LarryStylinsonFan.blogg.se

--Louis pov--

- Så, ja... Jag vill helt enkelt kunna laga åtminstone lite mat, jag också. Så att Harry inte gör allt hela tiden Jag ska faktiskt fan ta och baka något.

Liam, Zayn och Niall stirrade på mig.

- Vad? Vet ni hur mycket tid Harry lägger ner på mig egentligen? Jag vill bara hitta på ett sätt till att börja med att kunna göra något tillbaka och du slutar flina, Niall.

Niall slutade inte. Han log bara ännu bredare.

- Är det bara därför?

- Självklart, Niall.

Niall fick något i blicken.

- Killar, har ni någonsin tänkt på hur... Lockigt och mjukt Harrys hår är? Eller att han har väldigt gröna ögon? Louis, vad säger du?

Det. Var. Som. Fan.

Åh, vad jag skulle döda Niall. Typ grädda honom på det där sättet som jag lärt mig alldeles nyss och sedan vispa ihop en god sås och hälla över honom sedan skicka iväg honom i en liten låda till USA, som skickar honom vidare till Hawaii som kastar honom i en vulkan som spottar upp honom till himlen där han inte hör hemma, så han ramlar enda ner till helvetet. Något i den stilen.

Jag visste inte vad jag skulle svara. "Jo, Niall. Jag har faktiskt tänkt på det. Så mycket att jag borde börja träffa en psykolog. Hurså?"

- Öhm...

Nialls konstanta flin blev triumferande.

Liam och Zayn tittade förvirrat mellan oss. Sedan tror jag att det klickade till.

- Ahaaaaa, nuuu fattar jag... sa Liam och tittade menande på mig.

Men snälla skjut mig.

- Oroa dig inte, Lou. Vi låter det ta sin egna lilla tid. Vi lovar, sa Zayn och flinade. Jag blängde på dem.

- Jag förstår inte vad ni pratar om.

- Det gör du visst.

Niall ser fan allt. Det är inte rättvist.

Liam reste sig upp från sin soffa och sa

- Ska vi åka, då?

Vi nickade och vi gick ut ur hans lägenhet och ner till bilen.

- Vad ska du göra, då? undrade Niall och tittade nyfiket på mig. Jag ryckte på axlarna.

- Vet inte riktigt ännu.

- Finns det någon chans att jag kan få smaka?

- Du kommer äta allt på en gång.

När vi var framme sprang jag rakt in i huset med killarna tätt bakom mig.

- Harry? ropade jag och såg mig omkring lite. Det var konstigt att han inte kommit ut hit. Han satt väl på sitt rum, då.

Vi gick dit. Han satt på sängen med ryggen vänd mot dörren och hade hörlurarna i öronen. Jag log lite och smög fram och tog av dem.

- Jag är hemma, curly! sa jag och log. Han log tillbaka, men det var något annorlunda. Det nådde inte ögonen helt. Ögonen utstrålade osäkerhet.

Hm.

- Kan du gissa vad Lou har gjort? sa Niall och log förväntansfullt mot mig. Harry ryckte nonchalant på axlarna.

- Nej.

Jag rynkade pannan. Vad var det med honom? Vad hade jag gjort?

Niall verkade också ha märkt det nu. Han tittade mellan mig och Harry hela tiden. Harry ägnade mig knappt en blick.

Jag försökte komma på vad jag hade gjort. Vad som möjligtvis kunde få honom att göra såhär.

- Förresten, Liam, när kommer Ed? undrade han sedan, totalt ignorerade mig.

- I övermorgon, svarade Liam. Han hade också märkt att något var fel. Zayn också.

Harry nickade och tittade ner på sin mobil och började hålla på med den istället.

Jag klarade inte av det. Jag gick därifrån och in i vardagsrummet. Killarna (förutom Harry) kom efter.

- Vad fan var det där? utbrast jag. Har jag gjort någonting?

- Nej, det har du väl inte. Eller? sa Liam.

Jag skakade på huvudet.

- Nepp. Inget jag kan komma på alls.

Vi satt tysta en stund. Jag hade knutit nävarna. Till sist reste sig Zayn.

- Jag pratar med honom.

--Harrys pov--

Jag hade sett det i Louis ögon.

Att han inte fattade alls vad jag höll på med. Skuld. Förvirring. En liten släng av ilska.

Sedan hade han stormat ut därifrån.

Det var bland de svårare sakerna jag har gjort i mitt liv om jag ska vara ärlig. Jag undrade om jag skulle stå ut ens.

