LarryStylinsonFan.blogg.se

--Harrys pov ca en vecka senare—
När jag vaknade hade jag armarna om Louis och vi låg så tätt hoppressade som det var möjligt. Jag log och begravde ansiktet i hans hår och placerade en snabb puss på hans huvud.
- Lou. Vi måste upp.
Han mumlade något jag inte hörde och kurade ihop sig så att han låg som en boll mot mitt bröst. Jag himlade med ögonen och ruskade honom lätt.
- Lou. Boo Bear. Sweet cheeks. Vakna.
Han ignorerade mig. Jag suckade.
- Okej. Visst.
Sedan slet jag av täcket och vred mig ur omfamningen. Louis pep till av den plötsliga kylan och spärrade upp ögonen. Han var vaken. Jag log och satte mig upp.
- God morgon.
Han satte sig också upp, långsamt, och tittade förebrående på mig.
- Var du tvungen att göra sådär?
- Jag försökte väcka dig snällt först. Skyll inte på mig.
Louis drog en hand genom håret och steg sedan upp och tog fram en vit t-shirt och ett par byxor med hängslen. Jag drog fram ett par jeans och en Ramones-t-shirt.
Vi gick till köket där jag började dra fram bröd och pålägg för att kunna göra varma mackor. Louis satte sig vid bordet och väntade.
- Ikväll ska vi vara på Ellen DeGeneres.
Jag log lite.
- Jag vet.
- Tror du de kommer tvinga oss till att sitta i olika ändar av soffan igen?
Jag suckade. Den senaste veckan verkade det som om management hade börjat märka, och även försökt förhindra. Vi hade inte fått göra gemensamma intervjuer och inte suttit bredvid varandra i tv, mycket sådant. Det var fånigt, verkligen. Som att låta oss sitta långt ifrån varandra skulle ändra något.
- Antagligen, svarade jag.
Louis suckade också.
- Det är fånigt.
- Mm.
Jag gjorde klart mackorna och ställde ett fat med dem på bordet. Louis tog genast en av dem och började tugga på den.
Jag suckade. Jag skulle gärna vilja göra något för att ändra det. Men vad kunde jag göra? Inget.

***

- Kameran rullar om tre, två ett...
Det var igång.
Ellen log mot kameran.
- Ikväll har vi inga mindre än det fantastiska pojkbandet One Direction på besök!
Högljudda applåder hördes och vi log mot publiken och sedan mot kameran. Jag sneglade mot Louis som, som vi trodde, satt på andra änden av soffan.
- Så, berätta... Om ert album. Hur går det?
- Det går jättebra, svarade Liam. Vi har skrivit sånger med Ed Sheeran i veckan, och Nialler här har skrivit några sånger själv.
Liam lade en arm om Niall som log lite.
- Det blir rätt annorlunda mot vårat första album. Mer elgitarrer. Sådant.
- Åh, ett litet rockigt sound alltså? sa Ellen intresserat.
Vi nickade.
- Japp.
- Okej, fansen här fortsätter att fråga om erat kärleksliv, så jag måste vara idealisk och ta upp det... Vilka är singel?
Niall höjde handen. Louis och Zayn satt med en arm om varandras axlar. Det var dumt, men jag kunde inte låta bli att känna mig avundsjuk.
- Zayn, du räckte inte upp handen?
- Nej, sa Zayn med ett litet leende. Jag har börjat träffa någon.
- "Någon"?
- Ja.
- Är det Perrie från Little Mix?
- ... Ja.
Vi skrattade och Louis stötte lekfullt till Zayn i sidan. Jag blundade. Fokusera, Harry.
- Harry, du räckte inte heller upp handen?
Nä fan. Det hade jag inte gjort. Jag hade varit för upptagen med att stirra på Louis. Genialt, Styles. Grattis.
Jag sneglade bort mot Louis och Zayn en sista gång, sedan tittade jag rakt in i kameran.
- För att jag inte är singel. Jag dejtar Louis Tomlinson.
Det blev knäpptyst i studion. Jag tror knappt någon andades.
Hade jag gjort ett misstag? Nej. Jag tänkte inte se det här som ett misstag. Hur som helst var det sent att backa ur nu.
- Är det sant? sa Ellen chockat. Jag bara nickade.
- Ja. Och det är kul att folk tror att det hjälper att sätta oss i varsitt hörn av en soffa. Jag älskar Louis William Tomlinson och inget kan ändra på det. Punkt.
Jag tittade bort mot Louis för att se hans reaktion. Han stirrade på mig, chockad, men med ett stort leende på läpparna. Hans ögon var blanka.
