LarryStylinsonFan.blogg.se

--Louis pov--
Jag slog långsamt upp ögonen. Blinkade några gånger.
Sedan kunde jag urskilja två par exakt likadana ögon några centimeter från mina.
Jag ryckte till lite.
- Phoebes! Daisy! utbrast jag förebrående, men de bara log.
- Godmorgon Lou, sovit gott? undrade Daisy och flinade.
Jag suckade men nickade.
Harry började röra på sig och drog en sömnig suck. Jag tittade upp på honom och såg hur han långsamt öppnade ögonen. Hans blick föll på mig och han log.
- Godmorgon, mumlade han.
Jag svarade inte, bara höll honom hårdare.
Tvillingarna stod kvar och kollade på oss. Efter en stund kände jag hur de satte sig på våra ben. Ställde sig... Och hoppade rakt ner igen. Jag spärrade upp ögonen och vände mig snabbt så att jag ramlade ur soffan. Jag kved till och satte mig upp. Jag gned mina armbågar och tittade upp på Harry, som satte sig upp i soffan och sträckte på sig.
Mamma kom ut i vardagsrummet och flinade lite mot oss.
- Godmorgon. Eller, morgon och morgon... Klockan är halv ett.
Jag mumlade något som inte bör upprepas här och ställde mig sedan upp och tog Harrys hand för att häva honom upp.
- Kom igen, sa jag och vi gick in i köket.
Där satt allihop, och tittade på oss när vi kom in. Speciellt Niall flinade brett och jag gav honom en varnande blick. Han ryckte på axlarna och vi slog oss ner.
- Vad hade ni tänkt att göra idag? undrade Anne och utbytte ett leende med mamma.
Jag och Harry tittade på varandra och jag ryckte på axlarna.
- Ingen aning.
- Varför går inte ni två ut, se stan, jag vet inte? föreslog mamma och tittade mellan oss två. Jag log lite.
- Det skulle vi kunna göra...
Harry nickade.
- Visst.
Mamma och Anne flinade mot varandra.