Jag hörde dörren öppnas igen.

Det var inte Louis. Det var Zayn.

Han sjönk ner på sängen.

- Vad fan, Harry?

Jag suckade.

- Jag är tvungen.

Han tittade frågande på mig.

- Ja, jag är tvungen. Antingen det här, eller så kommer han hata mig för all framtid.

- Han kommer hata dig för all framtid för det här också, tro mig. Det här handlar inte om den där hemligheten, va?

Jag spärrade upp ögonen.

- Hur vet du om...

- Jag har öron. Jag hörde dig och Lou prata om någon hemlighet. Du ville inte berätta och det verkar rätt seriöst. Men jag tycker att du ska berätta. Eller tänker du kasta bort allt bara för att skydda din hemlighet? från din bästa vän, som aldrig någonsin dömt dig? I så fall är du feg, Styles.

- Han kommer hata mig om jag berättar också.

Zayn fick något i blicken.

- Det tror jag faktiskt inte, sa han menande, nästan till sig själv. Jag rynkade pannan. Zayn ställde sig upp.

- Prata med honom. Okej? Det är värt att ta en risk, Hazza.

Sedan gick han. Jag blundade, andades in och ut. Blundade.

Sedan slogs dörren upp ännu en gång.

Nu stod Louis där. Han såg på mig.

- Vad har jag gjort?

- Inget.

- Ljug inte för mig.

- Jag gör inte det, det är inte...

- ...Mitt fel? Men det är mig som du bestämde dig för att skita i.

- Det handlar inte om att du har gjort någonting! sa jag, och tog beslutet i samma sekund.

- Samantha ringde medan du var borta.

--Louis pov--

Jag stirrade på honom.

- Va?

- Japp. Hon... Hotade med att hon skulle berätta hemligheten om jag inte undvek dig.

Så han ignorerade mig hellre än att berätta sin hemlighet? Det sved.

- Men bara... började jag skarpt, men Harry avbröt mig.

- Det är lugnt. Jag berättar nu.

Jag tystnade. Skulle han verkligen berätta?

Harry klappade bredvid sig på sängen och jag satte mig där.

- Är du säker på att du vill höra? frågade han en sista gång. Jag himlade med ögonen.

- Har aldrig varit så säker på något. Berätta nu.

Han nickade och drog ett djupt andetag.

- Jo, öh... Jag har ju sagt att jag och Samantha gick i samma skola ett år? började Harry lite osäkert. Jag nickade.

- Hon började på skolan i Holmes Chapel när jag var femton. Hon var väldigt... Glad, blyg. Och hon var förälskad i mig. Jag var väl medveten om det, och jag... utnyttjade det, antar jag. Jag förstod inte vilken fin tjej hon faktiskt var. Det enda hon var för mig i princip var ett snyggt ansikte.

Jag tittade förvånat på Harry. Det lät inte likt honom.

- Så, vi började dejta. I några månader. Sedan så kom hon instormande i hallen på skolan och rakt fram till mig, som stod med några kompisar. Hon bad att få prata med mig ensam, och jag var löjlig nog att säga att vad hon hade att säga mig kunde hon lika gärna säga till mina vänner också.

Han gjorde en paus och svalde.

- Vad sa hon?

Jag kunde inte hjälpa mig själv. Jag ville så gärna veta. Kändes faktiskt helt otroligt att han faktiskt satt och berättade.

Han drog ett djupt andetag.

- "Du har gjort mig gravid, Harry", sa hon. Exakt så. Och där stod jag i en rätt så fylld hall och i princip alla lyssnade. Jag visste inte vad jag skulle göra. Så jag gjorde nog ett av de största misstagen i mitt liv. Jag började skratta istället. Jag anklagade henne för att ljuga och att hon äcklade mig och... Ja.

Nu stirrade jag. Det lät inte alls som Harry.

- Och eftersom jag var rätt populär, så trodde alla på mig och började också trakassera henne, kalla henne samma saker som jag gjorde. Och jag slutade inte kalla henne det. Jag fortsatte och fortsatte, tills hon till slut hoppade av skolan. Jag hade... skuldkänslor. De hade väl alltid funnits där, men jag hade ignorerat dem. Men jag gjorde allt för mitt rykte. Så hon lämnade Holmes Chapel, och jag hörde inte av henne på flera månader. Jag gruvade mig för det ibland. Om hon skulle komma tillbaka med mitt barn någon gång.

Jag svalde hårt. Var Harry... Pappa? Hade han ett barn? Tanken gjorde mig nästan illamående, jag visste inte varför.