- Och vad säger Louis Tomlinson om det här, då?
Louis ställde sig upp och gick fram till mig. Sedan satte han sig i Liams knä och drog tag i min tröja och pressade samman våra läppar i en passionerad kyss. Jag kysste honom tillbaka, medan hela mitt inre var i uppror.
Gud vad jag älskade den här perfekta människan.
Louis påbörjade kyssen, och det var han som avslutade den. Han släppte taget om min tröja, men höll blicken kvar vid mig.
- Jag älskar dig, Harry.
Publiken var i uppror. De applåderade. Skrek. Hurrade. Svimmade. Grät. Ellen hade ett stort flin på läpparna.
- Japp, ni såg det här på Ellen DeGeneres show. Harry Styles och Louis Tomlinson ÄR ett par.
Louis trängde sig emellan mig och Liam och lutade sig mot mig och lade en arm om mina axlar.
- Tror du management kommer vara väldigt förbannade? viskade jag i hans öra. Han log lite.
- Antagligen. Men ärligt talat orkar jag inte bry mig.
När all kalabalik hade lagt sig (vilket tog en stund) fortsatte intervjun som om ingenting hänt. Men något hade hänt. Och jag var övertygad om att det inte varit ett misstag. Vi behövde inte gömma oss längre.
Louis lutade sig mot mig och flyttade inte på sig under hela intervjun.
--Louis pov--
Jag älskar dig, Harry.
Jag älskar dig, Harry.
Jag älskar dig, Harry.
Sedan så älskar jag dig, Harry.
Också kan vi inte glömma det faktum att jag älskar dig, Harry.
Har jag nämnt att jag älskar dig, Harry?
Intervjun var slut och vi gick backstage. Så fort vi var borta från studion slog jag armarna om Harry så hårt jag kunde, blundade och bara stängde ute allt som inte var Harry. Han lade armarna om mig också och begravde ansiktet i mitt hår.
- Jag älskar dig, mumlade jag.
Jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig.
Jag kunde känna hur han log mot mitt hår och höll mig lite hårdare intill sig.
Jag ville inte röra mig just då. Jag kunde ha stått där för alltid, bara känna värmen från Harrys kropp och livnära mig på hans andetag. Vi behövde inte ens säga något, inga ord var nödvändiga. Tystnaden skulle aldrig bli besvärande. Han var allt jag behövde. Så länge han fanns i mitt liv, skulle jag överleva allt, det var jag säker på. Vi skulle överleva det här. Vi visste båda två att vi skulle få motgångar, men ärligt talat, vem bryr sig? Motgångar finns överallt. Vi kan klara det.
Jag kände min mobil börja vibrera i fickan, som på en given signal bara för att ögonblicket var så himla perfekt. Jag bestämde mig för att inte bry mig. Den som ringde bestämde sig tydligen för att fortsätta tills jag svarade. Haha. Få se vem som ger upp först. Jag kan satsa världens alla morötter på att det inte blir jag.
Till sist gick någon förbi, stannade till vid mig och tog själv upp mobilen ur min ficka.
- Öh, Louis. Jag tror du verkligen, verkligen, VERKLIGEN borde ta det här.
Liams röst lät lätt stressad. Jag skakade på huvudet.
- Tänker inte röra mig, mumlade jag.
Liam suckade frustrerat. Sedan hörde jag honom säga
- Jay, det är Liam. Louis verkar inte vilja svara just nu.
Jag stelnade till. Det. Var. Som. Fan. Mamma?
- Du undrar om han är med Harry? Absolut. Klart han är. Han har inte varit någon annanstans de senaste veckorna. Va, du måste prata med honom? Ja, jag måste bara slita loss honom från... Ja, jag upprepar allt du säger för att Louis ska höra. Okej. Vänta lite...
Han vände blicken mot mig.
- Lou. Om du missade det så är det din mor som vill tala med dig om det lilla... Avslöjandet därute. Och jag tror att om du inte svarar i telefonen så kör hon hit.
- Låt henne köra hit.
- Louis. Jag är allvarlig.
Jag suckade tungt och lossade långsamt mitt grepp om Harry och tog emot mobilen.
- Öh, hej mamma.
- Louis, kvittrade en lite väl överentusiastisk mamma i andra änden. Jag VISSTE att det skulle hända någon gång. Du skulle ha sett flickornas reaktioner, helt priceless, och jag har precis pratat med Anne, hon är lika exalterad men vi är båda förvånade över att ni inte berättade för oss först, jag menar, vi är ju era FÖRÄLDRAR, men hur som helst så måste du komma och hälsa på oss, både du och Harry, Anne kommer också hit, men inte Robin för han hade någon resa med jobbet, men du kan ta med dig de andra killarna också, du vet ju att de alltid är välkomna och jag vill hemskt gärna träffa er alla, det var ju så länge sedan. Funkar den här veckan?
