mitt handikapp.

- Jag vet, Liam. Vi kommer vara där i tid, jag lovar.

- Verkligen?

Jag hörde misstron i hans röst.

- Ja.

- Hm... Okej. Visst. Men om ni kommer sent så...

- Jag fattar det. Hejdå, Liam.

- Hejdå.

Jag suckade igen och lade på. Sträckte på mig. Knep ihop tårna. Drog ett djupt
andetag. Jag öppnade munnen för att säga åt Louis att vi kanske skulle börja
stiga upp nu.

Vänta.

Vänta, jag gjorde VAD alldeles nyss?

KNEP IHOP TÅRNA.

Tårna.

Som sitter på fötterna.

Som sitter nedanför benen.

Som sitter nedanför midjan.

Och jag är rätt så säker på att jag var förlamad nedanför midjan.

Och här var jag ändå. Knep ihop tårna. Släppte. Knep ihop dem. Släppte.

Jag spärrade upp ögonen åt min nya upptäckt.

Det var som fan.

Då kanske jag kan lyfta...

Nej. Benen ville inte röra sig.

Fan.

- Harry?

Louis såg frågande på mig.

- Vad är det? undrade han.

Jag bet mig i läppen. Jag kanske borde berätta min nyfunna upptäckt. Men jag
ville inte att någon av oss skulle få falska förhoppningar. Ville inte att
Louis skulle ha falska förhoppningar.

- Inget.

- Harry.

- Inget, jag lovar. Men vi borde nog gå upp. Vi har typ en timme på oss.

- Nåååh... Jag orkar inte.

- Men vi måste.

Louis sträckte på sig.

- Okej. Visst.



***



Tre år, och det är fortfarande jobbigt och onödigt komplicerat att ta sig från
sängen, till garderoben, till köket, till badrummet, till dörren, till
parkeringen, in i bilen. Sedan att ta sig ur bilen och in i arenan, och sedan
backstage var ett litet äventyr i sig. Man tycker att jag borde ha vant mig nu.

Men nu var jag ett litet steg närmare att kunna gå. Då var det absolut inget
annat än frustrerande. Kunde inte benen bara magiskt börja fungera också?

Vi alla satt i ett rum där vi kunde slappna av en stund, ha några minuter ledig
tid. Louis satt i soffan och jag låg raklång i den med mitt huvud i hans knä.
Niall satt i en fåtölj bredvid medan Zayn och Liam satt på den tjocka mattan.

Niall, Zayn och Liam verkade ovanligt... Muntra idag. Deras blickar flackade
mellan mig och Louis och varandra hela tiden. Speciellt Niall. Han flinade från
öra till öra och tittade på mig.

- Vad? undrade jag.

- Nä, inget särskilt...

Jag suckade frustrerat.

- Lou, varför flinar Niall sådär?

- Ingen aning...

- Host, detvethanvisst, host, hostade Niall och jag tittade upp på Louis för
att se Louis blänga på Niall innan han tittade på mig igen.

- Louis...

- Han ljuger.

- Lou...

- Okej, visst. Jag vet.

- Boo bear...

- Nej, det blir en överraskning.

- LouLou...

- Sluta. Jag tänker inte berätta.

Suck. Jag hatade att vara den enda som inte visste.

- Varför får inte jag veta?

- Därför.

Dubbel suck. Louis hade bestämt sig för att vara envis.

- När får jag veta dååå?

Jag lät som en gnällig 8-åring. Louis log snett.

- Du får se.

- Meeeen...

Jag lade armarna i kors och putade med läpparna. Louis skrattade.

- Min baby Hazza, sa han och lutade sig ner och placerade en mjuk kyss på mina
läppar.

- Öh, hörni. Det är fler i rummet, inflikade Zayn.

Louis bara flinade och drog en hand genom mitt hår. Killarna började prata om
något annat medan jag bara blundade och lät Lou hålla på med mitt hår.

- Du vet att jag älskar dig, va? mumlade han.

Jag öppnade ögonen och stirrade rakt in i hans. Det var inte det att jag inte
visste det eller så; det var bara det att han inte sa det så ofta. Jag var noga
med att påminna honom varje dag, men han... Tja... Gjorde det inte.

- Mm, log jag.

Louis log.

- Bra... Det känns som om jag inte säger det ofta nog, bara.

- Det är okej. Jag menar, det behövs inte.

- Jo. Jo, det gör det.

Han lutade sig ner så att våra näsor nästan snuddade vid varandra.

- Jag älskar dig, viskade han.

I just det ögonblicket fanns det absolut ingenting jag ville ändra på.

Det här var perfekt. Precis som Louis.



***



Arenan var fylld med människor. Inte en ledig plats någonstans. Vi hade soffan
på scenen. Samma koncept som våran allra första turné. Det var bra, för då
kunde jag sitta i den istället för att dra upp rullstolen på scenen.

Det var dags för vår sista låt; What makes you beautiful.

- Okej. Nu har vi kommit till den sista låten ikväll... Jag tror att ni känner
igen den... Den heter What makes you beautiful! sa Liam och återgäldades av
uppspelta skrik och applåder från hela arenan.

Det välkända introt började,
och sen sjöng Liam.

- "You're insecure, don't know what for

You're turning heads when you walk through the do-o-or..."

Louis gick över till mig i soffan och satte sig
bredvid mig. Jag flinade mot honom.

- "Everyone else in the room can see it, everyone else but you..."
sjöng jag och pekade på Louis, vilket fick publiken att skrika ännu mer.