- Och hon kom till sist. Och knackade på min dörr... Men hon var själv. Och förändrad. Hon var inte alls lika glad längre, inte glad överhuvudtaget, och jag kunde se att hon uppriktigt hatade mig. Och sedan berättade hon att det hade blivit missfall. Det där barnet var hennes hopp, och hon fick inte ens det. Och... Hon lade skulden på mig.

Jag stirrade fortfarande. Det var faktiskt hemskt, det som Harry gjort, men det var väl inte hans fel att det blivit missfall.

- Men det var väl inte ditt fel...

Han skrattade dystert.

- Jo, det var det. För det var jag som knuffade henne nerför en trappa.

Han rätade lite på sig.

- Så. Nu vet du. Och du hatar mig antagligen. Jag hade kanske tänkt berätta någon gång, men... Jag klarade inte av det. Bara tanken.

Jag satt som fastfrusen på sängen med huvudet fullt av tankar. Det var mycket att ta in.

Jag förstod varför han hållit det hemligt.

- Jag... Ska nog gå nu, viskade han och ställde sig långsamt upp. Jag protesterade inte. Jag behövde tid för mig själv.

Han stängde dörren bakom sig.

Okej.

Nu satt jag alltså i hans säng och tänkte över det faktum att han betett sig som en komplett idiot för några år sedan.

Jag visste inte vad jag skulle tycka.

Det var hemskt, det var det verkligen. Jag var minst sagt chockad över att han hade gjort något sådant. Det passade inte ihop med min bild av Harry.

Men... Men jag kunde inte hata honom.

Det var för tre-fyra år sedan. Folk förändras. Jag visste med all säkerhet att Harry aldrig skulle göra så nu. Det kanske var just därför? Han fick skuldkänslor och efter det så svor han att aldrig skada någon så igen? Det kunde ha varit så.

Ja, det var verkligen hemskt. Jag kunde inte förneka det. Men jag kunde tydligt se att han skämdes som fan över det och att han önskade att han inte hade gjort det.

Så nej, jag kunde inte hata honom. Det gjorde nästan att jag bara föll för honom ännu mer. Inte för vad han gjort. För att han berättat. För sättet han reagerat på medan han berättat.

Jag log lite för mig själv

--Harrys pov--

Hade jag förstört allt nu?

Jag skulle aldrig ha berättat.

Allt skulle bara bli värre nu.

Jag skulle förlora honom till sist.

Förlora Louis.

Fan. Jag kommer dö.

Jag satt i köket och i princip hyperventilerade. Jag skulle inte kunna hantera Louis ord. Att han tyckte att jag var en idiot. Dum i huvudet. Att han aldrig trodde det om mig och att han aldrig ville se mig igen.

Jag förberedde mig sakta på smärtan medan jag hörde steg som kom närmare köket.

- Harry?

Då var det dags. Jag tittade upp på Louis som tittade tillbaka på mig. Sedan suckade han och satte sig ner mittemot mig.

Jag suckade också.

- Du hatar mig nu, va? sa jag tyst.

Hans ögon vidgades.

- Va? Naturligtvis inte.

Nu var det mina ögon som vidgades.

- Va?

- Du hörde mig. Jag hatar dig inte, Haz. Har aldrig gjort och kommer aldrig göra.

Jag rynkade pannan.

- Men...

- Jag ska inte komma och säga att det du gjort inte var hemskt, för det var det, men... Du är inte sådan längre. Jag vet det. Jag har sett det. Och jag har sett att du skäms också.

Åh, som jag gjorde. Väldigt mycket.

Han lutade sig lite över bordet.

- Jag håller fast vid mitt ord om att du är fantastisk, Harry. Jag menar det verkligen.

- Men...

- Inga men. Alla gör misstag.

- Misstag, muttrade jag. Jag borde bli kastad i fängelse för det där.

- Nej, det borde du inte. Sluta. Jag hatar dig inte. Det har gått typ fyra år. Jag antar att du inte skulle göra samma sak idag?

Jag skakade frenetiskt på huvudet.

- Absolut inte.

- Precis.

Louis log lite.

- Bra att du berättade till sist. För jag hade klippt av dig håret om du hade ignorerat mig. Bara så du vet.

Jag skrattade lite.

Det fanns nog inga riktiga ord som beskrev ur lättad jag var.

Louis hatade mig inte. Han var inte ens arg. Inte ens upprörd.

Jag förstod det inte.

Fast jag tänkte inte klaga, precis.