Jag börjar sakta men säkert förstå vem jag har ärvt min ovana att prata för mycket ifrån.
- Öhm... Vänta lite... LIAM!?
- Ja? svarade Liam och suckade lätt.
- Vet du vad vi ska göra den här veckan?
- Vi ska spela in våra låtar, men helgen har vi helt fri.
- Tror du att vi skulle kunna få in ett besök till Doncaster då?
- Vadå, allihop?
- Japp. Det blir iså fall... Mamma, Mark, Lottie, Fizzy, Daisy, Phoebe, Anne, jag, Harry, du, Niall och Zayn. Huset kommer antagligen spricka eller något men det är tydligen okej.
Liam flinade.
- Okej. Doncaster till helgen.
Jag log snabbt och återgick till mamma i telefonen.
- Allihop följer med.
- Utmärkt! Jag kan inte vänta. Jag måste lägga på nu, men då ses vi till helgen!
- Absolut. Hejdå, mamma.
- Hejdå!
Samtalet bröts och jag stoppade undan mobilen.
- Hon... Tog det bra. Anne också.
Harry log varmt. Han lade en arm om min midja och vände oss både mot Niall och Zayn som var på väg hit.
Jag tror Niall var snäppet värre än mamma om jag ska vara helt ärlig. Han studsade upp och ner och hade ett flin som gick flera varv runt ansiktet på honom. Han kastade sig om halsen på oss och började prata uppspelt.
- Harry... Bara... Jag älskar dig.
Hm. Det var min replik.
- Louis, du skulle ha sett Ellens och publikens ansiktsuttryck under kyssen. Publiken var... euforisk.
Sedan vände han sig till Zayn och flinade.
- Du är skyldig mig pengar.
Zayn muttrade något och började rota i sina fickor.
- Vänta, va? undrade Harry. Jag var lika förvirrad.
- Åh. Jag och Zayn slog vad. Han trodde ni skulle komma ut om minst två veckor. Jag sa att ni skulle göra det den här veckan. Så Zaynie här är skyldig mig några spänn.
Zayn räckte över några sedlar till en väldigt nöjd Niall. Jag skakade på huvudet.
- Ni slog vad om oss?
- Jajamänsan.
Jag skrattade lite.
- Vi ska iväg till Doncaster i helgen, förresten, sa jag sedan.
- WOHO! DONNY! jublade Niall. Det var länge sedan.
Nästa samtal som kom var till Harry. Han halade upp sin mobil ur fickan och stönade.
- Självklart.
Sedan höll han upp mobilen mot örat.
- Mamma, hälsade han och grimaserade.
Jag kunde höra någon snattra uppspelt i andra änden, dock inte urskilja ord.
- Ja... Jag v... Mm. Nej, jag vet jag sku... Ja, men... Vi kommer allihop. Ja. Vi kan pr... Bra. Varf... Andas, mamma. MEN HERREGUD MAMMA. NEJ. HELT SÄKER. JAG LOV... MEN SNÄLLA. NE... Mamma, det är inte ens fysiskt möjligt. Ja, ELLER HUR. NÄE. MAMMA, HEJDÅ.
Han lade på och jag såg en lätt rodnad på hans kinder.
- Vad sa hon? undrade jag nyfiket.
Harry skakade på huvudet.
- Först undrade hon om vi hade... Hrm. Sedan undrade hon om det fanns någon möjlighet för henne att bli farmor i framtiden.
- Åh.
Jag kände hur det hettade i mitt ansikte också. Niall bröt ut i krampaktiga skrattattacker, Zayn också efter en stund och Liam stod med armarna i kors och man såg på hela honom att han försökte att inte skratta.
- Åh, bara håll tyst, muttrade jag till dem och Harry höll mig lite närmare intill honom.
Dagarna passerade snabbt.
Allt gick som i ett enda skimmer. Våra fans tog det otroligt bra och Larry Stylinson trendade i tre dygn på twitter. Inget hat, om vi inte faktiskt letade efter folk som inte gillade det (vilket vi inte gjorde) såg vi inget negativt. Bara folk som stöttade vårt förhållande. Det var helt fantastiskt, om jag ska vara helt ärlig - mycket bättre än vad jag ens vågat föreställa mig.
När min kudde började vibrera och tjuta alldeles för tidigt på fredagsmorgonen stönade jag och gnuggade ögonen. Sedan reste jag mig lite upp och drog fram mobilen som låg under kudden och stängde av larmet.
