LarryStylinsonFan.blogg.se

--Flashback, på klubben--
Varför. Var. Samantha. Här?
Hon hade ingen anledning att vara i Doncaster PRECIS när vi är här.
Hon tecknade åt mig att komma till henne.
Okej, och vad ville hon?
"Det är viktigt" mimade hon och vinkade till mig igen.
Jag och Louis satte oss vid ett bord, men jag kunde inte släppa det. Varför var Samantha här, vad ville hon?
Till sist suckade jag och reste mig.
- Lou, jag kommer snart. Det går snabbt, okej?
Louis bet sig i läppen men nickade och jag började gå mot Samantha.
Hon stod och väntade på samma plats. Hon höjde ett ögonbryn när hon såg mig.
- Nämen grattis. Du är inte helt efterbliven.
Jag himlade med ögonen.
- Vad gör du här, och vad vill du?
- En fråga i taget, hörru. Kom med här.
Hon högg tag i min arm och drog med mig till en liten spiraltrappa, som vi gick upp för. Där uppe fanns en dörr som hon öppnade och vi gick in.
Det var som ett... Konferensrum eller något. Verkade inte höra till klubben.
Det satt redan två människor därinne. Luke, som jobbade för Modest Management, och...
- Vad... Gör... HON här? spottade jag och blängde på brunetten mittemot mig.
Eleanor.
- Åh, jag fick hit henne, flinade Samantha och slog sig också ner.
- Okej, började Luke och såg allvarligt på mig. Jag ska fatta mig kort. Vi har kommit fram till slutsatsen att ett homosexuellt förhållande inte är passande i One Direction. Så... Du och Louis måste göra slut.
Jag stirrade på honom.
- Okej, vänta lite... Ett: Vad har Samantha att göra med det här? Två: Vad har ELEANOR att göra med det här? Tre: Jag tänker inte göra slut med Louis.
Luke suckade kort.
- Vi tog reda på att du har ett förflutet med Samantha och kontaktade henne, och hon var mer än villig att hjälpa oss.
- Det var alledes perfekt. Jag får hämnas på dig, jag får rota i ditt privatliv, också får jag betalt för det, insköt Samantha nöjt. Jag bara skakade på huvudet.
- Ni kan inte tvinga mig att göra slut med Louis.
- Givetvis inte, sa Samantha. Vi tvingar dig att få HONOM att göra slut med dig.
- Och hur ska det gå till? väste jag.
- Ett av de mest effektiva sätten är otrohet... Började Luke, men jag avbröt honom redan där.
- Om det här handlar om att jag ska kyssa Samantha så tar jag hellre livet av mig.
- Självklart inte, fnös Samantha. Jag vill det lika lite som du. Du ska kyssa Eleanor.
Eleanor tittade upp på mig och log falskt. Mina ögon blir ännu större.
- Vet ni vad? Stryk det. Jag grovhånglar fan hellre med Samantha än kysser Eleanor.
- Du är så illa tvungen, sa Luke sakligt.
- Jag vägrar.
- Tja, antigen kysser du Eleanor, eller så sparkar vi Louis från bandet.
Det blev knäpptyst i rummet. Jag förlorade talförmågan några sekunder innan jag sa
- Så kan ni inte göra.
- Vi kan göra så, och det vet du mycket väl. Det är ditt val. Ett homosexuellt förhållande passar inte in i er image, därför måste det bort. Och med tanke på DIN image, så är det du som måste göra det här. Dessvärre tillför du mer till bandet än Louis, så vi kan inte sparka dig.
- Tillför mer än... morrade jag. Mina nävar var så hårt knutna att knogarna vitnade.
- Vill du verkligen göra så mot bandet? Förlora en bandmedlem, för att du "bara inte kunde" göra det här? spann Samantha.
- Det kommer förstöra bandet om alla band jag och Louis har klipps av också.
- Äsch, ni blir vänner igen, det blir ni alltid. Han dyrkar marken du går på, det blir inte särskilt svårt, fnös Samantha.
- Det är inte sant, påpekade jag kyligt.
- Öppna ögonen, grabben. Jag ser vad jag ser.
Jag svalde alla dräpande svar jag hade och tänkte efter istället.
Louis fick inte bli sparkad ur bandet.
Vilket bara lämnade ett alternativ kvar.

