LarryStylinsonFan.blogg.se

--Harrys pov--

Louis somnade rätt snabbt när han väl slöt ögonen.

Han såg så mycket... Yngre ut när han sov. Det var något med hur oskyldigt hans ansikte såg ut.

Jag hade antagligen kunnat sitta där föralltid. Men det kunde jag såklart inte. Jag suckade och lossade försiktigt hans grepp om mig och gick in i köket. Inte för att jag tänkte lämna honom där. Jag skulle gå dit igen snart.

 

--Louis pov--

När jag vaknade låg jag ner i soffan och hade en filt över mig. Jag blinkade förvirrat några gånger. Vart var Harry?

Jag satte mig långsamt upp och sträckte på mig. En rykande kopp te var framställd på bordet framför mig.

Jag tittade mig omkring i rummet. Harry satt i andra delen av soffan och log mot mig. Han hade en liten kartong framför sig, med något sorts ärbart i. Han tog upp var det nu fanns där i med jämna mellanrum och stoppade det i munnen. Jag fick anstränga mig för att inte stirra på hans läppar.

- Hej, sa han och flinade. Sovit gott.

Jag sträckte på mig.

- Mm. Du passade på att smita då, ser jag.

Han skrattade lågt.

- Jag kom tillbaka, eller hur?

Jag nickade.

- Vad äter du?

Han tittade ner i kartongen.

- Åh. Vi har fått ungefär hundra kartonger godishjärtan från våra fans, sa han och log snett och stoppade in en till i munnen.

Inte stirra på hans läppar. Inte stirra på hans läppar.

Jag sträckte mig istället efter koppen med te och drack lite av det. Sedan vände jag mig mot Harry igen.

- Kasta.

- Va?

Jag nickade, flinade och satte mig lite mer upprätt.

- Kasta, upprepade jag och öppnade munnen.

Han flinade och tog upp ett litet godishjärta och kastade det mot mig.

Det studsade mot min näsa och ner på filten. Harry skrattade.

- Så nära! sa jag och stirrade på godiset som låg på filten. Sedan tog jag upp och åt den. Jag tittade på Harry igen.

- En gång till.

Han kastade en till. Den studsade på hakan den här gången.

- Fan också... Harry, skicka mig en egen kartong.

Han tog upp en från golvet och kastade den till mig. Jag fångade och öppnade den. Sedan valde jag med omsorg ut ett hjärta och tittade på Harry.

- Din tur.

Han skrattade igen. Jag kom på att jag gillade hans skratt.

- Okej.

Han gapade och jag kastade.

Den hamnade rakt i hans mun.

- Åh, KOM IGEN! Det där är orättvist!

Vi fortsatte kasta åt varandra, och efter en stund lyckades jag faktiskt få in några i munnen, istället för på pannan, kinderna, håret, axlarna. Harry var mycket bättre än mig på det här. Det var orättvist.

Kanske arton kartonger senare hade jag väldigt ont i magen, inte bara för att jag hade skrattat så mycket. Man ska aldrig äta för mycket geléhjärtan. Aldrig.

Harry stönade.

- Och vi har typ nittio kartonger kvar.

- Nej, snälla. Ge dem till killarna. Skänk dem till välgörenhet. Svältande barn. Forskare kanske kommer på ett sätt att bota hjärt-och-lungcancer med dem. Bara... Bli av med dem. Jag kommer aldrig kunna titta åt ett godishjärta igen.

- Inte jag heller.

Jag tittade på honom och ett litet skratt slank ur mig. Han tittade upp på mig också.

- Vad?

- Du har hjärtan i håret.

Han rynkade lätt pannan och började känna efter i sitt hår. Han plockade ur några stycken, tittade på dem, rös och lade dem på bordet.

- De där kan vi sälja på E-Bay sedan, sa jag och flinade. Du har fortfarande några kvar, förresten.

Han suckade och började dra fingrarna genom håret igen. Det var otroligt provocerande. Jag ville hjälpa honom att plocka ur dem.

Sedan hördes en knackning på dörren.

In stormade tre hoppande killar.

- HAZZA, VI... LOU!! DU ÄR OCKSÅ HÄR!

Vi flinade och killarna flinade tillbaka. De var tydligt lättade över att allt var bra igen.

- Vi tänkte fira lite Alla hjärtans dag tillsammans, för vi är så hjärtliga allihopa, sa Niall och flinade.

- Och till det har vi med oss... sa Zayn och sedan höll alla tre upp varsin stor kartong med - åh men herregud - godishjärtan.

- DAGS ATT ÄTA! sa Niall entusiastiskt.

Jag och Harry tittade skräckslaget på varandra.

Det absolut första jag gjorde var att slita till mig Liams kartong och slänga den åt helvete.

- Nej tack, sa jag demonstrativt. Det är bra.

- För mig också, instämde Harry.

Killarna tittade på oss. Sedan började Niall flina.

- Harry. Du har geléhjärtan i håret.

- MEN FÖR GUDS SKULL.

--Harrys pov--

Jag försökte än en gång att ta bort alla geléhjärtan ur håret.

- Vad har ni gjort egentligen? undrade Zayn och tittade sig omkring i rummet på alla tomma kartonger med godis.

- Varför är det så många tomma kartonger överallt? undrade Liam den smarta.

- Varför det är så många kartonger på golvet? Jo, Kevin kom tillbaka med en hel flock kompisar som inte var duvor, utan flygande gröna ankor och de har festat lite på vårt godis. Varför tror ni att de ligger där?

Niall och jag skrattade.

- Var ni tvugna att äta så många då? undrade Niall.

Jag tittade på honom med misstro.

- Säger du?

- Ja. Jag.

- Världen är upp-och-ner.

- Dessutom, insköt Louis, så höll Harry på att vinna. Det får han inte.

- I vadå? Att äta flest? undrade Zayn.

- Nej. Att fånga godiset i munnen när jag kastade och vice versa.

Niall såg ut som om det plötsligt blev julafton och han fått ett helt julbord för sig själv. Hans blick skiftade mellan mig och Louis så snabbt att jag trodde att han började bli skelögd. Han hade ett stort leende på läpparna. Jag suckade tyst.

- Men vad ska vi då hitta på? Ska vi bara slänga godiset, eller? sa Liam.

Jag började återigen försöka ta bort gelégodiset ur mitt hår. Det gick inget vidare. Jag suckade frustrerat.

--Louis pov--

Harry började försöka få bort allt godis från håret igen. Jag stirrade som hypnotiserat på hur han drog fingrarna genom de mörka, mjuka lockarna och försökte ignorera en kliande känsla i fingrarna.

Han fick inte ens bort en av dem och suckade frustrerat.

Sedan kunde jag inte hålla mig längre. Så jag lutade mig framåt mot honom och började tyst plocka ur godiset själv. Mest bara för att få känna hans silkeslena hår under fingertopparna. Det glänste i ljuset. Som mörkt guld.

Jag måste komma på något sätt att kontrollera de här känslorna.

När jag tagit bort alla hjärtan och lagt dem på bordet lutade jag mig tillbaka igen och flinade lite.

- Det var så lite, sa jag.

Jag såg Niall i ögonvrån. Han flinade brett och tittade på mig och Harry.

- Lou, vad gör du hemma, egentligen? Jag trodde att du skulle... började Liam, men jag avbröt honom.

- Öh, lång historia.

- Tja, eftersom ni inte vill äta så kan du väl berätta den istället? tyckte Liam och Zayn instämde. Jag tittade på alla, en efter en och sparade Harry till sist. Han tittade diskret ner på sina fötter så att luggen hängde lite för hans ansikte.

Jag vände snabbt huvudet mot de andra igen.

- Okej... Visst. Öh. Jag skulle ut och träffa Eleanor. Så jag gick ner till stan, och sedan kom jag till bron, där jag såg Eleanor stå och vänta.

Alla såg intresserat på mig. Jag hade inte berättade hur det gick till ens för Harry ännu kom jag på.

- Så jag började gå fram till henne, men någon annan kom fram och lade armarna om henne.

Jag ryckte på axlarna i ett försök att dölja smärtan lite grann. Sveket gjorde fortfarande ont.

- Och jag fick reda på att hon varit otrogen. Vilket var vad Harry hade sett förut. Och försökt berätta för mig. Men jag hade varit dum och inte trott på honom...

Nialls leende gick från öra till öra.

- Öhm, så jag gjorde slut med Eleanor. Vilket var rätt uppenbart. Och sedan gick jag hem hit till Harry som tröstade mig och sket i att jag hade varit en idiot.

Hans mungipor började dra sig upp till tinningarna.

- Så jag har tillbringat större delen av dagen i soffan. Och sedan hämtade Harry några tusen kartonger med godis från våra fans.

Leendet gick ett varv runt huvudet på honom nu.

- Och det slutade med att vi åt upp så mycket att vi knappt kan resa oss. Sedan kom ni och höll hotfullt fram varsin kartong. Några frågor?

Hur kunde Nialls leende fortfarande bli större?

- Okej. Vad ska vi göra? undrade Zayn och tittade fundersamt mellan mig och Harry. Jag hoppades att jag inte varit alltför uppenbar, hoppades verkligen. Niall hade redan märkt det.

- Vi kan väl åka till Nando's? tyckte Niall.

Vilken överraskning.

--Harrys pov--

Eftersom vi inte hade några andra förslag så blev det Nando's. Niall var väldigt, väldigt nöjd.

Vi tog oss dit i Liams bil. Jag suckade uttråkat när jag tittade ut genom fönstret och lutade huvudet lite mot Louis axel. Det var också en normal sak för oss att göra. Även fast jag, längst, längst innerst inne ville att det skulle betyda något mer.

Jag motade bort den tanken direkt. Louis var inte intresserad. Det skulle inte ändras.

När vi var framme vid Nando's så hoppade Niall praktiskt taget av upphetsning.

- Vi är här! Kom igen nu, sega inte!

Jag tog bort huvudet från Louis axel och steg ut ur bilen.

Louis skuttade ut ur bilen med ett leende på läpparna som visade alla hans vita tänder och gjorde att hans kindben framträdde tydligare. Jag kunde inte ta ögonen ifrån honom när han log. Det var en av de vackraste sakerna jag visste.

Vänta.

Nej.

NEJ.

ABSOLUT INTE.

Känslorna får inte komma tillbaka. Blockera dem. Jag måste. Jag... får inte tillåta mig själv att hoppas. Louis har sagt ifrån en gång för alla, och jag skulle bara bli ännu mer besviken och krossad när han skaffade ny flickvän.

Jag fick inte känna något sådant här för honom.

Vi gick in på restaurangen och slog oss ner vid ett bord. Det var rätt mycket folk där, vilket var bra. För då var det svårare att upptäcka oss.

- Okej... Vad ska ni ha? undrade Zayn och skummade igenom menyn. Louis tittade också och bet sig löst i läppen och rynkade pannan lite. Jag fick anstränga mig väldigt mycket för att inte bli distraherad av det.

När han drog fingrarna genom håret och jag var en liten bit ifrån att luta mig över till honom och röra vid det själv så reste jag mig upp från stolen.

- Jag kommer snart, mumlade jag och flydde till toaletterna. Där inne lutade jag mig över handfatet, blundade och drog några djupa andetag. Jag måste kontrollera dem. Det borde inte vara så svårt, eller hur? Jag har antagligen kommit över det, det är bara dagens händelser som ger mig små Flashbacks. Ja. Så måste det vara.

Jag drog handen genom håret och suckade. Jag ville verkligen inte åka till Holmes Chapel för att försöka glömma honom. Skulle kanske rentav inte klara det nu.

Du klarar det här.

Kom över Louis.

Kom över Louis...

--Louis pov--

Harry mumlade att han strax var tillbaka och slank in på toaletterna. Jag rynkade pannan lite. Jag hade både sett och hört att han verkade distraherad. Vad tänkte han på?

En ung tjej med axellångt, sandfärgat hår och bruna ögon kom fram till oss för att ta vår beställning. Hon vände sig mot Zayn, tittade inte riktigt på honom, utan bara frågade vad han ville ha.

- Öhm... Jag tar en... Peri-Peri Chicken, sa han. Tjejen nickade och antecknade snabbt. Sedan vände hon snabbt huvudet mot mig, men stannade med blicken. Sedan log hon flirtigt.

Åh nej.

- Eh... Samma, sa jag snabbt och försökte undvika hennes blick.

- Är du säker på att du inte vill ha något mer? frågade hon.

- Öhm, japp.

Hon fladdrade lite med ögonfransarna. Herregud.

- Ingen... efterrätt? sa hon och jag kunde svära på att hon gjorde en liten gest mot sig själv.

- Det är bra, tack, sa jag lite skarpare. Hon log fortfarande mot mig och skulle precis säga något när en röst bakom henne avbröt henne.

- Samantha.

Harrys röst dröp av bitterhet och han blängde på henne. Hon slängde med håret och tittade på honom.

- Harry. Det var länge sedan.

- Vad gör du? Vad gör du här?

- Åh, jag skulle ta era beställningar men det slutade med ett trevligt samtal med Mr. Gorgeous här, sa hon och nickade mot mig. Jag kände hur jag blev lite varm i ansiktet. Harry verkade inte särskilt nöjd.

- Ta då våra beställningar och gå.

Hon slängde med håret igen och tittade på mig och log.

- Så...

- SAMANTHA.

Hon kastade en frustrerad blick på Harry, som återgäldade den. Efter det tog hon bara våra beställningar och gick.

Hur fan kände dem varandra?

--Harrys pov--

Jag förstod inte alls vad Samantha gjorde här.

Jag hade inte sett henne på säkert 3 år nu. Varför skulle hon dyka upp? Det var inte precis så att jag ville det. Speciellt inte att hon skulle prata med Louis. Jag visste att hon skulle utnyttja honom för att såra mig.

Så som jag sårat henne.

Louis lutade sig över bordet och gav mig en frågande blick.

- Hur känner ni varandra?

- Vi... gick på samma skola ett år, muttrade jag.

- Och...?

- Inget särskilt. Vi kom aldrig särskilt bra överens med varandra. Det är allt.

--Louis pov--

Han dolde något för mig.

Vem var Samantha? Jag hade aldrig hört något om henne.