Louis vände sig lite i sängen, antagligen reagerade han på att jag rört på mig. Han makade sig ännu närmare mig, pressade sin kropp mot min.
- Dags att gå upp? undrade han trött.
- Mm.
- Vilken tid är det?
- Halv 6.
- Då är det för tidigt. Dessutom är det för mysigt här.
Det var otroligt svårt att stå emot honom när han gjorde såhär. Han var så... oskyldig på något sätt. Nästan barnslig.
Jag log och bestämde mig för att somna om. Vad gjorde det? Att ligga kvar här med Louis kändes som ett mycket bättre alternativ.
Jag lade armarna om honom och slöt ögonen igen. Jag kände hur jag sakta gled in i sömnen igen och jag slappnade av.

Bzzzz. Bzzzz. Bzzzz.
Jag öppnade ögonen och tittade mig förvirrat om efter ljudet. Min mobil låg på mitt skrivbord. Jag sträckte mig efter den och tittade trött på displayen. Sedan spärrade jag upp ögonen.
Fan. Fanfanfanfan...
- Hej Liam, sa jag och knep ihop ögonen som om han skulle slå mig genom telefonen.
- VAR är ni? Klockan är typ kvart över 6 och vi ska vara klara för att åka halv!
Det lät som om han kunde, skulle han slå mig genom telefonen också.
- Oj. Öh...
- Snälla, snälla, SNÄLLA, säg att ni åtminstone har klivit upp.
- Öh, vi har klivit upp.
- Ljug inte för mig!
- OKEJ, VI SOMNADE OM, MEN VI SKYNDAR OSS NU. Vi ses där halv, hejdå.
Jag lade på och tittade på Louis som gnuggade sina ögon och tittade frågande på mig.
- Vad sa Liam?
- Att vi har en kvart på oss att göra oss klara.
Louis spärrade upp ögonen och satte sig upp.
- FAN.
De nästa minuterna var som en tävling eller något. Vi slängde i oss ett äpple och jag började rota i kylen efter en dryck, men drottning Louis (ja, drottning) skulle absolut ha Yorkshire te. Det spelade ingen roll att det tog längre tid att göra, han skulle banne mig ha det, punkt slut. Jag stönade, men insåg att om jag fortsatte argumentera skulle det ta ännu längre tid än om jag faktiskt gjorde den jävla drycken. Så jag gjorde två koppar te som Louis fick förtroendet att se efter medan jag kollade så att allt var packat. När jag kom tillbaka till köket hade Lou faktiskt hällt upp teet och ställt kopparna på bordet. Vi drack snabbt upp det, men både jag och Louis brände oss på tungan, vilket helt plötsligt var hysteriskt roligt. Efter att ha skrattat bort cirka fem minuter av tiden borstade vi snabbt tänderna och drog fingrarna genom håret några gånger. Eller, jag fick knappt röra vid mitt eget. Den platsen var tagen av Lou. Jag lovar, han gör allt för att få en anledning att få röra vid mitt hår.
När vi till slut var klara tittade vi på klockan och HOPPSAN. Det var en minut kvar tills klockan var halv sju.
- Vi hinner aldrig dit på en minut, sa Louis.
Jag suckade och ringde Liam.
Liam var förbannad. Såklart.
- Jag trodde ni skulle vara klara nu!?
- Jag vet men...
- Ni måste börja kliva upp istället för att "göra det sedan". Det funkar inte!
- Jag VET, men...
- Och nu åker snart bussen.
- JAG VET DET, LIAM.
- Så vad hade ni tänkt göra?
- Det vet jag inte.
- Toppen.
- Men... Hämta upp oss då? Ni passerar ju ändå vår gata och allt.
Liam suckade.
- Jag vet inte...
- Men kom med något bättre förslag då, smartskaft.
Suck igen.
- Okej. Visst. Vi hämtar er. Nu.
Vi lade på och jag log lite mot Lou.
- De hämtar oss nu.
Vi drog på oss skor och jackor och tog med väskorna ut. Efter bara en liten stund svängde en rätt så stor svart Opel in på uppfarten och vi lastade snabbt in våra saker och satte oss sedan bredvid varandra i baksätet.
Liam satt vid förarsätet och kastade en irriterad blick på oss.
- Jag övervägde att åka utan er.
- Bra att du inte gjorde det, då, flinade Louis och flätade samman våra fingrar medan han lutade sig mot mig.
- Godnatt.

Bilresan var långtråkig. Det var ovanligt svårt för mig att somna, medan Zayn och Louis sov som stockar och jag såg att Niall inte var långt borta heller.