***

- Vart ska vi gå nu? undrade jag och tittade på klockan. Den var lite över elva.
Dagen hade gått så snabbt. Fika, stan, restaurang, vi hade till och med åkt och bowlat igen. Inget hade gått sönder den här gången i alla fall. Fast jag borde ha fått ett pris för sämst slutpoäng genom tiderna eller något.
Harry var jättebra på det, av någon anledning. Han kanske hade tränat i hemlighet. Hm.
Men han hjälpte mig. Han sa att vi inte skulle gå härifrån förrän jag fått en strike, och på det näst sista kastet fick jag faktiskt en. Jag blev nästan löjligt glad.
Harry såg sig omkring.
- Vet inte. Kanske...
Vi såg oss båda omkring efter något ställe vi inte besökt. Min blick föll på en klubb med en stor neonskylt utanför. Jag pekade föreslående på den och Harry höjde ögonbrynen, men nickade sedan och log. Vi hade precis inget annat att göra, och det hade varit ett tag sedan vi faktiskt varit på en offentlig klubb, vi hade varit så upptagna med bandet.
Det var varmt därinne, mörkt, tonade lampor i olika färger kastade nästan mystiska ljus och skuggor på allt. Dansgolvet var stort. Baren låg längst bort. Några småbord lite här och där, tillräckligt långt bort för att inte kunna dansa in i dem. Musiken var väldigt hög och basgången vibrerade i bröstkorgen.
Det var underbart.
Jag flinade mot Harry innan jag drog honom genom den dansande folkmassan. Han flinade tillbaka.
Jag böjde mig fram mot honom och skrek nästan
- Vad ska vi göra först?
Han såg fundersam ut. Sedan fastnade hans blick på något bakom mig och hans ögon vidgades.
Jag såg frågande på honom.
- Vad är det, Harry?
Han öppnade munnen och stängde den flera gånger innan han till sist fick fram
- Samantha.
Jag spärrade upp ögonen och tittade snabbt bakom mig. Jag såg henne inte, men Harrys ögon var fortfarande distinkta och fast på den punkten där hon måste stå.
- Vad gör hon här? I Doncaster? undrade jag.
- Ingen aning.
Han blundade och drog en lång suck. Sedan tittade han på mig och log svagt.
- Okej. Vad gör vi?
Jag ryckte på axlarna.
Innan vi hann göra någonting suckade Harry och sa
- Lou, jag kommer snart. Det går snabbt, okej?
Jag bet mig i läppen men nickade. Han skulle väl antagligen bara fråga Samantha vad hon gjorde här, och när han fått reda på det (och kanske gjort något åt det...) kommer han tillbaka hit.
Jag satte mig ner vid ett litet bord och väntade.
5 minuter.
Nu kommer han nog snart.
10 minuter.
Hon kanske har en invecklad förklaring till varför hon är här.
15 minuter.
Han kanske har ett invecklat svar.
20 minuter.
Okej. Det borde inte ta tjugo minuter.
Jag såg mig omkring efter honom. Hur länge tänkte han vara borta? Han skulle ju bara prata snabbt med Samantha.
Till sist ställde jag mig upp och började gå, försökte leta reda på Harry.
Det var fortfarande många som dansade, jag trängde mig förbi dem under mumlande "ursäkta" och "förlåt".
Ett blått ljus for över ett välbekant lockigt huvud och jag log.
- Haz! ropade jag medan jag gick närmare.
Han tittade inte på mig.
Utan på en brunett som stod mittemot honom.
Mitt leende avtog långsamt medan jag iakttog hur han gick lite närmare henne. Hon sa någonting. Han nickade.
Nu stod de plågsamt nära.
Harry, vad gör du?
Han lutade sig fram. Hon också.
Nej.
Harry, du tänker väl inte...
Nej. NEJ. Sluta.
Deras läppar möttes.
Och om jag känt smärta förut i mitt liv var det inget mot det här.
Ingen av dem drog sig undan, snarare tvärtom.
Jag kunde inte röra mig. Stod som förstenad och bara såg det hända.
Varför gjorde han det? Gjorde det alla förväntade sig av honom? Varför? Han... Han var ju inte sådan.
Det fanns ingen bortförklaring. Han hade kysst henne. Frivilligt. Värre var att han inte drog sig undan. Han bara fortsatte att krossa mitt hjärta som om det inte betydde någonting för honom.
Men det värsta av allt var att brunetten han kysste var Eleanor Calder.