- 'Det är allt'? Det verkade inte så.

- Det är så. Oroa dig inte för det nu.

Jag suckade och låtsades ge upp. Harry tittade ner i bordet på sina knutna händer och jag kunde nästan höra hur han tänkte.

Så det fanns något han inte hade berättat för mig. Det sved lite, för jag hade berättat i princip allt för honom. Jag hade inga hemligheter i alla fall. Förutom det faktum att jag var upp över öronen förälskad i honom. Men det var en helt annan sak.

Men vad skulle det kunna vara som han inte skulle kunna berätta för mig?

--Harrys pov--

Det är inte så farligt.

Jag menar, hon kunde ha börjat hångla med honom utan förvarning.

Eller berättat hemligheten.

Den absolut enda hemligheten Louis inte visste.

Nu var det bara så att hon råkade jobba på Nando's och tog vår beställning. Sedan kände hon igen Louis. Eller tyckte bara att han var drop dead gorgeous.

Jag menar, jag klandrar henne inte.

SLUTA TÄNKA SÅ, HARRY STYLES.

Herregud. Jag kommer att behöva terapi  en vacker dag.

Jag kunde känna hans fundersamma blickar på mig. Han hade genomskådat mig, såklart. Sedan är jag ingen mästare på att ljuga heller.

Jag hade liksom hoppats att det mellan mig och Samantha skulle rinna ut i sanden helt, att jag skulle slippa henne. Jag undrade om hon hade planerat det, eller om det var karma.

Niall, Zayn och Liam påbörjade en livlig diskussion om huruvida Nando's kyckling eller deras wraps var godast. Louis bara fortsatte titta på mig. Jag skruvade besvärat på mig.

Louis lutade sig över bordet, närmare mig.

- Harry. Vem är Samantha?

- Det spelar ingen roll. Hur som helst är ett litet råd att inte prata med henne. Alls.

Han himlade med ögonen.

- Du håller något hemligt för mig, Hazza. Berätta.

Jag skakade på huvudet.

- Jag kan inte.

- Klart du kan!

- Nej, jag kan verkligen inte?

- Varför?

- För... För...

Jag försökte komma på något bra, men jag suckade. Sanningen fick duga.

- ...För att jag inte vill att du ska hata mig, viskade jag.

Louis ögon vidgades.

- Va?

- Du hörde mig.

- Harry, jag skulle inte kunna hata dig. Vad det än är.

- Ska vi slå vad? muttrade jag.

- Gärna. Du kan börja med att berätta.

- Nej.

Han blängde på mig.

- Jag berättar allt för dig!

- Tro mig, du vill faktiskt inte veta.

Det var tyst en stund. Sedan bestämde sig Louis tydligen för att prova en annan taktik.

- Harry, mumlade han. Du är fantastisk, på alla möjliga sätt. Jag kommer inte hata dig, vad det än är. Alla gör misstag. Du pratar med någon som vet.

Hans ögon visade inget annat än ren uppriktighet.

Han tyckte att jag var fantastisk.

Det värmde i hela kroppen. Jag minns inte senaste gången jag fått höra av någon att jag var fantastisk - eller, jo, av fansen - men inte av någon som jag faktiskt kände. Som Louis.

Bara ännu en andledning att inte berätta, dock. Han skulle verkligen hata mig. Så fort jag berättat.

Jag skakade på huvudet och log beklagande.

- Förlåt. Förlåt, men jag kan verkligen inte.

Louis lade armarna i kors och tittade på mig. Han försökte antagligen att klura ut vad det var.

--Louis pov--

Mina funderingar fortsatte även när vi gick från Nando's och tillbaka till bilen. Vad kunde vara så illa? Ingenting, kom jag fram till. Ingenting skulle kunna få mig att hata Harry. Det var omöjligt att hata honom. Någonting med sättet han var på, hans blyga leenden, hans låga röst, hur han brydde sig om alla, hur han aldrig varit särskilt bra på att dölja sina känslor, hur han slängde med håret, hur hans ögon skrattade när han var glad, hur han alltid ville göra alla nöjda, hur han bet sig på sidan av fingrarna när han var nervös, hur hela han lyste på scen, hur han rynkade på näsan när han inte gillade något, de nästan konstanta smilgroparna i hans kinder, och hur han alltid, alltid var där för mig, hur mycket jag än sårat honom och vad jag än gjort.

Han var fantastisk, från insidan och ut. Inget skulle ändra på det i mina ögon.

När jag och Harry kom hem till oss var det riktigt kallt ute. Jag menar, visst hade det varit kallt tidigare också. Det var ju trots allt februari. Men det var annorlunda nu.

Marken var täckt av ett tunt lager snö som fylldes på mer och mer av de vita fallande flingorna.

Det snöade.

- Harry! Det snöar! utbrast jag lyckligt.

Harry skrattade lite.

- Japp. Ska vi gå?

Jag sträckte ut tungan och försökte fånga snöflingorna. Några landade på tungan medan andra smälte mot min hud.

Jag älskade det här. Jag ville inte gå in ännu.

- Nja, jag stannar hellre ute.

Jag gick fram till honom och tog tveksamt hans hand i min. Jag log lite prövande.

- Följer du med?

Harry tänkte inte särskilt länge innan han nickade och jag drog iväg med honom till den rätt så stora gräsplätten bakom vår lägenhet. Där var det ännu mer snö, precis som jag hoppats.

Harry hade snöflingor i hela håret. Han gillade också snön, jag visste det. Han tittade upp mot himlen med ett litet leende på läpparna och jag fick titta ner i marken för att inte distraheras för mycket.

Precis när jag tittade upp igen tyckte han uppenbarligen att det var en bra ide att försöka få bort snön ur håret, så han slängde med det och drog fingrarna igenom det.

Han gjorde så bara för att retas. Jag lovar.

Jag flinade och skrapade ihop lite snö från marken och gick mot honom. Han såg det.

- Louis, n...

Jag kastade snöbollen, men han duckade så att det bara träffade hans hår. Han blåste smått irriterat bort en årslinga från ansiktet och tittade på mig. Jag kunde inte låta bli att skratta.

- Vad?

- Du har en snöhög i håret, frustade jag.

Han tog inte bort den utan flinade.

- Du också.

Han gjorde en snöboll som han kastade på mig, som jag inte hann reagera över och den landade på mitt huvud. Jag kände hur det blev kallt i hårbotten.

- KALLT! tjöt jag och Harry skrattade.

- Hämnd! sa han och började springa bort från mig.

Det trodde han på?

Jag började springa efter honom, hela tiden skopandes upp ny snö som jag kastade på honom. Han kastade på mig också, men hade mest fullt upp med att fly.

Till sist fick jag nog. Jag sprang det snabbaste jag kunde fram till honom, som vände sig om och jag hoppade på honom.

- HA! sa jag medan vi ramlade.

- Jag vann, flinade jag sedan. Han flinade också.

Det var då jag insåg vår position. Han låg i snön med mig ovanpå sig, våra höfter var ihop pressade och ansiktena några centimeter ifrån varandra. Jag kände hans varma andedräkt i ansiktet och fick påminna mig själv att andas.

Jag kunde se den perfekta formen på hans läppar. Symetriska. Blekrosa.

Jag undrade om de var mjuka.

Helt hypnotiserad av de där perfekta läpparna som jag väldigt gärna ville känna mot mina lutade jag huvudet fram ytterligare några centimeter. Jag slöt mina ögon...

Sedan insåg jag vad fan jag höll på med.

Jag lade huvudet tillbaka i snön igen.

Hade jag varit på väg att kyssa honom?

Ja. Ja, det hade jag.

--Harrys pov--

Hade Louis varit på väg att kyssa mig?

Nej. Nej, det hade han inte. Kunde inte.

Det var antagligen någon önskan som jag egentligen inte borde önska. Inte alls. Jag var klar med att känna så.

Jag rullade av honom och tittade upp mot himlen några sekunder, drog några djupa andetag. Sedan satte jag mig upp.

- Ska vi gå in? Jag håller på att frysa ihjäl.

Louis nickade och satte sig upp han också.

- Men erkänn. Det var kul.

Jag log, knappt synbart.

- Ja, det var det.

Louis ställde sig också upp och borstade av sig lite snö. Sedan gick vi in.

Mitt huvud var fullt av tankar.

Vad var det som hade hänt därute?

Jag var inte alls säker.

Jag borde inte bry mig.

Borde inte bry mig alls.

Men det gjorde jag.

Det var antagligen inget. Det var bara jag som så förtvivlat gärna önskade... Fast det borde jag absolut inte göra.

Men jag gjorde det ändå. Ville så gärna att Louis hade tänkt på det. Även om det var omöjligt. "Jag älskar inte dig, Harry Styles". Föralltid ihågkomna ord.

Nåja, det hade i alla fall avlett tankarna från Samantha. Förhoppningsvis skulle Louis bara glömma henne nu.

Snön hade smält nu så mina kläder var helt blöta. Och kalla. Väldigt kalla. Jag nästan skakade när jag tagit av mig jackan och vantarna och skorna. Louis var inte mycket bättre.

- B-b-bara jag som fr-ryser? stammade han fram mellan frossbrytningarna.

- Nej, svarade jag och rös till. Fast jag kan åtminstone prata, tillade jag sedan. Min röst darrade lite av kylan.

- Att d-det blev så k-kallt, mumlade Louis.

Jag bara nickade. Louis fick av sig sina ytterkläder också och gick direkt till sitt rum.

Jag gick in till mitt också och klängde av mig jeansen och tröjan och drog på mig en blå t-shirt och ett par mjukisbyxor och gick ut i vardagsrummet.

Louis satt redan i soffan. Han hade inte slutat skaka.

Var det så kallt?

Jag gick fram till honom.

- Fryser du fortfarande?

Han nickade bara.

Jag bet mig lite i läppen och gick sedan och hämtade en filt.

--Louis pov--

Det var KALLT.

Sådär tänderna-skallrar-benen-skakar-och-du-vill-säga-något-men-din-tunga-har-förfrusigt-kallt.

Harry kom tillbaka med en stor, mjuk filt. Han lade den om mig och jag drog den tätare intill mig. Han stod och funderade en stund, sedan gick han in i köket. Jag hörde hur han prasslade med något därinne, sedan att mikron var på. Den pep till och sedan kom han ut med en skål popcorn.

- Varför inte avsluta med en film? föreslog han och log. Det är lugnt och innehåller inga former av snö.

Jag log och nickade. Film betydde att jag fick vara nära Harry igen. Film var utmärkt.

Han log snabbt igen och började sedan rota igenom våra lådor efter en bra film.

- Harry... började jag fundersamt.

- Mm?

- Berätta hemligheten.

Han suckade.

- Nej.

- Kom igen! Det kan inte vara så illa.

- Det är så illa, mumlade han.

- Det tror inte jag.

Han höll upp några filmer och lade dem framför mig.

- Välj någon, sa han och satte sig bredvid mig. Jag öppnade filten i en gest som menade att han skulle komma närmare. Han log och gjorde det. Jag kände hur han lade armarna om mig bakifrån och jag blundade. Om det bara betytt något mer.

- Hemligheten, mumlade jag envist.

- Jag...

- Kom inte med invändningar! Jag har berättat... allt för dig och jag kan inte hata dig. Tro mig, jag har faktiskt försökt men det går inte.

- Louis, lyssna på mig. Jag ska berätta.

Jag tittade förvånat på honom.

- Ska du?

- Japp... Om du berättar något för mig.

Jag tittade på honom på ett sätt som visade att jag ville att han skulle fortsätta.

- Jag berättar om du berättar vad du tänkte på tidigare idag. Du vet, där ute. Innan vi gick in.

Fan också.

Det enda jag inte kunde berätta.

Jag skakade på huvudet.

- Något annat.

Han log lite.

- Då har du något som du inte vill berätta heller.

Jag suckade frustrerat.

- Det är inte samma sak.

- Jodå.

Jag suckade. Han hade vunnit. Han visste också det. Han log och pekade på filmerna.

- Vilken?

Jag pekade på tre filmer. The vow, grease och the notebook.

- Snälla, inte Grease.

Jag rynkade pannan. Det var min favoritfilm.

- Säger du som gillar Love Actually.

- I Love Actually bryter man inte ut i sång så fort man känner något.

- Dissa den inte. Grease är en klassiker.

Jag pekade på The Notebook.

- Den då?

Han log och nickade.

- Okej.

Han reste sig och stoppade i filmen och kröp sedan ner hos mig igen.

The Notebook var en bra film. Men nu kunde jag inte riktigt koncentrera mig på den. Harrys ansiktsuttryck var mycket mer intressanta.

Hur hade han tagit igenom sig det här, egentligen?

Det måste ha varit... plågsamt. Att se mig med Eleanor.

Jag förstod det nu. För jag skulle hata att se honom med någon tjej.

Det var väldigt synd att jag inte upptäckt det här tidigare. Jag var så mycket lyckligare med honom, nu när det ändå inte betydde någonting för honom, än vad jag varit med Eleanor.

--Harrys pov--

Louis låg tryckt mot mig under hela filmen.

Värmen var bekväm. Jag såg att han tittade upp på mig ibland, men jag låtsades inte om det utan höll blicken på tv:n hela tiden. Jag hade kunnat sitta där föralltid.

- Harry, mumlade Louis när eftertexterna började rulla upp mot den svarta bakrunden.

- Mm?

- Glad alla hjärtans dag.

Jag log lite.

- Glad alla hjärtans dag.

Han log också och borrade in ansiktet i min axel och blundade. Jag rörde mig inte ur fläcken - bara satt där och koncentrerade mig på att andas normalt och att stöta bort känslorna som sakta kom krypande igen.

Jag tog upp min mobil och kollade klockan. Den var strax efter tolv på natten nu, och det hade varit en lång dag. Jag kände hur mina ögonlock blev tyngre.

Jag somnade snart.

--Louis pov--

Efter en stund hade Harry somnat. Jag bara låg där och log. Hans armar hade inte släppt taget om mig, trots att han sov.

Jag funderade också. Jag måste verkligen komma på något sätt att gottgöra Harry. Han hade förlåtit mig på sin födelsedag, han hade försökt skydda mig, han hade förlåtit mig igen, och igen. Jag förtjänade det inte.