Det kändes så fel med hennes läppar mot mina, hennes tunga i min mun. Fel, fel, fel. Jag ville dra mig undan.
LOU, GÖR NÅGOT, DÅ! skrek mina tankar, hur länge måste vi stå såhär?
Till sist kände jag hur två händer förde mig och Eleanor isär och jag möttes av den sårade blicken i Louis ögon.
Du kan göra det här. För bandets skull. För Louis skull. Stäng av dina känslor.
Det gick faktiskt. Orden berörde mig inte riktigt. Mina känslor reagerade inte, jag menade inte ens ett av orden jag sa, men jag bara intalade mig att jag gjorde det för Louis skull, och jag gör vad som helst för honom.
Och sedan.
Sedan sa han orden som föralltid kommer tynga mina axlar.
- Visst. Gå du också. Gå och dö eller något. Jag... Jag hatar dig.
Hela min fasad jag lyckats bygga upp under det riggade grälet bara föll med ett brak ner till marken.
Gå och dö. Jag hatar dig.
Jag kunde inte hejda en snyftning.
Jag måste härifrån. Nu.
Jag vände mig snabbt om och trängde mig därifrån. Jag såg nästan ingenting. Tårarna suddade ut allting.
Gå och dö.
Jag sprang ut från klubben.
Jag hatar dig.
Bort längs gatan.
Gå och dö.
Bara sprang, brydde mig inte om vart, bara jag kom så långt bort från Louis som möjligt.
Jag hatar dig.
Jag sprang tills benen inte kunde bära mig länge. Jag hamnade till sist i en park och slog mig ner på en bänk.
Gå och dö. Jag hatar dig.
Hade de orden verkligen lämnat Louis läppar? Min Boo Bear?
Ja, det hade dem. Han hade sagt dem. Ännu värre? Han hade sagt dem till mig.
När snyftningarna lugnat ner sig lite tog jag upp min mobil ur fickan och ringde det första namn jag kunde komma på.
- Hallå?
- Liam, sa jag med darrande röst. Kan du komma och hämta mig?
- Harry? Vad har hänt?
- Jag hinner inte förklara nu, snälla, kan du hämta mig?
Liam suckade.
- Visst. Var är du?
Jag såg mig omkring.
- Öhm, en park. Ligger ungefär en kilometer från The Star Inn...?
- Jag tror jag vet var det är. Jag kommer så fort jag kan.
- Tack. Hejdå.
Vi lade på och jag slog armarna om mig själv. Dels för att det var kallt, dels för att hålla ihop mig själv. Som om jag skulle falla i bitar om jag släppte.
Så tyst.
Vinden blåste kallt.
Annars var det tyst.
Tyst...
Väldigt tyst...
Otroligt tyst...
Sedan ljudet av röster.
Jag tittade upp.
Det var en grupp män, runt 5-6 stycken. De var högljudda och uppenbarligen fulla som fan.
De kom närmare.
- Hey! Vem är det därborta? ropade någon sluddrigt till mig. Jag svarade inte.
- Kan du inte prata eller?
- HAAALLÅ?
De gick närmare. Till sist stod de rakt framför mig. Jag ryggade bakåt lite.
- Nämen va faan?
- Är det inte du? Den där bögen från Wrong Direction?
De alla brast ut i gapskratt och en av dem drog upp mig på fötter.
- Du är en slösning på luft och plats, andades han hotfullt. Hans andedräkt stank av alkohol.
- Du förtjänar inte att leva, hör du det?
Han slängde ner mig på marken och sparkade mig.
- Jävla bög, spottade han.
Spark.
- Ska vi slå ut den där bögheten ur dig, eller? Ska vi det?
Jag hann inte yttra ett ord.
- Folk som du förpestar mänskligheten.
Jag försökte ställa mig upp, men allt jag hann se var en näve som kom flygande mot mig. Först hörde jag ljudet; ett SMACK, och sedan kom smärtan och jag kände något vått rinna ner från min näsa.
- Har du fått nog?
En av dem drog upp mig på fötter igen, hårt. Det gjorde ont i armen.
- Jävla missfoster, hör du mig? Det är allt du är. Ett missfoster.
En knytnäve i magen. Jag kved till. Det flimrade framför ögonen.
- Inte ett ljud. Du förtjänar inte att prata. Du förtjänar inte att ANDAS.