Jag fick plötsligt liv i kroppen igen och skyndade hela vägen fram till dem och drog våldsamt isär dem.
Jag ägnade inte Eleanor en blick. Vill inte se henne. Inte känna hennes närvaro på något möjligt sätt. Jag visste redan vad hon gick för, vad hon kunde göra, vad hon hade gjort. Harry däremot...
Ville egentligen inte se honom heller. Men jag var tvungen att ta itu med varför han hade gjort det här. Jag fattade ingenting.
Jag vände chockat och förkrossat blicken mot Harry.
- Haz? sa jag med svag och bruten röst.
Han tittade rakt på mig, och blicken i hans ögon fick mig att rycka till och nästan rygga tillbaka.
Kalla. Hårda. Uttryckslösa.
- Hej, Lou, sa han med rösten lika tom som hans blick.
Jag drog en darrig suck och avgav ett tyst löfte till mig själv att inte gråta. Inte en tår. Inte här, inte nu.
- Varför, Harry?
Han ryckte nonchalant på axlarna.
- Jag ville.
Jag stirrade på honom.
- "Du ville"? Vad är det för jävla ursäkt?
- Ursäkten jag har och ursäkten du får. Om du nu ursäktar mig...
Han vände sig bort från mig för att gå, men jag grep tag i hans axel och fick honom att vända sig om igen. Han såg... Irriterad ut.
- Vad?
- Vad hände med... Oss?
Åh, vad kliché.
Axelryckning från Harry.
- Spelar ingen roll, men jag måste gå nu.
- Spelar... Ingen... Roll? fick jag fram.
Okej, vem var den här killen och vad hade hänt med Harry? ...Min Hazza? Jag hade aldrig sett den här sidan av honom förut. Trodde inte att den fanns. Den sidan media pratade om.
- Hörru, jag vet inte om du märkt det, men jag bryr mig inte just nu, okej? Jag vill ha lite kul.
Jag kunde inte tro det här.
- Du hatar Eleanor.
- Hon är snygg, oavsett hennes personlighet.
De känslolösa svaren stack som nålar. Harry tittade på mig en stund.
- Åh, sa han. Du vill att jag ska vara den perfekta pojkvännen, eller hur? Lojal, trogen... Tråkig. Vet du, Lou? Du är så självisk. Tror att du kan äga mig. Jag tillhör ingen. Tillhör inte dig. Du är inte så jävla bra som alla säger att du är, vet du. Så oskyldig, bräcklig. Om de bara kände dig. Allt du är, är självisk och... Överdriven och barnslig.
Jag drog kort efter andan Harry såg mig rakt i ögonen och talade med lugn röst.
Självisk. Överdriven. Barnslig. Och han verkade inte ångra ett ord. Han måste mena det.
Jag knöt nävarna.
- Om jag nu är så jävla dålig, varför blev du ens vän med mig från första början? fick jag fram.
Axelryckning.
- Vet inte. Det bara blev så.
Jag skakade långsamt på huvudet.
- Vad gör du, Harry? Det här... Det här är inte du. Det är vem media tror att du är.
- Media kanske har rätt, påpekade han kallt.
- Harry...
- VAD?
Jag bara såg bedjande på honom.
- Gör inte såhär. Har du låtsas vara någon annan i två år? Och nu kommer det fram hur du faktiskt är, med ELEANOR av alla människor? Du... Bara sluta vad du håller på med.
- Säg inte åt mig vad jag ska göra och inte göra.
Han pausade och fortsatte sedan.
- Ska vi göra det lätt? Okej. Jag. Är. Inte. Kär. I. Dig. Got it? Vet inte om jag någonsin var det. Du var omöjlig att få, så jag försökte. Det var en utmaning, inte mer.
Jag kippade efter luft. Som om hans ord täppt igen min luftstrupe. Jag kunde inte andas och det flimrade framför ögonen.
Tårarna var inte långt borta. Jag kände att jag var väldigt nära att bryta löftet jag gett mig själv.
- Så du ångrar allt?
- Ja.
Okej, där blev det för mycket.
Mina ben skakade, jag fick anstränga mig för att ens kunna stå upprätt. Han ångrar allt.
Han ångrar att vi blev ihopsatta i samma band.
Att vi lärde känna varandra.
Att vi blev vänner.
Att vi blev bästa vänner.
Att vi blev mer än vänner.
Att...
Men han betydde så mycket för mig.
Jag såg upp i hans ögon. Samma ögon, men så olika. De var en mörkare färg. Kallare.
Han brydde sig inte alls om mig.
Och det var nog där jag tappade greppet på riktigt.
- Okej. Iså fall är jag glad att det här hände. Du är en sådan jävla lögnare, Harry. Jävla känslolös. Korkad. Eller, jag är korkad, som faktiskt litade på dig medan hela världen såg vem du faktiskt var. Jag försvarade dig. Jag fucking SJÖNG till dig, men det betyder förstås ingenting? Jag menar, vem är jag jämfört med dig? Och du säger att jag är den själviska. Du bryr dig ju inte om någon annans känslor. Jag önskar jag aldrig hade träffat dig.
Tårarna hade börjat rinna medan jag pratat. Harry blundade.
- Gå, Louis.
- Visst! fräste jag. Gå du också. Gå och dö eller något. Jag... Jag hatar dig.