Så vad kunde jag göra?

Jag kunde inte bara sitta här.

Så jag lossade försiktigt hans grepp om mig och ställde mig upp. Jag kunde inte motstå frestelsen att titta på honom en gång. Hans lockar hängde för ansiktet igen.

Perfekta, perfekta människa.

Jag strök lätt med fingrarna över hans kind innan jag vände mig om och gick in i köket.

Okej, det fanns väl antagligen inget jag riktigt kunde göra. Bara... Visa uppskattning. För att han alltid fanns där.

Jag log lite medan jag tittade på spisen.

Jag skulle på matlagningskurs imorgon.

 

När jag väl anmält mig funderade jag en stund över om jag kanske borde gå och lägga mig i min säng eller om jag skulle krypa ner hos Harry igen. Till sist gick jag in till vardagsrummet och lyfte undan filten lite och lade mig tillrätta igen. Jag kände hur han slöt sina armar om mig igen medan han mumlade något i sömnen.

Efter en stund somnade jag också.

--Harrys pov, eftermiddagen nästa dag--

Louis var borta på något som han vägrade berätta för mig. Jag hade bara tråkigt. Det fanns verkligen inget att göra idag.

Fast jag visste att om Louis varit hemma skulle jag inte ha haft tråkigt.

Jag gick omkring i lägenheten bara för att ha något att göra.

Jag satt i köket när telefonen ringde. Jag rynkade på pannan. Vem skulle vilja ha tag på mig nu?

- Hallå?

- Harry. Överraskad?

Mina ögon smalnade. Jag kände igen den rösten.

- Samantha, väste jag mellan tänderna. Hur fick du tag på mitt nummer?

- Hemligstämplat. Men, vad jag har förstått så har du inte berättat din lilla dyrbara hemlighet för Louis. Eller hur?

Jag tvekade lite, men det var allt hon behövde.

- Visste väl det, sa hon nöjt. Tja, jag har funderat ett tag och tycker att... Han borde få veta. Tycker inte du det?

Nu spärrades mina ögon upp.

- Nej. Det tycker jag inte.

- Varför? Kan det vara så att du... Inte vill att han ska ogilla dig? Du vill att han ska tro att du är felfri, som han gör just nu? Åh, vad sött. Du bryr dig om honom väldigt, väldigt mycket. Gör du inte?

Åh gud. Det blev lite för mycket för mig att ta in.

- Okej, för det första, ja, jag vill inte att han ska ogilla mig. För det andra, han tycker inte att jag är felfri. För det tredje klart att jag bryr mig om honom. Han är min bästa vän.

- Visst, visst. Men jag ser, vet du. Kom inte och försök slå i mig att du inte är kär i honom. Det var ren avundsjuka i din blick när jag pratade med Louis, grabben. Och något säger mig att han gillar dig också. Det är så sockersött att jag nästan spyr regnbågar, okej?

Jag fnös.

- Varför ringer du ens?

- Som sagt, jag tycker att Louis borde få veta... Och jag berättar för honom.

- Va? Nej!

Man hörde aningen av panik i min röst.

- Det finns inget som stoppar mig.

- Jag stoppar dig.

- Nej, det gör du inte. Inte alls, faktiskt. Jag har Louis nummer här också. Jag skulle inte tveka att ringa heller. Jag menar, när jag ändå berättat så är han ju skitsnygg och jag skulle inte ha något emot...

- Samantha.

- Avundsjukan är så pinsamt uppenbar, Harry. Hur som helst, jag kommer berätta. Antingen det, eller...

Det var tyst en stund.

- Eller?

- Eller så måste du undvika honom. Prata inte med honom, om inte ditt liv hänger på det, kanske. Ignorera honom. Som om du inte kände honom, avslutade hon.

Ignorera honom. Som om jag inte kände honom. Som om han inte var där.

- Jag kan inte.

- Naaaw... började hon.

- Vi är i samma band, sa jag snabbt. Det skulle aldrig funka.

- Du behöver inte prata med honom. Bara bete dig som om ni är främlingar. Gör det, så ringer jag inte. Du får några timmars betänketid.

Sedan lade hon på.

Varför i helvete var hon tvungen att dyka upp i mitt liv igen? Hade jag gett henne någon sorts inbjudan, eller? "Samantha är välkommen in i Harrys liv igen, varsågod att börja förstöra". Nej, inte vad jag visste. Fan heller.

Jag suckade frustrerat. Alternativen var inte precis de bästa heller. Han skulle hata mig, vilket jag än tog.

Frågan var bara, vad kunde jag stå ut med?

Jag skulle inte kunna stå ut med att ignorera Louis. Det skulle bli riktigt, riktigt svårt för mig, på alla sätt och vis.

Men skulle jag kunna stå ut med att han visste? Då var det HAN som skulle börja ignorera MIG istället. Fan, fan, fan.

Jag kunde kanske berätta det för honom själv...

Nej!

Men det är bättre än att Samantha berättar.

Vilket jag inte tänkte låta henne göra.

Jag suckade tungt.

Då fanns det bara ett alternativ kvar...

När vi kom hem satt Liam, Niall och Zayn i vardagsrummet i vår lägenhet. När de hörde att dörren öppnades så sprang de ut i hallen och stirrade först på Louis och sedan på mig. Det var tyst en stund.

- Hej, sa jag lite tvekande.

- HARRY!

Jag blev i princip nedbrottad av dem.

- DU KAN INTE BARA STICKA SÅ!

- DU ÄR TILLBAKA!

- HAZZA!!

Jag blinkade förvirrat några gånger medan killarna fortsatte hoppa runt mig som speedade ekorrar.

Sedan gick Niall över till Louis.

- Jag VISSTE att du kunde få hem honom!

Mitt i all glädjeyra över att One Direction nu var återförenade, ringde Louis mobil. Han tog upp den och tittade på displayen. Sedan suckade han lite och svarade.

- Eleanor, det är inte en särskilt bra tidpunkt just nu. Kan du ringa senare?

Så han var fortfarande ihop med Eleanor. Det gjorde mig upprörd. Jag menar, mina känslor om vad Eleanor var för en typ hade inte förändrats. Hon var fortfarande falsk och förtjänade inte alls Louis. Hade han inte insett det ännu?

Jag växlade en blick med Niall, som tittade lite bekymrat på Louis.

- El, inte nu... Åh, perfekt.

Han stoppade ner mobilen i fickan igen och suckade.

- Eleanor kommer över. Typ nu. Hon ville träffa alla er. Och jag kunde inte övertala henne till att stanna hemma. Hon är redan på väg.

Åh, gud.

Det här skulle bli intressant.

Vi satt allihop i vårt vardagsrum.

Det knackade lätt på dörren och jag sjönk djupare ner i soffan.

Eleanor öppnade, och steg in.

Louis ställde sig leende upp och gick fram till henne, som gav honom en hastig kram och ett leende tillbaka, innan hon tog av sig jackan och skorna och gick och satte sig med Louis i soffan.

Hon var så falsk. För... sockersöt. Oskyldig.

Liam och Zayn började genast prata med henne, och hon hade ett fastklistrat dockleende på sina fylliga läppar hela tiden.

Jag och Niall utbytte många blickar med varandra. Det kändes bra att jag i alla fall hade en som var på min sida.

--Eleanors pov--

Det här var väldigt lätt.

Killarna var väldigt lätta att prata med, allihop och jag kände mig bekväm där med Louis arm runt mina axlar.

Förutom Harry. Förstås.

Han irriterade mig. Han och hans lilla förälskelse som var riktad till klart fel person. Till och med en blind skulle kunna se att han var upp över öronen förälskad i Louis. Men det var bara det att nu var det mindre drömmande blickar mot Louis, och flera bläng-blickar på mig.

Efter en stund fick jag nog. Det fick helt enkelt vara slut på Harrys fåniga... Besatthet. Jag tänkte inte finna mig i den längre.

- Och, Harry, hur går det med dig nu då? Någon flickvän?

Jag kände hur Louis stelnade till lite. Jag bara log och tittade på honom med en fejkat intresserad blick.

Det gjorde inte så att hans blick smälte riktigt, nästan tvärtom.

- Ingen för tillfället. Jag antar att du har planer för imorgon? Alla hjärtans dag?

Åh, juste, det var imorgon. Jag måste ringa Matt och ändra lite tider och så sedan, så att Louis inte skulle kunna se oss två på stan...

- Ja, det har jag, sa jag och log mot Louis, som log tillbaka.

Harry nickade.

- En utflykt till den där fina lilla bron vid Brick Lane, kanske? Jag var där den första februari, och det är verkligen fint att stå där.

Han tittade menande och bistert på mig. Jag stirrade på honom medan jag sakta började fatta.

Harry visste.

Harry visste om Matt.

Han hade sett oss på bron.

Den första februari.

Jag blängde snabbt på honom innan jag satte på mig den leende masken igen.

- Oj, vad glada vi verkar idag, då, sa jag sockersött och Harry log falskt mot mig.

- Vårkänslor, antar jag, svarade han och flinade lite.

Han var verkligen irriterande. Han fattade verkligen inte att jag behövde det här - jag hade börjat få fart på min karriär, jag hade många tjejer som avundades mig överallt, jag fick dyra presenter... Jag hade inga planer på att låta Louis veta något.

- Jaha, jag tror det är bäst att jag börjar gå hemåt nu, sa jag och kysste Louis snabbt på munnen.

Jag vinkade i dörren, sedan gick jag ut därifrån.

--Harrys pov--

Det hade bara sluppit ur mig. Jag var bara tvungen att säga något, men ångrade mig så fort jag såg Louis blick.

Tja, den var inte precis nöjd.

När hon gått vände sig Louis direkt mot mig.

- Vad fan var det där? undrade han.

Jag suckade.

- Bara strunta i det, Lou.

- Strunta i det? Du kunde ju åtminstone försöka vara lite trevlig.

- Jag kan inte spola tillbaka och ändra det, Louis. Bara låt bli.

- Jag trodde du hade kommit över det.

- Det har jag. Men det förändrar inte vad jag såg. Eller vad jag tycker om henne.

Louis stirrade på mig.

- Du kunde ju ha skött dig för min skull!

- När hon slutar vara otrogen kan jag respektera henne och sköta mig.

- Hon är inte otrogen, Harry!

- Det är hon!

- Jag kan inte fatta att du fortsätter att försöka smälla i mig det.

- Men lägg av, Lou! inbröt Niall. Vem ska du tro på? Din bästa vän eller din flickvän som du haft sedan knappt tre veckor tillbaka?

Louis stirrade på honom istället.

- Så du tar hans parti?

- Ja, det gör jag.

- Dra åt helvete.

Och sedan gick han in på sitt rum.

Jag suckade och begravde huvudet i händerna. Det kändes som att allt jag och Louis gjorde var att bråka. På grund av en falsk brud som hade honom lindad runt sitt lillfinger så hårt att inte ens jag kunde knyta loss honom.

Niall lade en tröstande arm på min axel.

- Det kommer att fixa sig igen, sa han.

- Kanske det, mumlade jag. Men vi kommer att fortsätta gräla så länge Eleanor finns med i bilden.

Niall suckade.

- Öh... Zayn. Gå och prata med Lou.

Zayn nickade och gick därifrån.

--Louis pov--

Bråk igen. IGEN.

Jag kände mig som en jubelidiot, fast det var Harry som inte kunde hålla käften. Och han försökte fortfarande smälla i mig att Eleanor var otrogen. Vad hade han för andledning nu, om han nu hade kommit över mig?

Dörren öppnades långsamt och Zayn klev in. Jag stönade.

- Zayn, inte nu.

- Jo, nu.

- Jag tänker förlåta Harry när han slutar bete sig som en 7-åring.

- Okej, visst. Gör det du. Men förstora inte upp allt bara. Kasta inte de här jävla blickarna på varandra hela tiden, och fräs åt varann och så.

Jag tänkte efter en stund. Sedan ryckte jag på axlarna.

- Okej då.

--Harrys pov--

- Ni kan väl i alla fall låtsas att ni är kompisar?

Niall såg bedjande på mig. Jag suckade.

- Okej, visst.

Jag kunde fortfarande inte låta bli att såras över det faktum att Louis inte trodde på mig.

Stämningen mellan oss var inte desamma efter det.

Louis kom ut i vardagsrummet efter en stund igen, men ägnade mig inte ens en blick. Inte för att jag hade något att säga som skulle intressera honom. Eller tvärtom.

Det kändes bara så fel.

Så fel att bråka.

Definitivt så fel att veta att imorgon skulle Louis ut och fira Alla hjärtans dag med Eleanor. Som antagligen inte skulle fira den med bara honom. Och jag? Tja, jag skulle sitta här hemma framför Tv:n och tillbringa lite kvalitetstid med mig själv och jag.

Jippie.

Alla hjärtans dag.

Den onödigaste dagen på året.

--Louis pov--

Alla hjärtans dag.

En av de bästa dagarna på året.

Jag längtade. Eleanor fick mig alltid att glömma alla problem med Harry.

Det kändes konstigt, det här. Att sitta i varsin ände av soffan, inte prata med varandra, inte titta på varandra. Att inte kunna krypa nära honom och luta mig mot honom som jag brukade när vi satt i soffan.

Det var som om en osynlig vägg skilde oss åt nu.

Till sist orkade Harry inte med det längre, verkade det som.

- Jag går och lägger mig, sa han kort och gick sedan.

Nu var det bara jag uppe.

Och fast jag visste att Harry bara var i ett annat rum, så kände jag mig rätt ensam.

--Harrys pov--

Jag gick och lade mig tidigt den kvällen.

När jag somnade är en helt annan historia.

Tja, jag antar att Louis inte kommer att komma in och krypa ner i min säng i natt, som han brukar göra. Åh vänta, rättning; brukade göra. Det var som om det försvunnit tillsammans med Eleanor.

Eleanor hade förstört så mycket.

 

Jag somnade sent och vaknade tidigt. Jag gick in och kollade i Louis rum, men det var tomt. Han kunde väl inte ha åkt redan? Han var inte i köket... Åh.

Han hade somnat i soffan. Jag gick lite närmare och tittade på honom.