Jag blev nerslängd på marken igen, och sedan var smärtan överallt. Sparkar. I magen, benen, armarna, huvudet, ryggen, överallt. Jag var en liten bit ifrån att svimma.
Sedan hörde jag ljudet av tjutande däck och några av männen svor högt.
- OCH VAD HÅLLER NI PÅ MED?
Åh, Liam. Äntligen.
- SKA JAG RINGA POLISEN, ELLER? VAD FAN TROR NI ATT NI GÖR?
Wow. Liam är förbannad.
- Fan, vi drar! sa någon och sedan hörde jag steg därifrån.
Jag hade ont överallt. Jag kunde inte känna någonting som inte var smärta.
Jag försökte resa mig på darriga ben. Jag stönade av smärta. Bara... Försöka ta mig till Liams bil. Liam är trygghet nu.
Sedan hände allt väldigt fort.
Ett skott.
Ett skott, och sedan en smärta som överträffade allt annat.
Benen vek sig igen och en värk från nedre delen av ryggen for igenom hela kroppen.
"Ett pistolskott" talade en röst i bakhuvudet om för mig. "Du blev träffad i ryggen".
- HARRY!
Liams röst lät brusig, som en radio med dålig mottagning.
Jag kanske förtjänade det här. Det gjorde jag. Ja.
"Gå och dö".
Vad du än önskar, Lou.
"Jag hatar dig".
Då har jag inte mycket att leva för.
- Åh herregud, Harry!
Liam lät panikslagen.
- Åh gud, åh gud, åh gud.
En lätt vidröring vid min rygg.
- Lou, gnydde jag. Louis.
- Va?
- Louis, var det enda jag fick fram. Lou...
Liam ringde efter ambulans först. Jag kände hur jag var en liten, liten bit från att omslutas av mörker nu.
Sedan ringde han upp Louis. Bra. Jag måste få berätta...
- Harry, slut inte ögonen. Håll de öppna...
Det var väldigt svårt. Jag var så trött.
Berätta att...
- Snälla, ambulansen är snart här, håll ut en stund till, snälla, snälla Haz, vädjade Liam. LOUIS. PALLRA DIG HIT NU!
Ja, Louis. Pallra dig hit nu. Annars hinner jag inte...
Inte för att du skulle bry dig.
Det gjorde så ont nu. Men den mörka dimman som omringade mig verkade ta bort smärtan.
Ta bort den, snälla.
Jag drog en sista suck innan mörkret välkomnade mig på riktigt.
"Gå och dö. Jag hatar dig".

--Tillbaka till sjukhuset--
--Louis pov--
- Och ja... Sedan vaknade jag här, avslutade han och vände bort blicken.
Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag hade inga ord.
Mina ögon mötte hans och det var allt jag behövde för att veta helt säkert att han talade sanning.
Han hade kysst Eleanor, i princip stängt av sina känslor, sedan blivit misshandlad av homofobiker och skjuten...
För min skull.
För att jag inte skulle kastas ur bandet.
Jag kände mig rätt hemsk.
- Vad... Vad var det du inte hann säga? viskade jag kvavt.
Harry rodnade lätt och vek undan med blicken.
- Förlåt... Och att jag älskar dig.
Jamen varför inte bara trycka ner en morot i halsen på mig på en gång? Mindre smärtsamt.
Hans uppenbara osäkerhet, tillsammans med orden och hela situationen, fick mig att bryta ihop igen. Jag begravde ansiktet i händerna för att dölja tårarna.
Vilken jävla lipsill jag är.
- Och jag vet att du typ hatar mig men...
- Det gör jag inte alls, avbröt jag häftigt och tittade upp på honom, struntade i tårarna. Det jag sa... Jag menade det inte. Du skulle kunna mörda min mamma, men jag skulle antagligen inte kunna hata dig ändå. Jag skulle... Starkt ogilla dig, men inte hata dig. Och om du skulle dö, Haz... Då vet jag allvarligt talat inte vad jag skulle göra.
Han var tyst en stund. Hans smaragder till ögon fästa på mig.
- ...Så du hatar mig inte...?
- Nej.
- ...Och du skulle inte blivit glad om skottet faktiskt dödat mig...?
- GUD nej. Vad tror du om mig? Jag är ingen sadist, muttrade jag.
Ett litet leende ryckte i Harrys mungipor.
- ...Och du tror på mig...?