Nej. Fel, fel, fel. Jag hade inte menat de orden. Vad han än gjort mot mig, jag menade inte dem orden. Aldrig.
I vilket fall, tog det skruv.
Harry såg ut som om han faktiskt skulle dö. Trasig. Splittrad. Krossad.
Hans ögon var blanka, och långt ifrån tomma och uttryckslösa längre. Tvärtom; de var fyllda med för mycket känslor, sårade känslor. Han såg på många sätt ut som den Harry jag känt; med riktiga känslor.
Han gav ifrån sig en hög snyftning, sedan vände han sig om och började springa, tränga sig emellan folk, bort från mig, och jag stod kvar och såg det hända.
Jag skakade.
Jag grät.
Jag plågades.
Och jag förstod absolut ingenting.
Aldrig hade jag sett den sidan av Harry.
Jag kände mig lurad; hela världen hade sett det, men jag hade varit så blind och fallit för Harrys oskyldiga lockar och Harrys oskyldiga stora ögon och Harrys oskyldiga jävla SMILGROPAR...
Men nej, han var likadan som han varit när han sårade Samantha.
Var det ens henne han hade sett förut? Det kunde lika gärna ha varit Eleanor.
Det slog mig också att Samantha hade försökt varna mig, men jag hade bara sett det som att hon försökte förstöra.
Jag var verkligen dum på riktigt.
Förblindad.
Jag tyckte väl att allt hade varit lite väl bra för att vara sant, som en dröm.
Det var som fan att man måste vakna till verkligheten bara.
Jag snyftade till och tittade mig omkring i toalettbåset där jag satt. Litet och trångt och absolut inte det fräschaste stället jag sett i mitt liv, men vart skulle jag annars ta vägen?
Det här skulle inte få förstöra mig. Jag var starkare än så. Ja, Harry råkade kanske vara den jag trodde var min bästa vän, kanske till och med själsfrände, men jag fick inte låta det påverka mig... Så mycket i alla fall. För bandets skull, för fansen. För min familj. Och för min egen skull.
Jag undrade om jag eller Harry skulle flytta ut.
Stark på utsidan. Men jag kunde inte lova att det här inte skulle knäcka mitt inre.
Harry hade haft så stor inverkan i mitt liv. Den enda jag visste alltid, alltid skulle vara där när jag behövde honom.
Hur fan ska jag kunna hantera att allt varit lögn?
Det som betydde mest för mig... Borta.
Några nya tårar bröt fram.
Känslokalla jävel.
Eller, åtminstone tills jag önskade honom död. Det tog tydligen väldigt hårt. Jag förstod bara inte varför det skulle spela någon roll för honom vad jag tyckte. Inte för att de orden inte kunde såra vem som helst, men...
Jag suckade och torkade bort tårarna. Inget mer om Harry nu. Han är inte värt det. Inget mer...
Jag vet inte hur länge jag satt där, men efter en stund kände jag min mobil vibrera mot benet.
Jag lovar, om det är Harry spolar jag ner den jävla apparaten.
Det var inte Harry.
"Liam".
Och vad ville han?
Jag suckade frustrerat, men svarade.
- Riktigt dålig timing, Li. Vad vill du?
- Lou, du måste komma hit. Harry behöver dig.
Åh, så Harry hade sprungit och pratat med Liam. Jag fnös.
- Så fan att han gör.
- Louis, han...
- Jag bryr mig inte, hälsa honom det. Jag tänker inte komma dit.
- Harry har blivit misshandlad och skjuten i ryggen, Lou.
Jag bara stirrade chockat framför mig.
Va?
Vad hade hänt, sa du?
Nej. Nej, nej, nej, nej, nej, NEJ!
Harry.
Nej.
Jag kunde inte ens reagera. Chocken var för stor.
Jag säger åt Harry att gå och dö och en stund senare blir han skjuten och misshandlad.
Karma är en Bitch.
- Lou, snälla. Kom hit.
Liams röst var desperat nu.
- Harry, slut inte ögonen. Håll de öppna. Håll de öppna... Snälla, ambulansen är snart här, håll ut en stund till, snälla, snälla Haz... LOUIS, PALLRA DIG HIT NU!
Jag kunde fortfarande inte prata. Jag var alldeles torr i munnen.
- Lou, han har slutit ögonen. Harry, vakna. Snälla, vakna. LOU, han öppnar dem inte.
Liam snyftade vid det här laget.
- Det är så mycket blod... Snälla, säg något.
Jag öppnade och stängde munnen flera gånger, imiterade en guldfisk. Till sist återfick jag talförmågan och fick fram
- Var är ni?
- Parken, någon kilometer ifrån The Star Inn.
- Jag är på väg.
Jag lade på och störtade ut från toaletten, ut ur klubben och bort till parkeringen där mammas bil som jag lånat stod. Jag fumlade med nycklarna, låste upp och satte mig. Sedan var det gasen i botten.
- Du lyssnar på NJR Radio och det här är Wherever you will go - The Calling, kom det från radion, följt av låtens förspel.
"So lately, been wondering
Who will be there to take my place
When I'm gone you'll need love
To light the shadows on your face"