Håret var rufsigt och hängde lite för hans ögon, hans mun var lätt öppen och hans långa ögonfransar svepte en liten skugga över kinderna.

Han såg så fridfull ut, och jag önskade verkligen att vi inte hade bråkat. Jag älsk...

Nej.

NEJ.

Jag får inte börja känna de här känslorna igen.

Olagligt.

Smärtsamt.

Jag skulle ha stannat i Cheshire någon vecka till, för att vara säker. Inte följt med Louis hem. Fan.

Jag gick snabbt ut i köket och gjorde toast till mig och honom, som jag lade fram på köksbordet så att han kunde äta den när han vaknade, och gick sedan in till mitt rum igen.

--Louis pov--

Jag vaknade och kände först inte igen var jag låg. Konturerna var suddiga och ljuset kom från en obekant vinkel.

Sedan började allt klarna.

Just det. Jag hade somnat i vardagsrummet.

Just det. Idag var det Alla hjärtans dag.

Jag steg snabbt upp och gick in till mitt rum för att ta på mig några andra kläder än de jag somnat i, vilket blev en randig tröja och ett par jeans.

Jag undrade om jag skulle få göra frukost själv. Om Harry ville ta den risken.

Nej. Nej, det hade han inte velat.

En toast låg framme på bordet, tillsammans med en kopp av mitt älskade Yorkshire te. Hm. Inte för att jag tänkte klaga.

Jag satte mig och åt snabbt upp, fast jag kastade blickar mot Harrys dörr hela tiden. Jag undrar vad han gjorde. Om han sov. Undrade vad han skulle göra idag.

Jag gick till badrummet och borstade tänderna och fixade till håret, och sedan sms:ade jag Eleanor att jag var klar och gick ut, utan att ens så mycket som sett till Harry.

 

Jag kom ner till stan och drog snabbt på mig huvan till munkjackan. Det var mycket folk på stan idag. Jag började sätta fart mot bron, där vi skulle mötas.

Det var väldigt fint väder också, typiskt alla hjärtans dag. Och fast det var lite kyligt i luften, så blänkte solen och himlen var helt molnfri.

Jag började närma mig bron nu. Jag såg att en gestalt med långt, brunt och lockigt hår stod där och väntade. Jag log.

Och sedan var leendet som bortblåst igen.

Jag stod och stirrade på Eleanor medan en helt främmande kille kom fram till henne och lade armarna om hennes midja.

Jag kanske hade sett fel. Det kanske inte var Eleanor.

Men då skrattade hon, och jag kände igen det skrattet.

Killen vände henne mot sig och kysste henne. Och hon lade armarna om hans hals.

Eleanor var otrogen.

Harry hade haft rätt.

Hela tiden.

Jag stod bara som förstenad först, kunde inte tro mina ögon. Bet ihop tänderna hårt och hindrade tårarna från att börja rinna. Jag tog snabbt upp min mobil och skickade ett snabbt sms till henne.

 Titta åt vänster. Det är slut, föresten.

Efter en stund tog hon upp sin mobil, och när hon såg vem som skickat var hon väldigt noga med att inte låta den andra personen se det. När hon läst det fick rynkade hon pannan och tittade åt vänster. Och fick syn på mig.

Jag vinkade och gav henne ett falskt leende. Hon stirrade på mig. Sedan vände jag mig om och gick.

Efter en rätt lång bit så ropade någon på mig.

- LOU! Jag kan förklara!

Jag skrattade bittert och vände mig om.

- Åh, verkligen? Du kan förklara att du står på bron och hånglar med en kille medan du är tillsammans med mig, och det är pinsamt tydligt att det inte var ett övergrepp, för du kysste honom tillbaka.

Hon stod mållös och hade tydligen glömt vad hon skulle säga. Eller så hade hon fått skrota sin perfekta ursäkt efter mina ord.

Det spelade ingen roll. Det var slut nu.

- Hejdå, Eleanor.

Sedan gick jag. Jag gick och vände mig inte om en enda gång igen, medan jag kände tårarna börja rinna och hjärtat sjunka i bröstkorgen.

Harry hade haft rätt hela jävla tiden. Han hade sett dem och försökt att varna mig, men jag hade varit så förblindad av Eleanor. Jag hade faktiskt trott att han ljög för mig. Fast han aldrig skulle göra det.

Jag är verkligen en idiot på riktigt.

Det var svårt att se för alla tårarna nu. Det var tårar för många olika andledningar. jag hade faktiskt älskat Eleanor, till att börja med. Sedan skämdes jag. Och förbannade mig själv.

Harry hade försökt att skydda mig. Försökt att rädda mig från det här. Så att jag hade sluppit få reda på det på det här sättet. Och jag hade snäst åt honom. Sårat honom. För att han hade sagt sanningen.

Jag var en hemsk, hemsk människa.

Vem skulle jag gå till?

Jag behövde någon.

Någon som alltid skulle vara där för mig.

Egentligen var det rätt korkat att fundera, för jag visste så väl vem jag skulle sitta hos i slutet.

Harry.

Det spelade ingen roll att vi bråkade. Det var ändå mitt fel, allt var mitt fel, hela tiden.

Hela. Tiden.

Jag skyndade på stegen och fick upprepande gånger torka bort tårar från ögonen.

--Harrys pov--

Tick, tack. Tick, tack.

Tiden släpade sig fram.

Jag undrade om Louis hade kul med Eleanor.

Jag antog att det här... Bara inte var något jag kunde vinna. Jag fick låta honom vara med Eleanor om han ville vara med Eleanor. Det var bara så.

Trots lidandet.

Äsch, ryck upp dig, Harry! Barn svälter. Folk förlorar sina hem i jordbävningar. Förlorar familjemedlemmar i krig. Och här sitter jag i en lyxig, väldigt mysig soffa med mat bara runt hörnet och tänker över det faktum att min bästis är med en tjej som är otrogen mot honom. Det kunde ha varit värre.

Men det hindrade inte den tunga känslan i bröstkorgen.

En svag knackning hördes på dörren. Jag rynkade pannan. Ingen av killarna brukade någonsin knacka. Vem skulle det kunna vara då?

Jag kom snabbt på fötter och gick fram till dörren och öppnade.

Utanför stod Louis. Lätt darrande med tårar i ögonen.

Jag stirrade på honom med oro.

- Louis, vad har hänt?

Han stapplade fram några steg.

- Du hade rätt, Harry. Hela tiden, mumlade han.

Jag förstod inte vad han menade först.

Vad hade jag haft...

Åh.

ÅH.

Eleanor.

Det hade hänt.

Jag flämtade till lite och sträckte ut armarna mot honom.

- Kom.

Han nickade och stapplade fram de sista stegen fram till mig och slog armarna om mig. Jag kände honom skaka av snyftningar.

Jag gjorde inget först, bara stod där och höll om honom. Lät honom blöta ner min tröja med sina tårar. Det gjorde inget för min del. Bara han kände sig bättre sedan.

Så han hade alltså fått reda på det. På Alla hjärtans dag, av alla dagar.

Jag började långsamt gå bakåt, utan att släppa taget om Louis, så att vi till sist satt i soffan. Louis höll ett krampaktigt tag om mig.

- Förlåt, mumlade han upprepande gånger. Förlåt. Förlåt. Förlåt.

- Du behöver inte säga förlåt, viskade jag. Det är okej.

- Men jag... Du hade...

- Jag vet. Bry dig inte om det nu.

--Louis pov--

Harry välkomnade mig direkt in i hans famn.

Han tvekade inte.

Han sa inte ens "vad var det jag sa".

Bara lät mig gråta. Och tårarna ville inte sluta heller. Det var inte bara för Eleanor, som jag faktiskt hade älskat. Det var även för att jag hade behandlat Harry som en hög med skit under den senaste tiden och jag skämdes så att jag mådde illa.

Men han satt tyst, viskade "det är okej" och smekte med sin tumme över min kind, och då kändes det faktiskt som om det skulle kunna bli bra.

- Lämna mig inte, mumlade jag. Jag behövde vara säker; så fort han lämnade mig skulle jag gå sönder. Jag behövde honom just nu.

- Aldrig.

Det lugnade mig lite. Han skulle inte lämna mig. Trots allt jag gjort. Han stannade kvar.

Ibland visste jag inte vad jag hade gjort för något bra som fick mig att förtjäna honom.

Vi satt där, länge. När mina snyftningar avtog en aning började jag prata igen.

- Jag borde ha lyssnat på dig, Haz.

- Det går inte att ändra, och spelar ing...

- Det spelar visst roll! Jag valde bort dig för en tjej. Jag går och sårar dig om och om igen för att jag vägrar tro på vad du säger. Och så har du rätt, men trots allt så sitter du ändå här och agerar våtservett till mina tårar. Det känns inte rättvist.

Han var tyst en stund.

- Jag skulle faktiskt inte kunna lämna dig, Lou. Det vet du, va? Ja. Jag är... över dig, men det förändrar inte det faktum att jag hatar att se dig lida. Okej?

Jag nickade och såg rakt upp i hans ögon.

Det kändes som att få ett knytnävsslag, en örfil - utan smärtan. Det ringde i öronen och jag blev lite omtöcknad och tittade snabbt ner igen. Hans ögon var väldigt, väldigt gröna. Som två smaragder. Flytande smaragder. Eller jade. Fyllda med värme och omtanke.

Det fanns ett djup i de ögonen som jag aldrig lagt märke till förut. Hur kunde jag inte ha lagt märke till det? Hur... vackra ögon han faktiskt hade?

Jag blinkade några gånger och försökte skaka av mig den nya känslan som fyllde mig, men det gick inte. Den nya värmen spred sig i kroppen.

Helt plötsligt ville jag aldrig röra mig bort från Harrys trygga famn.

--Harrys pov--

Du är över honom. Du är över honom. Du är över honom.

Han är straight. Han är straight.

Det kommer aldrig bli något ändå.

Han är bara en kompis.

En väldigt, väldigt, väldigt bra kompis.

Men han kommer aldrig älska dig på det sättet.

Du är över honom.

Jag fortsatte hålla om Louis, som skakade lite mindre nu och var lite tystare. Men han höll fortfarande ett hårt grepp om mig, uppenbarligen ovillig att släppa. Jag tänkte inte dra mig ur heller.

--Louis pov--

Vad var det med mig?

Jag ville röra vid hans lockar.

Andas in hans doft.

Räkna hans svarta ögonfransar.

Gå vilse i den gröna skogen som var hans ögon.

Stryka med fingrarna över hans ansikte.

Vara nära honom.

Alltid.

Det förvirrade mig. Vad tänkte jag på? Vad var det som hände? Jag fattade inte.

Eller, jo. Nog fattade jag alltid. Jag hade bara svårt att erkänna det för mig själv.

För det gick inte. Jag fick inte. Omöjligt.

Jag fick inte... Jag fick inte ha känslor för Harry. I så fall var det en jävla dålig timing. Jag hade skrikit åt honom att jag aldrig skulle älska honom på det sättet, han hade kommit över mig, och DÅ är det dags för mig att upptäcka det.

Herregud, det fick inte vara så.

Men det var ju så.

Jag kunde känna det i varje nerv i min kropp.

Det var starkare än vad jag känt för Eleanor.

Svårt att acceptera var det inte precis heller. Kärlek var kärlek. Det kändes likadant.

Jag höll ett fast tag om Harry, bara för att försäkra mig om att han inte skulle gå därifrån.

Jag visste inte riktigt hur länge vi satt där, men efter ett tag började mina ögonlock bli tunga. Sömnbristen de senaste veckorna, plus utmattningen från idag bara sköljde över mig.

Jag ville inte sova. Kämpade för att hålla ögonen öppna så länge som möjligt.

Harry märkte det.

- Men sov då, Louis, viskade han så att det kittlades lätt i mitt öra. Jag kunde höra det lilla leendet i hans röst.

Jag nickade, och slöt sedan ögonen.

--Harrys pov--

Nu hade jag definitivt gråtit ur all vätska jag hade i kroppen. Jag kände mig ihålig, tom. Som ett skal av vad som brukade vara fyllt med känslor.

Det hade varit en hård kamp med mig själv. En del av mig ville fortsätta hålla fast vid Louis. Men jag kunde inte. Jag måste släppa honom nu. Jag måste.

Det var bara så svårt att inse.

Jag kunde inte heller gå tillbaka till min och Louis lägenhet. Jag skulle inte klara av att se honom i ögonen efter det här. Inte på en lång, lång tid. Jag kände inte direkt för att ta in på ett hotell, Liam skulle bara försöka få oss till att bli vänner igen, Zayn också.

Men Niall.

Niall skulle förstå. Jag hade en känsla av det.

Så jag tog upp mobilen, och ringde honom.

- Hallå? svarade han.

- Niall. Det är Harry.

- Vad är det?

Han hörde antagligen på min röst att det var något fel. Den var sprucken och tunn och inte alls lik det den brukade låta.

- Louis, mumlade jag.

- Åh... Kom hit nu.

- Tack.

Jag lade snabbt på och tog en av våra bilar och körde raka vägen hem till Niall. Jag han inte ens knacka innan han öppnade dörren. Hans ögon spärrades upp lite när han såg mig.

- Kom här, sa han och sträckte ut armarna. Jag gick närmare och han kramade mig. Jag kramade honom tillbaka och blundade. Han släppte mig efter en stund och höll mig på armlängds avstånd.

- Berätta vad som hände.

Och jag berättade. Jag slog mig ner i en av hans mjuka, stora fåtöljer och berättade vad som hänt, från början till slut. Från att jag berättade om att Eleanor var otrogen, till min predikan om kärlek, till orden han sagt i mitt rum. Orden. De skulle jag aldrig glömma. De skulle alltid sätta en spärr. Det var ingen ide att försöka. Louis älskade inte mig på det sättet.

Niall lyssnade, och när jag var klar så tröstade han mig. Han tog i princip hand om mig hela dagen. Jag fick sova hos honom. Han pressade mig inte att gå och prata med Louis. Han förstod, precis som jag hoppats.

Det skulle göra ont. Det skulle det verkligen.

Men jag var tvungen att klara det.

Jag skulle gå vidare.

För om jag gjorde det, kanske vi åtminstone kunde få vår vänskap tillbaka.