- Jajamänsan.
- ...Och du förlåter mig...?
- Jag antar det.
Och då log han. Hans läppar särade sig faktiskt i ett leende och hans fantastiska smilgropar uppenbarade sig i hans kinder.
Det var ett leende jag inte sett på alldeles för lång tid.
Och det tog alltid andan ur mig.
- Lou?
- Mm?
- Kan du komma lite närmare?
- Vadårå?
- Jag måste få kyssa dig.
--Harrys pov--
Jag fick inte sova särskilt länge.
Mina ögonlock for upp efter kanske någon timme, och jag hade en känsla i hela kroppen att något var... fel.
Inte sådär allmänt fel, något man känner i luften.
Det var någonting med MIG.
Med min kropp.
Jag hade inte riktigt hunnit känna efter på riktigt hur det faktiskt kändes. Jag menar, det hade blivit som vanligt mellan mig och Louis. Han tänkte inte åka hem heller, så han hade fått en sorts flyttningsbar säng att sova i bredvid min. Det hade varit för mycket psykiska känslor för att kunna känna de fysiska.
Jag rörde sakta fingrarna, knöt nävarna och släppte igen. Lyfte huvudet lite från kudden, lade mig igen. Spände överkroppen, slappnade av. Spände hela kroppen...
Jag spärrade upp ögonen.
Jag kunde inte spänna hela kroppen.
Jag kunde inte spänna benen.
Kunde inte lyfta dem.
Jag kunde inte ens känna dem.
Jag satte mig långsamt upp. Vad var det här? Var det en dröm eller något?
Jag försökte med all min kraft att lyfta mitt högra ben, men det gick inte.
Till sist så var jag tvungen att prova; jag måttade ett slag mot mitt knä och inväntade smärtan.
Som inte kom.
Det var som om benen inte ens satt ihop med min kropp längre.
- Louis, viskade jag. Lou.
Han vände sig lite, men öppnade inte ögonen.
- Lou! LOU!
Nu vaknade han. Han var trött, det syntes.
- Vad är det?
- Jag... Jag... Kan inte känna mina ben.
- Åh. Det är antagligen smärtstillande, Harry. Det är ingen fara.
- Nej, det är inte det. Jag KAN inte KÄNNA dem. Inte lyfta dem. Ingenting.
Lou vaknade till lite, en orolig rynka mellan ögonen.
- Va?
- Det går inte. Som om de inte ens hör ihop med resten av mig.
Han satte sig upp.
- På riktigt? Så... Om någon slog dig på benet skulle du inte känna det?
- Någon skulle kunna slå mig på benet med en slägga, jag skulle fortfarande inte känna något.
- Vad, har du provat?
- Med slägga? Nej. Handen? Jajamänsan.
Lou såg uppriktigt orolig ut nu.
- Vänta... Du... Du blev skjuten längst ner på ryggen, va? Typ vid svanken?
- Ja. Varför...?
Nu såg han ut som om han skulle spy. Han hoppade ur sängen och fram till min säng och tryckte in den röda knappen över mig som kallade på personal.
- Vad är det? undrade jag.
- Du vet... Öh, längst ner vid ryggraden går en massa nerver ihop med varandra?
Jag nickade och höjde ett ögonbryn.
- Och... Öh... Väldigt... Starka, huvudsakliga nerver ner till underkroppen. Och om pistolskottet träffade de nerverna... Harry, du kan vara förlamad i benen.
Rädsla sköljde över mig när jag insåg att Louis kunde ha rätt.
- Vadå, typ... Rullstolsbunden? För alltid?
Louis bara nickade.
Men... Vad skulle då hända med One Direction? Skulle jag rulla runt med en rullstol på scenen, eller? Tror inte det. Tänk om jag faktiskt aldrig skulle bli bättre. Aldrig kunna använda mina ben igen.
En sköterska kom in genom dörren.
- Vad är det, vännen? undrade hon vänligt och tittade på mig.
Louis svarade istället för mig, vilket var bra. Jag skulle inte kunnat få fram ett särskilt förståeligt svar.
- Den där kulan... Den träffade inte några nerver?
Sköterskan rynkade pannan.
- Jag trodde doktorn sa det. Den snuddade vid nerverna som kopplas med benen, men det borde inte vara ett problem. Vi får vänta och se.