Jag bara satt och strök Louis mjuka hår och lyssnade till hans andetag. Han snarkade lätt till då och då och det fick mig att le.
Han rörde lite på sig så att hans huvud låg mot min bröstkorg. Sedan suckade han en gång och blev stilla igen.
Jag blundade också och försökte andas i hans takt.

- Hörrni. HALLÅ. Vi är framme, hörde jag Zayn säga.
Jag blinkade förvirrat till; när hade jag somnat? Jag kunde inte minnas att jag gjort det. Louis började röra på sig och satte sig upp. Jag tittade på honom genom halvöppna ögonlock. Hans ögon var förväntansfulla.
- Hazza! Kom igen, vi är här!
Värst vad han var morgonpigg helt plötsligt. Han brukade nästan vara snäppet värre än jag.
Jag sträckte på mig men nickade och öppnade bildörren. Louis klättrade över mig och hoppade ut. Sedan vände han sig mot mig och log.
- Kom nu då!
Han tog min hand och drog mig ut ur bilen. Jag erkände mig besegrad och vi alla fem gick fram till dörren.
Liam sträckte fram handen för att knacka, men Louis puttade diskret undan honom och slängde upp dörren med ett BANG och ropade
- HAAALLÅÅ? VI ÄR HÄR!
Först fram var Daisy och Phoebe. De sprang först rakt in i armarna på Louis, som omfamnade dem tillbaka. Sedan hälsade de uppspelt på alla och jag kunde svära på att de var ett steg ifrån att börja hoppa av upphetsning.
- HARRY!
Nu hoppade dem.
De kramade mig också och jag flinade medan jag böjde mig ner och kramade dem tillbaka. Daisy (tror jag) började genast hålla på med mitt hår (familjen Tomlinson och mina lockar har något speciellt, jag lovar) och Phoebe var inte långt efter.
- Är du Louis pojkvän? undrade Phoebe (tror jag). Jag log lite.
- Ja.
Jag lät dem hålla på med mitt hår, men rätade snart på mig igen när Lottie, Fizzy, Jay och mamma också kom fram till oss. Det blev en massa kramar, hälsningar, skratt och "hur mår du?".
- Och hur är det med ER? undrade mamma och tittade strålande mellan mig och Louis.
- Vi alla såg intervjun, inflikade Lottie. Det var ett hyfsat sätt att komma ut på.
Hon flinade och jag rodnade lite men flinade tillbaka.
- Ja, just det, hur länge har ni varit tillsammans? undrade Jay nyfiket.
Jag och Louis tittade mellan varandra.
- Snart en månad, log Louis.
- Och ni har inte berättat något?
Mamma lät nästan ogillande.
- Öh... Näe. Alltså, vi har inte riktigt... Haft tid, sa jag och log lite.
Mamma och Jay tittade mellan varandra och oss och flinade menande.
- Och ni har inte haft tid för att ni har gjort vaaad? flinade Fizzy.
Både jag och Louis spärrade upp ögonen.
- Men snälla. Inte SÅ. Vi har varit upptagna med BANDET.
Spridda skratt och sedan gick vi in och satte oss i familjen Tomlinsons vardagsrum. TV:n var påslagen och ljudet var rätt lågt, någon nyhetskanal/talkshow antar jag.
- Så. Nu vill vi veta, sa mamma och såg ut som en nyfiken tidningsreporter.
- Ja. Vem tog första steget? Hur? Var? fyllde Jay i.
- Jag antar att Harry tog första steget, svarade Louis.
Jag skrattade till.
- Nja, det beror på. Jag lärde Lou att dansa vals, men han kysste mig.
- Du lärde honom vad?
Jag rodnade lite men log och Louis lade en arm runt mina axlar.
- Vals. Och jag antar att det gick rätt bra.
- Var?
- I Harrys rum, svarade Niall snabbt. Sedan spärrade han upp ögonen och slog en hand för munnen.
- Jag sa inget.
Jag tittade misstänksamt på honom.
- Och du vet det därför att...?
- Vild gissning? försökte Niall.
- Han tjuvtittade, avslöjade Liam med ett flin. Jag kom på honom.
- NIALL! utbrast jag och Louis samtidigt.
- Åh men kom igen, kan ni klandra mig? Jag har liksom följt hela händelsen. Jag kan gissa att det började på Harrys födelsedag?
Nu var det Louis tur att spärra upp ögonen.
- Alltså nja...
- Joodå. Jag såg dig. Du såg ut som om att se Harry bita sig i läppen var det mest fascinerande och frestande du sett i ditt liv.