Vi satt där vid bordet en rätt lång stund, tysta. Ingen visste riktigt vad vi skulle säga. Men det var ingen besvärad tystnad. Jag trivdes med den.

Tills min mobil började vibrera i fickan.

Jag tog upp den och svarade.

- Hallå?

- Har du bestämt dig?

Samantha. Såklart. Jag reste mig långsamt upp ur stolen och gick ut ur köket.

- Ja.

- Vilket blir det?

Hon lät så säker. Hon var väldigt säker på att jag valt ett visst alternativ, och om jag kände henne så var det antagligen det alternativ jag försökt med först. Ha. Eller hur.

- Du behöver inte ringa och berätta.

- Verkligen?

Jag hörde leendet och triumfen i rösten.

- Nepp. För jag har gjort det istället.

Det blev tyst.

- Va?

- Jag har berättat för Louis. För att spara dig det besväret.

- Allt?

- Allt.

- Att det är DITT FEL?

Jag bet mig i läppen.

- Ja.

Det var tyst igen.

- Och du låter inte särskilt upprörd. Tog han det... Bra? På riktigt?

- Ja.

Hon suckade och jag kunde föreställa mig hur hon skakade på huvudet.

- Du har klorna så djupt in i honom. Jag tycker synd om honom.

Jag tror att jag nästan bet av mig underläppen nu.

- Det här är inget jag vill disskutera.

- Synd för dig, då. Fortfarande lika självisk.

Jag knöt nävarna.

- Jag VET redan vad du tycker om mig. Du behöver inte påminna mig.

- Jag påminner dig så mycket jag vill, faktiskt. Jag kanske fortfarande kan ringa till Louis och varna honom om vem du faktiskt är...

- Nej, det ska du inte. Det... Kommer inte spela någon roll ändå.

- Inte?

- Nej.

Jag försökte att låta självsäker.

- Vi kanske får se...

- Hejdå, Samantha.

Jag lade på utan att vänta på ett svar. Jag behövde verkligen inte höra vad hon hade att säga om mig. Fast jag förtjänade det. Och jag hoppades att hon inte på allvar tänkte ringa Louis. Jag ville inte ha något med henne att göra mer.

När jag skulle gå tillbaka in i köket så kom Liam, Niall och Zayn och skymde vägen.

- HEJSAN PÅ DEJSAN HAZZA!

- Va...

Killarna lät mig inte avsluta, utan drog med mig och knuffade ner mig i soffan och satte sig sedan bredvid mig.

- Jahapp... började Niall.

- Så... började Zayn.

- Alltså... Började Liam.

Jag suckade frustrerat.

- Skulle jag kunna gå in i mitt eget kök?

- NEJ!

Allihop tryckte ner mig i soffan igen. Jag tittade frågande på dem.

- Nähä?

De ville inte ge någon förklaring.

--Louis pov--

Så fort Harry gick ut ur köket stormade killarna in och ville veta vad vi hade sagt.

- Han berättade, jag tänker inte berätta för er. Punkt, slut.

De suckade frusterat.

- Men det är bra nu?

- Japp.

Niall tittade bort mot spisen.

- Lou. Jag är sugen på choklad. Chokladkaka. Det är säkert Harry också. Skulle du inte kunna...?

Jag nickade.

- Jo. Håll honom borta från köket då, tillade jag. Killarna nickade.

- Absolut.

Jag log snabbt och de lämnade snabbt köket. Jag började snabbt plocka fram ingredienser medan jag memorerade receptet i huvudet. Det var ett lätt recept. Jag fick inte misslyckas.

"Sätt ugnen på 200 grader". Check.

Blanda mjöl, bakpulver, kakao, vaniljsocker och salt i en bunke. Vänd ihop med äggsmeten och rör ner kesella." Check.

"Häll smeten i en smord och bröad form med löstagbar kant, ca 24 cm i diameter. Grädda i nedre delen av ugnen i 25 minuter." Che... Vänta. Löstagbar kant? Vad fan var det för något?

Rimligtvis en kant som man kunde ta lös. Smartskaftet Louis Tomlinson bestämmer sig för att googla på "form med löstagbar kant". Går in på bilder.

Åh.

Det var en sådan jag hade framme.

- Och priset i maximal intelligens går till... Louis Tomlinson, muttrade jag för mig själv och smorde och bröade formen och hällde i smeten. In i ugnen. Check.

"Låt svalna och servera med yoghurt smaksatt med honung och rivet limeskal."

Nej, det tänkte jag inte. Tänkte INTE riva limeskal. Harry fick klara sig utan det. Jag kunde även glömma honungsyoghurten (existerar ens det?). Så jag bestämde mig för att vispa grädde istället.