--Louis pov--

Jag vaknade nästa morgon, och den första tanken som slog mig var att Harry inte var här. Den andra var att jag upptäckte att jag somnat i hans säng. Den tredje var alla minnen från gårdagen.

Jag suckade. Jag kunde inte fatta att jag hade gjort så mot Harry. Jag kunde väl åtminstone ha sagt det på ett lugnare sätt. Då kanske det inte hade behövt bli såhär. Men nejdå, jag skulle storma in och skrika åt honom. Såra honom. Allt hade bara blivit för mycket för mig, antar jag.

Gud, vad jag ville ta tillbaka vad jag sagt. Allting. Bara... Börja om. Jag menar, jag var inte gay. Det var jag inte. Kunde inte vara. Det kändes som att Eleanor skulle kunna vara exakt den som jag behövde. Som jag hörde ihop med.

Jag suckade. Ville inte prata med någon av killarna. Alla tre skulle bara försöka fixa det. Och jag trodde inte att ett simpelt "förlåt" skulle fixa allt nu. Inte alls.

Så jag sms:ade Eleanor och undrade om vi kunde träffas idag. Jag fick snabbt ett ”visst” till svar.

Hon kanske skulle få mig på andra tankar, i alla fall.

--Harrys pov--

- Niall. Finns det någon typ av mat som du INTE har i ditt kylskåp?

- Tror inte det. Vadårå?

Jag skakade lite på huvudet och log nästan. Minnena från gårdagen låg fortfarande och skavde i bakhuvudet.

Jag nöjde mig med ett glas juice och en rostad macka. Jag var inte särskilt hungrig.

- Vill du göra något idag? undrade Niall. Vi skulle kunna dra hit Liam och Zayn också.

- De kommer vilja ordna upp allt. Och det går inte. Inte än.

Niall skakade på huvudet.

- Jag har faktiskt redan pratat med dem. De förstod efter en stunds övertalning, men de kommer inte att pressa er till att bli vänner igen.

Jag nickade.

-Okej, visst. Men...

Jag svalde.

- Men Louis, då?

- Han... skulle göra annat idag. De hade försökt att ringa honom, men han hade inte svarat.

- Åh.

Jag undrade om han var med Eleanor.

 

- Hazza! Vart ska vi gå först? undrade Liam.

- Vi kan väl gå och fika? tyckte Niall, med hopp i blicken. Jag tvingade fram ett leende.

- Visst.

Vi började gå. Killarna gjorde mycket för att uppmuntra mig. Jag uppskattade det verkligen, och tvingade fram många leenden och till och med några skratt ibland. Men inget var riktigt äkta.

Det kändes rätt tomt utan Louis.

Undrar hur länge jag skulle kunna leva såhär.

Vi passerade lekparken på väg till fiket. Jag stannade till och kollade längst upp på klätterställningen. Hur vi legat längst där uppe och Louis hade pekat på moln och allt hade varit allmänt perfekt och som hämtat ur någon romantisk film. Hur lycklig jag varit, hur rätt det hade känts.

Och så bron. Där jag sett Eleanor och den andra killen. Jag önskade så mycket att jag inte sett dem. För då skulle jag och Louis ha det som förut, vilket var absolut bättre än... det här.

- Harry? sa Niall försiktigt. Ska vi gå?

Jag skulle precis nicka och fortsätta gå, när två personer kom upp på bron.

Var det inte ödets ironi. Det var Eleanor. Som drog med Louis upp på bron. Båda log och såg väldigt glada ut. De stod på nästan exakt samma ställe som hon och "den andra" hade gjort. Sedan kysstes de.

Vad fan trodde hon att hon höll på med? Drog hon bara upp killar till den där bron och kysste dem, eller? Det kändes hemskt att Lou inte visste. Han förtjänade verkligen inte det här. Hon fick inte göra så mot henne.

Och det stack i hjärtat att se det.

De gick ifrån bron och jag vände mig om med plågad blick. Niall stod bara och tittade på bron.

- Var det där du såg...

- Mm.

- Och nu...

- Japp.

- Så jävla... Falskt.

- Mhm.

Niall trodde i alla fall på mig. Det kändes bra. Han hade inte berättat just den biten för de andra. Vilket var bra.

Jag ignorerade den upprepande smärtan i bröstet medan vi gick vidare.

--Harrys pov--

Timmarna gick. Men de var inte desamma utan Louis.

--Louis' pov--

Timmarna gick. Men de var inte desamma utan Harry.

 

--Harrys pov--

När vi kom tillbaka till Nialls lägenhet gick det upp för mig på riktigt att Louis inte älskade mig. Han älskade mig inte och det fanns inget i världen som kunde ändra på det. Jag låg på Nialls soffa resten av dagen med tårar längs kinderna som inte ville sluta rinna, föralltid längtandes efter Louis lätta fingrar som svepte över kinderna och torkade bort dem. Louis famn som hjälpte mig att sluta skaka. Louis låga röst som viskade tröstande ord i mitt öra.

--Louis pov--

Jag kom hem efter att ha varit på stan med Eleanor och ropade Harrys namn. Jag fick inget svar. Jag gick in i köket, som var alldeles tomt. Jag gick in i vardagsrummet som skrek av tomhet. Jag gick och kollade i badrummet där tomheten ekade mot kakelväggarna. Jag tittade i Harrys rum, där tomheten slog emot mig som ett knytnävsslag och jag kände några tårar tränga fram.

Han hade inte kommit tillbaka.

--Harrys pov--

På kvällen bestämde jag mig.

Jag skulle åka hem.

Hem som i åka hem till Cheshire. Holmes Chapel. Till min familj.

Jag behövde lite tid för mig själv.

Fast hela mitt hjärta skrek efter ett annat hem.

--Louis pov--

Nästa morgon ringde jag alla killarna, en efter en, och frågade efter Harry. Jag var tvungen att prata med honom, jag kunde inte ha det såhär längre.

Till sist fick jag tag på Niall som berättade att han hade åkt hem till Holmes Chapel. Han visste inte för hur länge. Bara att han hade sagt att han behövde tid för sig själv.

Mitt liv kan dra åt helvete.

--Harrys pov--

Jag var såklart välkommen hem. Jag behövde inte berätta vad som hänt eller någonting, mamma bara välkomnade mig och jag kom snabbt upp på mitt rum, som jag fortfarande hade kvar där. Utifall att jag skulle få hemlängtan eller så.

Eller bara behövde tid för mig själv. För att glömma. För att komma över.

Som nu.

--Louis pov--

Jag pratade med Liam, Zayn och Niall idag. Allihop tyckte att jag verkligen borde prata med honom nu. Jag var antagligen den enda som kunde göra allt bättre.

- Nej, svarade jag. Om han vill ha tid för sig själv, låt honom ha tid för sig själv. Han kommer tillbaka när han är redo.

I tankarna lade jag till ett litet "hoppas jag".

 

--Harrys pov--

Tiden gick. Jag koncentrerade mig på allt, förutom Louis. Fick inte tänka på honom.

Jag kunde känna hur jag kom närmare och närmare det stadiet när jag kunde släppa taget. Han påminde inte om allt längre, efter två veckors tid.

Jag kanske skulle lyckas, ändå.

 

--Louis pov--

Jag mindes dig idag, Harry.

Jag tittade på videos från X factor på oss två och låtsades att allt var bra. Jag önskar att allt var bra.

Allt är mitt fel.

Jag är med Eleanor ibland. Oftast, om jag ska vara helt ärlig. Jag är väldigt säker på att hon inte är otrogen. Hon... förstår mig. Hon får mig på andra tankar.

 

- Okej. Jag har fått nog.

Liam slog näven i Nialls köksbord och tittade nästan ilsket på mig. Jag tittade upp på honom.

- Va?

- Det här måste få ett slut. Det är inte bara det att det är plågsamt att se en av sina bästa vänner såhär... Deppig, utan även för One Direction. Och våra fans. Vi ska börja arbeta på några nya sånger snart, Lou! Det kan inte vara såhär då.

- Han kommer tillbaka när han...

Nu instämde Niall.

- Det gör han inte alls det. Vi måste få hit honom igen. Ni två kan inte fortsätta såhär. Det är så jävla uppenbart att du saknar honom. Och det var så jävla uppenbart att han saknade dig den korta tiden han spenderade här, man såg det. Och DU ska få tillbaka honom. Smsa, ring, åk till Cheshire, vad som helst!

Jag började protestera lite, men då ryckte Zayn in också.

- Du ska släpa ditt arsle hela vägen till Harrys familj, om det är vad som krävs. Det enda som stoppar dig är att du är FEG. Det är ju HARRY, för guds skull. Din bästa vän. Och du ska göra något åt det NU. Inte om en stund, inte snart, NU.

Jag stirrade på Zayn, som stirrade tillbaka.

- Vad väntar du på?

Jag reste mig upp från stolen.

- Okej, visst. För One Direction.

- Louis...

- OKEJ, JAG SAKNAR HONOM FÖRJÄVLA MYCKET OCH ÅKER DIREKT TILL HONOM, FÖR JAG VILL SE HANS ANSIKTE OCH INTE GÖMMA MIG BAKOM NÅGON IDIOTISK TLEFON. Nöjd?

- Väldigt.

Jag suckade, drog handen genom håret och gick ut från Nialls lägenhet och ner till bilen.

Jag hade en drygt två timmars lång bilresa framför mig.

Bilresan var lång. Den var väldigt lång. Varje minut tickade förbi, en livstid passerade. Varje klockslag var som någon sorts trögflytande vätska, lera kanske.

Men den gick, alltid. Jag tänkte inte ge upp. Jag ville se Harrys ansikte igen. Och jag måste sudda bort det sista minnet jag hade av honom - förkrossad, bruten, rödgråten. Bilden av hans ansikte, tillsammans med vetskapen att det var jag som orsakade den, borrade sig fast i mitt huvud.

Jag måste sudda bort det. Måste ersätta det. Vad det än kostar.

Medan jag åkte tänkte jag igenom de glada minnena jag haft med Harry. Från de senaste dagarna, till exempel. När vi gjorde de där pannkakorna. Eller när vi låg höst upp på klätterställningen och jag hittade en morot och två Liam. En Liam var riktigt, dock, men det spelar ingen roll. Eller varför inte virvelvinden. Eller när vi köpte sockervadd och han fick lite på näsan och jag ville böja mig fram och ta bort det, bara för att kunna röra honom. Eller i berg-och-dalbanan, när jag hade tagit hans hand, och känt hur han slappnat av lite. Jag mindes att det inte hade känts fel. Utan... Tryggt.

DE känslorna, däremot, visste jag inte var de kom från. Impulserna av att vilja röra vid honom, varför jag helt plötsligt började beskriva hans ögon för mig själv som vackra... Det visste jag inte varför. Kanske skuldkänslorna gjorde så mot mig. Jag visste inte riktigt.

Sedan så kom minnena från senast vi sågs, och jag önskade att jag inte hade låtit mig själv släppa in de tankarna, för nu kunde jag inte få ut dem ur huvudet.

Varje tår i Harrys ansikte. Varje ord han sagt. Varje darrande andetag han tagit. Varje steg. Varje snyftning.

Nu fick jag enorma skuldkänslor igen.

Jag var andledningen till att han satt hemma i Holmes Chapel nu. Jag var andledningen för hans lidande. Jag, som aldrig skulle såra honom avsiktligt, hade gjort det nu. Han... Han hade älskat mig, och jag hade kastat de värsta orden han antagligen skulle kunna höra från mig rakt i ansiktet på honom.

"Jag älskar dig inte, Harry Styles"

Det var nog den största, fetaste jävla lögn jag dragit i mitt liv. Klart att jag älskade honom. Jag önskade bara att det hade varit på rätt sätt, så att han inte plågades.

För jag var inte... Jag var inte gay.

Plötsligt så körde jag förbi en skylt där det stod "Holmes Chapel".

Åh, minsann. Jag var här.

Min mage vände och vred sig. Ville att jag skulle fega ur. Vända om. Åka tillbaka. Harry skulle kasta ut mig. Inte vilja se mig, prata med mig, höra ett ord av vad jag hade att säga.

Men jag överröstade de tankarna. Jag ville prata med honom. Då ska jag fan prata med honom. Punkt slut.

Jag körde igenom den lilla staden, tills jag kom fram till ett stort, vitt hus. Jag drog ett djupt andetag, klev ur bilen och gick med bestämda steg fram till dörren. Kunde inte backa ur nu.

Jag knackade tre gånger på dörren.

Steg inifrån.

Gemma öppnade dörren.

- Louis! Det var ett tag sedan. Är du här för att prata med Harry?

Jag svalde.

- Ja.

- Jag hoppas verkligen att du lyckas. Han har knappt lämnat sitt rum medan han varit här. Men, om det är någon som kan fixa det, så borde det vara du, sa hon.

- Louis!

Anne uppenbarade sig i hallen.

- Hej, sa jag och log snett, och hon kramade snabbt om mig.

- Det var länge sedan nu.

- Mm.

- Harry är där uppe.

- Okej. Tack.

Jag började gå upp.

- Förresten, Louis... började Anne. Jag vände mig om.

- Ja?

- Vet du... Vet du vad som hänt?

Jag suckade.

- Ja. Ja, det gör jag.

- Kan du snälla berätta?

Jag suckade igen. Varför dölja det?

- Jag... Klantade mig rätt rejält. Jag sårade honom, och nu är jag här för att be på mina bara knän om förlåtelse, öga mot öga, för att jag ångrar mig och har ångrat mig i ungefär två veckor nu. Och jag saknar honom.

Anne tittade först bara på mig. Sedan nickade hon.

- Okej. I så fall är jag väldigt glad att du kom, Louis... Lycka till.

- Tack.

Sedan gick jag försiktigt upp för trapporna och upp till Harrys sovrumsdörr.

Okej. Ett, två, tre.

Knack, knack.

--Harrys pov--

Jag låg i min säng och kollade runt lite på Twitter. Det var mest det jag brukade göra.

