LarryStylinsonFan.blogg.se

--Nästa dag, Alan Carr - Chatty man—

Vi trängde ihop oss i soffan mittemot Alan. Han började som vanligt ta fram något att dricka.
- Och nu kan även du dricka, Harry, eller hur?
Harry log lite triumferande.
- Japp.
- Så jag antar att du vill ha?
- Japp.
- Men det får du inte!
Jag skrattade. Harry skakade lite på huvudet och blängde på Alan, som också skrattade.
- Okej, visst, jag bara skojar, varsågod...
Han hällde upp lite i Harrys glas, och lite till oss andra också, sedan började frågorna. 
Det var rätt avslappnat och kul, och frågorna var lätta att besvara, det var mest om vår karriär och om vårt nya album och så. 
Sedan så kom samtalet in på flickvänner. Såklart. Jag tittade ner i marken lite.
- Så, Liam, är du fortfarande med Danielle?
- Ja, flinade han.
- Och det går bra ännu?
- Absolut.
- Väldigt kul att höra, Louis?
Jag skruvade lite på mig.
- Jag... är singel.
Ett sus gick genom salen. Alan såg nyfiket på mig.
- Jaså, det höll inte med Eleanor?
Jag pressade fram ett litet leende.
- Nej. Det var aldrig riktigt seriöst, tror jag.
- Du har inte haft ögonen på någon annan?
Titta inte åt Harrys håll, Louis Tomlinson. Våga inte titta dit. TITTA INTE PÅ HONOM.
- Nepp, inte än, flinade jag. 
Alan nickade.
- Och resten av killarna, fortfarande single and ready to mingle?
Alla nickade. 
- Harry, du har inte haft någon ny på länge. Det måste vara rekord, eller vad säger du?
Spridda skratt och Harry skakade lite på huvudet med ett svagt leende på läpparna.
- Nej, jag har inte haft någon på länge. Inte rekord, faktiskt för alla som är intresserade.
Alan slog handen för munnen.
- Det där kom från Harry Styles, famous ladies man, okej nu släpper vi det. 
Puh.
- Då tänkte vi gå igenom lite tittarfrågor istället. Den första är från JennaLovesLarryStylinson...
Nämen snälla.
- Och hon undrar... Om ni varit intresserad av killar istället, vilka egenskaper skulle han haft då?
Nämen SNÄLLA. Det här skulle gå SÅ bra för mig. Faktum var att jag antagligen skulle få anstränga mig själv från att inte ställa mig upp och sjunga en serenad om hur mycket jag älskade Harry Styles.
Jag hörde inte vad Niall, Liam och Zayn svarade. Jag var för upptagen med att lista ut vad jag skulle svara, som inte skulle kunna refereras till Harry. Äsch, så svårt kunde det väl inte vara? Det var väl bara det att hans ögon var lite lättare att förlora sig i än de flesta andras, och att hans leende var lite väl distraherande, och hans HÅR... 
- Okej, Harry, då?
Harry ryckte lite på axlarna.
- Som de andra killarna antar jag, ungefär samma som jag söker hos en tjej. Rolig, schysst. Lätt att prata med. 
Jag kanske inbillade mig att han tittade lite åt mitt håll för att jag så gärna ville det, men jag visste inte. 
- Naaaw, vad gulligt, tyckte Alan och flinade mot Harry. 
- Okej, Louis?
Åh herregud. 
- Jag skulle nog gilla killar som...
Som heter Harry Edward Styles.
- Jag skulle nog säga att jag gillar killar som...
When I see your face, there's not a thing that I would change
Harry, you're amazing, just the way you are...
- Jag gillar killar som… Äter morötter.
Nämen GUD.
Jag sa inte det där. Inte på riktigt.
"Jag gillar killar som äter morötter"!? Helt seriöst? Det var ju ett bra sätt att handskas med situationen. 
Hela studion bröt ut i skratt, och speciellt killarna. Harry lade en arm om mig och viskade.
- Helt jävla... Fantastiskt, Lou. 
Och jag blev alldeles varm i kroppen.