Tänk om Harry dör? "When I'm gone"...
Sådana låtar ska vi inte lyssna på. Jag bytte radiokanal.

- Giving you up - Miley Cyrus...
"How do you find your reasons,
In my deepest, darkness night?
I keep givin' you up.
I remember when,
You were my only friend
Now I'm not sure you can,
Feel like that again.
I keep givin' you up."

Byt.

- Trying not to love you - Nickelback...
"'Cause trying not to love you, only goes so far
Trying not to need you, is tearing me apart
Can't see the silver lining, from down here on the floor
And I just keep on trying, but I don't know what for
'Cause trying not to love you
Only makes me love you more"

Men snälla. Byt.

- How to save a life - The Fray...
"He will do one of two things
He will admit to everything
Or he'll say he's just not the same
And you'll begin to wonder why you came
Where did I go wrong, I lost a friend
Somewhere along in the bitterness
And I would have stayed up with you all night
Had I known how to save a life"

Men du kan inte mena allvar. BYT.

- The Harold song - Ke$ha...
"They say that true love hurts,
Well this could almost kill me.
Young love murder, that is what this must be.
I would give it all,
To not be sleeping alone.
The life is fading from me,
While you watch my heart bleed.
Young love murder, that is what this this must be.
And I would give it all,
To not be sleeping alone."

The. Fucking. HAROLD. Song.
Jag stängde av radion.