När vi avslutade låten stod alla killarna bakom soffan och jag satt i den.
Louis stod närmast mig. Som alltid.

Jag var inte säker på om vi någonsin fått så mycket applåder. Någonsin.

- Harry? hörde jag plötsligt Louis säga i mikrofonen.

Jag lyssnade med halvt öra, försökte ta in synen framför mig. Så många fans. Så
många fans som stöttade oss och älskade vår musik.

Jag älskade våra fans.

- Harry? sa Louis igen.

- Mm..?

- Gift dig med mig?

__________________________________________________________

Jag lyssnade på Give me love - Ed Sheeran medans jag skrev det här.

___________________________________________________________________________

Mitt huvud for snabbt runt och jag stirrade på honom. Hade jag hört rätt? Han
skojade, va? Han måste skoja. Han skojar.

Louis gick runt soffan och stod snett emot mig.

- Harry. Jag älskar dig. Jag älskar precis allt hos dig.

Han gick närmare mig. Jag bara stirrade med munnen lätt öppen. Lou bara log åt
min reaktion. Niall, Zayn och Liam såg nöjt på varandra.

Åh.

Det här... Var överraskningen?

- Jag älskar dina ögon och hur jag kan se exakt hur du känner genom dem. Jag är
rätt säker på att de är de grönaste och vackraste ögon jag sett i mitt liv. Jag
älskar ditt leende, och att få dig att le. Jag älskar dina lockar och dina
läppar och så dina jävla smilgropar...

Han log snett.

- Du betyder så mycket för mig. Du får mig att känna mig önskad, trygg, säker,
lugn och jag älskar det hos dig. Du får mig alltid att känna mig bättre, vad
jag än har gjort. Det spelade aldrig någon roll om jag sårade dig, du förlät
mig alltid. Även när jag inte förtjänade det. Jag är så långt ifrån felfri man
kan komma. Men du... Känner mig, och accepterar mig ändå. Du tror på mig när
ingen annan gör det. Du får mig att bli en bättre människa. Och dessutom är du
den starkaste människa jag känner. Jag vet att jag inte säger det här särskilt
ofta, men jag älskar dig. Och jag vet inte vad jag skulle göra utan dig.
Allvarligt, jag har ingen aning. Jag skulle göra precis... Vad som helst för
dig. Jag har gjort många misstag... Men jag kommer aldrig ens klara av att såra
dig igen. Jag älskar dig för mycket för att kunna leva med det. Jag kan inte
föreställa mig ett liv utan dig, och förhoppningsvis kommer jag aldrig behöva
leva utan dig heller. Du är den jag vill leva med, föralltid.

Mina ögon hade tårats rejält nu. Jag kunde inte fatta... Att det här hände. Att
han faktiskt gjorde det här. Tysta tårar rann ner för kinderna, men jag log med
hela ansiktet.

Han kanske skojar.

När som helst kommer han att säga typ "lurad!" och alla kommer
skratta. Eller så kommer jag snart vakna. Något av det.

Han gick långsamt ner på ett knä och fick fram en liten ask i svart satin.

Åh fan. Han skojar inte.

- Harry Edward Styles... Vill du gifta dig med mig?

Jag var inte ens säker på att jag kunde prata. Men jag förde darrande
mikrofonen till munnen och uttalade ett enda ord.

- Ja.

Och det var allt som behövdes.

Louis' ansikte sprack upp i ett av de lyckligaste leenden jag någonsin sett i
mitt liv och det tog andan ur mig. Han tog på mig ringen innan han kastade sig
över mig och tryckte sina läppar mot mina.

Publiken var vild nu. Det här var antagligen redan uppe på tumblr eller något i
den stilen. Jag brydde mig inte. För mig just då fanns bara Louis.

Efter en liten stund drog jag mig undan.

- Lou... Ta tre steg bakåt.

Han tittade frågande på mig.

- Tre steg bakåt, upprepade jag.

Louis rynkade pannan, men gjorde som jag sa.

Jag gav honom ett sista leende, innan jag slöt ögonen och koncentrerade mig.
Koncentrerade min på att spänna hela, hela kroppen. Jag måste fram till Louis.
Det är nödvändigt.

Jag lyckades med det.

Sedan tog jag stöd av soffan, och hävde mig upp på fötter.

Tre flämtningar hördes bakom mig. Louis bara stirrade.

- Harry... andades han.

Det var svårt att stå upp. Som om jag hade glömt hur man gjorde. Men jag
fokuserade på att balansera tyngden jämnt på båda benen.

Sedan släppte jag taget om soffan och jag stod upprätt för första gången på tre
år.

Det var knäpptyst i arenan, vilket var otroligt i sig. Men jag fick inte tappa
koncentrationen nu.

Jag tittade upp, fångade Louis' blick. Höll kvar den, medan jag tog ett
tveksamt, vacklande steg framåt. Ett till. Ett till.

Sedan stod jag med ungefär en decimeters mellanrum mellan mig och Louis. Jag
log prövande.

Mina första steg på tre år.

Louis hade tappat talförmågan. Han öppnade och stängde munnen flera gånger, men
inga ord kom. Jag förstod honom.

- Du... Är... Fantastisk, fick han till sist ur sig.

Sedan slog han armarna om mig igen medan tystnaden i arenan bröts.

Jag bara blundade och njöt av värmen från Louis' omfamning.

Den enda värmen jag behövde för att överleva.

Jag behövde Louis.

Jag skulle, oavsett vad som hände, alltid vara hans.

Och mot alla odds,

Så skulle han alltid vara min.