--Harrys pov - senare—

Det var tyst. Jag hade ingen aning om vad jag skulle säga. Förklara. Eller någonting. Jag sneglade på Louis som inte såg ett dugg mer bekväm ut än vad jag kände mig. 
- Ska ni... Ni vet, berätta det? För pressen, fansen, världen?
Magen vände sig ut och in vid dem orden. Hur skulle de reagera? Jag menar, bortsett från de människor som hade gjort videos på YouTube, vilka skulle då stötta oss? 
Homofobier. De fanns överallt.
Fansen. Vi skulle tappa fans.
Vi skulle få en massa hat för det. Och jag visste hur ont sådant gjorde. Jag ville inte se Louis påverkas av det. 
Jag och Louis utbytte en orolig blick, och jag såg att han tänkte samma sak som jag. Jag skakade nästan orörligt på huvudet.
Niall såg förvånad ut.
- Inte?
- Tänk på folks reaktioner, påpekade Louis tyst.
- Dessutom tror jag inte att vårat management kommer att acceptera det.
Niall såg besviken ut.
- Men det skulle vara så...
- ...Men det blir inte så. Inte nu, i alla fall, sa jag och bet mig i läppen.
- Fattar ni inte hur många som stöttar Larry Stylinson? sa Niall skarpt.
- Åh, men det var många som stöttade... Elounor också, påpekade jag och grimaserade. Sådana som aldrig skulle acceptera det här.
- Har ni NÅGONSIN besökt tumblr? 
Louis höjde ett ögonbryn.
- Har du sökt på oss på tumblr?
- Ja. Det har jag. 
Vi stirrade på honom. Okej. Det kan man ju också göra på sin fritid om man tycker att det är intressant.
Han skakade på huvudet.
- Det är inte det som är poängen. Jag tycker att ni borde berätta det. Verkligen. 
- Ingen skulle tillåta det. Inte Simon. Definitivt inte Simon. 
- Men det är så dumt! exploderade Niall. Det skulle inte ha varit något problem överhuvudtaget om ni varit kille och tjej, eller hur? Då skulle alla ha älskat det. Men bara för att ni är två killar så får ni inte visa det. DET BORDE MAN. Jag tycker att ni borde trotsa Simon, för EN GÅNGS SKULL, jisses, ni är båda över arton! Ni kan göra vad ni vill! Det är så SJUKT att det inte skulle funka att berätta bara för att det finns folk som inte kan acceptera att de själva inte kommer att få en chans längre, helt stört faktiskt. Det har funnits där sedan X factor, jag har alltid vetat det, NI BORDE FÅ BERÄTTA DET. Punkt, slut. 
Det blev knäpptyst medan alla stirrade på Niall. Han brukade definitivt inte uttrycka sig såhär om saker. Om de inte betydde väldigt mycket för honom.
Han stirrade tillbaka på oss med en axelryckning.
- Vad? Jag har också starka åsikter.
Jag tänkte över det. Han hade i och för sig rätt. Men... Det skulle gå så snabbt.
- Kanske... Inte än? sa jag och tittade på Louis. Han nickade. 

--Louis pov--
Wow. Jag trodde inte Niall hade det i sig.
Nåja. Livet är fullt av överraskningar.
Men det var bäst som Harry sa - inte än. Det gick... för snabbt.
Ingen visste riktigt vad vi skulle säga. Jag flätade långsamt samman mina fingrar med Harrys och lutade mig lite mot honom. Han strök lite lätt med tummen över översidan av min hand. 
Sedan vibrerade min mobil. Som på beställning, bara för att förstöra ögonblicket. 
Jag tog upp mobilen och svarade.
- Hallå?
- Är du ensam i ett rum?
Jag rynkade pannan. Rösten var väldigt bekant, men jag kunde inte komma ihåg varifrån.
- Öhm... Näe.
- Kan du fixa det?
Jag tittade mig omkring i rummet och suckade sedan.
- Visst.
Jag reste mig upp och mimade ett snabbt "kommer snart" till Harry medan jag släppte hans hand. 
Sedan gick jag in till mitt rum och satte mig på sängen.