- Åh. Jag... Typ lyssnade inte särskilt noga efter att han sagt att Harry skulle överleva, sa Louis och rodnade lite.
Jag svalde.
- Jaha, men det blev ett problem. Jag kan varken röra eller känna benen.
Sköterskan spärrade lätt upp ögonen.
- Åh. Jag ska genast prata med doktorn. Var snälla och vänta stund.
Hon lämnade kvickt rummet och jag såg upp på Louis.
- Om... Om jag är förlamad för livet... Vad händer med bandet? Jag kommer att få sluta.
Jag tittade ner på mina händer och såg hur konturerna långsamt blev suddigare. Javisst, för jag var bara tvungen att gråta.
Louis satte sig på min sängkant och tog försiktigt mitt ansikte i sina händer och fick mig att titta på honom.
- Du ska inte sluta i bandet, Harry. En rullstol hindrar inte det.
- Men jag kan inte rulla runt i en jävla rullstol på scenen, mumlade jag.
- Det kan du visst. Om inte annat hittar vi på något. Vi är inte One Direction utan dig.
Jag bet mig i läppen, visste inte vad jag skulle svara.
- Dessutom så tror jag att det finns något typ stöd som gör att du i alla fall kan stå.
Jag gav honom ett snett leende och Louis log också.
Samma doktor som undersökt mig förut kom in genom dörren.
- Så, Nellie sa att du eventuellt är förlamad i benen? sa han enkelt och rakt på sak.
Jag nickade.
- Då ska vi se...
Han tittade ner och skrev något i några papper och tittade upp på mig igen.
- Då får vi ta med dig till röntgen och några andra undersökningar igen. Det kommer gå snabbt. Vi måste se hur långvarigt det är.

- Dåså... Efter att ha tittat igenom de här bilderna så har vi kommit fram till att du har tillfällig förlamning.
Doktorn pekade mot en skärm med en bild som skulle föreställa mitt nervsystem.
- Här... Ser du att några nerver är skadade, och liksom avklippta?
Jag nickade.
- Det är vad skottet orsakade. De beräknas kunna läka inom cirka 2 - 3 års tid. Tills dess får du vara rullstolsburen, och vi ska fixa stöd så att du kan stå om det skulle behövas, med tanke på ditt jobb...
Jag nickade och tog in nyheterna.
Rullstolsbunden i 2 - 3 år.
Jag blev förd in till mitt rum igen, där Louis satt och väntade utanför.
- Jag har ringt din mamma också, hon kommer hit... öh, senare idag. Hur illa är det?
- Jag får sitta i rullstol i 2 eller 3 år, mumlade jag.
Louis blundade och nickade.
- Det kunde ha varit värre, antar jag.
- Det är fortfarande illa nog.
- Tänk inte så. Du kommer ju att kunna gå igen, eller hur?
Jag nickade.
Sköterskorna som "skjutsat" tillbaka mig in till rummet gick, och det var bara jag och Louis igen.
Jag klappade lite bredvid mig.
- Kom hit. Snälla?
Louis suckade och log lite. Sedan lade han sig i sängen tätt intill mig, flätade samman våra fingrar. Jag lade försiktigt mitt huvud mot hans bröstkorg och blundade.
Det dröjde inte länge tills jag sov.
--Louis pov--
Det var jobbigt att slå upp ögonen i det här sjukhusrummet.
Det var så... Vitt. Ljust. Som ett jävla gympapass för ögonen.
Men egentligen...
Vad gjorde det?
Jag fick ju vakna upp bredvid Harry.
Känna värmen från hans kropp.
Täcket var virade runt oss på något sätt, väldigt tätt och sedan trängde sig solstrålarna genom persiennerna, så vi var nästan uppe på ångbastuvärme nu.
Det var väldigt varmt.
Men jag tänkte inte röra så mycket som ett finger.
Jag strök stilla bort en lock som låg för hans änglalika ansikte.
Mina fingertoppar följde sakta och fjäderlätt konturerna av hans blekrosa, fylliga läppar. Hans kindben, upp till hans slutna ögonlock. De långa ögonfransarna.
Hans hand var i ett fast grepp om min tröja, till och med när han sov. Som om jag skulle försvinna om han släppte.
Som om jag någonsin skulle göra det. Lämna min Hazza Bear. Speciellt inte nu.
Hur var det nu, rullstolsbunden i två år? Tre?