Louis rodnade.
- Gjorde jag inte.
- Jo, det gjorde du. Sedan verkade du väldigt nöjd över att ha Harry nära dig medan ni gjorde pannkakor och du var inte precis diskret med blickarna, Lou. Åh, just det, ett ord. Lekparken.
Louis var djupt röd i ansiktet nu och det var jättesött. Han tittade ner på sina händer.
- Alla hjärtans dag, mumlade han. Det började på riktigt då.
- JUST DET, tack för påminnelsen Louis, du kunde inte hålla dig borta från Harrys hår. Eller Harry i allmänhet, påpekade Niall.
Det här var... smickrande.
- Niall... Ska jag hjälpa dig att hålla tyst?
Niall bara flinade nöjt.
- Sedan har vi Harry.
Åh nej.
- Du var inte precis heller diskret. Eller, sen blev du det, sa Niall lite fundersamt. Jag menar, på X Factor trodde alla att ni var i något hemligt förhållande eller något. Men du tonade ner dig när Louis hittade... Hur som helst, varje gång du tittade... tittar... på Lou var det som att du tänkte "Jag älskar dig Louis... Jag älskar dig Louis... Gift dig med mig, Louis...".
Niall imiterade min röst och alla skrattade medan jag rodnade.
- Niall... Har du inte haft något riktigt liv de senaste åren, eftersom du tydligen lagt all tid på att granska min och Lous minsta rörelse? undrade jag.
Niall bara ryckte på axlarna och flinade.
Mamma och Jay såg ut att vilja gråta av lycka eller något.
- Vänta, lyssna! sa Lottie plötsligt och pekade mot TV-skärmen. De pratar om er!
Hon höjde ljudet och alla började lyssna på kvinnan och mannen i rutan.
--Louis pov--
- ... Vilket var en rätt stor chock. Eller var det egentligen det, vad tycker du, Chloe? undrade mannen.
- Ja, jag tycker det, svarade kvinnan som tydligen hette Chloe. Eller, vi alla vet ju att relationen mellan Styles och Tomlinson är stark. Men det här... Ska jag vara ärlig, tycker jag synd om Louis.
Vänta, va?
- Jaså? sa mannen intresserat.
- Vi vet ju alla även hur Harry Styles är med kvinnor, sa Chloe och himlade med ögonen.
Mina ögon smalnade, vad fan menade hon med det?
- Skulle inte alls förvåna mig om han är otrogen. Jag har hört att han blev tagen på bar gärning med tre olika tjejer, alla kring 18 bara för några veckor sedan.
- Men då kanske han redan varit otrogen? sa mannen.
- Antagligen. Louis förtjänar bättre, Harry verkar ha problem med att binda sig. Jag ser inte att det här kommer hålla länge. Och antagligen kommer det vara Louis som är krossad i slutet medan Harry roar sig på någon bar.
Vem fan var den här Chloe? Hade hon rätt att säga sådant här? Hur kunde hon göra det? Och mannen utan namn bara håller med. Rent av motbjudande. De kände inte Harry. De kunde inte döma honom sådär. Jag knöt nävarna.
Sedan tittade jag på Harry. Åh gud, Harry.
Hans blick var glasartad, tom på känslor. Jag såg hur hans underläpp började darra lätt. Det var hjärtskärande.
Sedan reste han sig.
- Ursäkta, mumlade han och försvann snabbt in i mitt rum som även var hans under vistelsen här. Jag stirrade efter honom.
Jag hatade den där jävla Chloe. Jag ville se henne död. Eller åtminstone väldigt, väldigt lidande. Den där mannen också. Fan. Åt helvete med dem båda två.
- Hur... Fan... Vågar dem? väste jag.
Anne var nog den enda som var exakt lika upprörd som jag.
- Går det att stämma dem? Är det där ens lagligt? insköt hon.
- Borde inte vara det.
Jag reste mig upp.
- Jag tänker gå in till Harry. Han får inte bli påverkad av det här.
Med de orden vände jag mig om och gick in till mitt och Harrys rum.
- Harry, sa jag tyst och stängde försiktigt dörren efter mig. Han låg på sängen och tittade upp i taket. Jag gick fram till honom och satte mig på sängkanten.
- Harry, du vet att det där inte är sant. Våga inte tro något annat.
Han satte sig upp och tittade på mig, ögonen aningen blanka.
Nej, snälla. Gråt inte. Du VET att jag inte klarar det.
- De tror att det är sant. Halva världen tror att det är sant. De tror att det är sådan jag är. Det, du vet... påverkar mig.
Han drog upp knäna mot magen.