- Vad är det?
- Är du helt ensam nu?
- Ja.
- Ingen kan höra?
- Nej.
- Det är Samantha.
Jag smällde ihop tänderna.
- Och hur har du mitt nummer? sa jag vasst.
- Jag har mina källor. Jag ringer om Harry.
- Vad är det med honom?
- Låtsas inte som om du inte vet. Han har dig lindad så hårt runt sitt lillfinger att man skulle få amputera bort det för att få loss dig.
Jag rynkade pannan.
- Vad menar du?
Hon suckade.
- Du vet exakt vad jag menar. Jag bara varnar dig; du vet inte vem han faktiskt är.
- Jodå, det vet jag, sa jag kallt. 
- Har du inte hört om den dyrbara lilla hemligheten?
- Jo. han är inte sådan längre. Inte alls. Jag vet det, jag har sett det.
- Han har inte förändrats överhuvudtaget, men han har alltid varit otroligt bra på att förföra folk och få dem att TRO att han är någon sorts felfri ängel. Neka inte, det är det du tycker att han är, eller hur?
Jag bet mig i läppen. Tystnaden verkade vara nog för Samantha.
- Jag sa ju det. Bara... Var på din vakt, Louis. Frågar du mig... Så kommer han att krossa ditt hjärta.
- Nej. Det kommer han inte.
- Tro det, då. Men du har blivit varnad.
- Jag behöver ingen varning.
- Visst, visst, Louis. Men NÄR - inte om - du har ditt hjärta krossat av Harry Styles, så kan du inte lägga skulden på någon annan än dig själv.
Jag hade hört nog.
- Hejdå.
Och sedan lade jag på. Trodde hon att jag skulle tro på det där? Han var inte den Harry hon hade känt. Inte alls, jag hade sett det med egna ögon. Han skulle aldrig skada någon på det sättet längre.
Jag gick in till vardagsrummet igen och satte mig bredvid Harry.
- Vem var det? undrade han tyst.
Jag tvekade lite. Borde jag berätta det? Borde jag avstå?
Äsch, vad fan. Inget hade ändå förändrats.
- Samantha, suckade jag, så att bara han hörde. Han blev stel. 
- Åh, andades han.
Jag lutade mig lite mot honom.
- Hon sa inget viktigt ändå, mumlade jag. Inget som förändrar något. 
Han slappnade av lite. 
- Okej, sa Liam efter en stund. Vad ska vi göra idag? 
- Jag tycker, började Niall med ett flin på läpparna igen, att vi ska fira.
- Fira? 
Jag tittade oförstående på honom. Han suckade.
- Åh, kom igen. Det är inte varje dag det här händer. Och det här gjorde mitt liv nu. Säkert ert också, kom igen! Snälla?
- Men Ed kommer idag, började Liam. Det kanske inte är så passande just nu.
- Det är väldigt passande just nu.
- Men...
- Om inte ni två åker så drar jag med mig Harry och Louis själv, sa Niall och pekade på Liam och Zayn.
- Okej, visst. Dra med dig dem. Och den pojken har inget slut på flin. Jag undrar om han tränar framför spegeln eller något.
- Ja, jag gör nog det. 
Han vände sig om mot oss.
- Packa badkläder. Vi ska till badhuset.
Åh gud.

--Harrys pov--
Inte ens Louis kunde övertala Niall den här gången. Vi tre skulle till badhuset, punkt slut.
Egentligen hade jag inget att invända mot. Jag menar, han tänkte inte dra med oss till nöjesfältet eller så.
När vi blivit beordrade att packa badkläder så blev vi beordrade att gå och sätta oss i bilen.
- Just det, och sätt er bredvid varann.
Både jag och Louis höjde ett ögonbryn och tittade på Niall.
- Titta inte på mig sådär. Bara gör det. Snälla?
Jag ryckte på axlarna och flinade. Jag hade inget emot det.
Vi gick och satte oss i bilen, och Niall tittade flinande på oss i backspegeln innan han startade bilen och började köra mot badhuset.