***

Det var så mörkt i parken.
Och så kallt.
Jag drog jackan tätare om mig och såg mig om efter Liam och Harry.
- LOUIS! HÄR BORTA!
Jag såg en silhuett i mörkret och sprang dit.
- Åh tack gode GUD att du är här! sa Liam när jag kom fram och slog armarna om mig. När han släppte mig drog han mig ner på marken och jag såg Harry ligga på sidan, de mörka lockarna i stor kontrast mot den vita snön och det röda blodet som sakta spred sig. Mörka blodstrimmor rann från näsan, över läpparna, ner för hakan och ner i snön.
Liam drog tyst och stilla bort jackan som låg över Harry som ett täcke. Jag kippade efter andan.
Kraftiga blåmärken hade bildats över hela armarna. Liam drog sakta upp Harrys tröja fram. Det blev ännu svårare att andas. Stora blåmärken. Väldigt stora blåmärken. Och sedan drog han upp den bak.
Och nu kunde jag inte andas mer.
Det var bokstavligt ett... Hål i slutet av ryggen, nära svanken. Blodet var överallt. Mörkt, rött, rinnigt, blött, varmt. Rost och salt. Jag mådde illa.
Jag sträckte sakta ut handen och rörde fjäderlätt vid hans rygg. Mina fingertoppar var röda efteråt. Min hand fattade hans och jag tryckte den.
Strunt i vad som hänt innan, Harry var döende och jag älskade honom. Han fick inte dö. Det skulle antagligen aldrig bli ens en vänskap mellan oss igen, men han fick inte DÖ.
Jag hade inte ens insett att jag börjat gråta igen. Men det gjorde jag. Grät mer än jag antagligen gjort i hela mitt liv, sammanlagt. Jag lutade mig mot Liam och fullständigt tömde mig själv på tårar.
Det kändes som att det var mitt fel.
Sedan hördes ljudet av sirener och en ambulans kom i rasande fart fram till oss.
Två människor klev ur ambulansen med en bår och började försiktigt lägga Harry på den. Jag höll fortfarande kvar hans hand, ovillig att släppa den.
- Louis, du måste släppa, viskade Liam.
Jag skakade häftigt på huvudet.
- Kom igen. Du måste. Du kan följa med i bilen, bara... Släpp just nu.
Jag svalde några gånger och lossade ett finger i taget. Min hand kändes tom efteråt.
- Vem följer med? undrade en av de som suttit i bilen, en kvinna.
Jag höjde handen och torkade sedan bort tårarna (förgäves, eftersom de fortsatte rinna) och följde med in i ambulansen.
Tänk om Harry dör.
Tänk om Harry dör, och de sista orden han fick höra av mig var "Gå och dö eller något. Jag hatar dig".
Blodet i hans ansikte var borttorkat.
De hade stoppat blodflödet från skottet och täckt över det.
Jag försökte intala mig själv att han bara sov.
Jag drog handen genom hans tilltrasslade lockar, fortfarande lika mjuka.
Hans underläpp var svullen. En blålila cirkel framträdde under hans vänstra öga. Hans andning var lite oregelbunden, men jag försökte bortse från de sakerna.
I det ögonblicket var det ganska lätt att låtsas att han inte alls hade krossat mitt hjärta någon timme tidigare. Låtsas att allt var som förut. Så jag satt uppkrupen på min plats, min hand lämnade aldrig hans, min andra intrasslad i hans lockar, och låtsades.
Han behövde i alla fall inte kopplas till några maskiner, eftersom han kunde andas. Men sjukpersonalen i ambulansen lämnade heller aldrig honom, såg alltid till att han var okej och inte rörde sig.
- K-kommer han bli okej? viskade jag till kvinnan som satt på andra sidan av Harry. Hon log vänligt mot mig.
- Antagligen. Bara han inte rör på sig. Vi vet inte exakt var och hur långt skottet hamnade, men om den kommer tillräckligt nära nerverna längst invid ryggraden och han rör sig kan det påverka nerverna i nacken, som kan...
- Döda honom? kved jag.
Hon nickade bara. Jag blundade och försökte lugna mig.
Harry, om du rör på dig kommer jag flytta till Antarktis och leva med pingviner, skickas ut i rymden som försökspingvin, komma tillbaka ner och direkt till ett mentalsjukhus där jag glömmer att jag ens finns för att slippa smärtan. Känn ingen press.
- Vilken koppling har du till honom? frågade sjuksköterskan försiktigt.
- Jag... Vet inte just nu, erkände jag och tittade ner på min hand i Harrys.
- Du... Du är med i det där bandet, va? One Direction?
Jag tvingade fram ett litet leende och nickade. Sköterskan log tillbaka.
- Det har stått mycket om dig och... Harry, va? Ja, om er i tidningen nyligen. Annars skulle jag nog inte känna igen er. Jag borde känna mig hedrad, antar jag...
Hon pausade och tittade mellan mig och Harry och log lite.
- Man ser verkligen att du älskar honom.
Jag bet mig i läppen.
- Men han älskar inte mig, viskade jag, mer för mig själv.
- Jo... Det gör han.
- Han sa det själv ikväll.
- Då ljuger han.
Hennes ansikte var helt allvarligt. Jag suckade och tittade ner på Harry igen. Jag ville inte prata om det nu.
Ambulansen stannade och jag klev ur medan de andra lyfte in Harry på båren.