- Jag kanske är sådan, mumlade han.
Han försökte blinka bort tårarna, men de föll i alla fall.
- Det är du INTE, Harry, sa jag häftigt. Tro aldrig på dem, okej? Aldrig. Det är inte sant, de känner inte dig, de borde inte få göra sådär. JAG vet att du inte är sådan, Haz. Jag vet det.
- Men jag har alltid vetat att du förtjänar något bättre, Lou. Vad du behöver är...
- Dig, avbröt jag. Du tar hand om mig. Du bryr dig om mig. Du är dessutom min bästa vän. Du gör mig lycklig. Jag behöver dig.
Han tittade ner lite igen. Det var tyst en stund. Hur kunde han tveka?
Det var klart att det var folk som inte gillade vårt förhållande - sådana människor fanns överallt. Det var så orättvist att Harry skulle få allt hat igen. Kan inte sjunga, player, självisk. Det kunde mycket hellre ha fått drabba mig den här gången.
- "Elevator buttons and morning air", mummelsjöng jag plötsligt, någonting med texten kändes så passande.
"Stranger silence makes me wanna take the stairs.
If you were here we'd laugh about their vacant stares
but right now, my time is theirs"
Harry tittade upp lite misstroget och förvånat på mig.
- Lou, vad gör du?
- "Seems like there's always someone who disapproves
They judge it like they know about me and you
And the verdict comes from those with nothing else to do
The jury's out, but my choice is you..."
- Lou, sjunger du en Taylor Swift låt för mig?
Jag ignorerade honom.
- "So don't you worry your pretty little mind
People throw rocks at things that shine
And life makes love look hard
The stakes are high, the water's rough
But this love is ours"
- Lou...
Jag rätade på mig lite och fortsatte titta på honom.
- "And it's not theirs to speculate if it's wrong and
Your hands are tough but they are where mine belong in
I'll fight their doubt and give you faith with this song for you..."
Jag kunde ana ett litet leende i Harrys mungipor. Jag flyttade mig närmare honom och log lite själv.
- "Cause I love your messy, curly hair
And when you smile you make me gasp for air
And any snide remarks from reporters 'bout who they think you are will be ignored
Cause my heart is yours"
Okej, så jag ändrade texten men den var mer passande så. Och dessutom var det sant.
Jag flätade samman våra fingrar och tittade in i hans ögon, blått möter grönt.
- Du är så konstig, Lou, sa Harry. Och log.
Score.
- Men jag älskar dig, mumlade han sedan.
Våra läppar möttes. Kyssen var mjuk och ödmjuk men alldeles perfekt på sitt sätt och full av känslor.
Sedan hördes ett oidentifierbart ljud utanför dörren och sedan viskningar och vi båda tittade dit. Mina ögon smalnade lite och sedan tittade jag på Harry. Jag tecknade åt honom att vara tyst och han nickade. Sedan smög jag tyst fram till dörren och slängde häftigt upp den. In ramlade mamma, Anne, Lottie, Fizzy, tvillingarna, Niall, Zayn och Liam.
Suck.
- Sett något intressant? undrade jag sarkastiskt och allihop såg lite skuldmedvetna ut.
- Vi var nyfikna, förklarade Daisy.
Harry ställde sig upp och gick fram till oss.
- Harry! utbrast Anne. Hur är det? Du lyssnar väl inte på de där... Skämten till människor, va?
Harry log lite.
- Nejdå. Det är bra.

--Harrys pov--
Intervjun var svår att släppa.
Jag menar, trots att Louis brutit ut i sång och allt, så låg orden och gnagde någonstans längre bak i mitt medvetande. Det var den imagen jag hade fått av mig själv, den alla trodde jag var.
Ville folk hellre att jag skulle vara sådan än att jag skulle vara ihop med Louis?
Jag visste inte.
Jag tänkte inte vara sådan, i alla fall.
Jag tänkte strunta i vad folk tycker.
Louis och jag är tillsammans, inget kan ändra på det.
Okej. Låter bra.
Dagen gick lättsamt efter det. Ingen drog upp någonting som ens liknade intervjun, den mesta tiden gick åt till att jag och Louis fick berätta i princip varenda liten detalj som hänt innan och efter vi blivit ihop. Vi fick berätta hur vi blev ihop tre gånger. Det var mammas och systrarna Tomlinsons favorit. Det kändes rätt surrealistiskt. Hade de inget bättre för sig än att lyssna på historier om mig och Louis? Tre gånger om?
Jaja. Det kunde ha varit värre, om vi säger så.