Louis lutade sig mot mig och borrade in sitt huvud i min nacke. Jag log och lutade min kind mot hans huvud.
Har jag nämnt någon gång att Louis har väldigt mjukt hår? Det har han i alla fall. Som silke. Och det luktar äpple, blandat med något annat som jag inte kunde identifiera, men som var 100% Louis.
Han lekte lite förstrött med mina fingrar under åkturen och antagligen så satt Niall The Spy och tittade på oss varannan minut med ett nöjt ansiktsuttryck, men jag brydde mig inte.

***

- Vattnet kommer vara jättekallt.
- Harry, snälla. De har ett isbad en trappa upp. Det här vattnet kommer inte vara "jättekallt", tro mig, sa Niall.
- Och du förväntar dig att jag tänkte doppa ens min stortå i det isbadet?
- Jajamänsan.
Jag suckade och Louis log och tog min hand.
- Kom nu.
Han började springa med mig, mot vattnet.
- Louis...!
- BOMBEN! tjöt han och drog med mig när han hoppade rakt i vattnet.
Han släppte inte min hand. Jag drog upp honom över ytan igen och slängde bort håret från ansiktet en gång och tittade sedan förebrående på Louis.
- Lou!
Han log oskyldigt och studerade sedan mitt hår.
- Otroligt att det fortfarande kan vara lockigt, konstaterade han nästan förundrat. Sedan blev hans leende busigt.
- Niall! ropade han.
- Ja?
- Kan vi inte gå en trappa upp?
Niall flinade.
- Javisst. Harry har inget emot det, eller hur?
- Absolut inte, svarade Louis i mitt ställe.
Jo, det hade jag. Jag hade något emot det.
Men eftersom allt Louis behövde göra för att få mig att följa med var att fläta samman mina fingrar med hans och titta på mig med de där ögonen som var blåare än vattnet.
Där uppe fanns bubbelpooler, ångbastu, duschar, en cafeteria/restaurang, och, mina kära vänner, ett isbad.
Louis började direkt röra sig mot isbadet, men jag stoppade honom.
- Aldrig.
- Jo. Kom igen.
- Nepp. Inte nu.
- Så det blir senare?
- Fan... Kanske.
- Jag hör inget ja.
- Okej, visst. Ja.
Han flinade.
- Bra. Då tar vi någon av bubbelpoolerna först, så blir det ännu kallare sedan.
Jag stönade och Niall sträckte lite på sig.
- Japp, jag tror att jag går in i... Öh, ångbastun, sa han och flinade. Sedan lämnade han oss två.
Bredvid isbadet låg den varmaste poolen, antagligen så att man skulle kunna doppa sig och frysa ihjäl först, och sedan kunna krypa ner i det varma vattnet och återfå känseln i kroppen.
Louis gick fram till isbadet och doppade tån.
- FA... Hrm.
Jag rynkade pannan och doppade min tå, jag också.
Det kändes som tusen nålar. Helt seriöst. Jag tror min tå lossnade eller något.
- Okej, vet du vad? Jag har ändrat mig, vi struntar i isbadet. Helt, sa jag och backade några steg från den.
- Du ska i där, sa Louis.
- Om jag inte vill, då?
- Det har aldrig stoppat mig förut.
Han vände sig mot mig och flinade igen. Jag började backa.
- Nej. Nej. NEJ.
Istället för att låta Louis kasta i mig i det iskalla vattnet så puttade jag i honom istället. Han ramlade i och hela han hamnade under vattnet. Hans huvud sköt upp från ytan nästan på en gång, frustande och skakande och han skakade på huvudet några gånger så att en massa droppar skvätte på mig.
- HARRY!
Jag skrattade och han blängde på mig. Sedan fick han något i blicken. Han klev upp ur poolen och kom gående mot mig, vattnet droppande från kroppen.
- Harry... Är det inte dags för en kram?
Han öppnade armarna och flinade.
- Du skulle bara våga, svarade jag lätt och tog några steg längre bort från honom.
- Jag tror att du vill ha en kram.
Jag backade ännu längre, medan Louis kom efter.
- Kom igen nu, Babycakes!