Min hand fortsatte upp till hans hår och jag tvinnade långsamt in mina fingrar i hans lockar.
Stackars Haz.
Efter en stund började han röra lite på sig och drog en lång suck. Han öppnade inte ögonen, dock. Jag böjde mig ner lite och placerade en liten kyss på hans näsa.
- Hazza. Vakna.
Ett stön, och sedan fladdrade hans ögonlock till och hans smaragder såg rakt in i mina blå. Han log snett.
- Godmorgon Lou, mumlade han och borrade in huvudet närmare och slog båda armarna om mig. Jag lade båda mina armar om honom och lutade kinden mot hans huvud.
- Haz, Anne kommer antagligen hit när som helst, viskade jag.
Jag gjorde ett halvhjärtat försök till att vrida mig ur omfamningen, men Harry höll mig kvar.
- Nej, protesterade han mot mitt bröst och blundade igen.
Det borde egentligen vara olagligt för honom att göra sådär. Avsiktligt eller inte.
Jag suckade och lade armarna om honom också, vilade kinden mot hans huvud.
Ingen, eller inget skulle kunna skilja oss åt nu.
Det var en bra tanke.
Plötsligt hördes en knackning på dörren och en sjuksköterska, följt av Anne kom in i rummet.
- Sover han? undrade Anne lågt.
Jag skakade på huvudet.
- Jo, mumlade Harry. Jag sover.
Jag flinade lite.
- Då kanske du kan vakna nu?
- Nej. Inte riktigt än.
Jag var tyst i tre sekunder.
- Nu då?
- Nä-ä.
- Men nu måste du vara vaken?
- Näpp.
Jag suckade. Sedan släppte jag taget om Harry. Han tittade missnöjt upp på mig.
- Om du missade det eller så, så är din mamma här, påpekade jag.
Harry suckade, men vred sig motvilligt ur omfamningen och satte sig upp. Dock flätade han samman våra fingrar under täcket. Jag log lite.
- Nå? Hur illa är det? undrade Anne, men jag såg att även hon försökte hindra ett leende medan hon tittade mellan oss.
Harry tittade ner.
- 2 - 3 år i rullstol, mumlade han.
Anne slog en hand för munnen.
- Åh, Harry...
Han ryckte på axlarna.
- Det är okej, antar jag. Jag menar... Jag kan inte ändra på det eller så.
Anne såg väldigt orolig ut nu.
- Men... Du kommer kunna gå igen, i alla fall?
Harry nickade.
- Men One Direction...
- ...Kommer fortsätta som vanligt, MED Harry, avslutade jag kvickt.
- Men jag kommer att göra allt svårare...
- Vill du ha en omröstning, eller?
- Men det kanske är bäst för bandet...
- Jag är allvarlig Harry. Jag frågar först killarna och sedan fansen på twitter så får vi se efter det.
Harry suckade och log lite.
- Okej, visst. Jag fortsätter.
- Du får det att låta som en uppoffring.
Axelryckning.
Anne satte sig ner bredvid Harry och strök sakta hans hår.
- Det kunde ha varit värre, eller hur? Det kommer bli bra.
Det lät som om hon övertalade sig själv också. Harry bara nickade.
Det var tyst en stund.
Sedan ramlade Niall, Liam och Zayn in genom dörren.
- HARREH!
- ÄR DU OKEJ?
- ÄR DINA BEN OKEJ?
Harry skrattade lite. Det fick mig att le också.
- Jag kommer vara förlamad i benen i ungefär... Tre år.
En orolig glimt skymtades i deras ögon.
- Men du kommer väl fortsätta i One Direction? undrade Liam.
- Självklart, svarade jag åt honom.
Niall betraktade oss.
- Vet ni? Om vi placerar ett nyfött barn i Harrys knä... Så skulle ni se ut som nyblivna föräldrar.
Alla bröt ut i skratt.
- Verkligen? frustade Harry.
- Harry ligger på sjukhus och du tänker på det? undrade jag.
Niall ryckte på axlarna och flinade.
- Bara en tanke.
- Öh, tyvärr, Niall. Det är inte fysiskt möjligt.
- Vad vet ni. Jag har faktiskt läst någonstans om manlig gravid....
- Niall.
- Ja, Lou?
- Det här samtalet slutar precis.... Nu.
- Okej då.