När jag vaknade mitt i natten låg Louis inte bredvid mig. Jag rynkade pannan och gäspade. Vart var han då?

Jag rullade över på mage och försökte somna om, men sängen kändes så stor och tom och ensam utan Lou. Efter en stund gav jag upp och satte mig upp i sängen och såg mig omkring i det mörka rummet. Det var väldigt tyst.
Var fan var Louis?
Jag drog försiktigt av mig täcket och smög ur sängen och fram till dörren som jag öppnade så tyst som möjligt.
Knäpptyst.
Dörrarna till alla sovrum var stängda. Jag tror ingen var vaken.
Ingen var i köket. Eller vardagsrummet.
Men det var ovanligt kallt i vardagsrummet.
Jag huttrade till lite och kollade mig runt. Dörren till altanen var öppen och jag kunde skymta en figur därute.
Jag log lite och gick ut på altanen. Det var ungefär mitten av mars, så det var inte precis varmt ute.
Louis stod vid altanräcket och tittade upp mot himlen med en filt om sig. Jag smög fram till honom och lade försiktigt armarna om honom. Han hoppade till lite.
- Harry!
Jag skrattade lågt.
- Kunde inte sova?
Han nickade och lutade sig mot mig.
- Inte jag heller.
- Du sov när jag gick hit.
- Okej, rättning, sa jag. Inte utan min Boo Bear.
Louis kinder färgades ljust rosa och jag log. Jag älskade att få honom att rodna.
En iskall vind blåste förbi och jag huttrade till.
Louis kände uppenbarligen det, och drog sig ur min omfamning för att sedan ställa sig bredvid mig och svepa filten om mig också. Jag pressade mig mot honom och lade en arm runt hans midja. Han lutade huvudet mot min axel och tittade upp mot himlen. Jag följde hans exempel.
Himlen var kolsvart. Kolsvart och ändlös. Ovanligt många stjärnor avtecknade sig mot den mörka bakrunden, som små diamanter, eller vattendroppar som reflekterades av månen.
Det här kändes så kliché - bara vi två, ute på altanen, tittar upp mot stjärnorna. Tyst runt omkring oss och bara lyssnar till varandras andetag, delar kroppsvärme och en filt.
- Det är nu jag ska säga något om hur vackert det är, sa Louis och pekade ut mot himlen och flinade lite. Jag flinade också.
- Mm. Och jag ska rycka nonchalant på axlarna och sedan säga "Tja, det är det väl. Men vet du vad som är vackrare?".
Jag böjde huvudet neråt för att viska i hans öra.
- "Du".
Jag kände en rysning gå genom Lou, och han nickade.
- Och nu ska jag dra lite efter andan och vända mig mot dig...
Han gjorde det.
- ... Och hela scenen avslutas med en söt kyss under stjärnorna, sa jag och flinade.
- Precis som i filmerna.
- Mm. Tänk om det var så.
Min blick föll på Louis läppar. Inbjudande, bleka, särade i ett leende. Oemotståndliga.
Jag upptäckte att våra ansikten var mycket närmare varandra nu än vad de var senast. Hans andedräkt och doft slog emot mig och jag kunde svära på att världen började snurra.
Utan att egentligen tänka så slöt jag de sista millimetrarna mellan oss helt. Lou besvarade kyssen direkt, sög löst på min underläpp och gjorde mina ben mjuka som spagetti.
Hans händer letade sig upp till mitt hår och han tvinnade mina lockar mellan sina fingrar. Jag älskade när just han gjorde det - det kändes så rätt just då. Det fanns inga fel med det här ögonblicket.
Vi båda avslutade för att få andas och Louis smög armarna runt mig. Jag vilade kinden mot hans huvud och blundade. Det var då jag insåg hur trött jag faktiskt var. Jag gäspade och öppnade ögonen.
- Vi borde kanske gå och lägga oss.
Louis stönade.
- Jag orkar inte gå in.
- Jag orkar knappt stå.
Han suckade och vände sig lite så att han såg ut på altanen.
- Visst... Kom igen.
Vi stapplade in i vardagsrummet igen. När vi passerade soffan drog Louis med mig ner i soffan.
- Lou, stönade jag lågt.
- Vad? Jag är trött, mumlade han.
Jag gjorde ett halvhjärtat försök att ställa mig upp igen, men Louis höll mig kvar i soffan med all sin kraft.
- Nej, mumlade han. Stanna... Stanna här.
Han verkade halvsova redan. Han hade armarna i ett stenhårt grepp om mig, och kröp upp så att han halvt låg på mig.
- Godnatt, Haz.
Jag suckade och blundade jag också.
- Godnatt, Boo Bear.