- Nej!
- Du sårar mig.
Jag backade runt hela rummet, tills vid var framme vid isbassängen igen. Louis log brett och kom emot mig.
- KRAM!
Jag backade ett steg. Ett till. Han kom närmre. Backade ett till steg.
I samma sekund som han slog armarna om mig i en iskall omfamning stapplade jag bakåt och vi båda ramlade i det bitande kalla vattnet.
Åh gud. Det var riktigt, riktigt kallt. Jag bet nästan av mig tungan för att inte skrika. Louis skrattade triumferande och ondskefullt innan han drog ner mitt huvud under vattnet.
Kylan satte sig i hårbotten och läckte in i huvudet. Jag fick huvudvärk av det. Mitt huvud flög upp lika snabbt som det blivit neddraget.
- LOUIS!
Han skrattade igen och placerade en snabb kyss på mina läppar innan han simmade ur poolen. Jag log och följde hans exempel.
- Det var väl inte så farligt, flinade han och lade en arm om min midja när vi var uppe ur vattnet.
Nästa stopp var bubbelpoolen.
- Den är ju för VARM, sa jag medan jag gick i den.
- För varmt, för kallt... Inget är perfekt, Harry.
- Jodå, sa jag övertygande.
Något är visst perfekt. Det här ögonblicket var perfekt. Hur han närmade sig mig och lutade huvudet mot min axel var perfekt. Att hans ögon hade en mer flytande och blå färg än vattnet var perfekt. HAN var perfekt.
- Jaså, och vad skulle det kunna vara?
- Tja, bortsett från att vattnet är för varmt, så är det här rätt perfekt.
- Men då är det inte HELT perfekt.
- Det finns saker som är HELT perfekta också.
- Som vadå?
- Hm... Okej, visst. Det finns... personer som är perfekta.
- Jaså? Några exempel?
Jag kunde höra leendet i hans röst.
- Personer och personer... En person i synnerhet, antar jag.
- Och vem är den lyckliga personen?
Jag flinade och begravde ansiktet i hans hår en gång innan jag svarade.
- Han heter Louis William Tomlinson.
- Jaså? Honom känner jag inte. Beskriv?
- Du har säkert sett honom någon gång. Barnslig. Kan inte laga mat. Väldigt stökig...
Jag såg hur han rynkade ögonbrynen och jag log medan jag fortsatte.
- Han är besatt av ränder och hängslen. Säger precis vad han vill, när han vill. Envis som fan... Rolig. Lättsam. Han bryr sig om folk. Smittsamt leende. Blåa ögon. Omöjlig att inte gilla. Han vet precis vad han ska säga och göra för att få folk att le. Han är rätt fantastisk, egentligen. Perfekt. Låter han bekant?
Louis skakade på huvudet.
- Nepp. Ringer ingen klocka alls.
Jag skrattade lågt igen och han tittade upp på mig och log snett. Jag kysste honom fjäderlätt och han log mot mina läppar.
- Vi kanske borde gå och leta reda på Niall, sa jag sedan.
- Kanske det.
- Tror du han fortfarande sitter i ångbastun?
- Jag tvivlar på att han faktiskt någonsin gick dit.
- Hade de inte en cafeteria här?
- Jo...
- Jag undrar hur mycket han har köpt.
Jag reste mig upp och räckte ut min hand mot honom. Han tog den och ställde sig upp.
- Jag vet vad vi kan göra sedan.
Jag tittade lite frågande på honom och han flinade.
- Vi ska bemästra trampolinerna sedan, min vän.
- Vän? sa jag och log snett. Han himlade med ögonen.
- Okej, visst. Vi ska bemästra trampolinerna sedan, min POJKvän.
Jag skrattade igen.
- Kom nu.

--Nialls pov--
Efter en stund kom Harry och Louis in i cafeterian och slog sig ner vid bordet jag satt vid. Jag flinade.
- Har ni provat isbadet?
- Ja. 
- Var det mysigt?
- Nej. 
Jag skrattade. 
- Så... Vad ska vi göra nu? 
Louis sträckte lite på sig.