Ungefär fem minuter senare var halva köket och hela jag vit. Sedan kom jag på att man INTE skulle sätta ner vispen i grädden medan elvispen var påslagen. Man skulle även ha vispen I BOTTEN PÅ BUNKEN, INTE VISPA UPPE VID KANTEN SOM EN VISS LOUIS GJORDE. För då blir köket vitt. Å andra sidan så var väl vit inredning populär nu. Jag hoppades att Harry inte skulle ha något emot att tillbringa tid i ett kök som numera såg ut som tomtens bostad.

Jag tog ut kakan ur ugnen och ställde den på bordet. Nu skulle jag få upp det på ett fat.

Jag var bara dömd att misslyckas, eller hur?

Jag började långsamt och försiktigt skära loss längst kanterna...

Sedan fick jag bryt och vände hela formen upp-och-ner på ett fat istället. Hm. Funkar också.

Sedan lade jag grädden som ett vitt täcke överst och tog ett steg bakåt och tittade nöjt på mitt verk. Jag förtjänade något sorts pris.

Jag tog fatet i ena handen och fat och skedar(plus en gaffel) i andra handen gick sedan ut till vardagsrummet där alla satt.

Harrys ansiktsuttryck var ett väldigt bra pris i sig.

--Harrys pov--

Jag fick inte, under några omständigheter gå in i köket.

Vad fan höll Louis på med?

Ingen sa något heller. Allt var bara tyst och långtråkigt och jag gillade inte att inte fatta något.

Sedan, mina kära vänner, så kommer Louis William Tomlinson in i vardagsrummet, med en chokladkaka som faktiskt ser ätbar ut, tallrikar, bestick och ett stycke nöjt leende.

Jag stirrade på honom. På kakan. På honom igen. Han flinade mot mig.

- Se inte så chockad ut. Och, ja, jag har bakat den själv.

Mina ögon blev lika stora som kakan.

- Har du bakat? Och ingen brännlukt, inga explosioner, inga dödsfall, ingenting?

- Nepp.

Han ställde ner fatet på bordet och räckte mig en tallrik.

- Den är bakad med kärlek och omtanke och en IQ-nivå som skulle få Einstein att smälla i golvet. Smaka?

Jag tittade misstänksamt på tårtan, men nickade sedan.

- Okej.

Han skar upp en överdrivet stor bit till mig och jag såg hans förväntansfulla blick. Jag studerade kakan, bara för att vara säker.

Louis suckade frustrerat.

- Kom igen!

Jag flinade och tog sedan en bit och stoppade den i munnen. Mina ögon vidgades i ren chock.

- Lou. Vad har hänt med dig?

- Vad, var den ätbar?

- Inte bara ätbar. Den var GOD på allvar.

Jag skojade inte. Det var bland de godaste bakverk jag ätit, tror jag.

- Vad bra. För då var inte matlagningskursen helt förgäves.

Jag stirrade ännu mer intensivt.

- Du har tagit en matlagningskurs?

- Japp.

- För att kunna göra det här?

-Mhm.

- Åt mig?

- Jajamänsan.

Helt plötsligt smakade kakan ännu godare. Han hade seriöst tagit en kurs i matlagning för att kunna göra någonting åt mig. Det var otroligt... sött. Döm mig inte, men det var det.

Jag trodde att Niall skulle explodera, eftersom köket inte hade gjort det. Hans flin gick flera varv runt huvudet medan han tittade på oss två.

Jag fortsatte att äta.

- Ta ni också, sa jag. Jag kommer inte orka hela själv, hur mycket jag än vill.

Niall skrattade och tog genast för sig en stor bit. Liam och Zayn också. Alla blev lika chockade.

- LOUIS. Har du gjort det här?

- Ja.

Jag sköt fram hans verk till honom.

- Du ska också äta.

- Nja.

- Vadå "nja"? Du måste smaka. Jag ber dig. Dessutom så är den ju bakad med kärlek och omtanke och en IQ-nivå som skulle få Einstein att smälla i golvet. Kom igen, innan Niall sväljer fatet också.

Louis flinade och tog för sig en bit. Han smakade. Sedan nickade han.

- Japp. Jag är ett geni.

- Alltid.

Jag flinade och lade armen om honom.

- Och tack, förresten.

Det var inte bara för chokladkakan. Det var även ett tack för att han inte hatade mig, ett tack för att han var min vän, ett tack för att han EXISTERADE.