- Louis!
Jag vände mig om och såg Liam, Niall, Zayn, mamma, Lottie, Fizzy, tvillingarna, Anne, hela bunten, dundrande mot mig. Alla såg skärrade ut och Anne hade gråtit, att dömma av hennes röda ögon. Jag såg antagligen likadan ut.
De slog sig ner i andra stolar och soffor i väntrummet där jag suttit alldeles ensam för en minut sedan.
- Var är Harry? Vad hände? undrade Anne, rösten fylld med rädsla och oro.
- De undersöker honom just nu. Hur långt in kulan kom och så, sa jag med monoton röst. Vad som hände kan Liam berätta... Han såg mer än jag, kan jag säga. Hur mycket har du sagt?
- Att han blev misshandlad och skjuten i ryggen och att jag kom försent, svarade Liam enkelt, men hans röst hade en underton av... Smärta. Förståeligt.
- Berätta mer. Jag... Jag vill veta. Vad gjorde de med honom? sa jag och blundade.
Liam tog ett djupt andetag.
- Jo, öhm... Harry ringde mig och bad om att få skjuts hem. Jag hade inget bättre för mig, och han lät rätt förstörd, så jag sa att jag skulle komma dit så snabbt som möjligt. Jag gick ut till bilen och åkte dit... Men jag var framme såg jag inte Harry först. Bara en grupp människor på kanske... Fem personer? Jag vet inte säkert. Men i alla fall, så hörde jag Harrys skrik. Så jag förstod att han måste vara i mitten av de där människorna, så jag klev ur bilen och skrek till dem att sluta innan jag ringde polisen... De slutade med vad de höll på med och började springa därifrån, och Harry började ställa sig upp och gå ner till min bil, men ungefär när han ställt sig upp vände sig en av männen om och... Sedan hörde jag bara ett skott och Harry föll. De andra sprang därifrån jättesnabbt, medan jag sprang fram till Harry och såg... Alla hans skador. Så jag ringde först efter ambulans, men eftersom Harry fortsatte upprepa Louis namn så ringde jag honom också...
Liam tittade på mig.
Vänta, så Harry hade varit döende, och han hade upprepat MITT namn?
Jag blev bara mer och mer förvirrad för varje minut som gick.
Anne kved till.
- Han kommer klara sig, va?
Jag nickade.
- Antagligen.
Hon andades ut och slappnade av lite.

***

- Han kommer överleva, förkunnade doktorn.
Jag kunde äntligen andas igen.
Harry skulle inte dö.
Han skulle bli okej.
Det var allt som betydde något.
Jag slutade lyssna där. Det andra han sa var inte särskilt viktigt förutom det faktum att Harry levde, skulle fortsätta leva.
Sedan kom jag på att han inte älskar mig, eller ens bryr sig om mig och mitt humör blev genast sämre igen.
Jag suckade.
- Ni borde gå hem. Vi har varit här länge.
Mamma tittade på mig.
- Du också, Lou. Klockan är halv tre.
Jag skakade på huvudet.
- Jag vill vara här när han vaknar.
- Det vill jag också, sa Anne.
- Du kan stanna om du vill också, fast det är bättre att åka hem, sa jag.
- Du behöver också sömn. Du ser helt förstörd ut, påpekade mamma.
- Jag stannar här.
- Men...
- Låt honom stanna, då, insköt Fizzy med en suck. Han är 20 år, han kan ta egna beslut. Dessutom, om jag var Harry... Så skulle jag antagligen vilja att Lou var här när jag vaknade.
Ibland älskar jag min syster.
Mamma tänkte efter en stund, men nickade sedan.
- Okej. Anne...?
Anne suckade.
- Jag åker hem. Men tveka inte att ringa om det är något.
Jag nickade och alla gick. När jag inte såg dem längre gick jag och satte mig vid Harrys sängkant. Kopplad till slangar. Men tänk om han vaknar och ser mig och vill inte ha mig här?
Det borde jag förstås ha tänkt på.
Han kommer vilja att jag ska gå.
Såklart.
För vem skulle vilja ha mig här?
Självisk, barnslig, överdriven.
Varför skulle Harry vilja ha mig här?