- Tja, jag är hungrig, så jag ska äta något. Sedan skulle vi hoppa trampoliner. 
Jag undrar om det var Louis som bestämt det.
- Okej. Jag har redan ätit, men jag är långt ifrån mätt... sa jag. 
Och nu vill jag inte låta smörig eller så. Men vad jag bevittnade fick mig att vilja reagera som våra fans när de såg oss, ungefär. Till och börja med så gick dem och köpte något att äta. Jag betraktade dem medan de gick tillsammans, gick närmare och närmare varandra. De studerade menyn tillsammans och jag kunde svära på att leendena de gav varandra var de mest äkta och lyckliga leendena jag någonsin sett dem göra. 
Man blev helt överlycklig själv bara genom att titta på dem. 
De kom tillbaka med pommes frites och en gigantisk mjukglass. 
Åh. De skulle dela. 
Jag såg på medan de matade varandra med glassen. De skrattade hela tiden medan de gjorde det och en gång tänkte Louis dra undan skeden precis när Harry skulle svälja, men han drog den uppåt istället, så att Harrys näsa blev vit av mjukglass.
- Du har glass på näsan, fnissade Louis. Fnissade. Jag hade aldrig trott att jag skulle fått höra det. 
Harry flinade och Louis böjde sig fram för att pussa bort glassen. 
Det var som att kastas rakt in i "den perfekta dejten" i någon romantisk komedi. Det var nästan överdrivet sött, men det var underbart att se dem så. Efter några månader när allt de gjort var att bråka... Jag kunde verkligen inte vara gladare för deras skull. 
Det var väl egentligen inte riktigt... Sakerna de gjorde som hade ändrats -okej, jo. De hade också ändrats. Louis pussade inte bort glass från Harrys näsa förut.- Det var sättet de gjorde sakerna på. Sättet de delade på sina pommes frites och utbytte leenden var annorlunda. 
Harry tog upp ett pommes frites och flinade mot Louis. 
- Fånga, sa han och kastade.
Louis öppnade munnen och han fångade det faktiskt. Han pekade på Harry.
- HA! Det där var för alla gelégodisarna! Jag KAN! 
Louis röst pyrde av triumf. 
Harry skrattade och blicken han gav Louis kunde inte ha varit något annat än äkta kärlek. Gud, jag önskade att de kunde komma ut. Då skulle mitt liv vara komplett och fyllt med regnbågsponnys som flyger över en solig himmel och kastar ut färgglatt godis över oss ur flätade korgar med rosa rosetter. Ja, MITT liv. MITT liv skulle vara så. Och då kan man ju bara tänka sig Louis och Harrys lycka... Jag ville bryta ut i en serenad eller något. 
Jag kom på en grej och flinade. Jag menar, jag behövdes knappast här. 
- Tja, jag tror jag åker hem. Jag vill gärna träffa Ed så snabbt som möjligt. Ni kan ta er hem själv, eller hur? 
De nickade. 
Jag flinade och reste mig upp. 
- Då ses vi senare, då. 
Jag gick därifrån med ett nöjt leende på läpparna.
--Louis pov--
Vi började gå ner till trampolinerna. Jag flinade mot Harry.
- Du börjar.
Han skakade häftigt på huvudet.
- Du börjar. 
- Varför?
- För att jag inte vill börja.
- Jag kommer inte acceptera det svaret.
Han ställde sig mittemot mig och tittade bedjande på mig med sina vackra ögon.
- Snälla?
Han fick inte göra så. Det var inte rättvist. 
Han gick ännu lite närmare.
- Snälla, snälla, snälla? 
- Okej, visst, muttrade jag. 
Harry log nöjt. 
Jag gick fram till 1-meterstrampolinen och klättrade snabbt upp för den. Jag tittade på Harry en gång, innan jag sprang rakt ut och flög över säkert halva bassängen innan jag landade i ett dyk. Jag kom upp från vattnet och simmade fram till Harry.
- Din tur. 
Han nickade och flinade.
- Okej.
Han började gå upp till 3-meterstrampolinen. Jag satte mig på kanten och tittade upp på honom. 