Det kändes som en liten seger att kunna titta på en bild av Louis utan att känna ett hugg i hjärtat, eller att börja gråta. Jag tror att jag nästan kommit över honom helt nu. Det hade varit en av de bästa upplevelserna i mitt liv - att älska Louis. Inget hade fått mig att känna mig mer... speciell, eller lycklig. Men inget hade heller fått mig att må så dåligt. Och jag kunde inte fortsätta älska honom.

Så, jag hade börjat vänja mig. Vid att inte se honom, inte höra hans röst. Och jag plågades inte så mycket av det längre.

En svag knackning hördes på dörren. Jag undrade om det var mamma eller Gemma. Båda två hade försökt prata med mig åtskilliga gånger.

- Kom in, sa jag lågt.

Dörren öppnades lite.

In steg Louis William Tomlinson.

I egen hög person.

Drömde jag?

Hallucinerade jag?

Vad gjorde han här?

Han log lite tvekande, sedan sa han ett tyst

- Hej.

Hans röst. Jag insåg att jag nästan glömt den.

- Nej Louis. Nej, nej, nej. Gör inte såhär, viskade jag.

Han fick inte komma tillbaka. Han fick inte komma tillbaka in i mitt liv medan jag fortfarande höll på att läka. Det gick inte.

- Jag har redan gjort det, sa han och slog sig ner på andra sidan av sängen. Jag blundade, halvt hoppandes att han skulle försvinna när jag öppnade ögonen igen.

Jag öppnade dem. Louis satt fortfarande på min sängkant och tittade på mig med en skamsen, skuldmedveten och lite plågande blick.

- Varför... Varför kom du hit? kunde jag inte låta bli att fråga.

- Många andledningar. Du skrämmer våra fans med din frånvaro, One Direction ska snart börja jobba igen med Ed Sheeran och du måste komma tillbaka till det. Simon är väldigt upprörd över att du bara rymmer så, och killarna också. Men... Mest av allt...

Han tittade på mig lite under lugg.

- För att jag har saknat dig, sa han lågt.

Han hade saknat mig.

Louis hade saknat mig.

Jag tittade på honom.

- V...Verkligen?

- Verkligen. För mycket än vad som är nyttigt för en.

- Men du har ju... Eleanor, sa jag och fick anstränga mig för att inte grimasera.

- Ja, jag har Eleanor, men hon... räcker inte. Jag har umgåtts med henne rätt mycket, bara för att försöka glömma, rensa tankarna, men varje gång kändes det som om något saknades, för hon... Hon är bara inte... du.

Jag kände hur tårarna började göra sig påminda.

- Du är min absoluta bästa vän, Harry. I hela världen. Jag har försökt, men jag kan faktiskt inte leva utan dig.

De orden fick tårarna att sakta börja rinna, men det var inte helt av sorg. Jag hade bara saknat honom så mycket. Jag hade bara inte insett hur mycket förrän jag faktiskt träffade honom igen.

- Men du sa... mumlade jag, men Louis avbröt mig.

- Jag sa en massa idiotiska saker som jag ångrade så fort jag sa dem. Men då var det försent att ta tillbaka dem.

Han drog ett djupt andetag.

- Förlåt, Harry. Jag är verkligen ledsen för vad jag sa, och jag menade inte att såra dig. Jag menar aldrig att såra dig. Minnena har plågat mig varenda dag, och jag skulle kunna göra vad som helst för att ta tillbaka det. Jag... Jag är så ledsen. Förlåt, Haz.

Hans ögon var lite glansiga. Han fick inte gråta. Det skulle bli för mycket för mig.

- Jag har saknat dig också, vet du, mumlade jag. Varje dag.

Han log lite snett.

- Kom hem, Harry. Snälla. Allt är så tomt och jag har fått våldgästa Nialls kylskåp i två veckor. Snälla.

Jag tittade på honom. Skulle jag åka hem? Hem till det hem som jag faktiskt längtat till, hela tiden?

Om inte annat, så var jag väl tvungen.

Men det handlade inte bara om det.

Jag nickade sakta.

- Okej.

Nu log Louis ett äkta leende och slog armarna om mig.

- Tack, viskade han.

Jag blundade, och kramade honom tillbaka.

Fan vad jag hade saknat honom.

Det var klart att jag följde med Louis hem igen. Självklart.

Jag kände att det var annorlunda nu.

Till exempel så var det inte samma ström av värme som for igenom mig när han kramade mig. Det var äkta lycka, men... Inte... Kärlek. Inte samma kärlek som jag känt förut.

Jag hade faktiskt lyckats.

Jag hade kommit över honom, precis som jag ville göra.

Nu behövde vi aldrig, aldrig bråka på grund av det längre.

Samtidigt kändes det lite sorgligt. Som att säga hejdå till en väldigt lycklig period i sitt liv. För det hade det verkligen varit.

Louis släppte mig och tittade lite prövande, nästan lite blygt, med en liten ton av osäkerhet på mig. Jag log.

- Det är okej. Jag... Jag har kommit över det.

Förvåning. Lite lättnad. Förvåning igen.

- Du har kommit över det?

Jag nickade bestämt.

- Harry, jag... Jag har inget emot att du gillar killar...

- Det är inte killar, avbröt jag snabbt. Det är -var- du. Jag skulle inte kunna tänka mig med någon annan kille på det sättet. Och jag tycker fortfarande att den där intervjuaren från The Hot Desk är snygg.

Han verkade tänka över det, men bestämde sig sedan för att släppa det.

- Tack för att du följer med, sa han sedan lågt. Och förlåt igen.

Jag log lite och var på väg att säga förlåt jag också, men han avbröt mig den här gången.

- Och du har inget att säga förlåt för... Eller jo. Det har du kanske. Men vi skippar det nu.

Jag skrattade lite. En rätt så ovan känsla, jag hade inte skrattat på två veckor.

Louis tog min hand och drog upp mig ur sängen.

-Kom nu.

 

Jag vaknade nästa morgon av att kudden vibrerade. Jag gäspade och sträckte på mig. Tog fram mobilen som låg under kudden.

1 Nytt meddelande från Niall, stod det på skärmen. Jag öppnade och läste.

Sök på Larry Stylinson på YouTube. Fråga inte, bara gör det.

Jag rynkade pannan. Visst, det kunde jag göra.

Jag gick upp till köket där laptopen stod på köksbordet. jag orkade inte göra något avancerat, så jag stoppade två bröd i brödrosten, tog fram smör och ost och satte sedan igång datorn.

"Larry Stylinson" skrev jag in i sökrutan på YouTube. "Ungefär 2 520 resultat". Wow.

Jag visste att Larry Stylinson var vad våra fans kallade mig och Louis. Men jag hade inte funderat mer över det.

Jag tryckte på en video. "Louis & Harry | what's a soul mate? Heter den.

- "What's a soulmate?" frågade någon samtidigt som det började visas videoklipp på mig och Louis.

Ljudet var en monolog från en film.

- "It's... It's like a best friend but more"

Jag och Louis från X factor när vi imiterade Wagner och Louis gav mig en kyss på kinden.

- "It's the one person in the world who knows you better than anyone else"

Jag och Louis i en intervju i Paris. Jag gav honom en menande blick och han började skratta.

- "It's someone who makes you a better person"

Jag och Louis i en stor, tom arena. Jag håller armarna om Louis bakifrån och Louis har på sig sina glasögon som jag alltid har gillat.

- "Well, actually, they don't make you a better person. You do that yourself, because they inspire you"

Jag som tittar på Louis under en intervju, sedan när vi dansar i ett köpcenter.

- "A soul mate is someone you carry with you forever"

Louis och jag som omfamnar varandra.

- "It's the one person who knew you and accepted you, and... believed in you before anyone else did... or when no one else would"

En massa flera klipp visades av mig och Louis. Jag stirrade på skärmen. Hade någon faktiskt suttit och gjort det här? Till oss?

- "And no matter what happens, you'll always love them.

Nothing can ever change that."

Videon tog slut. Jag bara fortsatte stirra. Folk hade lagt ner tid på att göra sådant här. Om oss. Om mig och Louis.

Sedan hördes steg och Louis steg in i köket. Jag stängde snabbt laptopen.

- Godmorgon, sa han och gäspade lite.

- Godmorgon.

- Vad ska du göra idag?

- Vet inte.

Då kom jag på något. Vad jag sett igår. Eleanor och den mystiska personen. Som Louis måste få veta om... Nej. Jag borde kanske inte... Jo. Han förtjänar inte att bli bedragen.

- Jo, du, Lou... började jag lite tvekande.

- Mm?

- Minns du igår, när jag tittade på något, men ville inte berätta vad? Vid lekparken.

- Mm.

- Öh... Jo... Grejen var att jag såg Eleanor. Med en annan kille.

Louis ryckte till och rynkade pannan.

- Va?

- Öh, de stod på bron på andra sidan och... De kysstes. Jag tror Eleanor är otrogen.

--Louis pov--

Jag vaknar en helt vanlig dag. Går ut i köket. Harry är vaken. Det ser ut att bli en rätt händelselös dag.

Också kläcker Harry ur sig att Eleanor är otrogen. Vad fan?

Jag stirrade på honom. Nej. Han måste ha sett fel. Hon skulle inte göra så mot mig. Eleanor skulle inte göra så mot mig. Aldrig.

Jag skakade på huvudet.

- Det... måste ha varit någon annan.

- Det var det inte.

- Du har bara träffat henne en gång innan. Hur kan du vara säker?

- Jag minns väl hur hon såg ut. Hon stod med någon på bron. Hon var definitivt mer än en vän till honom.

Nej. Det var inte sant. Kunde inte ha varit sant.

- Det är inte sant. Du känner inte henne.

- Du har varit ihop med henne i en vecka.

- Jag känner henne åtminstone bättre än vad du gör.

- Så du tror att jag ljuger?

- Ja, det gör jag.

Orden slank ur innan jag hann stoppa dem. Jag hade inte precis menat att säga dem. Det bara hände.

Men jag såg ingen annan förklaring. Jag visste att Eleanor inte skulle bedra mig.

Men jag visste väl i och för sig att Harry inte skulle ljuga för mig heller.

Harry stirrade på mig.

- Okej... Det förändrar ju vissa saker.

- Eleanor skulle inte göra så mot mig. Jag vet det, hon är inte en sådan person.

- Och jag är en sådan person som ljuger?

- Uppenbarligen.

Hoppsan. En till sak jag inte menade att säga riktigt.

Jag kunde se att Harry var upprörd nu.

- Du tror på henne, men inte på mig?

- DU har andledningar att ljuga, sa jag, för att försvara Eleanor.

- Som vadå?

- Första veckan. Jag såg första gången ni träffades att du inte gillade henne.

- Jag skulle inte ljuga för det! Hon använder dig, Lou. För publicitet. Hon jobbar som amatörmodell, va? Du skulle kunna hjälpa henne att lyckas.

Jag stirrade på honom. Jag började bli upprörd nu också. Att han ens... Gjorde såhär.

- Jag fattar inte att du försöker smälla i mig det här.

- JAG fattar inte att du inte tror på mig.

Varför försökte han få mig att bryta med Eleanor? Var han avundsjuk? Ville han ha mig för sig själv eller något annat helsjukt?

- Jag tänker inte göra slut med Eleanor på grund av att du försöker lura i mig någon sorts lögn, sa jag vasst.

- Du väljer alltså henne framför mig, det inser du, va?

- Det kanske jag gör. Eller, det skulle väl ha varit svårt att välja. Tills du ljög för mig.

- JAG LJUGER INTE FÖR DIG.

- JO DET GÖR DU. Vad jag och Eleanor har är äkta. Hon skulle aldrig vara otrogen mot mig, jag vet det!

--Harrys pov--

Det var helt jävla otroligt. Han trodde inte på mig. Han trodde inte på mig, han trodde att jag ljög för honom. Bara för att han var så förblindad av sin FÖRÄLSKELSE. Det var antagligen inte ens riktig kärlek. Inte den kärleken som jag kände för honom. Det var äkta.

- Äkta för dig, kanske, men inte för henne, svarade jag.

Han blängde på mig.

- Det är äkta! Du vet ingenting om sådant.

Jag smällde ihop tänderna.

- Jag vet inget om vadå?

- Om äkta kärlek. Hur länge har dina förhållanden hållit, Harry? Två veckor? En månad, max? Du vet inte om det är äkta eller inte, för du har inte känt det.

Jag vet inget om kärlek? JAG vet inget om KÄRLEK? Det gjorde jag. Jag var expert i ämnet. På grund av honom.

- Jag vet hur äkta kärlek känns, nästan morrade jag. Louis fnös.

- Ja, visst. Brukar du ens titta på mer än utseendet? "One Direction's flirt"? "The ladies’ man"?

Jag ställde mig häftigt upp.

- Jag vet hur äkta kärlek känns! nästan skrek jag. Louis stirrade på mig. Jag brukade inte skrika. Inte åt honom. Sedan återhämtade han sig.

-Åh, verkligen?

Jag tog ett djupt andetag.

- Ja, verkligen. Jag vet inte vad kärlek kanske är för andra, men jag vet vad det är för mig. Kärlek är att bry sig om personen, mycket mer än vad du bryr dig om dig själv. Det spelar ingen roll hur länge du känt personen, eller hur väl du känner personen, de verkar ändå alltid få ditt hjärta att dunka dubbelt så snabbt varje gång du ser dem. De får dig att tänka på saker som du aldrig tänkt på förut, och göra saker du aldrig trott att du skulle göra, kunna, våga... Men du gjorde det, du gjorde det för dem. För att du älskar dem. Det spelar ingen roll om du har gjort något fel, eller om du känner dig helt idiotisk för något, för du vet att de aldrig skulle hata dig för det. Kärlek är att vela vara med den speciella personen, varje minut av ditt liv, för alltid. Du blir en bättre person, du är aldrig nedstämd i dess närvaro, för de gör hela ditt liv så jävla perfekt så fort de vistas i samma rum som du. De kan få dig att skratta, le, få dig att känna dig helt jävla fantastisk, men är även de personer som skulle kunna skada dig, såra dig mer än någon annan. När du är ledsen eller nedstämd är de alltid där för dig. De slutar inte tro på dig. Och det spelar heller igen roll hur mycket förjävliga saker DE gör, du fortsätter ändå att älska dem. För du vet vilken underbar, fantastisk, omtänksam person de faktiskt är, och du skulle aldrig, aldrig svika dem. Du lider när de lider. När de är glad, kan inte du låta bli att vara glad själv. Och kärleken du känner för den här personen... Du skulle göra vad som helst för att vara med dem. Eller... Ha den besvarad... Vad som helst.