--Harrys pov--
Allt var så mörkt.
Men det var ett bra mörker på många sätt.
Ingen smärta.
Ingen sorg.
Ingen sorg, men heller ingen glädje.
Som att leva i ett svart ingenting.
Mjukt.
Hårt.
Vått.
Torrt.
Allt och inget.
Det var så förvirrande, men samtidigt lugnande. Jag ville inte vakna.
- Harry...
Jag ryckte till, för jag kände igen den rösten.
Louis.
Louis röst.
Len, ljus. Honung och solsken.
Med det namnet kom en fors av känslor.
Tårar. Skratt. Smärta. Välbehag.
Och kärlek.
Den känslan var starkast.
Minnen kom tillbaka.
Hans klingande skratt.
Sättet hans ögon tindrade när han var glad.
Hans breda leende, mjuka läppar, vita tänder.
Om jag inte vaknade, skulle jag aldrig få se honom igen då?
Sedan andra minnen.
När havet i hans ögon svämmade över i form av tårar.
Framtänderna som bet frenetisk i underläppen, så att den bleknade lite.
"Gå och dö. Jag hatar dig".
Om jag vaknade, skulle jag då aldrig kunna ställa allt tillrätta?
Men det ville jag ju.
Så jag måste vakna.
Jag spände varje del av min kropp.
Sa åt mig själv att öppna ögonen.
Så det gjorde jag.
Jag vaknade, och välkomnades av Louis havsblå ögon.

--Louis pov--
Hans ögonlock fladdrade till.
Han höll på att vakna.
Han drog en lång suck och öppnade ögonen helt och såg på mig, hans djupt gröna ögon precis som jag mindes dem.
- Harry, andades jag och tänkte mig inte för, så jag slog armarna om honom, slöt ögonen och drog in hans doft.
Han var vaken och skulle bli okej.
Sedan insåg jag var jag gjorde och drog mig kvickt undan och såg ner på mina händer.
- Förlåt. Jag... Tänkte att du kanske inte ville vakna upp ensam här. Och... Jag ville bara försäkra mig om att du skulle bli okej. Jag... Jag går nu, jag lovar.
Jag reste mig upp och började gå.
- Louis, vänta.
Harrys röst var svag, hes. Så hjälplös.
Jag stannade till, övervägde att gå tillbaka. Sedan suckade jag.
- Varför skulle jag, Harry? Vi har inget att säga varandra.
Jag började gå igen.
- Men jag har massor. Lou, snälla.
Hans röst bröts på slutet. Det gjorde så ont att fortsätta ignorera hans önskan, men jag gjorde det.
- Du har redan sagt tillräckligt.
Jag öppnade dörren.
- Boo Bear...
BAM.
Jag stängde dörren om mig, lämnade Harry därinne.
Sjönk ner mot väggen och det kändes som att jag ville gråta, men jag fick inte fram några tårar.
Hade jag gjort rätt val?
Jo. Jo, det hade jag...
Eller hur?
Om Harry hade tänkt be om ursäkt borde han i alla fall förstå att han måste ha en jävligt bra ursäkt.
Fast han kanske hade det?
Fast, vad skulle det kunna vara, egentligen?
Precis.
Jag gjorde rätt.
Jag reste mig upp och tänkte gå, när jag hörde Harrys snyftningar från andra sidan dörren.
Darrande, tunga, förtvivlade snyftningar.
Ljudet bröt sakta ner mitt försvar.
Jag tänkte tillbaka på innan jag gått ut ur rummet.
Det slog mig att han kallat mig Boo Bear.
Okej, that's it.
Jag öppnade dörren och gick tillbaka in till Harry.