- Gör samma sak som jag! ropade jag och log utmanande. Han spärrade upp ögonen först, men sedan log han retsamt tillbaka. Sedan sprang han utför trampolinen. Och dök. 
Fan också.
Jag stirrade på honom när han kom upp från vattenytan. Han räckte ut tungan åt mig och flinade.
- Nu, sa han när han kommit fram till mig, förväntar jag mig att du ska dyka från fem meter. 
Han kysste mig snabbt och log snett och jag bara skakade lite på huvudet och försökte att inte le, vilket jag misslyckades med, och gick sedan upp på 5-meter. Jag tittade ner på Harry som log uppmuntrande mot mig. 
Fan, det var högt.
Jag tog ett djupt andetag. Sedan ställde jag mig längst fram och lutade mig neråt. Blundade.
Föll. Föll genom luften. Slog i vattenytan. 
Jag hade gjort det.
HAHAHA, HARRY! HA! 
Harry såg chockad, nöjd och nästan stolt ut.
Jag satte mig bredvid Harry.
- Ska vi fortsätta upp till tio meter?
- Då kommer du få hoppa tio meter.
- Vi fortsätter inte upp till tio meter.
Harry skrattade.
- Okej. När ska vi hem?
- Snart, antar jag. Ed är nog redan där.
- Hm. 

--Harrys pov--
- Okej. Ska vi ta en taxi, en buss, ringa någon av killarna eller gå? 
Louis ryckte på axlarna.
- Taxi är så dyrt.
Jag höjde ena ögonbrynet.
- Som om det skulle vara ett problem. 
Han ryckte på axlarna igen.
- Det lät som en bra ursäkt i huvudet. Det kan vara mycket folk på bussen, killarna vill nog inte bli störda. Jag föreslår att vi går.
Jag flinade. 
- Okej.
Vi hade ingen brådska hem. Louis älskade att dra i låga grenar på träden längs vägen, så att snö föll ner på honom, mig och marken. Jag kände hur jag hade en massa snö-och-isklumpar i håret, men jag orkade inte bry mig. 
Inte förrän de började smälta.
- Brainfreeze, flämtade jag till och försökte få bort klumparna genom att skaka på håret och dra fingrarna genom det. Louis log snett medan han kollade på mig. Sedan suckade han och himlade med ögonen och stannade mig. Han började hjälpa mig att få bort dem. 
- Tror du att killarna har sagt något till Ed? undrade han lågt medan han drog fingrarna genom mitt hår lite för många gånger än vad som faktiskt var nödvändigt.
- Det beror på om Niall har kunnat hålla tyst. 
- Hm. 
Han hade antagligen gett Ed några vinkar om vad, var och varför vi inte var där. Han kunde aldrig helt hålla tyst. 
Mitt hår var nu fritt från is och snö och vi började gå igen. Jag märkte att Louis tittade nästan frustrerat på mitt hår flera gånger. Sedan drog han i en gren. Och jag fick snö-och-isklumpar i håret. Igen. Louis stannade mig och började ta bort det. Igen.
- Vet du, jag börjar tro att det här bara är en andledning till att röra mitt hår.
- Kanske...
Jag tittade på honom och log lite. Vi började komma in till mitten av stan nu (där det inte fanns några trädgrenar att dra i, haha!) och vi fick lov att bara gå bredvid varandra som vanliga kompisar. Fotografer fanns överallt. Jag drog upp min luva på munkjackan över huvudet och såg att Louis gjorde samma sak. 
Det var faktiskt ovanligt svårt att bara gå bredvid Louis utan någon fysisk kontakt. Jag sneglade åt hans håll hela tiden och fick flera gånger hindra min hand från att röra vid honom, hans hår, hans hand... Det var otroligt frustrerande. Men jag var tvungen att låta bli och det gjorde färden hem ännu längre. 
Louis suckade.
- Okej. Kom.
Han tog tag i min hand och började springa. Jag sprang efter och släppte (absolut) inte hans hand. Eftersom Louis inte lät mig komma ikapp honom så släpade han nästan med mig och det gjorde att vi nästan krockade in i folk flera gånger.