Min röst bröts lite på slutet och jag kände att jag var nära till tårarna. Louis stirrade på mig, ögonen uppspärrade och munnen lätt öppen.

Jag andades darrigt ut. Jag hade verkligen sagt allt nu. Nästan allt.

Bara det faktum att det var Louis jag hade tänkt på medan jag pratat.

Men det tänkte jag inte berätta.

Aldrig.

Kunde inte. Inte nu.

Louis sa ingenting. Inte jag heller. Tystnaden var besvärande, laddad, negativ i allmänhet. Jag kände hur tårarna var på väg att svämma över, så jag gick snabbt ut ur köket, och in på mitt rum.

Varför? Varför hade jag ens tagit upp det? Jag skulle ha låtit det vara. Fan, jag skulle inte ens ha tittat efter mer noggrant igår vid lekparken! Struntat i det, inte sett det, vad som helst. Jag ville inte bråka med Louis. Det orsakade mig smärta. Intensiv smärta. Den absolut värsta sorten.

Jag kurade ihop mig mot väggen, lutade huvudet mot knäna, och grät.

--Louis pov--

Jag hade fortfarande inte hämtat mig från Harrys ord. Hans ord om äkta kärlek.

Jag hade på riktigt, på fullt allvar inte trott att han faktiskt varit kär, på riktigt. Han brukade ha flickvän lite till-och-från, och när det tog slut var det inte särskilt svårt för honom att gå vidare. Ytlig förälskelse.

Så, hur kunde han veta? Vem kunde ha fått honom att känna så starkt, för jag kunde se på hela honom att han menade varje ord han sa. Han hade upplevt det.

Jag suckade frustrerat. Det här betydde att det fanns något, uppenbarligen stort, han inte hade berättat för mig.

Jag trodde att vi berättade allt för varandra.

Jag suckade frustrerat och slog upp laptopen. För att få mina tankar på annat håll.

Laptopen var redan på.

"Louis & Harry | What’s a soulmate?'" var uppslagen på YouTube. Jag rynkade på pannan. På "liknande videoklipp" stod många rubriker med Larry Stylinson. Jag klickade på en.

Videon var fylld med olika klipp som beskrevs som "Larry Stylinson moments" Några av kommentarerna var

"The way they look at each other..."

"ASDFGHJKLKJJHGFDASHGFDSA I JUST CAN'T EVEN... GET MARRIED ALREADY"

"Harrys heart eyes..."

Jag tittade på videon igen, bara för att se om personen hade rätt om Harrys "heart eyes".

Mina ögon blev större.

Personen hade fanimej rätt.

Det var någonting i Harrys blick... Den utstrålade kärlek. Vördnad.

Någonting i Harrys blick. När han tittade på mig.

Jag drog efter andan. Det kunde inte vara så. Nej, det gick inte. Alla ord... Han kunde väl inte ha pratat... Om mig? Det gick ju inte. Harry hade, som sagt, haft många flickvänner.

Men sättet han betedde sig på, hur han tittade på mig, hur han verkade... avundsjuk på andra som rörde vid mig... Det var väldigt surrealistiskt, alltihop.

Men det skulle förklara en del. Varför han verkade upprörd efter att jag presenterat Eleanor, varför han varit så sårad, varför han verkade ogilla henne.

Varför han skulle vilja få bort henne.

Det var som självaste fan.

--Harrys pov--

Minuterna gick.

Tårarna slutade rinna efter ett tag.

Som om jag inte hade några tårar kvar att gråta ut.

Louis.

Louis, jag älskar dig.

Jag lyfte huvudet sakta från knäna och såg mig omkring lite i rummet, bara för att faktiskt göra någonting.

Sedan hördes steg utanför min dörr.

Louis öppnade häftigt dörren och ställde sig mitt i rummet, vänd mot mig.

- Harry.

Jag svarade inte. Ville inte prata med honom.

- Harry, se på mig.

Jag ville inte det heller.

Det var tyst en stund.

- Det är inte mitt jävla fel att du är kär i mig! tjöt han.

Jag ryckte till och stirrade på honom. Hur visste han? Hur hade han kommit fram till det?

- Jag trodde åtminstone att du kanske kunde vara glad för min skull, inte försöka få bort Eleanor ur bilden genom att ljuga! Så jävla... LÅGT. Jag älskar inte dig, Harry Styles, har aldrig gjort och kommer aldrig älska dig på det sättet, eller älska någon annan jävla KILLE på det sättet!

Bom. Krasch. Pang.

Där föll mitt liv samman.

Krossades till små smulor som sakta föll ner till marken.

Jag sa ingenting, bara reste mig upp och sprang ut därifrån. Bort från Louis. Det var allt jag ville komma. Bort från Louis, bort från huset, bort från smärtan, bort från känslorna, bort från allt.

"Jag älskar inte dig, Harry Styles, har aldrig gjort och kommer aldrig älska dig på det sättet, eller älska någon annan jävla KILLE på det sättet."

Orden var förevigt fastbrända i mitt minne.

Det var över.

Allt var över.

Jag och Louis skulle aldrig bli tillsammans.

Vi var inte menade för varandra.

Louis levde vidare, medan jag var här, bruten och hjärtekrossad, visste inte om jag någonsin skulle kunna älska någon igen.

Det jag kämpat för så länge var borta.

Förgäves.

Jag blundade.

Jag älskar dig, Louis William Tomlinson.

Jag älskar dig verkligen.

Men jag tror att jag måste låta dig gå nu.

--Louis' pov--

Jag stod kvar efter att Harry rusat ur rummet.

Tänkte på vad fan jag hade gjort.

Hade jag gjort det?

Skrikit åt honom?

Betydde jag så mycket för honom?

Allt jag gjorde blev bara fel. Hela tiden.

Jag kände mig så skyldig.

Jag skulle ha stoppat honom.

Sagt förlåt.

Nej.

Tänk på vad han gjort.

Det lät inte som Harry.

Inte alls.

Men jag såg ingen annan förklaring. Eleanor skulle aldrig vara otrogen mot mig. Harry kunde lätt låta sig styras av sina känslor ibland, det visste jag. Han kunde bli avundsjuk. Jag hade sett det.

Men han brukade inte göra såhär.

Jag kunde inte röra mig ur fläcken. Stod och stirrade på fläcken där Harry inte längre satt, medan mina tankar och känslor var i ett enda kaos.

Men du kommer väl tillbaka, Harry?

Jag behöver dig.

PÅ STAN

Louis drog efter andan och pekade.

- Titta!

Vi vände blicken mot vart hans finger pekade. Jag höjde ena ögonbrynet.

- En lekpark?

Han nickade ivrigt.

- Kom igen. Snälla? Den har gungor och en kana och, åh, en klätterställning...

Louis kunde vara så barnslig ibland. Det var andledning nummer 1435 till att jag älskade honom.

- Den bara ligger där... Så öde... Så övergiven...

När jag, Niall, Zayn och Liam tvekade blev han otålig. Han drog tag i min arm och började dra mig dit.

- LOUIS!

Han lyssnade inte, utan började springa istället, med ett glatt flin.

- Jag trodde inte att du kunde tvinga mig till något på min födelsedag.

- Ändrade planer.

Vi var nu framme vid den älskade lekparken. Louis ögon lyste.

- HÖRNI! KOMMER NI, ELLER? ropade han till de andra. Sedan vände han blicken mot mig.

- Vi klättrar! sa han entusiastiskt och tog min hand drog iväg mig till den stora klätterställningen. Och jag kunde inte protestera. Inte när han gjorde sådär. Jag undrar om han visste om hur hårt han hade mig lindad runt sitt lillfinger. Det var inte rättvist.

Han började klättra upp för en repstege. Jag himlade med ögonen, men klättrade sedan upp för en mer stadig stege, och kom upp före honom. Jag klättrade över till andra sidan där Louis nästan var uppe.

- Jag kom först, flinade jag.

- Du fuskade ju! protesterade han. Han hävde sig upp med sådan kraft att han råkade putta till mig, som nästan ramlade ner.

- Louis!

Han flinade. Sedan började han klättra ännu högre upp, till en plattform som hade ett litet tak över ena halvan. Sedan satte han sig på taket.

- JAG VANN! ropade han, så att ingen i den här delen av England skulle kunna missa det. Jag skrattade lågt, innan jag långsamt började klättra upp jag också.

- Harry, kom upp hit! tyckte Louis. Han lade sig på mage på det platta taket och log brett mot mig. Jag log tillbaka, kunde inte låta bli. Hela han utstrålade glädje på alla sätt som var möjliga.

Han borde vara min. Det skulle kännas så rätt. Jag visste det.

Men uppenbarligen inte han.

Han sträckte ut en hand mot mig.

- Jag hjälper dig upp.

Jag log snett, och tog hans hand. Den vanliga vågen av värme strömmade igenom mig, tillsammans med fjärilarna som fladdrade omkring i magen. Jag var van vid den känslan nu.

Han hjälpte mig att häva mig upp på taket, och sedan lade jag mig bredvid honom. Himlen hade blivit en lite mer djupare marinblå färg och var täckt med moln på vissa ställen. Louis pekade mot ett av dem.

- Det där molnet ser ut precis som en morot! Tycker du inte?

Jag skrattade och tittade upp mot himlen.

- Jo.

- Och där är Liam, sa han och pekade mot ett annat moln. Han ser sådär allvarlig ut som han brukar göra så fort jag gjort någonting som alla tycker är roligt utom han.

Ett till skratt slank ur mig.

- HARRY OCH LOUIS!!

Louis tittade ner mot marken.

- Och där är en till Liam. En exakt likadan.

Den riktiga Liam stod och tittade upp mot oss tillsammans med Zayn och Niall.

- KOM NER!! ropade han.

- NEJ! svarade Louis.

Jag kunde se till och med här uppifrån att Niall såg väldigt nöjd ut. Han kunde väl få hoppas, antar jag. Inte för att det skulle tjäna något till. Louis och jag skulle förbli vänner. Inget mer.

- VI SKA JU TILL NÖJESPARKEN! ropade Zayn.

- OM EN LITEN STUND. VI HAR DET SÅ BRA HÄR UPPE, svarade Louis och flinade mot mig. Han hade lika blå ögon som himlen och vinden blåste lite i hans hår.

Undrar hur perfekt en människa kan bli utan att passera någon sorts gräns.

- VI HINNER INTE VÄNTA PÅ ER! ropade Liam.

Louis suckade frustrerat.

- Ser ut som om Daddy Direction måste få som han vill då, sa han och satte sig upp, och hoppade sedan ner från taket. Jag följde hans exempel. Vi klättrade ner väldigt långsamt bara för att reta Liam, hela tiden fnissandes och skrattandes.

- Kunde ni inte ha tagit lite längre tid på er? undrade Liam när vi väl var nere och framme vid dem.

Louis skrattade, och vi började gå.

Då såg jag någon bekant i ögonvrån. Jag vände på huvudet lite för att se vem det var, och spärrade upp ögonen.

På en bro lite längre bort stod Eleanor. Med en annan kille.

Det kanske bara var en kompis, intalade jag mig själv.

En kompis som lägger armarna runt hennes midja.

De kanske bara har en sådan vänskap som jag och Louis har...

En vänskap så stark att hon kan vända sig in mot honom och vila sin panna mot hans.

Väldigt, väldigt bra kompisar.

Okej. Dags att sluta försöka förklara bort det.

Vänner kysser inte varandra. Inte sådär.

Louis flickvän var otrogen mot honom.

Jag bet mig hårt i läppen. Borde jag säga något? Louis skulle bli förkrossad. I och för sig skulle det ta slut mellan dem då, så då hade jag en liten chans igen... Men Louis älskade henne. Jag ville inte se honom så krossad som han skulle bli.

Men, egentligen. Han förtjänade inte att bli bedragen. Inte alls.

Jag skulle precis vända sig mot honom för att berätta och peka, då Eleanor och den mystiska personen gick därifrån, hand i hand, och försvann bakom en byggnad.

Fan också.

Inte för att det skulle stoppa mig.

Jag skulle berätta det för honom ikväll istället.

Efter nöjesparken såklart.

- Harry?

Jag vände snabbt huvudet mot Louis och Niall som såg på mig.

- Vad tittade du på?

- Inget.

Louis genomskådade, såklart.

- Vad såg du, Haz?

- Inget!

Hans ögon smalnade, men han bestämde sig sedan för att släppa det och log istället.

- Nu ska vi till nöjesparken.

--Louis pov--

Jag älskar nöjesparker.

Speciellt nu såhär på kvällen, när allting lyser och blinkar i neonfärger, lukten av den bekväma blandningen av popcorn och sockervadd, de uppspelta skriken, den dunkande musiken, ljuden från spelautomaterna, och ATTRAKTIONERNA... Inget slår attraktionerna. Fritt fall, eller berg-och-dalbanor.

Det var inte särskilt mycket folk här nu, och vi hoppades att det inte skulle bli allt för mycket kalabalik om någon upptäckte att vi var här.

Jag ställde mig närmare Harry och sa

- Vad vill du göra först?

Han log lite.

- Vi måste antagligen köpa något att äta, med tanke på att Niall inte fick åka till Nando's.

Jag flinade.

Vi började gå mot en hamburgerbar. Nu blev det julafton för Niall. Han beställde två hamburgare, kära vänner, och en stor pommes frites. Vi andra som inte hade plats för så mycket mat på en gång, tog lite mer rimliga saker. Jag och Zayn tog en hamburgare, Harry tog en stor pommes frites och Liam tog vad Niall hade tagit. Minus en hamburgare.

- Det här... var gott, sa Niall medan han tog en ny, stor tugga av sin ena hamburgare. Jag nickade bara.

- Och du hade inte tänkt att äta några popcorn eller så ikväll? flinade jag.

- Självklart hade jag tänkt det, fnös Niall.

- Sprick inte, bara, sa Zayn. Niall himlade med ögonen.

- Okej... Vad ska vi åka först? undrade Harry. Min blick hamnade genast på den stora berg-och-dalbanan som låg mitt på nöjesfältet. Harry följde min blick och blev lite vit i ansiktet.

- Nej. Nej, Louis. Nej, nej, nej. Aldrig i livet. Jag gör det inte.

- Åh, kom igen Harry...

- Nej.

Jag suckade frustrerat och tittade längtansfullt bort mot den en gång till.

- Men virvelvinden, då?

- Ja! instämde Liam, Zayn och Niall. Harry nickade.

- Virvelvinden blir bra, sa han och flinade.

 

Det var inte särskilt lång kö till karusellen, så vi kunde rätt snabbt tränga ihop oss alla fem i en vagn. Precis när den börjat röra sakta på sig började en ny låt.

"You're insecure

Don't know what for

You're turning heads when you walk through the do-o-or..."

Jag skrattade högt. Jag såg på Harry som också hade börjat skratta.

Sedan satte jag andan i halsen, för fan du - nu gick det FORT. Jag trycktes bakåt mot ryggstödet och vagnen snurrade kraftigt en kort stund, för att sedan sakta ner igen. Det snurrade lite i huvudet, men jag älskade det.

Vi han knappt reagera förrän nästa snurr kom, och den här varade länge - säkert två varv runt. WMYB fortsatte spelas i bakrunden och vi sjöng-skrek med i texten.

- "Baby you light up my world like nobody else

The way that you flip your hair gets me overwhelmed

But when you smile at the ground it ain't hard to tell

You don't kno-o-ow

You don't know you're beautifu-u-ul

BUT THAT'S WHAT MAKES YOU BEAUTIFUL!"

Åkturen tog slut, och vi började sakta stanna igen. Harrys hår stod åt alla håll och skymde halva hans ansikte. Jag fick en stark impuls av att vilja stryka undan de mörka lockarna. Det var nästan så att jag fick sätta mig på händerna.

Det var inte normalt. Inte alls.

Vi klev alla vingliga och uppspelta ur vår vagn och ner på marken igen.

Efter det så åkte vi fler karuseller, och Niall vann en stor choklad (han kunde dö lycklig efter det, jag lovar), sedan tyckte han att vi skulle dela på oss.

- Om jag och Liam och Zayn går hitåt, så kan du och Harry gå ditåt, så träffas vi om någon timme, tyckte han och flinade. Jag tittade på Harry, som stirrade på Niall. Jag ryckte på axlarna.

- Visst.

Nialls flin blev bredare.

- Okej. Då ses vi senare.

Sedan gick dem. Jag vände mig mot Harry.

- Det finns ingen chans att berg-och-dalbanan...

- Nej.

- Inte ens en yttepytteliten...

- Nepp.

- Men bara en gång...

- Näe.

Jag suckade.

- Okej. Vad ska vi göra då?

Vi funderade en stund. Sedan föll bådas blickar på ett ställe där man skulle kasta bollar på burkar. Jag flinade mot honom.

- Ska vi?

Han flinade tillbaka.

- Yep.

Vi gick fram och fick välja mellan en chans, tre chanser, fem chanser, tio chanser eller non-stop duell.

- Känner du för en tävling?

- Alltid, svarade han.

Vi fick alltså kasta obegränsat med bollar, tills någon av oss fått ner alla burkarna från vår hylla.

- 3...2..1... STARTA!

Jag fick in en träff på andra raden och tre stycken ramlade ner. Ha! tänkte jag nöjt och sneglade mot Harry.

Han hade bara sista raden kvar.

Vad fan? Vilken sorts lyckoträff hade han fått in egentligen?

Jag kastade fler bollar, men blev okoncentrerad nu, så jag träffade ingenting de tre första.

Inte Harry heller.

Sedan fick jag in en fullträff. Nu hade vi båda bara en rad kvar. Bollarna flög genom luften, utan paus. Jag fick ner tre stycken till, och Harry hade en kvar.

Han fick inte vinna.

Så jag tog tre bollar på samma gång, och kastade mot mina sista burkar alla ramlade ner.

Det förkunnades att jag var vinnaren.

- Yes! jublade jag och hoppade runt på stället. Harry stirrade.

- Va? Men... Det var ju fusk!

- Det var det inte alls, halv sjöng jag.

- Du kastade ju tre på en gång!

- Men det gälldes...

Mannen som vi betalat till förut gjorde en gest mot vinsterna och bad mig välja. Min blick landade på en gigantisk, leende, mjuk morot.

- Den, sa jag hänfört och pekade på den. Jag fick den och log saligt medan jag kramade om den.

Harry hade fortfarande inte kommit över förlusten. Jag visste vilken dålig förlorare han kunde vara.

Vi började gå igen, utan något riktigt mål.

Jag kände mig lite skyldig. Jag borde verkligen inte göra det. Jag hade ingen andledning. Jag hade ju vunnit.

Men jag hade faktiskt nästan-typ-fuskat...

Det var faktiskt Harrys födelsedag...

Vilket dåligt argument.

Men fortfarande sant.

Till sist suckade jag och vände mig lite mot Harry. Jag sträckte fram moroten.

- Här. Du får Mr. Carrot av mig.

Han stannade och stirrade på mig. Jag fortsatte att hålla fram den.

- Varsågod. Han är mjuk, och snäll och finns alltid där för en när man är ledsen, sa jag och höll fram den ännu en bit. Harry stirrade en kort stund till, sedan suckade han lite och log och tog emot den.

- Det vet jag en till som är, sa han och tittade på mig.

Jag kände mig väldigt speciell och helgonlik just då.

Han tittade först på Mr. Carrot och sedan på mig.

- Mr. Carrot, alltså?

- Mr. Carrot.

- Vad kreativt.

- Jag vet.

--Harrys pov--

Mr. Carrot var faktiskt väldigt mjuk. Jag kramade den lätt och log lite, bara för att jag hade fått den av Louis. Den kändes speciell. Och den luktade lite av honom.

- Ska vi försöka leta reda på killarna? förslog han.

- Tja, de har Niall med sig... Så det borde inte vara så svårt, sa jag och flinade lite.

Vi började gå sakta genom nöjesparken, förbi alla karuseller. Förbi berg-och-dalbanan. Där stannade Louis. Jag fortsatte gå, i hopp om att han skulle följa med då, men det gjorde han inte.

- Hazza! Kom!

Jag suckade frustrerat och vände mig om och gick tillbaka till honom, som tålmodigt stod och väntade. Han pekade upp mot berg-och-dalbanan.

- Nej, sa jag envist och skakade på huvudet.

- Snääälla? Bara en enda gång, sedan behöver du aldrig åka den mer... på något år.

- Nej. Jag kommer kräkas. Svimma. Dö.

- Nähä då, det kommer du inte. Inte så länge jag sitter bredvid dig.

Jag tittade tvekande upp på den stora dödsmaskinen, och tänkte på att Louis hade sagt en sådan sak. Det fick mig att känna mig... trygg. Han var trygghet för mig.

Fast jag ville fortfarande inte åka.

Jag skakade lite på huvudet.

- Jag hatar berg-och-dalbanor.

Han himlade med ögonen.

- Jag VET. Men det borde du inte göra. De är inte så farliga.

Jag tittade på honom med misstro. Han suckade och log snett.

- Okej, vi letar reda på killarna först, sedan åker vi. Snälla?

Jag tittade upp på den igen. Den såg livshotande ut. Snabb, många svängar, upp och ner, fram och bak. Det vände sig i magen bara att titta på den. Jag bet mig löst i läppen. Sedan suckade jag.

- Okej då. Visst. Men du är skyldig mig en stor tjänst efter det.

- Yes! viskade han triumferande och vi började gå igen.

Föga förvånande hittade vi Liam, Zayn och Niall som precis hade köpt en sockervadd var. Niall log brett mot oss.

- Vem är det som Harry håller i då?

- Mr. Carrot, svarade Louis och log. Niall skrattade.

- Får jag gissa vem som valde den?

- Det behövs nog inte, mumlade jag och log.

Niall skrattade igen och gjorde en gest mot popcorn-sockervadd-chips-ståndet.

- Köp något.

Louis började hala upp pengar ur fickorna.

- Okej. Vad ska du ha, Haz?

- Vänta, va? Du behöver inte betala...

- Pffft. Det är din födelsedag. Välj nu.

Jag kunde känna Nialls nöjda blickar i ryggen. Jag himlade med ögonen.

- Okej, visst. Jag tar, öh... En sockervadd, jag också, då.

Louis nickade.

- En sockervadd och en popcorn.

Tjejen i kassan nickade, gjorde iordning en popcorn och en ljusblå sockervadd och Louis betalade.

- Jag känner mig lite forever alone, sa Louis och tittade först på våran sockervadd, sedan på sin egen popcorn. Vi skrattade. Så han sträckte fram handen och tog en bit av min. Han log nöjt och stoppade det i munnen.

- Nu är jag en i gänget igen, sa han nöjt. Jag tog lite av hans popcorn för att hämnas. Louis vände sig till de andra.

- Och nu, sa han och flinade, ska vi åka berg-och-dalbana.

Åh nej.

Nej, nej, nej.

Jag skulle dö nu.

19 år.

Hann inte leva hela livet ut.

R.I.P Harry Edward Styles.

Niall, Liam och Zayn stirrade på mig.

- Du har väl inte godkänt den idén? Eller? sa Liam.

- Jo, sa jag motvilligt. Det har jag faktiskt.

Tre par ögon blev stora som tefat.

- Då kommer inte Louis ge sig.

- Jag vet det, Liam.

Louis såg väldigt nöjd ut med sig själv.

- Nå, ska vi gå då?

Jag blev stel i hela kroppen. Louis lade en arm om mig.

- Du kommer inte dö. Mr. Carrot och Liam och Niall och Zayn och halva världens befolkning skulle bli deprimerad. Och jag skulle gräva ner mig i marken någonstans. Du dör fan inte. Kom nu.

Jag kunde inte låta bli att slappna av.

Vi började gå mot berg-och-dalbanan medan vi åt upp vad vi köpt. När vi var där bestämde Zayn att han avstod från att åka. Louis accepterade. Jag stirrade på honom.

- Vad fan, Lou?

- Vad?

- Han slipper, men inte jag?

- Precis. För någon av oss skulle få åka själv i en vagn. Så Zayn avstår.

- Jag kan avstå.

- Nej, det kan du inte. Zayn är dessutom rädd för höjder.

- Men jag är ju rädd för berg-och-dalbanor!

Louis bara ryckte på axlarna.

Jag stönade och tittade frusterat på honom.

Det gick rätt snabbt att komma upp till toppen och sätta sig i en vagn. Mitt hjärta började dunka fortare medan jag satte på och spände åt alla säkerhetsgrejer och lutade huvudet mot nack-och-huvudstödet. Louis satt bredvid mig.

- Det kommer gå bra, Haz.

Jag svalde en gång.

Louis tog min hand. Och inte på ett sådant sätt när handflatorna villar mot varandra, utan han flätade samman våra fingrar. Jag sneglade förvånat ner på våra sammanlänkade händer och sedan mot Louis som log oskyldigt. Jag kunde inte låta bli att le lite jag också. Det kändes så rätt, bara.

Sedan började vagnarna sakta röra sig framåt. Jag tryckte Louis hand lite hårdare. Det kändes åtminstone bra att veta att han var där - precis bredvid mig.

Det började gå väldigt mycket uppför och jag knep ihop ögonen lite. Snart skulle det gå neråt...

Och det gjorde det. Käpprätt neråt. Åt helvete.

Jag trodde att jag skulle dö. Det kändes som att jag skulle dö. Vinden slog mig i ansiktet, banan vände och vred på sig, ett tag åkte vi upp-och-ner, och allt blod rusade upp till huvudet och föll rakt ner igen när vi åkte upprätt. Men Louis släppte inte min hand under hela åkturen. Och det minskade hemskheten en aning.

 

- Det där var det bästa på hela dagen! utbrast Louis uppspelt när vi klivit av. Eller hur, Harry?

Jag var fortfarande vinglig och magen vände sig hela tiden.

- Hemskt, mumlade jag.

- Äsch, du klarade ju det. Du dog inte, du svimmade inte. Du kräktes inte ens. Jag är stolt över dig.

Jag tittade på honom och såg att han log. Ett uppriktigt leende som nådde ögonen.

Undrar hur många gånger man kunde drunkna i samma hav.

--Louis pov--

Jag ska inte ljuga - jag var dödstrött.

Men den här dagen hade varit en av de bästa på länge.

Jag kunde fortfarande inte riktigt förstå att jag avstått från det på grund av Eleanor.

Jag menar, jag älskade henne. Det gjorde jag. Men jag hade alltid roligast när jag var med Harry. Alltid.

Vi satt i bilen på väg hem. Mina ögonlock fladdrade till i ett försök att hålla sig öppna. Jag gäspade stort och lutade mig lite mot Harry.

- Harry?

- Mm?

- Grattis på födelsedagen.

Jag kunde höra leendet i hans röst.

- Tack.

Jag log också. Jag borrade in huvudet lite mer mot Harrys axel.

- Godnatt.

- Godnatt.

Jag kände hur han lite löst lade en arm om mig för att göra det bekvämare. En ström av välbehag for igenom mig. Jag kunde fortfarande inte hitta andledningen varför. Jag hade aldrig reagerat så på det förut. Det måste vara något med att jag fortfarande hade skuldkänslor eller så.

Jag hann inte tänka över det mer innan jag somnade.

--Harrys pov--

Det kändes så självklart att lägga armen om Louis, dra honom lite närmare intill mig. Lyssna på de regelbundna, djupa andetagen, räkna hans långa ögonfransar, stryka lätt med fingrarna över hans kind och hans hår. Så rätt.

Det gjorde lite ont på samma gång; han tillhörde inte mig. Han var kär i Eleanor - som uppenbarligen bara använde honom för berömmelsen eller något annat falskt. Det skulle inte vara så med mig. Jag kände honom bättre, jag kunde älska honom för den han var. För det gjorde jag. Jag älskade Louis William Tomlinson. Inte den han kunde vara eller skulle kunna bli - Jag älskar honom för den han är.