- Ursäkta! Förlåt! Förlåt! Ursäkta... 
Många tittade konstigt på oss medan vi sprang genom i princip hela stan under skratt. De undrade antagligen vad vi hade druckit den dagen. 
När vi äntligen var ute ur den befolkade delen av stan stannade Louis. Jag vek mig dubbel och flåsade av både skratt och utmattning.
- Lou!
- Vad? frustade Louis. Vi kommer hem snabbare. Det var kul. 
Jag tittade på honom och skakade på huvudet medan jag skrattade lite till. 

***

- VI ÄR HÄÄÄR! gastade Louis när vi kom innanför dörren till Liams lägenhet.
Det första jag såg i vardagsrummet var ett flammande rött hår.
- Ed! flinade jag. 
Ed flinade tillbaka och Louis kom också in i vardagsrummet.
- Eddie!
Vi skrattade och tittade oss omkring efter en plats att sitta. Soffan var upptagen. Då var det alltså Liams fåtölj som fanns kvar. Såg ut som om vi skulle få tränga ihop oss i den. 
Jag log retsamt mot Louis och vi började försöka få plats i fåtöljen båda två. Det gick ju inte särskilt bra. Fåtöljen var inte precis anpassad för två. 
- Harry, bort med ditt knä från mitt öra! 
- Då får du ta bort din fot från mitt knä först! 
- Men jag sitter ju fast!
- Då kan inte jag flytta mig heller!
- Kan du åtminstone ta bort handen från armstödet? Din arm blockerar mig!
- Tar jag bort armen ramlar jag ner på golvet!
- MEN RAMLA NER PÅ GOLVET DÅ.
- NEJ, DET TÄNKER JAG INTE. 
- För min skull?
- Hur skulle det hjälpa dig?
- Då kan jag sätta mig bekvämt.
- Men då sitter ju jag på golvet. 
- Jag kan fortfarande sätta mig bekvämt.
- AJ det där var min stortå du nyss sparkade till!
- Jag rår inte precis för det! BORT. MED. ARMEN. 
Och så puttade Louis Tomlinson, den omtänksamma pojkvännen, ner mig på golvet och bredde ut sig i fåtöljen. Han hade ett nöjt leende på läpparna.
Som om det tog slut där.
Jag ställde mig upp och lade mig raklång i hans knä, från armstöd till armstöd.
- HARRY!
- Lev med det.
Jag tittade upp på dem andra.
- Så. Vad pratade ni om innan vi kom?
Ed tittade fundersamt på oss. 
- Niall började nämna något om er, bara. 
- Och vad sa han? sa jag och vände blicken mot Niall och stirrade lagom mycket på honom. 
- Att om vi ska prata lyckliga kärlekstexter borde vi vänta på att ni två kommer tillbaka.
Jag stirrade inte så lagom mycket på Niall.
- Jaså? Och vad kan Niall ha menat med det? 
- Åh, jag tyckte bara att ni har så bra enfarenhet av det för tillfället, flinade Niall. Eller så kan vi skriva en låt om förbjuden eller gömd kärlek... Den kan heta typ "Come out of the closet".
Louis tog upp en kudde från golvet och kastade den i huvudet på Niall. Ed tittade mellan mig och Louis flera gånger innan han fattade.
- Vänta... 
Han tittade menande mellan mig och Louis, sedan på de andra killarna som nickade, och sedan flinade han också.
- Ahaaa...
- Varför reagerar alla så? muttrade Louis.
Ed tog upp gitarren igen och började spela.
- "Settle down with me, cover me up 
Cuddle me in, lie down with me 
Hold me in your arms..." skrattsjöng han och tittade på oss.
- Bara... Håll tyst. Okej? sa jag, men flinade. De andra killarna skrattade också.
- Okej, så vi ska få ihop två låtar under en vecka. Vi har mycket tid på oss, sa Liam. Sedan tittade han på mig.
- Tänker du bara sitta där, eller...?
- Jajamänsan.
Louis drog mig lite närmare.